En recension i Monthly Review tar upp tre böcker som från olika synvinklar kritiserar sönder den nyklassiska ekonomin, eller nyliberalismen, som lärs ut på alla universitet. Men artikeln avslutas också med att spå att dessa verklighetsfrämmande teorier ändå kommer att dominera även i framtiden. Helt enkelt för att teorierna passar de "rika och mäktiga" så väl.
Nytt för mig var i recensionen att ställa principerna i Jeremy Benthams utilitarism mot ett Vilfredo Paretos berömda optimeringsprincip, "paretooptimalitet", vilken brukar åberopas av nyliberalerna.
Ur den utilitaristiska principen att den totala "lyckan" bör maximeras och ur tesen att en extra dollar ger mindre extra lycka till en rik människa än en fattig, så följer logiskt att jämlikhet är bra, att alla bör ha lika stora inkomster! Jag vet inte om Bentham explicit hävdade detta, men kanske vore det värt att studera honom lite. Även om Marx var rätt så spydig mot honom i "Kapitalet"...
Paretos optimeringsprincip däremot leder till helt andra slutsatser. Den definierar nämligen den önskvärda jämvikten som det tillstånd där det inte finns någon förändring som förbättrar för någon samtidigt som ingen får det sämre. Vad är det för fel med en sådan princip då? Jo, för att i motsats till Benthams resonemang, så är omfördelningar från rika till fattiga alltid felaktiga! De rika förlorar ju alltid något vid en omfördelning.
"De rika och mäktiga" föredrar förstås Pareto framför Bentham. Med hjälp av Pareto kan man argumentera mot minimilöner, fackföreningar, progressiva skatter m.m... Allt sådant som nyklassiska ekonomer varit emot.
Det var inte bara Marx som angrep Bentham, det gjorde också chartisterna. Bentham var nämligen ideologen bakom de s.k. arbetshusen där de fattiga låstes in i den tidens arbetslinje för att läras hut.
SvaraRaderaMen alla människor är ju motsägelsefulla, och den vinkling du gör av benthamismen är ju både sympatisk och subversiv.
I den reella pareto-optimala världen måste det nog råda ständig tillväxt, det måste finnas outnyttjade resurser som kan sättas in i arbetsprocessen så att alla kan få mer hela tiden. Det som mest påminner om detta är de gyllene åren efter Andra världskriget. Då kunde "alla" få det bättre utan någon större omfördelning.
SvaraRaderaOch med tanke på den koncentration av samhällelig rikedom hos enprocents-eliten som skett på senare år kan man fråga sig om det är pareto-optimalt enligt en sträng definition? Spekulationskapitalet äter ju ut det produktiva kapitalet och borde väl därmed vara skadligt både för produktiva kapitalister och konsumenter.
Benthams utilitarism har ju haft en viss dragningskraft på människor, som betraktar sig som "vänster". Torbjörn Tännsjö är ett exempel, som jag kritiserat lite förut. Det finns brister med principen om "största möjliga lycka för största möjliga antal människor", och den största har jag väl tyckt, är att den inte leder till några praktiska politiska slutsatser. Men där hade jag tydligen fel...
SvaraRaderaMikael J. Olsson skriver förresten i kommentarerna på sin blogg att Bentham investerade pengar i Robert Owens mönstersamhälle. Pluspoäng till gamle Jeremy!
SvaraRaderaDet hänger på ett ord. ... "största möjliga lycka för största möjliga antal människor". "Möjliga", vad är det? Vad som är praktiskt möjligt utan hänsyn till att någon riking känner sig trampad på tårna, eller någon annan tolkning?
SvaraRaderaJa, det är kanske lika bra att sätta sig in lite i hans teorier... Men Bentham spelade faktiskt också en viss roll för den "marginalistiska revolutionen", som ligger till grund för den nyklassiska ekonomin. I varje fall i den engelska tappningen av den, som den utformades av William Stanley Jevons. Det finns ett direkt samband mellan marginalisternas "nytta" och Benthams "lycka".
SvaraRaderaHar en känsla av att det finns två gränsteoretiska uppfattningar som inte hänger ihop. Den ena är någorlunda mätbar idag, där man letar efter stället där kurvorna för marginalkostnader och marginalintäkter möts.
SvaraRaderaDen andra är kanske mer intressant om man funderar efter Benthams linjer, nämligen just gränsnytta. Även om nationalekonomer har pratat om nytta så har det i praktiken blivit att nytta sätts lika med vad folk är villiga/kan att betala. Och det verkar tveksamt, för då stöter vi på olikheterna 'behov' respektive 'efterfrågan'. Men med alltmer avancerad neurovetenskap kommer man faktiskt att kunna se vad våra hjärnor tycker om mer eller mindre av olika varor och tjänster, och det kan ske på individuell nivå. Det är ingen science-fiction, det är grejor man jobbar med idag. Som vanligt numera är vänstern totalt ointresserad.
Ja, den där fiktiva enheten "util" för nytta övergav man ju, för att istället empiriskt studera vad som sker och rita kurvor. Men då förlorar man väl förklaringsvärdet?
SvaraRaderaDe österrikiska marginalisterna gick en lite annan väg. De medgav att "util" som enhet är ovetenskaplig: hur ska man t.ex. jämföra nyttan av en glass med en ylletröja? Matematiken är helt irrelevant för att förstå ekonomin. Men, menade de, man kan ju studera i efterhand hur människor i praktiken rangordnat sina önskningar. Därmed tappar man förstås förutsägelseförmågan, men man ansåg sig ändå kunna förklara marknadsprisernas uppkomst - i efterhand som sagt, vad nu vinsten skulle vara med det. Som kompensation konstruerade man dessutom en pseudovetenskaplig axiomatisk teori för hur människan gör val, praxeologin.
Marxister försöker överhuvudtaget inte att göra deterministiska modeller för ekonomin med utgångspunkt ur individers beteenden. Tvärtom kan man i viss mån förklara dessa beteenden ur "ekonomins" sätt att fungera.
Det man kan göra är exempelvis att ge tio försökspersoner en vaniljglass och en bit tunnbröd med surströmming på, och så genom hjärnscanning utröna hur olika centra i skallen för tillfredsställelse respektive äckel reagerar. Jag tror det är fullt möjligt idag med befintlig teknik. Då skulle man kunna rita upp personliga preferenskurvor genom att se vad som händer om TVÅ vaniljglassar respektive surströmmingar utdelas etc. Klarar man av det är det dags för en nationalekonomi som verkligen bygger på preferenser och inte vissa preferensers avspegling i priser.
SvaraRaderaI valet mellan glass och surströmming, så kan jag redan nu med hög grad av visshet förutsäga resultatet av en sådan hjärnscanning för min del. (Ledtråd: jag har aldrig bott i Norrland, och har smakat surströmming endast en gång.)
SvaraRaderaJag tror det kan finnas ett klassiskt filosofiskt problem med den här hjärnscanningstekniken: kommer man någonsin att kunna "läsa" tankar, vilket preferenser väl är i grund och botten, genom att titta på det som fysiskt händer i hjärnan? Där är jag pessimistisk (eller kanske snarare optimistisk - polisen skulle ju få en perfekt lögndetektor i så fall)
Gränsnytteteorier kanske skulle kunna fylla en viss funktion i ett framtida samhälle där ekonomin styrs av behov och inte av profit. Men inte ens då lär gränsnyttan kunna vara den allenarådande ekonomiska principen: mängden som ska produceras av en viss produkt bestäms också av förbrukningen av olika naturresurser, arbetstid, teknik m.m.. I varje fall tills den yttersta utopin inträder då det inte finns brist på något. Men realismen i den utopin är jag rätt skeptisk till.