tisdag 14 juni 2011

Frågan om Sovjet

För dem som är intresserade av ett alternativ till det kapitalistiska världssystemet, är det naturligtvis intressant att studera de länder som under 1900-talet försökte bryta sig loss ur världssystemet. Det första var som bekant Sovjetunionen.

Innan Sovjet och det s.k. östblocket för några decennier sedan införlivades definitivt i världsmarknaden, så gav av naturliga skäl försvararna och motståndarna till "kommunismen" diametralt olika bilder av dessa länder.

Nazisternas propaganda vilken var motiverad av det krig som förbereddes togs i mångt och mycket upp av den kalla-krigsproganda, som drevs i den "fria världen". Den listige och blodtörstige och maktgalne tyrannen Stalin skulle ha varit ansvarig för tiotals miljoner människors död, genom likvidering av bönder och politiska motståndare.

För försvararna, "stalinisterna", var tvärtom Stalin en genialisk ledare, som moderniserade jordbruket, industrialiserade landet och försvarade det framgångsrikt mot Hitlers utrotningskrig.

Efter Sovjets fall har det kommit forskning som har gett mycken ny kunskap om vad som verkligen hände under speciellt det kontroversiella 30-talet. Motståndare och anhängare är lika benhårda i kritik respektive försvar, men nu kan man ana hur det vänstra ögats och det högra ögats bild av fakta i alla fall är på väg att sammanfalla i en nyanserad bild.

30-talet präglades av mycket hårda konflikter, som periodvis kan karakteriseras som inbördeskrig. Men det var inte ett "totalitärt" land, enväldigt styrt av Partiet. Det fanns tvärtom gott om relativt självständiga maffialiknande "kungadömen". Och det var något som partiledningen förgäves bekämpade.

Vill man i dag sätta sig in i skeendet så kan man lugnt skippa kalla-krigaren Robert Conquests böcker med sina monstruösa siffror på antal offer för utrensningar och hungerkatastrofer. J. Arch Getty däremot är en seriös forskare, som grävt i arkiven och som slagit hål på den gamla synen på det "totalitära" Sovjet där Stalin ryckte i alla trådar. Simon Sebag Montefiores böcker är också läsvärda, även om han då och då känner sig tvungen att betyga sin antikommunism.

Men självklart var 30-talets Sovjet ingen idyll, vilket i ärlighetens namn "stalinisterna" aldrig heller påstod. Ändå är det skillnad mellan kalla krigarnas påståenden om folkmord med 30 - 40 miljoner döda kontra mera realistiska uppgifter om 7-800 000 avrättade på juridiskt ganska lösa boliner under utrensningarna efter de s.k. moskvarättegångarna.

En del "stalinister" menar att hotet från imperialisterna, speciellt Tyskland, var så överhängande att det inte kunde hjälpas att många oskyldiga människor strök med i jakten på spioner och agenter. Dessa "stalinister" förnekar inte fakta, men deras moraliska och politiska ståndpunkter är förstås diskutabla. Ett nutida försvar av "stalinismen" finns i detta dokument av Ludo Martens.

Kazama har moskvarättegångarna diskuterats intensivt. De flesta debattörerna anser att de var skenrättegångar, och att de anklagade partiledarna med Bucharin i spetsen, var oskyldiga till spioneri för Tyskland och Japan. Men inte alla - professor Grover Furr är t.ex. övertygad om att deras skuld. De här "gamla bolsjevikerna" erkände ju faktiskt sina "brott", säger han.

Mot argumentet att det inte finns någon stödbevisning i form av dokument, så replikerar Furr att det inte heller finns några bevis för att de här "förrädarna" skulle ha tvingats till erkännandena genom tortyr eller hot!

Min egen ståndpunkt till Moskvarättegångarna är: nej, vi kan inte med absolut visshet säga vad som är sant i denna fråga. Men om man lägger ihop allt vi vet, så tror jag de gamla bolsjevikerna visserligen var "skyldiga" till att försöka störta regimen, men att de knappast var landsförrädare. Det kanske är dags att lägga den här frågan till handlingarna?

14 kommentarer:

  1. Kanske den första frågan en historiker kan ställa sig är om alla viktiga beslut finns dokumenterade. Om man i Sovjet dokumenterade vad man hade för sig, och arkiven sedan är åtkomliga, kan man få fram en rimlig bild av vad som hände. Men det kommer i alla fall inte att imponera på personer som är utanför historikerfacket och som struntar i fakta. De kommer bara att skaka av sig uppgifterna och fortsätta som förut med rena orimligheter.

    Min egen ståndpunkt om Sovjet är att det väsentliga är att man lyckades missa datorrevolutionen och därmed slog undan benen för sin egen fortsatta revolution. De stora industribossarna ville inte ha den datoriserade planekonomin, och så gick det som det gick.

    SvaraRadera
  2. Getty har publicerat massor med dokument från t.ex. Centralkommitténs sammanträden. Det finns förvånansvärt utförliga protokoll därifrån. Det visar sig t.ex. Stalin drog sig väldigt länge för att stämma in i kören av attacker mot Bucharin. Det är intressant, men det är inte självklart hur man ska tolka det.

    Det krävs nog oerhört mycket mer forskning innan man fått svar på många av de kvarvarande gåtorna. Det som utlöste "paranoian" var antagligen mordet på Kirov, partiets andre man, och där vet man knappast vem som låg bakom ännu.

    Datorerna återkommer jag till, när jag tar upp "Red Plenty", som jag precis läst klart.

    SvaraRadera
  3. Jag finner också Sheila Fitzpatrick ganska övertygande. Bland annat när hon visar att många av avrättningarna på landsbygden drabbade dem som farit hårdast fram under tvångskollektiviseringarna, och att de var det enda sätt regimen kunde komma på för att få fred med bönderna.

    Allmänt tror jag att man kommer längre om man ser Sovjet som ett extremfall av en kategori som också innehåller t.ex. Japan. Dvs ett försök att bryta sig ur centrumländernas tvångsgrepp och "komma ikapp" som Chrustjov sa. Tyvärr var dom lite klumpiga, inte alls så smarta som japaner och kineser. Många av konflikterna i Sovjet var verkliga, men jag undrar om man inte skapade helt onödiga konflikter också, och utgick från att vanlig enkel inkompetens nödvändigtvis måste vara illasinnat sabotage. På det viset urholkade man undan för undan regimens bas tills den föll ihop av sig själv.

    SvaraRadera
  4. I efterhand kan man som vissa gjort, se den sovjetiska industrialiseringen på 30-talet som "objektivt" den rysk borgarklassens sätt att "komma ifatt" Väst. Men för att helt förstå vad som hände, så måste man nog också ta hänsyn till de subjektiva, ideologiska faktorerna. Ända fram till Chrustjev var landets ledning övertygade leninister, som hade det klasslösa samhället som mål.

    Ledarna i toppen var i allmänhet främst rädda för den grogrund till kapitalism som fanns hos de rikare bönderna. Bucharins linje däremot var att komma överens med dessa "kulaker", och om han vunnit striden med Stalin, så hade väl kapitalismen återupprättats på ett annat sätt än som skedde. För vissa ledare, som Malenkov och Molotov var det överraskande hur det gick till. Att vägen till privatkapitalismen gick genom framväxten av en "röd bourgeosien" och dess maktövertagande.

    Felix Chuevs publicerade intervjuer med Molotov är intressant läsning. Han klagar på den hela tiden ökande ojämlikheten i Breznevs Sovjet. Men man får också en inblick i den märkliga syn "stalinisterna" hade på det självklara i att förfölja även familjemedlemmar till politiska "brottslingar".

    SvaraRadera
  5. Jag tror inte riktigt på det där sättet att beskriva skeenden utifrån vad vissa "ledare" tänkte subjektivt. Som Marx påpekade är det den sociala tillhörigheten som bestämmer, inte ideologin. Det subjektiva har sina begränsningar.

    Hela bolsjevikpartiet var från början en organisation för intelligentian, om än med övertygelse att man måste skapa klassallians emd arbetarna eftersom även dessa hade intresse av industriell utveckling. Men såfort det uppstod klasskonflikter visade det sig ögonblickligen var man stod. T.ex. vid generalstrejken i textilindustrin i Ivanovodistriktet norr om Moskva 1931 (eller var det 1932?). Arbetarna gick i strejk i protest mot halverade löner och fördubblade arbetskrav, och svaret kom ögonblickligen, i form av deportationer och dödsdomar. Arbetarna fördömdes som "klassfiender" och de var de såklart - de var fiender till den kapitalackumulation som statsbourgeoisin ägnade sig åt. Sen kan man ju så här efteråt säga att båda parter hade rätt, utifrån nån sorts långsiktig synvinkel. Men man kunde ju ha önskat att det hanterats något smartare.

    SvaraRadera
  6. Nej, vad någon "tänker" eller hur han ser på sin egen roll är ganska ointressant. Men när dessa subjektiva övertygelser tar sig uttryck i politiska linjer som strider med varandra så får "tankarna" betydelse. Och avgör om man satsar på snabb uppbyggnad av den tunga industrin a la Trotskij och Stalin eller på att prioritera jordbruk och lätt industri a la Bucharin.

    De intellektuella är knappast en egen samhällsklass. I allmänhet försvarar de den härskande klassens intressen. Men en del kan som Marx skrev i Kommunistiska Manifestet ansluta sig de klasser som representerar framtiden. Det gällde för Marx och Engels själva, men också för de första ryska socialdemokraterna. Men både de tyska socialdemokraterna och de ryska bolsjevikerna måste, tror jag, karakteriseras som arbetarpartier under senare perioder, genom att de bestod till största delen av arbetare och faktiskt representerade deras intressen.

    Men visst kan de "intellektuella" slå vakt om sina egna gruppintressen. Speciellt tydligt kan det förstås bli som i Sovjet, med knappt läskunniga industriarbetare och speciellt bönder, och där beroendet av "experter" blir extra stort.

    "Stalinisterna" brukade inte hävda att arbetarklassen styrde direkt - hur det nu skulle gått till - utan genom sitt parti. Det är en historisk fråga när arbetarklassens inflytande i "sitt" parti upphörde. Där går ju åsikterna isär. Det går knappast att spika ett bestämt årtal för det.

    SvaraRadera
  7. Denna artikel på Kazama, med utgångspunkt från massakern på Himmelska fridens torg (som förresten inte - som i den gängse mediabilden - drabbade studenter utan arbetare, och inte på själva torget utan gatorna runtomkring)ger uttryck för en grundläggande hållning även till repressionen i Sovjet på 30-talet, som jag tycker verkar vettig.

    Grover Furrs idéer om att skippa det "socialistiska" stadiet diskuteras också. Liknande utopiska föreställningar finns även i Sverige har jag sett.

    SvaraRadera
  8. Jo, bolsjevikerna brukade hävda att dom "företrädde" andra än sig själva, men det tror jag inte på. Funktionärer och medelklassintellektuella har sina egenintressen likaväl som alla andra. Det framgick hur tydligt som helst under strejken i Ivanovo.

    Däremot ger jag dom gärna erkännandet att de tillvaratog Rysslands intresse som nation av att inte marginaliseras i det kapitalistiska världsmarknadssystemet. Det hade ju de själva dessutom egenintressen av, för övrigt.

    SvaraRadera
  9. Jag håller helt med om att det gäller att se upp med de "intellektuella" och funktionärerna. Men om man som diverse anarkister, "arbetarister" och vänsterkommunister ser motsättningen mellan folket och dess representanter som absolut och oöverstiglig, så får vi nog överge tanken på att det någonsin skulle gå att få ett bättre system än det vi har.

    Att tro att "arbetarklassen" som kollektiv på något sätt skulle kunna på en gång ta över och styra det här samhället utan medverkan av vetenskapsmän, tekniker och andra experter, är väl ändå en ren utopi.

    Du nämner strejkerna i Ivanovo, men du kunde också tagit exemplet med Kronstadrevolten som slogs ned med våld, strax efter revolutionen. Även om man måste fördöma sådana metoder, så kvarstår problemet med att alla individer som tillhör "folket" inte har identiska intressen.

    Man måste hitta metoder att lösa sådana intressemotsättningar.Det representativa system man hade i arbetarråden kunde ha fungerat så, men makten gled ju snabbt över till bolsjevikpartiet. Vilket det i och för sig fanns berättigade skäl för - alla andra partier stred ju tillsammans med de vita i inbördeskriget. Men detta användes som förevändning för att slippa politisk konkurrens. Sedan kvävdes oppositionella linjer inom partiet. Molotov anmärkte naivt i sina minnen att det blev så behagligt lugn atmosfär när oppositionen var krossad. Det "stalinistiska" idealet om det "monolitiska partiet" var förverkligat - för en kort tid...

    Lenins kontrovers med Trotskij om fackföreningarna visade att han var mer medveten om farorna än Stalin. Lenin ansåg ju att fackföreningarna behövdes för att skydda arbetarna mot deras "egen" stat. Trotskij däremot ville ju som den "superstalinist" han egentligen var, militarisera fackföreningarna och ställa dem under den "proletära statens" kontroll.

    Jag misstänker att "paranoian" under 30-talet delvis kan förklaras med att all opposition hade drivits under jorden. I motsats till 20-talet då olika politiska linjer ändå hade debatterats öppet. En illegal opposition frestas ta till metoder som sabotage och politiska mord. Och även om den inte gör det så ligger det nära till hands för statens ledning att misstänka att så sker. Speciellt om misshandel och tortyr av misstänkta "fiender" tvingar fram bekännelser.

    Det är lätt att se de negativa sidorna med det sovjetiska experimentet, vilket vi måste lära av. Det misslyckades visserligen. Någon "socialism" i Marx mening byggde de knappast.

    Men sovjetexemplet visade ändå under mycket längre tid än t.ex. Pariskommunen, att en ekonomi utan privatkapitalister är möjlig. De sovjetiska arbeterna och intellektuella (!) uträttade stordåd, när de stampade fram de fabriker ur jorden som producerade de vapen som besegrade nazistarméerna.

    I denna "protosocialism" ("statskapitalism" eller "byråkratkapitalism" är missvisande termer) finns en viktig skillnad mot t.ex. Japans framgångar inom det kapitalistiska världssystemet.

    SvaraRadera
  10. En något annorlunda kommentar: Översatte en intervju med den tyske författaren Peter Hacks, nu död. Hans pjäser spelades ett tag i både Väst- och Östtyskland.

    Fråga: Början på nedgångsepoken beskriver Ni med Ulbrichts försvinnande från politiken.
    Peter Hacks: Var och en, utom junge Welt, vet att nedgången började med Stalins död. Och den av mig beskrivna långsamma gången i offentliga angelägenheter behövde från 1953 till 1973 för att verka fullt ut. Ulbricht-mordet av Honecker och Bresjnev, som var ett fruktansvärt stick i mitt bröst, som jag aldrig hämtade mig från, var sen slutstenen. Från och med då kunde det gå neråt. Den världshistoriska vändpunkten var konferensen i Helsinki, var SED/SPD-papperet, alltså socialdemokratiseringen av världskommunismen. På den tidpunkten kan man säga : ingenting var mer att rädda.

    F: En rörelse som avskaffade sig själv?
    PH: Ja, ja.

    F: Och vilken förutsättning behövdes för det?
    PH: Min ryska översättare gav mig, när jag frågade henne, vad vill egentligen Gorbatsjov, den enda rationella grunden, som jag någonsin hört: Han tillhör den azerbadjanska knarkmaffian och de behöver en konvertibel rubel. Jag skrattade länge och tyckte det var kvickt.
    Men jag vet ingen som kunde ha betalt Chrusjtsjov. Och jag vet inte , varför Chrusjtsjov behövde den konvertibla rubeln. Här döljer sig en världsgåta för mig. Vid tiden för Stalins död var Ryssland inte i något dåligt tillstånd. Han hade i väsentlig grad avhjälpt de bekymmer som landet hade. Och socialismen är precis som imperialismen ett samhälle, som kan arbeta sig ur djupa kriser - snabbt och spänstigt. Förstklassiga människor blir inte alltid ersatta av idioter och inte heller idioter av förstklassiga människor. Även om det är pinsamt för en marxist att säga, att den figur som står i fören spelar mer än en biroll.

    F: Med det skulle vi vara tillbaka hos monarkin.
    PH: Monarkin har den fördelen gentemot socialismen att den är svår att avskaffa. Det är riktigt att i absolutistiska tider blomstrade landet, när fursten var en stor man, hungrade och förlorade i krig, när fursten var en idiot. Men furstens begåvning avgjorde bara två eller tre gånger i världshistorien monarkins fortbestånd. Och till och med när man giljotinerade Karl i England och Ludvig i Frankrike, visste folket att nu kommer det något nytt, men sen behöver vi igen en kung. Socialismen är nu en gång ett vetenskapligt och medvetet viljebeslut och det kan man ta tillbaka. Och den har den förmågan att inom sig föda fram kontrarevolutionära själar. Här för Ni mig in på en fråga, som aldrig upphört att undra över.

    F: Hur kunde någon komma på idén att det går med fredlig koexistens?
    PH: På den tiden sade jag: vi lägger fredsfrågan förtroendefullt i imperialismens händer. Sen behövde man inte säga mer. Men det gåtfulla är att båda politbyråerna, den sovjetiska och DDRs, naturligtvis hela tiden visste, att väst med sin fred ville avskaffa dem. De sade alltid till varandra: Se upp, fienden menar inte väl med oss. Och handlade alltid som om fienden menade väl med oss. Det vill säga, fast de visste att de skulle bli avskaffade, avskaffade de sig själva.
    Sixten Andréasson

    SvaraRadera
  11. Peter Hacks alternativa ståndpunkt är begriplig och på sätt och vis logisk, och han är inte heller helt ensam om den. Det finns ju grupper som håller fast vid att varken Stalin eller Hoxha begick några allvarliga politiska fel och att allt kan skyllas på efterträdarnas "revisionism".

    Men att som Hacks förklara utvecklingen i Sovjet med ledarnas förräderi, strider mot en marxistisk historieuppfattning, där ekonomi och klasskamp dominerar som förklaringsfaktorer.

    Hacks skulle naturligtvis kunna ha rätt ändå och marxismen fel. Men jag tror inte det. Och Hacks erkänner själv i citatet att han inte begriper varför Bresjnev och de andra poststalinska ledarna agerade så irrationellt. De borde ju ha förstått att deras politik ledde till socialismens undergång.

    SvaraRadera
  12. Om man antar att "nomenklaturan" avskiljt sig som en klass från Sovjetsamhället blir det kanske begripligare? Mao hade ju tankar om att revisionisternas maktövertagande skulle leda åt det hållet, och i Sverige skrev Nils Holmberg ett par böcker i ämnet som just heter 'Nomenklatura'. Redan tidigare var exempelvis jugoslaven Djilas ute med 'Den nya klassen' men jag tvivlar på att det var en NY klass. Snarare nybildningar av gamla klasser. Och det började ju redan tidigt på trettiotalet när Sovjet skulle snabbutvecklas och man satsade hårt på kunnigt folk. "Kadrer avgör allt" som Stalin hävdade. Han hade i mycket rätt här, men det fanns besvärliga baksidor som kom fram när kadrerna kunde ta över partiet som sin egen intresseorganisation och göra sig oberoende av folket.

    SvaraRadera
  13. Hannu: Försök inte tolka in något jag inte har sagt. Det absolut enda jag säger är att bolsjevikerna inte "företrädde" någon arbetarklass. Denna upphörde nämligen praktiskt taget att existera i och med krisen 1917-20. Det går inte att "företräda" något som inte finns.

    Och sen när det återuppstod en arbetarklass under 20-talet var det faktiskt kommunistpartiet som självt utnämnde sig till företrädare. Arbetarklassen var inte tillfrågad.

    Vi vet att detta inte var något problem för kommunisterna. De ansåg sig nämligen som "avantgarde" med full rätt att skita i vad de tyckte som de ansåg sig företräda.

    Detta är ingen anarkistisk kritik utan en vanlig demokratisk. En som kräver ett klart mandat från den som låter sig representeras. Plus, helst, en reell möjlighet att återta mandatet om det missbrukas.

    SvaraRadera
  14. Jan, vi har olika åsikter om hur representativa bolsjevikerna var. Vad jag förstår så fick de faktiskt majoritet på sovjetkongressen strax efter oktoberrevolutionen. Under inbördeskriget och kriget mot de 14 kapitalistiska ländernas intervention, visade det sig att bönderna föredrog bolsjevikerna framför att godsägarna återtog den jord som revolutionen gav dem. Men det här är en historisk fråga, som idag nog inte tillhör de mest viktiga att komma överens om. Däremot instämmer jag i din kritik av bristen på demokrati efter inbördeskrigets slut.

    För mig är inte "anarkism" ett skällsord, utan betecknar en viktig, statsfientlig strömning inom arbetarrörelsen.

    SvaraRadera