Det spontana svaret borde vara nej. De som i Tyskland kallade sig nationalsocialister visade sig ju inte alls vara socialister utan företrädde "finanskapitalets mest reaktionära, imperialistiska och chauvinistiska skikt".
Ändå har nationalismen även av kommunister tidvis hyllats under det mer förskönande namnet "patriotism", medan internationalism förhånats som "rotlös kosmopolitism".
Nationalismen var visserligen fördärvlig vid utbrottet av första världskriget, men kunde av kommunisterna utnyttjas i de anti-koloniala befrielsekrigen för att försvaga imperialismen. Lenin stödde därför i motsats till Rosa Luxemburg parollen om rätt till självbestämmande för nationerna. För Lenin handlade det om en taktik, medan Rosa Luxemburg såg en fara i att uppmuntra ens de förtrycktas nationalism.
I senaste numret av Clarté kritiserar Anders Björnsson dem som använt principen om nationellt självbestämmande i FN-stadgan för att försvara "annekteringen" av Krim. Intressant nog argumenterar han för att det är imperialisterna som i sitt intresse använder strävan efter nationellt självbestämmande för att slå sönder stater i mindre, lätthanterligare enheter! Det är onekligen något vi sett många gånger - men kan naturligtvis inte tjäna som argument för att försvara vilket nationellt förtryckt som helst. (I fallet Krim behövde man t.ex. hävda rätten att använda sitt språk mot den naziinfluerade regimen i Kiev.)
Som bekant hyllade Lenin de svenska arbetarnas motstånd mot den svenska överklassens önskan att behålla Norge inom unionen 1905. Anders Björnsson kritiserar faktiskt Lenin för detta, då något nationellt förtryck av norrmännen inte existerade enligt. De problem som ändå existerade kunde lätt ha lösts av de svenska ämbetsmännen...
Men Björnsson missar i sin kritik, att Lenins försvar för den norska nationens självbestämmande i grund och botten inte handlade om försvar för nationalismen utan tvärtom - en listig taktik för att minska de nationalistiska känslorna bland både de svenska och de norska arbetarna. Och generellt gällde det enligt Lenin för både de stora och de små nationernas arbetarklasser att bekämpa sina egna former av nationalism. Norges arbetare uppmanades därför att arbeta för att bevara unionen, medan de svenska skulle försvara rätten till avskiljande för norrmännen.
När dagens "nationalistiska vänster" kritiserar "massinvandringen" i liknande ordalag som sverigedemokraterna, då har man lämnat den internationalism som präglat den socialistiska vänstern sedan Kommunistiska Manifestet. Att slå vakt om svenska arbetares jobb som ett självändamål grundas rimligen i oreflekterade nationalistiska känslor för det värdet av det "svenska".
Man skulle kunna invända att det måste vara progressivt att t.ex. slå vakt om svensk självbestämmanderätt gentemot EU-byråkratins odemokratiska maktutövning. Men formulerar man inte då en riktig sak på ett felaktigt sätt? Det är ju inte bara svenskar i Sverige som blivit av med sitt inflytande på de politiska besluten? Det gäller ju även samer, finnar och somalier som bor i landet Sverige (liksom engelsmän i Storbritannien och fransmän i Frankrike).
Att framställa klassmotsättningar som motsättningar mellan nationer gynnar bara högern. När blir nationalism lika självklar att ta avstånd ifrån som rasism?
lördag 28 juni 2014
söndag 22 juni 2014
"Är Ryssland imperialistiskt?"
Sam Williams blogg om kristeorier har börjat mer och mer analysera även politik ur en strikt marxistisk utgångsvinkel. Denna artikel tar upp en fråga som är viktig vid bedömningen av t.ex. Ukrainakrisen: är länder som Ryssland och Kina imperialistiska stater, och "lika goda kålsupare" som supermakten USA?
Kan man alltså stödja Putin mot Obama, eller måste man ta avstånd från båda? Olika vänsterriktningar har hamnat i olika positioner i denna fråga. Delvis härrör väl motsättningarna ur den gamla tvistefrågan om i hur stor utsträckningen vänstern ska vara "realistisk" och "pragmatisk" och därför ta ställning i strider mellan dem som egentligen är ens fiender. "Utopisterna" som aldrig vill blanda sig i dagspolitiken riskerar förstås att med tiden helt marginaliseras.
Men det finns en annan aspekt som är viktig för marxister, och det är bedömningen av ekonomin i BRICS-länderna, i första hand Ryssland och Kina. Den moderna imperialistiska politiken, kampen om inflytelsefärer för investeringar och marknader, uppstod nämligen när finanskapitalet blivit dominerande kring förra sekelskiftet.
Sam Williams lägger fram fakta i artikeln som perkar på att i både Ryssland och Kina är det fortfarande det industriella kapitalet som dominerar. Så gott som alla storbanker finns t.ex. i Väst. Det råvaruexporterande Ryssland kan till och med snarare betraktas som ett tredjevärldenland.
Om Sam Williams har rätt, så borde väl de stora konflikterna idag, liksom inför första världskriget, utkämpas mellan USA, EU och Japan? Och inte mellan "Väst" och Ryssland, som i Ukrainakriget. Det finns ju också bedömare som menar att det är just det som sker! USA:s politik i Ukraina är inte riktad mot Ryssland utan snarare går den ut på att behålla dominansen över Europa. Skulle USA lyckas med att provocera Ryssland att stänga gaskranarna, så är det USA:s imperialistiska konkurrent EU som får lida.
Men slår USA ut en konkurrent på världsmarknaden, så förlorar man ju samtidigt en marknad för ens egna produkter? Det förstod man ju efter andra världskriget, då USA hjälpte fram både den tyska och japanska kapitalismen, och stödde föregångarna till EU.
Det finns marxistiska ekonomer som anser att kapitalet fortsätter att vilja ha en växande världsmarknad, inte en krympande. Frågan är om det gäller längre, då finanskapitalismen kanske gått in i en extremt parasitär fas, där den gladeligen äter upp sig själv, i väntan på att det globala pyramidspelet med växande skuldberg till slut spricker?
Kan man alltså stödja Putin mot Obama, eller måste man ta avstånd från båda? Olika vänsterriktningar har hamnat i olika positioner i denna fråga. Delvis härrör väl motsättningarna ur den gamla tvistefrågan om i hur stor utsträckningen vänstern ska vara "realistisk" och "pragmatisk" och därför ta ställning i strider mellan dem som egentligen är ens fiender. "Utopisterna" som aldrig vill blanda sig i dagspolitiken riskerar förstås att med tiden helt marginaliseras.
Men det finns en annan aspekt som är viktig för marxister, och det är bedömningen av ekonomin i BRICS-länderna, i första hand Ryssland och Kina. Den moderna imperialistiska politiken, kampen om inflytelsefärer för investeringar och marknader, uppstod nämligen när finanskapitalet blivit dominerande kring förra sekelskiftet.
Sam Williams lägger fram fakta i artikeln som perkar på att i både Ryssland och Kina är det fortfarande det industriella kapitalet som dominerar. Så gott som alla storbanker finns t.ex. i Väst. Det råvaruexporterande Ryssland kan till och med snarare betraktas som ett tredjevärldenland.
Om Sam Williams har rätt, så borde väl de stora konflikterna idag, liksom inför första världskriget, utkämpas mellan USA, EU och Japan? Och inte mellan "Väst" och Ryssland, som i Ukrainakriget. Det finns ju också bedömare som menar att det är just det som sker! USA:s politik i Ukraina är inte riktad mot Ryssland utan snarare går den ut på att behålla dominansen över Europa. Skulle USA lyckas med att provocera Ryssland att stänga gaskranarna, så är det USA:s imperialistiska konkurrent EU som får lida.
Men slår USA ut en konkurrent på världsmarknaden, så förlorar man ju samtidigt en marknad för ens egna produkter? Det förstod man ju efter andra världskriget, då USA hjälpte fram både den tyska och japanska kapitalismen, och stödde föregångarna till EU.
Det finns marxistiska ekonomer som anser att kapitalet fortsätter att vilja ha en växande världsmarknad, inte en krympande. Frågan är om det gäller längre, då finanskapitalismen kanske gått in i en extremt parasitär fas, där den gladeligen äter upp sig själv, i väntan på att det globala pyramidspelet med växande skuldberg till slut spricker?
söndag 1 juni 2014
DN kritiserar Obama för bristande krigsvilja
"I believe in American exceptionalism with every fiber of my being" är ett av flera av Obama, som visar att hans mål sammanfaller med de neokonservativa krigshetsarnas. Men från "liberala" DN behöver han inte få någon kritik för brist på supermaktsfasoner. I dagens ledare med rubriken "En otydlig supermakt" kritiseras han tvärtom från höger! Några citat:
"Obama har förvisso använt militärt våld, och låtit döda hundratals misstänkta terrorister med drönare, men han är i grunden en ofrivillig krigare."
"USA kan inte lösa alla världens problem med kanoner och inte skicka trupper för att störta alla diktatorer." (Men inte därför att anfallskrig och statskupper vore fel. ) "Resurserna räcker inte, och militära interventioner orsakar alltid oförutsedda svårigheter"
"Däremot begick Obama ett misstag när han hotade Bashar al-Assad med bestraffning om kemiska vapen användes, och sedan ändrade sig när det faktiskt skedde." (Det var tydligen fel av Obama att inte bomba sönder Syrien, som man bombade sönder Libyen - för att bevara sin trovärdighet!)
"Det stämmer att Bush lade sig i för mycket utomlands, men det finns också risker om det blir för lite USA i världen. Och om Obama har några idéer om hur USA ska hantera Ryssland och Kina borde han tala om dem." (Problemet är Ryssland och Kina, och USA gör för lite för att stoppa deras expansion!)
Det jag frågar mig är hur det kommer sig att Sveriges största tidning driver denna linje. Hur tänker man egentligen? Det är troligen inte så enkelt som att ledaravdelningen är avlönad av CIA?
Politiska ställningstaganden utgår i allmänhet från både intressen och en bedömning av det politiska läget. Vems intressen ser sig DN försvara? Rimligen borde det vara den lilla kapitalistiska staten Sveriges intressen. Sverige är en vasallstat till USA (enligt Brzezinskis öppenhjärtiga beskrivningar). Men inte behöver Sverige för den skull vara 100 %-igt lojal. T.o.m. en så nära allierad som Israel distanserade sig från USA:s Ukraina-politik i FN!
Det är inte heller troligt att DN:s ledarredaktion verkligen tror att det finns ett överhängande militärt hot från Ryssland och Kina. USA har ju faktiskt 40 % av världens militärutgifter, med okänt antal militärbaser över större delen av jordklotet.
Däremot utgör det ekonomiska samarbetet som inletts med gasavtalet mellan Ryssland och Kina ett antagligen ett hot mot USA:s ekonomiska dominans. Dollarn som reservvaluta är hotad. Men på vilket sätt vore det ett hot mot det svenska kapitalet? Svenskt kapital samarbetar ju gärna med kinesiskt sedan länge.
Återstår den ideologiska aspekten - USA säger sig stå för principen att ett lands regering ska tillsättas genom allmänna val. Nu är det som bekant lite si och så med det, när USA:s intressen står på spel, men dessutom undrar jag om DN kan upptäcka någon större skillnad mellan Wall Streets "oligarkstyre" i USA respektive "oligarkstyret" i Putins Ryssland. Båda ländernas presidenter tillsätts faktiskt genom allmänna val. Skillnaden är snarare att Rysslands president är oerhört mer populär i sitt land än USA:s!
Gåtan kvarstår. Är det ändå CIA-finansierad korruption det handlar om?
"Obama har förvisso använt militärt våld, och låtit döda hundratals misstänkta terrorister med drönare, men han är i grunden en ofrivillig krigare."
"USA kan inte lösa alla världens problem med kanoner och inte skicka trupper för att störta alla diktatorer." (Men inte därför att anfallskrig och statskupper vore fel. ) "Resurserna räcker inte, och militära interventioner orsakar alltid oförutsedda svårigheter"
"Däremot begick Obama ett misstag när han hotade Bashar al-Assad med bestraffning om kemiska vapen användes, och sedan ändrade sig när det faktiskt skedde." (Det var tydligen fel av Obama att inte bomba sönder Syrien, som man bombade sönder Libyen - för att bevara sin trovärdighet!)
"Det stämmer att Bush lade sig i för mycket utomlands, men det finns också risker om det blir för lite USA i världen. Och om Obama har några idéer om hur USA ska hantera Ryssland och Kina borde han tala om dem." (Problemet är Ryssland och Kina, och USA gör för lite för att stoppa deras expansion!)
Det jag frågar mig är hur det kommer sig att Sveriges största tidning driver denna linje. Hur tänker man egentligen? Det är troligen inte så enkelt som att ledaravdelningen är avlönad av CIA?
Politiska ställningstaganden utgår i allmänhet från både intressen och en bedömning av det politiska läget. Vems intressen ser sig DN försvara? Rimligen borde det vara den lilla kapitalistiska staten Sveriges intressen. Sverige är en vasallstat till USA (enligt Brzezinskis öppenhjärtiga beskrivningar). Men inte behöver Sverige för den skull vara 100 %-igt lojal. T.o.m. en så nära allierad som Israel distanserade sig från USA:s Ukraina-politik i FN!
Det är inte heller troligt att DN:s ledarredaktion verkligen tror att det finns ett överhängande militärt hot från Ryssland och Kina. USA har ju faktiskt 40 % av världens militärutgifter, med okänt antal militärbaser över större delen av jordklotet.
Däremot utgör det ekonomiska samarbetet som inletts med gasavtalet mellan Ryssland och Kina ett antagligen ett hot mot USA:s ekonomiska dominans. Dollarn som reservvaluta är hotad. Men på vilket sätt vore det ett hot mot det svenska kapitalet? Svenskt kapital samarbetar ju gärna med kinesiskt sedan länge.
Återstår den ideologiska aspekten - USA säger sig stå för principen att ett lands regering ska tillsättas genom allmänna val. Nu är det som bekant lite si och så med det, när USA:s intressen står på spel, men dessutom undrar jag om DN kan upptäcka någon större skillnad mellan Wall Streets "oligarkstyre" i USA respektive "oligarkstyret" i Putins Ryssland. Båda ländernas presidenter tillsätts faktiskt genom allmänna val. Skillnaden är snarare att Rysslands president är oerhört mer populär i sitt land än USA:s!
Gåtan kvarstår. Är det ändå CIA-finansierad korruption det handlar om?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)