Vart går Kina?

Åt vilket håll går utvecklingen i Kina de närmaste decennierna? Svaret på den frågan kommer rimligtvis att påverka det kapitalistiska världssystemets öde. Wallerstein kommenterade Kina i ett blogginlägg i januari i år. Rubriken var "How to Think about China?". Men artikeln utmynnade i ett antal frågor, knappast i några svar.

USA har som bekant efter finanskraschen 2008 utsatt Kina för press att ändra sin växelkurs mot dollarn. Nobelpristagaren i ekonomi, Paul Krugman, har kritiserat den kinesiska politiken för att bidra till "obalansen i världsekonomin" genom de jättelika överskotten i den kinesiska handelsbalansen. I denna artikel,  "Geography And China’s Surplus", försvarar han sig mot kritik från den kinesiske ekonomen  Yukon Huang i Financial Times.

Huangs försvar för Kinas nuvarande politik är, tycker jag, mycket intressant. Han menar att det inte  är den undervärderade valutan som orsakat den kraftiga tillväxten i Kina (och Krugman instämmer i detta), utan den strategi som Deng Xiaoping införde under inflytande av Krugmans teorier!

Krugman hade i sin forskning pekat på betydelsen av den minskning av transportkostnaderna som skett. Det blev därigenom möjligt för Kina, insåg Deng, att snabbt uteckla ekonomin genom att koncentrera industrin till kusten och exportera produkterna till Väst. Men i Dengs plan ingick också, enligt Huang, att när lönerna stigit i kustområdet, det skulle det bli lönsamt att industrialisera inlandet. Därigenom skulle den enorma ojämlikheten som temporärt skulle uppstå, så småningom försvinna.

Om Huang har rätt i sin analys, så är det ett gäng listiga, nytänkande "kommunister" som styrt Kina sedan slutet på kulturrevolutionen. En förutsättning för detta var förstås enpartisystemet. Men en av de frågor som Wallerstein underförstått ställde var hur länge kommunister  kan behålla makten i en kapitalistisk ekonomi...

Michael Alberts "deltagarekonomi"

Michael Albert har en intressant kritik av David Schweickarts "marknadssocialism", som presenterades i förra inlägget. Det finns flera videor på youtube där Alberts eget alternativ förklaras, bl. a. denna. Den ekonomiska modellen kallas "participatory economics", eller förkortat "Parecon".

Albert har tagit fasta på erfarenheter från kooperativa fabriker, t.ex. i Argentina, där förhållandena efter en tid glidit tillbaka till relationer mellan de arbetande, som mer och mer liknar förhållandena i kapitalistiska företag. Kort sagt till relationer mellan de som "bara jobbar" och de som tänker, planerar och utvecklas i arbetet. Det brukar bli 80 % som tillhör den förra gruppen, och 20 % den senare. Albert menar att det var samma mekanismer som verkade i den sovjetiska planekonomin.

För att motverka en sådan återgång till ett hierarkiskt, klassuppdelat system, krävs att alla deltar i styrandet av företaget. Men om kooperativen måste konkurrera med privatkapitalistiska företag på marknaden, kan de ändå tvingas att avstå från att genomföra sina idéer, för att helt enkelt inte konkurreras ut. Detta påminner om traditionell marxistisk syn enligt vilken marknadsekonomier obönhörligen alstrar kaptitalism. Alberts alternativ till marknaden är en inte central planering utan en  decentraliserad "deltagande planering".

En intressant idé hos Albert är hans uppfattning av vad demokrati är. Det handlar varken om att 51% bestämmer, eller om enhälliga beslut, utan om att de som berörs av ett beslut ska delta i beslutsfattandet. Ingen annan har att göra med färgen på mina strumpor, men vad som ska produceras av företaget berör alla som arbetar där.


Kanske är olikheterna mellan Alberts "Parecon" och Schweickarts "ekonomiska demokrati" delvis skenbara. Begreppet "marknad" omfattar ju både torghandeln på Hötorget, och ICA:s hårda prisförhandlingar med sina underleverantörer.  "Deltagande planering" skulle kanske kunna ses som  ytterligare en form av marknadsmekanism, där kooperativen förhandlar om villkoren för relationerna sinsemellan. Och samtidigt därigenom som en variant av medveten planering av ekonomin.

"Ekonomisk demokrati", enligt David Schweickart

Filosofen David Schweickarts förslag till ett nytt, demokratiskt ekonomiskt system, finns att ta del av på youtube.  Länken går direkt till fjärde delen av hans föredrag i Uppsala nyligen. De tre första delarna beskriver orsaken till den världsomfattande depressionen idag, och varför han tror att den kommer att vara länge till.

Eftersom de experiment som gjordes med centralt planerade socialistiska ekonomier under 1900-talet misslyckades, så menar Schweickart att det är hög tid för vänstern att utforma ett bättre alternativ.

Schweickart anser (liksom mutualisterna i förra inlägget) att marknaden inte kan avskaffas helt. Den bör bibehållas för varor och tjänster. Men det ska i hans förslag inte finnas någon marknad för arbete och inte heller för kapital!

Lönarbetet avskaffas genom att man inte arbetar för en fix lön, utan delar på företagets (kooperativets) vinst. Varje arbetande i företaget har en röst i arbetarrådet, som utser företagsledningen. Det finns därmed inget motiv för en tillväxt utan gräns. Tvärtom kommer arbetsbesparande teknik troligen att leda till beslut om kortare arbetstid.

Kapital för investeringar ska inte komma från  de rikas sparande, utan från en skatt på företagens tillgångar. En sorts offentliga banker fördelar sedan medlen, till t.ex. "gröna" och andra samhällsnyttiga investeringar. Sparbanker för bostadslån o.s.v. kan fortsätta att existera, liksom entreprenörer vilka fyller en funktion i motsats till kapitalinvesteraren, den rena "kapitalisten".

Hur ska övergången då ske till detta nya system? Dels genom att starta kooperativ och börja bygga upp den alternativa ekonomin praktiskt, men framförallt behövs det en politisk rörelse.

Mutualismen, ett alternativ till marxistisk ekonomisk teori

Det finns andra antikapitalistiska ekonomiska teorier än den marxistiska. Ett sådant exempel, som behandlar "mutualistisk (en form av anarkism) politisk ekonomi", har presenterats i en drygt 400 sidor lång pdf-fíl av Kevin A. Carson. Bland föregångarna finns "småborgerliga" socialister, anarkister och en del amerikanska populister. Med namn som Proudhon, Kropotkin. Men framför allt utgår Carson från de socialistiska efterföljarna till den klassiske liberale ekonomen David Ricardo.

Ricardo utgick från att det är arbetet som bestämmer en varas (bytes)värde. De socialistiska "post-ricardianerna" drog slutsatsen att hela värdet av arbetsprodukten borde tillfalla arbetaren. Och de kritiserade därmed kapitalisternas  profit.  

Marx utgick ju också från Ricardos arbetsvärdelära. Men han ansåg sig förbättra den, och därmed kunde han ge en rent ekonomisk förklaring av  profitens ursprung. Den uppstår nämligen ur skillnaden mellan det värde som arbetaren producerar och det värde som hans arbetskraft (inte arbetet!) motsvarar.

Carson och mutualisterna däremot förklarar profiten genom det ojämnlika utbytet mellan arbete och kapital. Staten har nämligen alltid stött kapitalet, bl.a. genom antifacklig lagstiftning.  Mutualismen har därför likt andra typer av anarkism som mål att avskaffa staten.  Däremot accepteras den "fria marknaden", som sägs bygga på en grundläggande etisk princip, utbytet av lika värden mellan människor. Relationerna mellan egenföretagare och arbetarstyrda företag måste ske genom marknaden,  i enlighet med varukostnaderna . En planerad statsägd ekonomi däremot saknar signalerna från marknaden och blir därmed ineffektiv.  

Mutualismens syn på kapitalismen påminner faktiskt lite om Wallersteins i "Liberalismens död", som också citeras med stor respekt Carsons dokument. Enligt Wallerstein har kapitalismen aldrig någonsin varit en "fri marknadsekonomi", utan har alltid dominerats av monopol och "kvasimonopol".  Han tror inte heller att lösningen är en statsstyrd ekonomi.