Jan Wiklunds drygt 500-sidiga bok har undertiteln "Det globala folkröresesystemet". Den är en utmärkt genomgång av "folkrörelsernas" historia från antiken till idag, och kan fungera som en uppslagsbok i bokhyllan.
Boken behandlar även teorier om varför folkrörelser uppstår och diskuterar olika strategier i dagens "globaliserade" värld.
Begreppet folkrörelse i denna bok är mycket vidare än det gängse i dagens Sverige. En marxist skulle väl hellre beskriva bokens tema som de "arbetande och utsugna klassernas motståndskamp mot de härskande klasserna". Det handlar om både spontant och organiserat motstånd mot överheten.
Wiklund beskriver väl hur kampen har tagit sig olika former under historiens gång. Skatterevolter, bröduppror, petitioner ("namninsamlingar"), demonstrationer, strejker o.s.v är former som har dominerat under olika epoker. Ibland vet man t.o.m. när de användes första gången. Irländarna tycks t.ex. ha varit speciellt kreativa.
Det omfattande material om "folkrörelsernas" historia som Wiklund presenterar är förstås speciellt värdefull för "vänstern". Med "vänstern" menar jag här "de som är kritiska mot det nuvarande kapitalistiska samhällssystemet". Men inom denna vänster representerar Wiklund en intressant ideologisk position, som speciellt den marxistiskt inriktade delen borde seriöst diskutera.
Landsbygdsbefolkningens roll i motståndet mot marknadssystemet behandlas utförligt, och här har speciellt marxister, som ofta sett ner på "bönder", mycket att lära.
Wallersteins världssystemteori är en utgångspunkt för Wiklund i beskrivningen av orsakerna till upproren mot de styrande. Liksom Wallerstein, tenderar staten att beskrivas som en självständig kraft i samspelet med "civilsamhället", kapitalet och "marknaden".
Jag saknar liksom hos Wallerstein en marxistisk beskrivning av mekanismerna i den kapitalistiska ekonomin. Fast det är väl kanske lite mycket begärt, när de marxistiska ekonomerna själva tycks vara rätt oense om vartåt det barkar.
Det hade varit intressant att får reda på hur Wiklund ställer sig till Wallersteins åsikt att världssystemet skulle vara inne i sin slutfas och att det måste ersättas av något helt nytt system. Wiklund tycks snarare tro på en ny uppgång, en ny "Kondratievcykel" driven av bioteknikens framsteg.
Wiklunds bok stimulerar till en hel del tankar, som jag kommer tillbaka till så småningom.
Hej och tack för recensionen. Du kan få svaret på din fråga omedelbart: Wallersteins misstanke är intressant men naturligtvis kan vi inget veta. Det rimligaste är att hålla båda möjligheterna öppna.
SvaraRaderaVad jag hoppas på, på kort sikt, är en sorts kreativ och konstruktiv oenighet mellan vad vi kan kalla socialdemokrater (folk som tror på en ny kondratievcykel och är beredda att satsa på en sådan för att få slut på bubbelekonomin) och systemkritiska folkrörelser som vill satsa på något bortom kapitalismen. Det viktiga är att vi kan marginalisera den nu tyvärr hegemoniska liberalismen som inte tror på politik och kollektiva projekt över huvud taget. I ett sådant klimat tycks det omöjligt att göra någonting, verkar det som, alla rusar runt och tror att de själva ska bli rika genom att snylta på alla andra - se t.ex. http://www.coldtype.net/Assets.06/London.06/GM.19.06.pdf.
Ett debattklimat med de ovannämnda polerna ställer i alla fall frågan vad vi kan göra kollektivt, vilket vore ett stort steg framåt. Sen får man se.
Boken finns för övrigt dels som fulltext, dels att köpa som pappersbok, på http://www.folkrorelser.org/demokratins-barare.html
Tyvärr tror jag inte Wallersteins "misstanke" om att vi befinner oss i en systemkris, är obefogad. Hans starkaste argument tycker jag är klimatfrågan. Hans ekonomiska argument om växande profitpressen är mer diskutabla. Och tidshorisonten för det definitiva slutet för systemet - 50 år - är rimligen en gissning.
SvaraRaderaDu föreslår en intressant strategi: kondratiefftroende "socialdemokrater" och folkrörelser mot marknadsfundamentalisterna. Ja, varför inte, om det skulle dyka upp sådana socialdemokrater... Delvis kommer nog deras intressen då att kunna sammanfalla med de "systemkritiskas". Fast då handlar det nog mer om taktik än strategi,tror jag.
Jag undrar om det inte vore viktigare att de "systemkritiska rörelserna" parallellt med motståndet mot det världsmarknadskapitalistiska systemet, förmår diskutera sig fram till ett alternativ till detta. Och en ideologi - eller som du kallar det i din bok, ett gemensamt "språk". Wallerstein skrev om World Social Forum i Dakar (februari i år): "There was nonetheless one underlying complaint among those in attendance. People said correctly we all know what we're against, but we should be laying out more clearly what it is we are for."
Wallerstein ser i den artikeln en grundläggande motsättning mellan tillväxttroende modernister och konservativa antimodernister. Där saknar jag ett tredje mer marxistiskt perspektiv, som skulle kunna förena båda motsatserna i ett avståndstagande från kapitalackumulationen för dess egen skull. Men som bejakar vetenskapliga och tekniska framsteg.
Hannu: Jag tror inte heller den är obefogad. Men om det inträffade vet vi först efteråt.
SvaraRaderaBeträffande min önskelista är båda parter lika kritiska. Det kommer att dyka upp riksbyggande "socialdemokrater" (under ett eller annat namn) om vi får systemkritiska folkrörelser värda namnet. Det har det alltid gjort. Även idag, faktiskt, om man tittar på Latinamerika.
Sen är det förstår, som du säger, en annan sak vad de kan åstadkomma. Om Wallerstein har rätt kommer de inte att lyckas åstadkomma så mycket. Då är det partnern, de systemkritiska folkrörelserna som drar den största vinsten av samarbetet/konflikten.
Beträffande de konservativa antimodernisterna tror jag att Wallerstein har fel. Alla folkrörelser har byggt på ett konservativt bevarande av det som är bra i det gamla samhället, mot försämringar som exploatörerna vill genomföra - även om de framgångsrikaste har insett att "allt måste förändras för att inget ska förändras". Bakom Wallersteins modernistiska fördomar ser jag den mexikanska arbetarrörelsen år 1915 som gick ut i krig mot Zapatas bonderörelse med motiveringen att de var konservativa och till och med, o fasa! religiösa.
Så jag ser konflikten mellan exploatörer och exploaterade som den viktigaste. Oavsett vem av dom som är konservativ och vem som är modernist.
Istället för ett "socialdemokratiskt" parti som "politiskt komplement" till folkrörelser, så hoppas jag på ett antiliberalt, vänsterpopulistiskt parti. En vänstermotsvarighet till sverigedemokraterna. Eller lite som Miljöpartiet innan det sögs upp i den parlamentariska karusellen och blev respektabla administratörer av "tillväxtsamhället", men med ett bredare antikapitalistiskt program. Med "socialdemokrati" associerar jag den reformistiska klassamarbetspolitik som var framgångsrik under efterkrigstiden, men som vore förödande idag. Att satsa på ökad tillväxt för att få en växande kaka att fördela, skulle bara påskynda den planetära katastrofen.
SvaraRaderaVad gäller Wallersteins tanke om att den avgörande debatten inom vänstern det kommande decenniet är mellan dem som betonar en kris för civilisationen och dem som betonar utveckling, så kan jag inte se att han tar ställning för någon sida. Det som är lite konstigt är att han inte påpekar att den ståndpunkt han haft tidigare, att det är den "eviga kapitalackumulationen" som är roten till det onda, är en ståndpunkt som skiljer sig från båda riktningarna. Alltså att grundproblemet med världssystemet varken är kultur, civilisation eller bristande "modernisering", utan det ekonomiska systemet. Har Wallerstein övergivit all marxism?
SvaraRadera1. Carlota Pérez, som är pionjärtänkare när det gäller behovet av en ny kondratievcykel dvs produktion istället för spekulation, pekar på radikal minskning av råvarubehovet som kärnan i en sådan. På mer konkret nivå pekade Olle Eriksson redan på 90-talet på hur enkelt det skulle vara att minska energiförbrukningen till hälften bara genom att bygga om husen. Så nog skulle man kunna komma långt den vägen.
SvaraRadera2. Jag skulle i ett sånt här tänkt scenario av konflikt och samverkan avgjort ställa mig på folkrörelsernas sida. Men problemet som jag ser nu är att det inte förekommer någon seriös politisk diskussion över huvud taget. Allt snack i fikarummen handlar om hur var och en ska bli rik kvickt. Jag tror att det behövs en extremt bred samling omkring att projekt måste vara politiska och kollektiva - och sen exakt vilket projekt får man slåss om sen.
Jag skulle alltså se tillkomsten av ett seriöst "riksbyggarprojekt" grundat på kondratievtankar som något positivt, även om jag inte tror på det särskilt mycket. Det skulle i alla fall öppna för en politisering av det offentliga klimatet.
Jag känner inte till Carlota Pérez, men hennes och andras idéer om hur produktion ska ersätta spekulation, kan nog få praktisk användning efter ett systemskifte. Men före detta mest, tror jag, för att visa att ett annat ekonomiskt system är nödvändigt.
SvaraRaderaJag håller med om att behovet av att en ny politik formuleras, är enormt. Den traditionella marxistiska vänstern, måste spela en viktig roll, för att vända dagens anarkism till något konstruktivt. SvD-artikeln, som Björnbrum länkar till idag, är mycket tänkvärd. Politiken är bannlyst från torget i Aten! Man lyckas organisera mathållning och sådant genom direktdemokrati, men alternativen till regeringens och EU:s nedskärning finns helt enkelt inte: "Det måste finnas en annan lösning!" säger man bara.
De "kollektiva projekten" kommer nog att uppstå även i Sverige, men spontant. "Vänsterns" roll är fortfarande den traditionella tror jag, att formulera en riktning och mål att sträva efter. Idag är inte "folket" intresserat av sådant men när det kommer en tid när de kräver bättre svar än "en annan värld är möjlig".