Första numret av "Tvärdrag" för 2011 har precis kommit, och handlar om "reformismens möjligheter". Finns det några tecken på att de unga socialdemokraterna förstår att världssystemet skakar i fogarna och det behöver komma fram ett nytt, fungerande system som klarar av att lösa bl.a resurs- och miljökriserna?
Nja, det finns några antydningar till det, men mest handlar det om hur det socialdemokratiska partiet ska återfå glöden och börja vinna val igen.
Nyliberalismen kritiseras, och att socialdemokratin anammat den, men några reformistiska, ekonomiska alternativ till den formuleras inte. David Eklind säger faktiskt: "Vi står inför socialism eller barbari. Det valet kommer. Det är inte vi som behöver driva fram det." Detta följs inte upp, men tydligen finns det en och annan i SSU, för vilken världssystemets dödsryckning på Wall Street 2008, inte gick spårlöst förbi.
I en recension av Lawrence J. Kotlikoffs "Jimmy Stewart" beskrivs dennes förslag att i praktiken krossa finanskapitalet genom att tvinga alla finansiella institutioner att bli sparbanker. Spekulationen upphör då automatiskt, och därmed finansbubblorna. Visserligen är det bara halva kapitalismen som skulle avskaffas, men gott så. Ett intressant "reformkrav" onekligen.
Den stora besvikelsen i numret är den hårda kärnan, artikeln om den ekonomiska politiken, "Full sysselsättning kräver en ny ekonomisk politik". Doktoranderna Tony Johansson och Josef Taalbi köper den borgerliga teorin om nödvändigheten av "jämviktsarbetslöshet", eller NAIRU som det kallas på ekonomernas fikonspråk. NAIRU "är ett relevant begrepp, som alls inte med nödvändighet leder till nyliberala slutsatser".
Det är svårt att tro att deras förslag hade kunnat ändra på det faktum att "socialdemokraterna vid valet 2006 hade regerat landet i tolv år utan att ha lyckats skapa full sysselsättning." Det är väl ok att Riksbanken, liksom amerikanska Federal Reserve, får ett sysselsättningsmål vid sidan om inflationsmålet, men det räcker knappast långt. Kajsa Borgnäs efterlyser i sin artikel pengar till en intellektuell upprustning av partiet. Om hon får gehör för det så får man ju hoppas att det satsas på marxistiska ekonomer.
Till sist, redaktionen har spånat fram en lista på 27 reformer, i något som ska motsvara det gamla "arbetarrörelsens efterkrigsprogram" . Det mesta ser bra ut, t.ex. "återställa de jobb som försvann i 90-talskrisen (250 000)", avgiftsfri förskola, tandvårdsreform, socialisering av elmarknaden, kostnadsfri lokal och regional kollektivtrafik, 550 000 nya bostäder till 2020, "stopp för aktiebolagsform och vinst i bibliotek, skolor och sjukhus", "vi skall äga skogen, marken, vattnet och malmen", m.m. m.m. Finansieringen utgör inget stort problem om vi tar tillbaka jobbskatteavdragen, inför två skattesteg till och återinför fastighetsskatt och förmögenhetsskatt.
Tänk om de röd-gröna hade gått till val på det programmet?
torsdag 31 mars 2011
onsdag 30 mars 2011
Egypten, Libyen och demokratin
Reaktionerna från de etablerade politikerna inför revolterna i Nordafrika, har varit märklig, i varje fall om man utgår från de uppfattningar de brukar förfäkta. Den förhärskande uppfattningen är ju att marionettregimerna i Irak och Afghanistan är demokratiska, därför att de är tillsatta genom val. Men det var ju Mubarak också! (Lite valfusk tar normalt inte bort den s.k. legitimiteten, även om fusket i Afhganistan var pinsamt stort. Men det är glömt nu...)
Tänk tanken att stockholmarna hade gått ut på gatorna och krävt alliansregeringens avgång, eftersom den styrs av hemliga bidrag från "näringslivet"! Det hade naturligtvis betecknats som odemokratiskt. Vi har ju valt denna högerregering...
Visserligen dröjde politikerna med att stödja oppositionen i Egypten tills den hade fått igenom det lagstridiga, utomparlamentariska kravet på den valde presidentens avgång. Men varför fördömde man som principfasta demokrater inte upproret? Tror man inte riktigt på sina demokratiska spelregler?
Attityden mot demonstranterna i Tunisien och Egypten var svår att förstå. Men när rebellerna i Libyen tog till vapen mot regimen, då blev det motsägelsen mellan ideologi och politik rent schizofren. Man hade hållit sig neutral till den fredliga revolten i Egypten, men gentemot Libyen slog man om till att stödja en väpnad revolution! Frankrike erkände genast den revolutionära upprorsregeringen, och FN beslöt om militär intervention på upprorsmakarnas sida. Inte undra på att en del revolutionära smågrupper överallt i världen hoppade upp på vagnen, för att delta i en revolution, ledd av NATO och USA.
Nå, den där beskrivningen ska förstås inte tas på blodigt allvar. Man får ju skilja mellan det som sker och det som synes ske. Men nog har väl Världssystemets försvarare fått det lite svårare att förklara innebörden i begreppet demokrati? Och varför revolution är otillåten...
Tänk tanken att stockholmarna hade gått ut på gatorna och krävt alliansregeringens avgång, eftersom den styrs av hemliga bidrag från "näringslivet"! Det hade naturligtvis betecknats som odemokratiskt. Vi har ju valt denna högerregering...
Visserligen dröjde politikerna med att stödja oppositionen i Egypten tills den hade fått igenom det lagstridiga, utomparlamentariska kravet på den valde presidentens avgång. Men varför fördömde man som principfasta demokrater inte upproret? Tror man inte riktigt på sina demokratiska spelregler?
Attityden mot demonstranterna i Tunisien och Egypten var svår att förstå. Men när rebellerna i Libyen tog till vapen mot regimen, då blev det motsägelsen mellan ideologi och politik rent schizofren. Man hade hållit sig neutral till den fredliga revolten i Egypten, men gentemot Libyen slog man om till att stödja en väpnad revolution! Frankrike erkände genast den revolutionära upprorsregeringen, och FN beslöt om militär intervention på upprorsmakarnas sida. Inte undra på att en del revolutionära smågrupper överallt i världen hoppade upp på vagnen, för att delta i en revolution, ledd av NATO och USA.
Nå, den där beskrivningen ska förstås inte tas på blodigt allvar. Man får ju skilja mellan det som sker och det som synes ske. Men nog har väl Världssystemets försvarare fått det lite svårare att förklara innebörden i begreppet demokrati? Och varför revolution är otillåten...
tisdag 29 mars 2011
Den yttersta vänsterns återkomst?
Det tog inte många år efter det som Immanuel Wallerstein kallat "världsrevolutionen 1968", som de maoistiska, trotskistiska och anarkistiska organisationerna som dykt upp, snabbt pulvriserades i ett otal smågrupper. Wallerstein har dömt ut dessa grupper helt och hållet, och istället framhållit de sociala rörelserna, samlade i "World Social Forum". Dessa mer lösliga organisationer ser han som arvtagare till de traditionella "systemkritiska rörelserna", bestående av socialdemokrati, kommunism och nationella befrielserörelser, och vilka med tiden hade accepterat världssystemets "liberala" överideologi.
Maoismen har gjort lite av en comeback i södra Asien, i form av folkkrig och nästan maktövertagande i Nepal samt växande väpnad kamp i Indien. Men maoismen överlevde faktiskt länge också i ett land som USA.
De nepalesiska maoisterna har djärvt nog ifrågasatt en del heliga kor inom traditionell marxism-leninism, t.ex. enpartisystemet. Och därmed förklarats vara förrädare av i stort sett alla andra maoister i världen.
Den amerikanska sajten Kazama, som har fått en länk till höger, är en av flera, som debatterar behovet av omgruppering och omorientering inom vänstern. Det utmärkande för Kazama är att där skriver både personer som kommer från maoistiska, trotskistiska, anarkistiska och även (nästan) socialdemokratiska traditioner. Gemensamt är att man inser att nederlagen för socialismen måste erkännas och utvärderas, för att kunna gå framåt. Hittills tycks inte slutsatserna leda högerut, utan snarare ännu längre åt vänster.
Vi får väl se om det kommer ut en högre syntes ur den här debatten. En syntes som inte kan bestå i en enkel summering av beståndsdelarna. Kazama säger själva till de otåliga som vill ha ett program och en organisation snabbt, att processen måste vara grundlig och kommer att ta lång tid. Resultaten låter kanske vänta på sig, men debattens öppenhet och livlighet är imponerande. Inga frågor tycks vara tabu.
Maoismen har gjort lite av en comeback i södra Asien, i form av folkkrig och nästan maktövertagande i Nepal samt växande väpnad kamp i Indien. Men maoismen överlevde faktiskt länge också i ett land som USA.
De nepalesiska maoisterna har djärvt nog ifrågasatt en del heliga kor inom traditionell marxism-leninism, t.ex. enpartisystemet. Och därmed förklarats vara förrädare av i stort sett alla andra maoister i världen.
Den amerikanska sajten Kazama, som har fått en länk till höger, är en av flera, som debatterar behovet av omgruppering och omorientering inom vänstern. Det utmärkande för Kazama är att där skriver både personer som kommer från maoistiska, trotskistiska, anarkistiska och även (nästan) socialdemokratiska traditioner. Gemensamt är att man inser att nederlagen för socialismen måste erkännas och utvärderas, för att kunna gå framåt. Hittills tycks inte slutsatserna leda högerut, utan snarare ännu längre åt vänster.
Vi får väl se om det kommer ut en högre syntes ur den här debatten. En syntes som inte kan bestå i en enkel summering av beståndsdelarna. Kazama säger själva till de otåliga som vill ha ett program och en organisation snabbt, att processen måste vara grundlig och kommer att ta lång tid. Resultaten låter kanske vänta på sig, men debattens öppenhet och livlighet är imponerande. Inga frågor tycks vara tabu.
onsdag 23 mars 2011
Wallerstein om taktiken
Immanuel Wallerstein har en artikel, "Structural Crisis in the World-System: Where Do We Go from Here?", i senaste numret av Monthly Review, där han kort sammanfattar sin världssystemteori. Rekommenderas! Han presenterar också här sin syn på vilken taktik som världens vänsterkrafter borde anta.
Wallerstein beskriver kort först taktiken på kort sikt, för de närmaste 3 - 5 åren, där det handlar om att i möjligaste mån kämpa för att de oundvikliga nedskärningarna inte helt ska drabba de svagaste, istället för de starkaste. Här handlar det om kompromisser, och att slåss för "det minst onda" och osmakliga alternativet.
Taktiken på medellång sikt däremot handlar om tiden fram till ca 2050, då han förutser att världssystemet definitivt "bifurkerat" till ett annat system. Hur detta system kommer att se ut avgörs genom kampen mellan världens vänster respektive höger.
Wallersteins taktik på medellång sikt sönderfaller i fem punkter. Här är parollen "inga kompromisser". En av taktikerna är att "kategoriskt förkasta målet om ekonomisk tillväxt och ersätta det med målet om maximal avvarufiering (decommodification)". Vad är egentligen skillnaden mellan denna formulering och den "gamla vänsterns" mål att ersätta kapitalism med socialism? Handlar det om en konkretisering av de gamla begreppen? Nej, inte bara det, tror jag. Han skriver att det inte är "omedelbart uppenbart" hur avvarufiering av jordbruk och industriell produktion ska gå till, och att det krävs "omfattande experimentering". Men vad är alternativet till de former som redan provats: statligt ägande och planering?
Som alternativ till "globaliseringen" sätter Wallerstein lokal och regional självförsörjning, "multipla autonomier" som knyts ihop i ett sökande efter en "universell universalism". Det här låter ju ganska abstrakt. I varje fall så länge idéerna om ekonomins funktionssätt är så vaga som de är. Den första "taktik" som Wallerstein nämner är också att det behövs "stor betoning på seriös intellektuell analys", och påpekar han, inte bara bland intellektuella.
Wallerstein har i sina böcker varit mycket skeptisk till den "gamla vänsterns" strategi att erövra den politisk makten för att först därefter genomföra sitt program. Det är väl därför som artikel inte går in på maktfrågan, utan koncentrerar sig på det politiska innehållet i det alternativ som världens vänsterkrafter borde arbeta för. Och det ligger förstås något i att strategin att "först tar vi makten och sen får vi se" inte har fungerat så bra. Men en kombination är kanske nödvändig? Både "målet" och "vägen dit" behöver ingå i de analyser han efterlyser.
Wallerstein beskriver kort först taktiken på kort sikt, för de närmaste 3 - 5 åren, där det handlar om att i möjligaste mån kämpa för att de oundvikliga nedskärningarna inte helt ska drabba de svagaste, istället för de starkaste. Här handlar det om kompromisser, och att slåss för "det minst onda" och osmakliga alternativet.
Taktiken på medellång sikt däremot handlar om tiden fram till ca 2050, då han förutser att världssystemet definitivt "bifurkerat" till ett annat system. Hur detta system kommer att se ut avgörs genom kampen mellan världens vänster respektive höger.
Wallersteins taktik på medellång sikt sönderfaller i fem punkter. Här är parollen "inga kompromisser". En av taktikerna är att "kategoriskt förkasta målet om ekonomisk tillväxt och ersätta det med målet om maximal avvarufiering (decommodification)". Vad är egentligen skillnaden mellan denna formulering och den "gamla vänsterns" mål att ersätta kapitalism med socialism? Handlar det om en konkretisering av de gamla begreppen? Nej, inte bara det, tror jag. Han skriver att det inte är "omedelbart uppenbart" hur avvarufiering av jordbruk och industriell produktion ska gå till, och att det krävs "omfattande experimentering". Men vad är alternativet till de former som redan provats: statligt ägande och planering?
Som alternativ till "globaliseringen" sätter Wallerstein lokal och regional självförsörjning, "multipla autonomier" som knyts ihop i ett sökande efter en "universell universalism". Det här låter ju ganska abstrakt. I varje fall så länge idéerna om ekonomins funktionssätt är så vaga som de är. Den första "taktik" som Wallerstein nämner är också att det behövs "stor betoning på seriös intellektuell analys", och påpekar han, inte bara bland intellektuella.
Wallerstein har i sina böcker varit mycket skeptisk till den "gamla vänsterns" strategi att erövra den politisk makten för att först därefter genomföra sitt program. Det är väl därför som artikel inte går in på maktfrågan, utan koncentrerar sig på det politiska innehållet i det alternativ som världens vänsterkrafter borde arbeta för. Och det ligger förstås något i att strategin att "först tar vi makten och sen får vi se" inte har fungerat så bra. Men en kombination är kanske nödvändig? Både "målet" och "vägen dit" behöver ingå i de analyser han efterlyser.
söndag 20 mars 2011
Medborgarlön och nyliberalism
Medborgarlön är en reform, som förespråkats av personer från hela den politiska skalan, från kommunisten Antonio Negri till högerekonomen Milton Friedman. Värderingen av denna reform tycks bero helt på hur den passar in i ens politiska dagordning i övrigt.
Att medborgarlön mycket väl kan fungera ihop även med en nyliberal politik framgår av följande citat om medborgarlönen, som finns i Alaska: 'In the United States, Alaska and Wyoming pay their residents a “citizens’ dividend” out of their resource rent receipts. Alaska’s Senators Stevens and Murkowski, as well as its Governor Sarah Palin, did not believe that it is proper for government to upgrade, educate and provide the population with social services. So Alaska has used its oil revenue to pay each resident a few thousand dollars – and to abolish property taxes. This policy leaves Alaska among the lowest-ranking states in terms of literacy, education, support for the arts and technology, while avoiding progressive taxation.' (Citatet har jag hittat i "Teckentydarens" blogg och kommer från en artikel av Michael Hudson, som förresten hårt kritiserar Norges kortsiktiga oljepolitik.)
Att medborgarlön mycket väl kan fungera ihop även med en nyliberal politik framgår av följande citat om medborgarlönen, som finns i Alaska: 'In the United States, Alaska and Wyoming pay their residents a “citizens’ dividend” out of their resource rent receipts. Alaska’s Senators Stevens and Murkowski, as well as its Governor Sarah Palin, did not believe that it is proper for government to upgrade, educate and provide the population with social services. So Alaska has used its oil revenue to pay each resident a few thousand dollars – and to abolish property taxes. This policy leaves Alaska among the lowest-ranking states in terms of literacy, education, support for the arts and technology, while avoiding progressive taxation.' (Citatet har jag hittat i "Teckentydarens" blogg och kommer från en artikel av Michael Hudson, som förresten hårt kritiserar Norges kortsiktiga oljepolitik.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)