måndag 11 april 2011

Krugman reflekterar

Paul Krugman funderar idag över var den vetenskap han företräder, står idag. Han klagar inte bara över den mörka medeltid, som han anser att makroekonomin, har hamnat i sedan flera decennier. Och över att alla Keynes' lärdomar är bortglömda efter den förkeynesianska, neoklassiska kontrarevolutionen.

Krugman funderar också mera generellt över vad makroekonomi är för något och vilka begränsningar den har. "You try to think about what people will do in certain circumstances, and you try to understand how individual behavior adds up to an overall result." Jämför denna simpla metod med framställningen i Kapitalet! Kapitalismen är ett system som inte kan förstås ur en enda faktor, individernas beteende.  Detta måste omvänt också förstås utifrån systemets beteende.

Krugman kritiserar överbetoningen av matematikens roll i makroekonomin. Det är tacksamt att göra modeller som "maximerar" vissa variabler i vårt beteende. Att människor sedan inte fungerar så, "glöms bort". Även hans egen gren, nykeynesianismen, kritiseras för denna åkomma.

Hans ganska avspända syn på teorin om NAIRU, vilken debatterats här på bloggen, kan ha ett visst intresse. Krugman talar om en "hypotes": "The natural rate hypothesis, with its crucial implication that high inflation would get built into expectations and not reduce unemployment, was the result of (loose) maximizing reasoning."

En ny värld är möjlig

Mikael Nybergs recension i AB av volvoarbetaren Lars Henrikssons nya bok, "Slutkört", pekar på en viktig pusselbit i den stora omställning av vårt världssystem, som är nödvändig. Men inte bara nödvändig utan också möjlig!

"Vi" kan inte fortsätta bränna upp fossila bränslen. Därför måste och kan massbilismen ersättas av ny teknik. Ett par citat ur recensionen följer här.

"Tekniken och produktionsförmågan finns där. Investeringsmedlen likaså. En förtätning av järnvägsnätet i Europa kostar inte mer än alla de planerade nya motorvägarna. Likväl sitter vi fast i fossilkapitalismen och dess ändlösa bilköer."

"Vi ser finansaristokratin svindla oss från kris till kris, vi ser de nya kolonialkrigen och vi ser atmosfären slamma igen, men allt vi gör är att streta emot. Om ens det.

Lars Henriksson öppnar för något annat: i stället för det bensinångande vinstjäktet en omställning av produktion och samhälle efter våra gemensamma behov. Lugnt och sakligt lägger han fram sina förslag. Som i ett snack i fikarummet när strömmen gått och bandet i en andhämtning står stilla."

fredag 8 april 2011

Amerikanen älskar inte längre kapitalismen

Enligt en opinionsundersökning av företaget GlobeScan har amerikanernas tilltro till det "fria marknadssystemet" sjunkit drastiskt sedan 2009, och är lägre än motsvarande siffra för Kina, där förtroendet har stigit något.

Globescans ordförande säger: “The poll suggest that American business is close to losing its social contract with average American families that has enabled it to prosper in the world. Inspired leadership will be needed to reverse this trend.”

Protesterna i Wisconsin mot guvernörens attack mot de offentliga fackföreningarna tog formen av en nästan "egyptisk" revolt. GlobeScans undersökning tycks visa att det finns potential för betydligt större turbulens i världssystemets centrum.

torsdag 7 april 2011

Sven Grassman, kritiker av nyliberalismen

Sven Grassmans kritik av socialdemokratins kapitulation för nyliberalismen för drygt 30 år sedan, förtjänar en diskussion idag. Argumenten som användes då för att "riva ned folkhemmet" har delvis förändrats, men det är samma klasskrig som bedrivs idag, mot underklassen av överklassen. Ekonomernas "argument" spelar här en viktig roll nu som då. Budgetbalans och utlandsskulder  har efterträtts av "tjänstedilemma" och ökande andel åldringar att ta hand om.

Här är några citat från Grassmans "Folkhemsplundringens anatomi", från 1985, hämtade från Teckentydarens blogg.

"Att sprida ut makt och välfärdens goda en smula jämt bland människor går bara med en enda metod: att ha brist på arbetskraft. Över hela ekonomin jämt fördelad brist på arbetskraft. I sista hand är det här vars och ens människovärde definieras. Det är detta som kan ge även kvinnor och ungdomar ett egenvärde: att deras tjänster verkligen efterfrågas och behövs. Inte därför att någon tycker att det är rättvist och skäligt och vill vara storsint. Utan därför att deras tjänster har ett stort ekonomiskt värde."

"SE-bankens fem forskningsstiftelser köpte upp några dussin av våra debattörer och ekonomer - även socialdemokrater. Dessa sa till allmänheten att social omsorg och inkomstutjämning hade gått för långt. De ljög och överdrev sex balansbrister och sade att dessa berodde på den offentliga sektorn och höga reallöner."

"I så motto var det de intellektuella som avgjorde striden. Ekonomer därför att de inte kunde motstå pengar, status, publicitet, anseende som ett borgerligt samhälle i rikt mått och i diskreta former erbjuder. Icke-ekonomer på grund av okunnighet och lättja."

"Vi vann valet 1982 därför att de åtstramare inom SAP som accepterar den borgerliga analysen höll tyst eller till och med låtsades vilja föra en expansiv politik. Efter valet stack de upp och fick i själva verket diktera en fullständigt galen politik. En politik som ökat arbetslösheten och som trampat på allt det vi anser värdefullast i ett samhälle. En politik som visat att SAP kan vara "duktigare" än borgarna själva."

Varför förblev Grassman en ropandes röst i öknen, kan man fråga sig? Kanske för att det fortfarande fanns ett stort förtroende för "våra valda representanter"? Jag misstänker att misstron mot dem idag är betydligt större. Inte bara socialdemokratin utan alla partier har ju förvandlats till tomma skal, dominerade av ett litet skikt professionella politiker.

Om man ska vara lite kritisk mot Grassmans analys, så undrar jag om han inte överskattar djupet i brottet mellan den socialdemokratisk folkhemsperioden och den nyliberala perioden. Den s.k. samförståndspolitiken slog ändå igenom redan på 1930-talet. LO och "arbetsgivarna" kom överens om "löneutrymmet". Om man utgår från de gemensamma intressena istället för från klasskampen, så är det förståeligt att man inte genomskådar att  kapitalets ekonomer bedriver klasskamp istället för vetenskap.

Ytterligare en aspekt som borde undersökas är på vilket sätt den keynesianska lära han utgick ifrån, har påverkat hans kritik. Överskattade han möjligheten att bedriva en progressiv ekonomisk politik? Liksom möjligheten att under en längre tid bevara full sysselsättning?

onsdag 6 april 2011

Vad i allsin dar är NAIRU?

I inlägget om SSU:s tidskrifts Tvärdrags nummer om reformism, kritiserade jag ett par socialdemokratiska ekonomer för att ha anammat begreppet jämviktsarbetslöshet eller - på ekonomiskt fikonspråk - "NAIRU". De har nu svarat i kommentarsfältet, bl.a. med häpnadsväckande antydningar om att Marx skulle på något sätt ha varit inne på samma spår som "NAIRU"-förespråkarna. De menar att deras version av NAIRU är annorlunda än nyliberalernas och Anders Borgs.

En annan, känd "progressiv" ekonom, som har godtagit NAIRU-begreppet är Paul Krugman. Hans krönikor i New York Times (länk till höger) går med jämna mellanrum till hårda attacker mot president Obama, som kritiseras för att strunta i att göra något mot arbetslösheten. Men i dagens krönika skriver Krugman med instämmande att "The Fed believes that the lowest unemployment rate compatible with price stability is between 5 and 6 percent". Krugman är en liberal, borgerlig, i viss utsträckning keynesiansk  ekonom men absolut ingen socialist. Alltså i grunden en försvarare av kapitalismen. Även om det måste sägas att hans åsikter har utvecklats på flera punkter åt det progressiva hållet sedan hans tid som presidentrådgivare.

Engelska wikipedia har en koncis definition av NAIRU: "In monetarist economics, particularly the work of Milton Friedman, NAIRU is an acronym for Non-Accelerating Inflation Rate of Unemployment, and refers to a level of unemployment below which inflation rises. It is widely used in mainstream economics, but is rejected by other economists such as James Tobin, and, in earlier forms, by John Maynard Keynes, who argue that literal full employment — a rate of unemployment close to 0% — is natural and attainable."

måndag 4 april 2011

Ingelstam är ute och cyklar...

I en artikel på "dagens arena" skriver Lars Ingelstam om "tjänstedilemmat" eller Baumols dilemma som det också kallas. Jag har inbillat mig att Ingelstam är en intelligent och milt progressiv person, men här sprider han rena nyliberala bondfångarargument om att den offentliga tjänstesektor skulle bli dyrare och dyrare att upprätthålla. Man kan ju då fråga sig hur alliansregeringen har lyckats sänka skatterna gång på gång.

Orsaken till detta "tjänstedilemma" skulle vara att produktiviteten ökar i den privata varusektorn, och eftersom lönerna i tjänstesektorn med låg produktivitetstillväxt måste hänga med, så måste skatterna höjas. Med andra ord, ju rikare "vi" blir, desto svårare får vi att finansiera skolor och de äldre!

Baumols resonemang har ett visst teoretiskt intresse, såtillvida som att den för femtioelfte gången visar att den neoklassiska teorin är falsk. Enligt denna teori beror nämligen lönen på produktiviteten, och det är bara att kasta en blick på verkligheten för att konstatera att det inte stämmer.

Baumols efterapare använder hans iakttagelse till att säga att skatterna måste stiga för att  betala vårdbiträdena löner, som inte släpar alltför mycket efter industriarbetarna (vilkas reallöner i och för sig inte haft någon speciellt imponerande utveckling sedan 1970-talet). Sedan kommer Uri Geller-knepet: man inbillar de godtrogna att stigande skatter i absoluta tal betyder ökning av skattekvoten, andelen skatter i BNP. Voilà, alltså är nedskärningar av det som är kvar av välfärdsstaten helt enkelt oundvikliga! Det är den slutsats som riksdagspartierna är överens om.

"Att hantera tjänstedilemmat är den avgörande utmaningen för den svenska modellen. Om vi inte ska höja skatterna (vilket partiordföranden tycks mena) blir det inte fler offentligt anställda.". Nonsens, Ingelstam!

Ingelstams eget svar på "tjänsteproblemet" är att sänka momsen på tjänster, och att låta föreningarna ta över delar av den offentliga verksamheten (gratis förmodligen?). Då blir allt så socialt och bra. Juholt har väl redan slagit in på den linjen med förslaget om "välfärdsjobb", vad jag förstår en expansion av "fas 3"-jobben. SSU är ännu radikalare med sitt  förslag om "social värnplikt".

Albanien, demokratin och korruptionen

En intervju med en albansk människorättsaktivist i "Dagens Arena" ger in inblick i vad som händer politiskt i Albanien, men väcker också frågor om vad demokrati är för något egentligen. Är vår "västerländska demokrati" något som självklart borde införas i länder som Tunisien, Egypten och Libyen?

Det brukar sägas att ett hinder för "vår" modell av demokrati, med  politiska partier som tävlar om makten, är den utbredda korruptionen. Men den här artikeln tyder på att det är tvärtom: vår typ av demokrati leder till korruption. Så tycks det i varje fall ha fungerat i Albanien: de valda politikerna gynnar de väljargrupper som valt dem, och bara dem.

Beror då de här negativa konsekvenserna kanske bara på att de här länderna är underutvecklade, och att problemen försvinner när de hunnit komma upp i vår höga nivå av ekonomisk utveckling och politisk kultur? Eller är det bara så att vi inte ser den korruption som existerar här. Vi anser att tagande av mutor är korruption, men ser inte den lobbying som hela tiden pågår i både EU och nationellt, och som påverkar de politiska besluten mer än väljarnas åsikter.

Vjollca Mecaj säger "Vi har aldrig under de här tjugo åren haft ett program för utveckling av Albanien. Vad ska prioriteras, vad är vår kapacitet, och vad behöver vi göra? Ingen vet om Albanien ska vara ett land som satsar på jordbruk, om vi ska vara ett land som satsar på turism eller om vi ska satsa på industriell produktion. Ingen vet!" Är det inte samma sak i Väst? De viktiga politiska frågorna om inriktningen av samhällets utveckling diskuteras sällan under valrörelserna. Det är ju den kapitalistiska marknadsekonomin som styr, inte politikerna och inte folket.