Som bekant var mångkulturalismen en av den norske massmördarens främsta hatobjekt. Men vad innebär egentligen detta diffusa begrepp? Det är inte så enkelt som att kritik mot "mångkultur" och "mångkulturalism" bara förekommer inom den politiska högern.
För många sverigedemokrater tycks ordet betyda att man förespråkar att människor med olika kulturer inte kan leva sida vid sida i samma samhälle. Men varför skulle det inte gå? Att vara mot mångkultur i den betydelsen är lika illa som att vara apartheidanhängare eller rasist.
Ett mer sofistikerat och respektabelt multikulturmotstånd exemplifieras i denna artikel på newsmill. Där handlar det om att kritisera odemokratiska fenomen: "Snarare handlar det om en invändning mot att det parallellt med vår
demokratiska värdegrund ska lämnas utrymme åt icke-demokratiska
värdegrunder till att utöva inflytande på regelverk och lagstiftning och
att man efter behov, och för att skydda vissa kulturer från att känna
sig förolämpade, kan relativisera bort centrala värden i vår egen
kultur, värden som kostat både liv och arbetsinsatser genom århundraden." Men då undrar jag, vilka det är som förespråkar denna typ av "multikulturalism"? Exempel, tack!
Nej, begreppet som det definieras i t.ex. Wikipedia, är skumt och lätt att missbruka. I motsats till "monokultur" och amerikansk smältdegelmodell, sägs det att "mångkultur" bygger "på att invandrare och andra ska behålla sina kulturella identiteter och att de olika kulturerna ska existera sida vid sida." Skulle staten tvinga t.ex. muslimer att fasta ramadan? Wikipediaartikeln blandar ihop frihet och tvång på ett märkligt sätt.
En vänsterkritik av "mångkulturalism" har förts fram av Immanuel Wallerstein. Men då handlar det om förtryckta gruppers krav på "grupprättigheter" och tendens att isolera sig från andra förtryckta gruppers kamp. Lesbiska för sig, svarta för sig och kvinnor för sig t.ex.. Vad ska då en svart, lesbisk kvinna göra?
Den här vänsterkritiken mot "identitetspolitik" har intressant nog en föregångare i den kritik som de ryska bolsjevikerna riktade mot dem inom de socialdemokratiska partierna som förespråkade "kulturautonomi". Ett exempel på detta var bildandet av Bund, ett socialdemokratiskt parti för judar. Ett annat var de österrikiska socialdemokratiska partiernas uppsplittring i olika organisationer för olika etniska grupper. En kritiker av denna sorts "multikulturalism" var Josef Stalin, bolsjevikernas "nationalitetsexpert" som skrev en bok om "Marxismen och den nationella frågan". Fackföreningar och arbetarpartier borde enligt boken organisera alla arbetare, oavsett nationalitet.
torsdag 28 juli 2011
lördag 16 juli 2011
"Vi håller på att såga av den gren vi sitter på"
Så lyder rubriken i Forskning och Framsteg, nr 5, till en artikel om en bok med titeln "Den stora förnekelsen". Författarna till boken är miljöforskaren Johan Rockström och den tydligen allt mer desillusionerade Anders Wijkman.
Jag har på senare tid cirklat runt temat för den här bloggen, men den här artikeln sätter verkligen fingret på utgångspunkten för den: att det nuvarande världssystemet måste ersättas av ett helt nytt ekonomiskt och politiskt system. Det den politiska diskussionen borde handla om är hur detta nya system borde se ut. Men så sker som bekant inte alls idag. Snacka om förnekelse!
Johan Råckström har ett par förklaringar till den här förnekelsen av att vårt ekonomiska system inte kan lösa miljö- och resursproblemen, av att "utarmning av naturkapital inte räknas som en kostnad" i ett kapitalistiskt system. En del forskare tenderar att "mörka de risker de känner till", de anser att "de måste kompromissa för att inte skapa förtvivlan som kan leda till passivitet hos politikerna". Men Rockström pekar också på specialiseringen inom vetenskaperna som gör det svårare att se sammanhangen.
Råckström är medveten om att felet ligger i det ekonomiska systemet. "Belöningssystemet i ekonomin är avgörande för hur samhället utvecklas. Som det nu är märks det inte någonstans att vi på längre sikt blir allt fattigare genom att vi utnyttjar naturresurserna gratis. Vi måste utveckla en ny ekonomisk modell snabbt ändra inriktning mot hållbara hållbara energiformer. Biosfären är basen för vår ekonomi, och vi har ingen välfärd om vi inte har en hållbar ekonomi."
Jag har på senare tid cirklat runt temat för den här bloggen, men den här artikeln sätter verkligen fingret på utgångspunkten för den: att det nuvarande världssystemet måste ersättas av ett helt nytt ekonomiskt och politiskt system. Det den politiska diskussionen borde handla om är hur detta nya system borde se ut. Men så sker som bekant inte alls idag. Snacka om förnekelse!
Johan Råckström har ett par förklaringar till den här förnekelsen av att vårt ekonomiska system inte kan lösa miljö- och resursproblemen, av att "utarmning av naturkapital inte räknas som en kostnad" i ett kapitalistiskt system. En del forskare tenderar att "mörka de risker de känner till", de anser att "de måste kompromissa för att inte skapa förtvivlan som kan leda till passivitet hos politikerna". Men Rockström pekar också på specialiseringen inom vetenskaperna som gör det svårare att se sammanhangen.
Råckström är medveten om att felet ligger i det ekonomiska systemet. "Belöningssystemet i ekonomin är avgörande för hur samhället utvecklas. Som det nu är märks det inte någonstans att vi på längre sikt blir allt fattigare genom att vi utnyttjar naturresurserna gratis. Vi måste utveckla en ny ekonomisk modell snabbt ändra inriktning mot hållbara hållbara energiformer. Biosfären är basen för vår ekonomi, och vi har ingen välfärd om vi inte har en hållbar ekonomi."
onsdag 13 juli 2011
"Karriär" 36 år efteråt
Det var en säregen upplevelse att åter läsa Jan Myrdals idéroman "Karriär" från 1975. Ibland känns det som att den handlar om dagens världssituation med "energikris" och "råvarukris", men oftast som om romanen beskriver en annan, fjärran och märkvärdig värld. Man kan få en liknande känsla som vid läsningen av den tidens s.k. framtidsforskare. Det finns faktiskt flera konkreta likheter i förutsägelserna.
En sådan likhet är tron att den framtida klyftan kommer att gå mellan meritokratin, den värdeskapande tekniskt-vetenskapliga eliten, och den dumma massan. I "Karriär" är det en östtysk partikoryfé som klarast uttrycker denna nästan fascistiska syn på det nödvändiga klassamhället.
Nu var väl inte syftet med romanen att beskriva hur världen skulle förändras utan hur "arbetarrörelsens" eliter såg på de historiskt långsiktiga tendenserna. Myrdals socialdemokratiska karriärister missade totalt Sovjetväldets kollaps. Istället ställer de in sig på att det är USA, som är på långsiktig dekis, med fallande dollarkurs och oljekris, medan statskapitalismen är på frammarsch överallt. De anar inte den nyliberala offensiven, med "marknadens" revansch.
En banal slutsats man kan dra är förstås att det omöjligt att sia om framtiden, t.o.m. om den mycket nära framtiden. Och alltså kan det vara klokt att alltid vara beredd på flera möjliga scenarion.
Efter finanskraschen 2008 fanns det skäl att tro att nyliberalismen skulle avlösas av en ny fas av keynesianism och statliga regleringar av kapitalet. Så blev det ju inte, utan de pågående kriserna försöker man fortfarande lösa med mer nyliberalism.
Slavoj Zizek har ännu inte fått rätt, när han i sin bok om finanskraschen, "First As Tragedy, Then As Farce", skrev att framtidens stora konflikt kommer att bli mellan socialism och kommunism. "Socialism" får man väl då tolka som statskapitalism i socialdemokratisk eller sovjetisk tappning.
Fast efter nästa finanskrasch kan nog Zizek få rätt. Och då kommer "Karriär" också att komma ut i nya upplagor...
En sådan likhet är tron att den framtida klyftan kommer att gå mellan meritokratin, den värdeskapande tekniskt-vetenskapliga eliten, och den dumma massan. I "Karriär" är det en östtysk partikoryfé som klarast uttrycker denna nästan fascistiska syn på det nödvändiga klassamhället.
Nu var väl inte syftet med romanen att beskriva hur världen skulle förändras utan hur "arbetarrörelsens" eliter såg på de historiskt långsiktiga tendenserna. Myrdals socialdemokratiska karriärister missade totalt Sovjetväldets kollaps. Istället ställer de in sig på att det är USA, som är på långsiktig dekis, med fallande dollarkurs och oljekris, medan statskapitalismen är på frammarsch överallt. De anar inte den nyliberala offensiven, med "marknadens" revansch.
En banal slutsats man kan dra är förstås att det omöjligt att sia om framtiden, t.o.m. om den mycket nära framtiden. Och alltså kan det vara klokt att alltid vara beredd på flera möjliga scenarion.
Efter finanskraschen 2008 fanns det skäl att tro att nyliberalismen skulle avlösas av en ny fas av keynesianism och statliga regleringar av kapitalet. Så blev det ju inte, utan de pågående kriserna försöker man fortfarande lösa med mer nyliberalism.
Slavoj Zizek har ännu inte fått rätt, när han i sin bok om finanskraschen, "First As Tragedy, Then As Farce", skrev att framtidens stora konflikt kommer att bli mellan socialism och kommunism. "Socialism" får man väl då tolka som statskapitalism i socialdemokratisk eller sovjetisk tappning.
Fast efter nästa finanskrasch kan nog Zizek få rätt. Och då kommer "Karriär" också att komma ut i nya upplagor...
lördag 9 juli 2011
Kapitalism alstrar massfattigdom
I en artikel med titeln "The Myths of Capitalism", tar den indiske marxistiske ekonomen Prabhat Patnaik upp frågan om kapitalismen alstrar massfattigdom, "pauperism", vilket Marx hävdade i "Kapitalet".
Det brukar ju hävdas att Marx´ "spådom" inte slog in. Och det stämmer ju att efter den inledande eländiga perioden i England efter den "industriella revolutionen", så vände det uppåt.
Men det var inte den inneboende dynamiken i kapitalismen som "löste" problemet med den ständigt växande reservarmén av arbetslösa. I Europa var det emigrationen till Amerika, Australien och andra "nybyggarländer". Patnaik visar hur enormt stor denna emigration var. Mellan 1820 och 1915 emigrerade 50 miljoner människor från Europa!
Genom att slå ut den inhemska produktionen i länder som Indien, skapades ett fattigt underproletariat istället i sådana länder.
I dagens Indien växer arbetslöshetsarmén - och fattigdomen - trots den snabba tillväxten där. I Kina har jag sett uppgifter om att antalet industriarbetare paradoxalt nog har minskat under hela den period som Kina "stulit jobben" från USA och Europa.
Om man utgår från att kapitalismen har blivit ett världssystem, så stämmer kanske Marx resonemang i "Kapitalet" för världen som helhet. I varje fall så länge som vi inte kan emigrera till Mars...
Till sist ett sammanfattande teoretiskt citat från artikeln:
"The capacity of the capitalist growth process to make a dent on the relative magnitude of the reserve army depends upon three factors: the overall growth rate (taking the capitalist and pre-capitalist sectors together), the growth rate of labour productivity (again taking the two sectors together), and the rate of work-force growth (taking into account migration as well). The excess of the overall growth rate over the growth rate of labour productivity is the rate of growth of labour demand in the two sectors taken together; if this happens to be less than the rate of growth of the work-force, then the relative size of the reserve army of labour, and with it the extent of absolute of poverty, will keep increasing. There is nothing in the operation of the capitalist economy that can spontaneously prevent this."
Det som är ett "jätteproblem" för en kapitalistisk ekonomi, att skapa tillräckligt många jobb då produktiviteten hela tiden stiger, vore förstås bara en välsignelse i en efterkapitalistisk ekonomi.
Det brukar ju hävdas att Marx´ "spådom" inte slog in. Och det stämmer ju att efter den inledande eländiga perioden i England efter den "industriella revolutionen", så vände det uppåt.
Men det var inte den inneboende dynamiken i kapitalismen som "löste" problemet med den ständigt växande reservarmén av arbetslösa. I Europa var det emigrationen till Amerika, Australien och andra "nybyggarländer". Patnaik visar hur enormt stor denna emigration var. Mellan 1820 och 1915 emigrerade 50 miljoner människor från Europa!
Genom att slå ut den inhemska produktionen i länder som Indien, skapades ett fattigt underproletariat istället i sådana länder.
I dagens Indien växer arbetslöshetsarmén - och fattigdomen - trots den snabba tillväxten där. I Kina har jag sett uppgifter om att antalet industriarbetare paradoxalt nog har minskat under hela den period som Kina "stulit jobben" från USA och Europa.
Om man utgår från att kapitalismen har blivit ett världssystem, så stämmer kanske Marx resonemang i "Kapitalet" för världen som helhet. I varje fall så länge som vi inte kan emigrera till Mars...
Till sist ett sammanfattande teoretiskt citat från artikeln:
"The capacity of the capitalist growth process to make a dent on the relative magnitude of the reserve army depends upon three factors: the overall growth rate (taking the capitalist and pre-capitalist sectors together), the growth rate of labour productivity (again taking the two sectors together), and the rate of work-force growth (taking into account migration as well). The excess of the overall growth rate over the growth rate of labour productivity is the rate of growth of labour demand in the two sectors taken together; if this happens to be less than the rate of growth of the work-force, then the relative size of the reserve army of labour, and with it the extent of absolute of poverty, will keep increasing. There is nothing in the operation of the capitalist economy that can spontaneously prevent this."
Det som är ett "jätteproblem" för en kapitalistisk ekonomi, att skapa tillräckligt många jobb då produktiviteten hela tiden stiger, vore förstås bara en välsignelse i en efterkapitalistisk ekonomi.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)