Paul Krugman funderar idag över var den vetenskap han företräder, står idag. Han klagar inte bara över den mörka medeltid, som han anser att makroekonomin, har hamnat i sedan flera decennier. Och över att alla Keynes' lärdomar är bortglömda efter den förkeynesianska, neoklassiska kontrarevolutionen.
Krugman funderar också mera generellt över vad makroekonomi är för något och vilka begränsningar den har. "You try to think about what people will do in certain circumstances, and
you try to understand how individual behavior adds up to an overall
result." Jämför denna simpla metod med framställningen i Kapitalet! Kapitalismen är ett system som inte kan förstås ur en enda faktor, individernas beteende. Detta måste omvänt också förstås utifrån systemets beteende.
Krugman kritiserar överbetoningen av matematikens roll i makroekonomin. Det är tacksamt att göra modeller som "maximerar" vissa variabler i vårt beteende. Att människor sedan inte fungerar så, "glöms bort". Även hans egen gren, nykeynesianismen, kritiseras för denna åkomma.
Hans ganska avspända syn på teorin om NAIRU, vilken debatterats här på bloggen, kan ha ett visst intresse. Krugman talar om en "hypotes": "The natural rate hypothesis, with its crucial implication that high
inflation would get built into expectations and not reduce unemployment,
was the result of (loose) maximizing reasoning."