"How will Capitalism end?", frågar sig Wolfgang Streeck i nr 87 av New Left Review. Svaret är paradoxalt nog, "kapitalismen kommer att gå under därför att den segrat ihjäl sig". Så länge det fanns motkrafter som starka arbetarrörelser och antikoloniala befrielserörelser, så kunde de stabilisera och legitimera systemet. Men inte längre.
Kapitalismen går går under utan att det finns något alternativt system i sikte som skulle kunna ersätta det! Streeck tycks därmed mer pessimistisk än Immanuel Wallerstein som ser två motsatta utvägar ur kapitalismen. Men då Wallersteins två alternativ är så vagt beskrivna - ett "jämlikt och solidariskt" och ett "ojämlikt och hierarkiskt" system - så kan man misstänka att i praktiken är skillnaden inte stor.
Streeck och Wallerstein anser båda att det finns långsiktiga tendenser mot systemsammanbrott vilka inte går att hejda. De har lite olika åsikter om vilka dessa tendenser är. Wallerstein har betonat starkt hur löneandelen kommer att stiga när arbetskraftsreserverna tagit slut i världens landsbygdsområden. Profitpressen som uppstår tillsammans med ökade kostnader för miljöförstöring och minskade naturresurser kommer till slut att resultera i en "bifurkation", en punkt där det bara finns vägar ut ur systemet.
Streeck ser fem faktorer i dagens värld som leder till kollapsen: minskande tillväxt, ökande ojämlikhet, privatisering av offentlig infrastruktur, växande korruption och till sist ett alltmer instabilt globalt finansiellt system, då dollarn förr eller senare mister sin roll som reservvaluta.
Att inte akademiska marxister längre automatiskt fnyser åt "sammanbrottsteorier", kan man också konstatera vid läsningen av senaste numret av tidskriften Fronesis, med temat "Kris". I artikeln "Värdekritisk kristeori - att tänka kapitalets sammanbrott" redogörs för matematiska argument av tyskarna Ortlieb och Kurz, som går ut på att när mervärdekvoten genom tvånget att öka produktiviteten ökat till 50 % så kommer nödvändigtvis mängden mervärde att sjunka! "Samma rörelse som ökar kapitalets relativa andel av det nyskapade värdet, eliminerar även det direkta levande produktionsarbetet och minskar därmed den absoluta basen för all värdeproduktion. " (Den minskande profitkvoten leder alltså vid en viss punkt till minskande absolut mängd profit, till synes en skärpning av den kända "lagen om profitkvotens fallande tendens". )
De klassiska marxistiska "kollapsteorierna" förutsatte att den oundvikliga ekonomiska "kollapsen" skulle följas av ett maktövertagande av arbetarklassen, som medvetet skulle utnyttja sin politiska makt till att organisera ett socialistiskt samhälle. Frågan är om inte det fortfarande gäller att det ekonomiska "sammanbrottet" inte kan ses som en enskild händelse, utan en process som åtföljas av en politiska revolution. Kapitalismen i betydelsen marknadsekonomi med konkurrerande privata företag, kommer att bestå - mer eller mindre barbarisk - så länge som socialismen inte ställts på dagordningen. Men det förutsätter att den idag helt dominerande reformismen - tron att räcker med något mindre än en total systemförändring - mister sin trovärdighet.
Reformism är inte att avstå från att arbeta för "reformer" - tvärtom - utan att se kampen för dem som något mer än träning inför den stora uppgörelsen med profitsystemet. Eller som Marx uttryckte det någonstans, fackföreningarnas gerillakrig kan inte ersätta det verkliga kriget, bara förbereda det.
onsdag 30 juli 2014
torsdag 24 juli 2014
Varför BRICS ekonomier överskattas
New Left Review nr 87, 2014, förklarar i artikeln "The chimera of global convergence", varför BRICS-ländernas ekonomiska styrka lätt överskattas i förhållande till USAs. En orsak är att jämförelser mellan länders BNP:er är missvisande om man inte tar hänsyn till att utländska ägare kan kontrollera produktionen i vår alltmer "globaliserade värld". Det kan då vara mer intressant att se var profiterna hamnar i slutändan. Andelen amerikanska miljonärer är 40 %, lika mycket som på 50-talet trots att den amerikanska andelen av BNP sjunkit från 40 % till 22 % år 2012.
Andra siffror som tyder på det fortsatta amerikanska försprånget är att 2010 kostade komponenterna till en iPhone3 $172.46, medan monteringskostnaden endast var $6.50. Komponenterna kom huvudsakligen från Sydkorea, Japan och Tyskland medan den taiwanesiska firman Foxcann stod för monteringen i Kina. Den stora profitandelen gick till Apple, flera hundra dollar per exemplar!
Även om Kina ligger långt efter USA, så har man ändå börjat börjat närma sig den amerikanskägda teknologin i några branscher. Detta gäller däremot inte de andra BRICS-staterna, som fortfarande lever på de höga råvarupriser, som den kinesiska tillväxten orsakat. Enligt artikelförfattaren kommer dessa priser dessutom att snart plana ut.
Mot bakgrund av förra inlägget samt inlägget som refererade till Sam Williams påpekande att finanskapitalets roll i både Kina och Ryssland är mycket liten, så bör man vänta sig att USA:s nedgång kommer att ta lång tid. Kanske 20 - 30 år minst?
Man kan ju fråga sig varför då den amerikanska staten för en så pass desperat krigisk politik. Förklaringen kanske helt enkelt är att även om de 1 %-en i USA mår bra, så är USA som stat illa ute med dålig handelsbalans, skuldberg och hotande dollarkollaps.
Andra siffror som tyder på det fortsatta amerikanska försprånget är att 2010 kostade komponenterna till en iPhone3 $172.46, medan monteringskostnaden endast var $6.50. Komponenterna kom huvudsakligen från Sydkorea, Japan och Tyskland medan den taiwanesiska firman Foxcann stod för monteringen i Kina. Den stora profitandelen gick till Apple, flera hundra dollar per exemplar!
Även om Kina ligger långt efter USA, så har man ändå börjat börjat närma sig den amerikanskägda teknologin i några branscher. Detta gäller däremot inte de andra BRICS-staterna, som fortfarande lever på de höga råvarupriser, som den kinesiska tillväxten orsakat. Enligt artikelförfattaren kommer dessa priser dessutom att snart plana ut.
Mot bakgrund av förra inlägget samt inlägget som refererade till Sam Williams påpekande att finanskapitalets roll i både Kina och Ryssland är mycket liten, så bör man vänta sig att USA:s nedgång kommer att ta lång tid. Kanske 20 - 30 år minst?
Man kan ju fråga sig varför då den amerikanska staten för en så pass desperat krigisk politik. Förklaringen kanske helt enkelt är att även om de 1 %-en i USA mår bra, så är USA som stat illa ute med dålig handelsbalans, skuldberg och hotande dollarkollaps.
söndag 20 juli 2014
BRICS - alternativ till USA?
Det finns en del som hoppas att BRICS (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika) håller på att slå undan fötterna på USAs hegemonisträvanden, manifesterad senast i Ukraina. Är den nya utvecklingsbanken som BRICS-länderna proklamerat under toppmötet i Brasilien ett tecken på detta? Två videos på Real News diskuterar den frågan, "Is the New BRICS Bank a Challenge to US Global Financial Power?" och "BRICS: Progressive Rhetoric, Neoliberal Practice".
Michael Hudson tillhör de optimistiska och Leo Panitch och Patrik Bond de pessimistiska. Men båda sidor i debatten är överens om även ledarna för dessa stora kapitalistiska länder representerar "oligarker", de dominerande kapitalistgrupperna i dessa "utvecklingsländer". De tycks också överens om att målet för dessa ledare inte är en alternativ ekonomi, som inte baseras på privatiseringar och åtstramningspolitik mot folken. Nyliberalismen gäller även i BRICS.
Enligt "pessimisterna" är BRICS-ländernas mål inte en verkligt "multipolär värld" utan att kapa åt sig en "större del av kakan". De vill t.ex. ha fler röster i IMF och Världsbanken. Medan "optimisterna" säger att den nya utvecklingsbanken betyder att BRICS insett att det behövs institutionella förändringar. Men vilken typ av förändringar? I Kina vill man ha ett "stabilare finansiellt system" i världen! Dollarn kommer också att bli mindre viktig men kommer inte att på länge ersättas av någon annan valuta.
"Optimisterna" lägger större vikt vid geopolitiken - det handlar inte bara om en dragkamp om ekonomiskt inflytande i världen, utan även om politiskt och militärt. "Pessimisterna" påpekar att BRICS-bolag ägnar sig åt lönenedpressning och miljöförstöring lika mycket som amerikanska bolag.
Debatten liknar i viss mån debatten för hundra år sedan om "ultraimperialismens" möjlighet. Kan de stora kapitalgrupperna komma överens om en gemensam exploatering av världens folk? Det verkar ju inte så! Så länge kapitalister bestämmer politiken, så länge kommer krigen att fortsätta mellan olika konkurrerande kapitalister i olika länder. Någon gång kommer väl kriget till slut att stå mellan kapitalisterna och dem som de suger ut...
Michael Hudson tillhör de optimistiska och Leo Panitch och Patrik Bond de pessimistiska. Men båda sidor i debatten är överens om även ledarna för dessa stora kapitalistiska länder representerar "oligarker", de dominerande kapitalistgrupperna i dessa "utvecklingsländer". De tycks också överens om att målet för dessa ledare inte är en alternativ ekonomi, som inte baseras på privatiseringar och åtstramningspolitik mot folken. Nyliberalismen gäller även i BRICS.
Enligt "pessimisterna" är BRICS-ländernas mål inte en verkligt "multipolär värld" utan att kapa åt sig en "större del av kakan". De vill t.ex. ha fler röster i IMF och Världsbanken. Medan "optimisterna" säger att den nya utvecklingsbanken betyder att BRICS insett att det behövs institutionella förändringar. Men vilken typ av förändringar? I Kina vill man ha ett "stabilare finansiellt system" i världen! Dollarn kommer också att bli mindre viktig men kommer inte att på länge ersättas av någon annan valuta.
"Optimisterna" lägger större vikt vid geopolitiken - det handlar inte bara om en dragkamp om ekonomiskt inflytande i världen, utan även om politiskt och militärt. "Pessimisterna" påpekar att BRICS-bolag ägnar sig åt lönenedpressning och miljöförstöring lika mycket som amerikanska bolag.
Debatten liknar i viss mån debatten för hundra år sedan om "ultraimperialismens" möjlighet. Kan de stora kapitalgrupperna komma överens om en gemensam exploatering av världens folk? Det verkar ju inte så! Så länge kapitalister bestämmer politiken, så länge kommer krigen att fortsätta mellan olika konkurrerande kapitalister i olika länder. Någon gång kommer väl kriget till slut att stå mellan kapitalisterna och dem som de suger ut...
torsdag 17 juli 2014
Foucault 1978 om nyliberalismen
En mycket intressant del i serien av Foucaults föreläsningsserier på Collège de France 1978-79, har kommit ut på Tankekrafts förlag, "Biopolitikens födelse". Titeln är faktiskt gravt missvisande, då föreläsningarna handlar om nyliberalismens födelse, istället för om den för postmodernister älskade och flummiga "moderna biopolitikens" uppkomst.
Tre av de tidigare samlingarna har jag skrivit om på min filosofiblogg, "Michel Foucault och makten", "Vansinnets historia under den klassiska epoken" och "Foucault om den moderna statens uppkomst". Min bedömning av dessa tre verk skulle kunna sammanfattas som "lysande idéhistoria men usel filosofi". "Biopolitikens födelse" kan karakteriseras på samma sätt, men skillnaden är att nyliberalismen som tema ju är ett politiskt mer brännbart och aktuellt ämne.
Föreläsningarna inleds med i min mening ganska förvirrande funderingar om metodologi. Han säger sig avstår från att analysera "Staten" och föredrar istället att undersöka "regerandet". Och det är väl gott och väl att koncentrera sig på en empirisk beskrivning av hur makten utövats, men inte behöver man förkasta begreppet "stat" för den skull? (Efter Hegels "statens idé" kom ju faktiskt Marx "klasstat")
Det gäller att inte ge upp läsningen på en gång utan fortsätta till de konkreta, historiska beskrivningarna av uppkomsten av nyliberalismens två grenar, den amerikanska och framför allt den mycket mindre kända tyska grenen.
Den tyska formen av nyliberalism, "ordoliberalismen" (efter namnet på den tidskrift där den utformades), betraktas nog i allmänhet inte idag som nyliberalism utan misstas för att vara det som den kallade sig själv: "social marknadsekonomi". Foucault visar att liberalismen ligger just i den skarpa åtskillnaden mellan en "ekonomi" som måste fungera helt fritt från statsingripanden å ena sidan, och "socialpolitik" å den andra sidan. De som inte klarar av att konkurrera på marknaden och blir utsorterade från "ekonomin", måste förhindras gå under, vilket är statens och politikens uppgift.
Samma tanke ligger bakom franska nyliberalers förslag om en "negativ skatt" liksom amerikanen Milton Friedmans om "medborgarlön". Dessa akademiska ideologer är alltså till synes mer "humana" än de socialdarwinister som tyckte att de som inte klarar kampen för tillvaron borde gå under för att inte bidra till det genetiska förfallet. Men är inte dessa ideologiska ekonomer också mer "progressiva" än dagens förespråkare för "arbetslinjen" och "åtgärds"samhället.
Om de nyliberala ideologerna från 40- till 70-talet framstår som "humanare" än dagens nyliberala praktiker så kan det kanske bero på att de faktiskt trodde på sina teorier och inte betraktade dem som simpla vapen i klasskampen. På den tiden var det ju keynesianismen som var förhärskande inom nationalekonomin och nyliberalerna sågs som en kufisk sekt (utom i Tyskland?).
Foucault har faktiskt en ansats till en historisk förklaring av den tyska nyliberalismens uppkomst. Den uppstod innan de två tyska staterna bildades efter kriget, under ockupationstiden, som en grund för den framtida staten. Förklaringen är svårförståelig, tycker jag. För den amerikanska nyliberalismens uppkomst har han inget bättre att komma med än den omfattande emigrationen av ekonomer till USA. Men - Foucaults styrka är som antytts, hans analys av idéernas innehåll, inte av orsakerna till deras uppkomst.
Förvånande nog lyckas Foucault hitta nya infallsvinklar till analysen av Adam Smiths "osynliga hand"! Han betonar det "osynliga" istället för "handen". Men den analysen gäller nog mer de nya, än de gamla liberalerna. Omöjligheten att genomskåda effekterna av ekonomiska åtgärder får motivera varför Staten absolut inte få lägga sig i.
Foucault ser inte bara likheter mellan den gamla och nya liberalismen. Den nya liberalismen är på sätt och vis mer extrem i sin syn på den kalkylerande, rationella individen. Ett begrepp som avhandlas, och som faktiskt kan sägas ha med "biopolitik" att göra, är "humankapital" och dess ursprung i neoklassisk ekonomi. Alla är vi kapitalister, och vårt kapital är vi själva!
Beskrivningen av begreppet "civilsamhälle" är också intressant. Nyliberalismen människa sprängs itu i oförenliga halvor när hon ska agera både i "ekonomin" och "civilsamhället". (Foucault har hittat begreppets ursprung hos den skotske 1700-talfilosofen Adam Fergusons "An Essay on the History of Civil Society", som med tanke på Foucaults beskrivning tycks vara mycket läsvärd!)
Tre av de tidigare samlingarna har jag skrivit om på min filosofiblogg, "Michel Foucault och makten", "Vansinnets historia under den klassiska epoken" och "Foucault om den moderna statens uppkomst". Min bedömning av dessa tre verk skulle kunna sammanfattas som "lysande idéhistoria men usel filosofi". "Biopolitikens födelse" kan karakteriseras på samma sätt, men skillnaden är att nyliberalismen som tema ju är ett politiskt mer brännbart och aktuellt ämne.
Föreläsningarna inleds med i min mening ganska förvirrande funderingar om metodologi. Han säger sig avstår från att analysera "Staten" och föredrar istället att undersöka "regerandet". Och det är väl gott och väl att koncentrera sig på en empirisk beskrivning av hur makten utövats, men inte behöver man förkasta begreppet "stat" för den skull? (Efter Hegels "statens idé" kom ju faktiskt Marx "klasstat")
Det gäller att inte ge upp läsningen på en gång utan fortsätta till de konkreta, historiska beskrivningarna av uppkomsten av nyliberalismens två grenar, den amerikanska och framför allt den mycket mindre kända tyska grenen.
Den tyska formen av nyliberalism, "ordoliberalismen" (efter namnet på den tidskrift där den utformades), betraktas nog i allmänhet inte idag som nyliberalism utan misstas för att vara det som den kallade sig själv: "social marknadsekonomi". Foucault visar att liberalismen ligger just i den skarpa åtskillnaden mellan en "ekonomi" som måste fungera helt fritt från statsingripanden å ena sidan, och "socialpolitik" å den andra sidan. De som inte klarar av att konkurrera på marknaden och blir utsorterade från "ekonomin", måste förhindras gå under, vilket är statens och politikens uppgift.
Samma tanke ligger bakom franska nyliberalers förslag om en "negativ skatt" liksom amerikanen Milton Friedmans om "medborgarlön". Dessa akademiska ideologer är alltså till synes mer "humana" än de socialdarwinister som tyckte att de som inte klarar kampen för tillvaron borde gå under för att inte bidra till det genetiska förfallet. Men är inte dessa ideologiska ekonomer också mer "progressiva" än dagens förespråkare för "arbetslinjen" och "åtgärds"samhället.
Om de nyliberala ideologerna från 40- till 70-talet framstår som "humanare" än dagens nyliberala praktiker så kan det kanske bero på att de faktiskt trodde på sina teorier och inte betraktade dem som simpla vapen i klasskampen. På den tiden var det ju keynesianismen som var förhärskande inom nationalekonomin och nyliberalerna sågs som en kufisk sekt (utom i Tyskland?).
Foucault har faktiskt en ansats till en historisk förklaring av den tyska nyliberalismens uppkomst. Den uppstod innan de två tyska staterna bildades efter kriget, under ockupationstiden, som en grund för den framtida staten. Förklaringen är svårförståelig, tycker jag. För den amerikanska nyliberalismens uppkomst har han inget bättre att komma med än den omfattande emigrationen av ekonomer till USA. Men - Foucaults styrka är som antytts, hans analys av idéernas innehåll, inte av orsakerna till deras uppkomst.
Förvånande nog lyckas Foucault hitta nya infallsvinklar till analysen av Adam Smiths "osynliga hand"! Han betonar det "osynliga" istället för "handen". Men den analysen gäller nog mer de nya, än de gamla liberalerna. Omöjligheten att genomskåda effekterna av ekonomiska åtgärder får motivera varför Staten absolut inte få lägga sig i.
Foucault ser inte bara likheter mellan den gamla och nya liberalismen. Den nya liberalismen är på sätt och vis mer extrem i sin syn på den kalkylerande, rationella individen. Ett begrepp som avhandlas, och som faktiskt kan sägas ha med "biopolitik" att göra, är "humankapital" och dess ursprung i neoklassisk ekonomi. Alla är vi kapitalister, och vårt kapital är vi själva!
Beskrivningen av begreppet "civilsamhälle" är också intressant. Nyliberalismen människa sprängs itu i oförenliga halvor när hon ska agera både i "ekonomin" och "civilsamhället". (Foucault har hittat begreppets ursprung hos den skotske 1700-talfilosofen Adam Fergusons "An Essay on the History of Civil Society", som med tanke på Foucaults beskrivning tycks vara mycket läsvärd!)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)