Albanien, demokratin och korruptionen

En intervju med en albansk människorättsaktivist i "Dagens Arena" ger in inblick i vad som händer politiskt i Albanien, men väcker också frågor om vad demokrati är för något egentligen. Är vår "västerländska demokrati" något som självklart borde införas i länder som Tunisien, Egypten och Libyen?

Det brukar sägas att ett hinder för "vår" modell av demokrati, med  politiska partier som tävlar om makten, är den utbredda korruptionen. Men den här artikeln tyder på att det är tvärtom: vår typ av demokrati leder till korruption. Så tycks det i varje fall ha fungerat i Albanien: de valda politikerna gynnar de väljargrupper som valt dem, och bara dem.

Beror då de här negativa konsekvenserna kanske bara på att de här länderna är underutvecklade, och att problemen försvinner när de hunnit komma upp i vår höga nivå av ekonomisk utveckling och politisk kultur? Eller är det bara så att vi inte ser den korruption som existerar här. Vi anser att tagande av mutor är korruption, men ser inte den lobbying som hela tiden pågår i både EU och nationellt, och som påverkar de politiska besluten mer än väljarnas åsikter.

Vjollca Mecaj säger "Vi har aldrig under de här tjugo åren haft ett program för utveckling av Albanien. Vad ska prioriteras, vad är vår kapacitet, och vad behöver vi göra? Ingen vet om Albanien ska vara ett land som satsar på jordbruk, om vi ska vara ett land som satsar på turism eller om vi ska satsa på industriell produktion. Ingen vet!" Är det inte samma sak i Väst? De viktiga politiska frågorna om inriktningen av samhällets utveckling diskuteras sällan under valrörelserna. Det är ju den kapitalistiska marknadsekonomin som styr, inte politikerna och inte folket.

Egypten, Libyen och demokratin

Reaktionerna från de etablerade politikerna inför revolterna i Nordafrika, har varit märklig, i varje fall om man utgår från de uppfattningar de brukar  förfäkta. Den förhärskande uppfattningen är ju att marionettregimerna i Irak och Afghanistan är demokratiska, därför att de är tillsatta genom val. Men det var ju Mubarak också! (Lite valfusk tar normalt inte bort den s.k. legitimiteten, även om fusket i Afhganistan var pinsamt stort. Men det är glömt nu...)

Tänk tanken att stockholmarna hade gått ut på gatorna och krävt alliansregeringens avgång, eftersom den styrs av hemliga bidrag från "näringslivet"! Det hade naturligtvis betecknats som odemokratiskt. Vi har ju valt denna högerregering...

Visserligen dröjde politikerna med att stödja oppositionen i Egypten tills den hade fått igenom det lagstridiga, utomparlamentariska kravet på den valde presidentens avgång.  Men varför fördömde man som principfasta demokrater inte upproret? Tror man inte riktigt på sina demokratiska spelregler?

Attityden mot demonstranterna i Tunisien och Egypten var svår att förstå. Men när rebellerna i Libyen tog till vapen mot regimen, då blev det motsägelsen mellan ideologi och politik rent schizofren. Man hade hållit sig neutral till den fredliga revolten i Egypten, men gentemot Libyen slog man om till att stödja en väpnad revolution! Frankrike erkände genast den revolutionära upprorsregeringen, och FN beslöt om militär intervention på upprorsmakarnas sida. Inte undra på att en del revolutionära  smågrupper överallt i världen hoppade upp på vagnen, för att delta i en revolution, ledd av NATO och USA.

Nå, den där beskrivningen ska förstås inte tas på blodigt allvar. Man får ju skilja mellan det som sker och det som synes ske. Men nog har väl Världssystemets försvarare fått det lite svårare att förklara innebörden i begreppet demokrati? Och varför revolution är otillåten...

Demokratimodeller

Det finns en intressant artikel om demokratibegreppet av ekonomen och dataexperten Paul Cockshott på Clartés hemsida. Främst handlar det om förändringar i synen på demokratin hos socialdemokrater och kommunister alltsedan "Kommunistiska manifestet" och vilka lärdomar som kan dras för framtida socialistiska samhällen.

Karl Marx använde 1848 Aristoteles demokratibegrepp, nämligen att demokrati betyder att de "fattiga styr". Eftersom de fattiga är i majoritet så betyder det följaktligen också majoritetsstyre, men den betydelsen var sekundär för Aristoteles. För de besuttna klasserna på 1800-talet var ju också demokrati och kommunism närmast liktydiga ord för "mobbvälde".

Demokratikravens formulering i det socialdemokratiska Erfurtprogrammet från 1891 är lite överraskande. De handlade inte om den parlamentariska republiken, utan om krav på folkets direkta lagstiftningsmakt. De verkställande organen, inklusive rättsväsendet, skulle väljas av folket. Det ryska socialdemokratiska partiet före revolutionen, under ledning av Lenin, kopierade mer eller mindre Erfurtprogrammet, men tonade något ned det direktdemokratiska inslaget till förmån för det sorts parlamentariska system, som har dominerat i Väst efter andra världskriget.

Efter oktoberrevolutionen ändrades bolsjevikernas demokratisyn. Nu skulle demokratin grundas på sovjeterna, arbetar- och soldatråden, som hade uppstått som spontana massorganisationer under revolutionen. Sovjeterna valde representanter till en allrysk kongress, denna i sin tur till en exekutivkommitté, vilken i sin tur utsåg regeringen.

På grund av denna hierarkiska, starkt indirekta representativitet blev det lätt för ett välorganiserat parti att totalt dominera den högsta makten. Cockshott beskrivet systemet som en "revolutionär aristokrati", ett styre av de "bästa" och dugligaste.

Men som de gamla grekerna redan visste, en aristokrati urartar lätt till en oligarki, som främst ser till sin egna privata intressen. Efter en tid förvandlades styresformen till en revolutionär "monarki", enpersonsstyre. Cockshott jämför med de borgerliga revolutionerna, som också använde denna modell under Napoleon och Cromwell, men som sedan hittade en mycket stabilare form med den parlamentariska statsformen . Han tror att även socialisterna kommer att hitta en mer passande statsform.

Cockshotts själv ansluter sig till Erfurtprogrammets direkta demokrati, där folket beslutar om lagarna. Folkrepresentationen har till uppdrag att bestämma om vilka frågor det ska röstas om. De personerna utses genom lottning! Därmed försvinner politiken som karriärväg, medan partierna enbart ägnar sig åt att driva sina specifika frågor.

Paul Cockshotts har också idéer om hur planhushållning kan förverkligas med hjälp av modern datateknik. Jag återkommer till hans bok "Planhushållning och direktdemokrati".