Unabombarens manifest

Immanuel Wallersteins världssystemteori förutsäger att mänskligheten inom de närmast decennierna måste välja väg mellan en jämlik och demokratisk eller en auktoritär, hierarkisk värld. Det handlar alltså om ekonomi och politik. Men i P1-serien ”Människan och maskinen” diskuteras ett annat avgörande val vi står inför, nämligen mellan att fortsätta med den tekniska utvecklingen eller att stoppa den – eller t.o.m. vrida tillbaka den till tiden före den industriella revolutionen.

I radioprogrammet beskrivs två extremer för att belysa skillnaderna så klart som möjligt mellan en teknikoptimism i form av ”transhumanismen” och en teknikpessimism, ”neoluddismen”. Den förra representeras av Jay Kurzweil i boken ”The Singularity Is Near” och den senare av Unabombaren Ted Kaczynskis manifest, ” Industrial Society and Its Future”. Här ska jag kommentera Unabombarens åsikter och återkommer till transhumanismen.

Båda dessa två extrema synsätt på den framtida teknikutvecklingen är överens om riktningen: gentekniken, nanoteknologin, robotarna och den artificiella intelligensen kommer att ta över. Skillnaden är att Unabombaren såg utvecklingen som katastrofal och ville stoppa utvecklingen  genom "revolutionära" metoder

Som bekant ägnade sig Kaczynski åt att skicka bomber till diverse representanter för den skenande, tekniska utvecklingen. I likhet med Anders Behring Breivik måste han ha haft åtminstone någon skruv lös, men Unabombarens manifest är tänkvärt i motsats till Breiviks rappakalja. (Kaczynski blev utsatt för oetiska psykologiska experiment på Harvard, vilket kan förklara hans hat mot vetenskapsmän...)

Det är många som delar Kaczynskis rädsla för att friheten för individen försvinner med de enorma byråkratiska organisationer som uppstått med den ”industriellt teknologiska civilisationen”. Människan kontrolleras mer och mer med olika metoder. Vad händer när gentekniken används för att manipulera människans själva natur?

När hela världen blivit en enhet, där alla är beroende av att helheten fungerar, så krävs det en elit som kontrollerar mänskligheten. Kaczynski tror alltså inte på att en global demokrati kan fungera. Och vem kan idag säkert säga att han har fel?

Ändå tror jag att Kaczynski i sina resonemang är för pessimistisk om den mänskliga naturen. Det ”naturliga” är att leva individuellt eller i mycket små grupper, enligt honom. Men samhällen i större skala fungerar bevisligen - i varje fall i någon mening. Men det kan invändas att förekomsten av demokratiska och jämlika organisationer inte är så stor och att det återstår att bevisa att Kaczynski har fel. 

Ett exempel på Kaczynskis moralistiska syn på människonaturen är att enligt honom t.ex.  vetenskapsmän sysslar med projekt som är onaturliga, ”surrogatverksamheter”. Det enda ”naturliga” att ägna sig åt tycks för honom vara att skaffa mat, medan den moderna människan antingen är uttråkad av meningslösa arbetsuppgifter eller frustrerad av för svåra och stressande sådana. 

Tillägg: Jag ser nu att Breivik blivit anklagad för att ha plagierat delar av Unabombarens manifest, närmare bestämt dennes delvis intressanta psykologiska iakttagelser av akademisk medelklassvänster. Breivik ska ha bytt ut ordet "leftism" hos Kaczynski mot "multikulturalism", och därmed helt förvanskat innehållet. Kaczynski såg sig själv som anarkist och tillhörde därmed "vänstern".  

Lönesänkarna

Gårdagens dokument inifrån i TV2, "Lönesänkarna", var lysande.  Rubriken är lite missvisande, för programmet handlade om kapitalets "nyliberala" offensiv mot löntagarna sedan 70-talet. Dagens metod att sänka löneandelen av produktionsresultatet, "jobbskatteavdragen", förklarades också på ett bra sätt.

Man kan tycka att utgångspunkten var för naiv, nämligen att politikerna och nationalekonomerna bara vill väl. Målet för omfördelningen till kapitalets förmån, var ju att öka investeringarna och minska arbetslösheten. Naivt frågas då varför denna politik fortsätter trots att målen inte uppnåtts. Tanken tycks inte falla journalisterna in att målet inte var det som sades utåt, utan just det som var resultatet. Nämligen en enorm överföring av inkomster och förmögenheter till den högsta "percentilen".

Men den naiva inställningen framstod faktiskt som en pedagogisk styrka. Reportrarna lyckades därmed  - utan att nämna ordet "nyliberalism" en enda gång - visa upp  Feldtarna, Calmforsarna och Annie Lööfarna i all sin nakenhet!

Nationell välfärdskonferens

Den  nationella "välfärdskonferens med fokus på jämlikhet och hållbarhet" som hölls 2-3 februari 2013på ABF i Stockholm, har samlat länkar till flera intressanta presentationer och debatter på följande sida: "Välfärd och framtid".

Nätverket "Gemensam välfärd", som arrangerade konferensen, ser ut att utvecklas positivt. Årets ca 400 deltagare var en fördubbling jämfört med förra årets. Men bl.a. följande synpunkter som kom fram, pekar också framåt:

•Det är de röda och gröna rörelserna som kan åstadkomma förändringar. Lita inte på att de partier som kallar sig "röda" eller "gröna" kommer att göra det.
•Inse att arbetarrörelsen befinner sig i "ideologisk och politisk kris".
•Rörelsen behöver en analys av orsaken till nedrivningen av välfärdssystemen.
•Motståndarna, finanskapital och EU-byråkrater,  som driver fram denna utveckling, är mycket starka. Underskatta dem inte.
•Det räcker inte att ha rätt, det gäller också att börja "få rätt", vinna strider.
•Sätt målet högt. "Pragmatism" enligt traditionell socialdemokratisk modell duger inte.

Positivt är också att de som vill förvandla den här rörelsen till en del av den socialdemokratiska valrörelsen höll sig lugna.

Argument för central planering

Argumenten i denna debattartikel på Kasama påminner om Paul Cockshotts försvar för central planering, som jag skrev om här. Det originella med artikeln är att marknadssocialistiska modeller kritiseras för att gemensamt med den sovjetiska centralplaneringen missa att kapitalismen måste avskaffas i produktionen, inte bara i distributionen av produkterna.

Slutsatsen är att:  "The Soviet Union failed not because it was too socialist, but because it was not socialist enough."

"The one weakness of the Soviet model was that it was still a form of the 20th century ‘developmental state’, that is, part of the general push of the past century of poor and underdeveloped countries to develop the productive forces (as Marxists would say) and to modernize at all costs. In so doing, it achieved tremendous things, but it was still subject to the logic of accumulation characteristic of all the negative aspects of capitalism. The workers of the USSR never saw the ‘switch’ from the development of heavy industry to the point in which the enormous productive capacities so generated would actually be used in their favour: when production would no longer be for exchange or reinvestment, but for general use. "

"Since the USSR arguably lacked a capitalist class, the surplus so accumulated was socialized, but not used for the purpose of general needs. The technology developed was socialized, but applied to further generate surplus, not to reduce the necessary labor-time to a minimum. Finally, the ultimate yardstick of the USSR was its military-industrial competition with the USA, not the fullest development of all. "

" But there can be no market-based socialism, because capitalism ultimately does not reproduce itself in the market, but in production. Soviet central planning is in this respect a step up from that, as it socializes not only all spheres of distribution and surplus, but also consciously aims for developing productivity so that ultimately the ‘switch’ can be made towards a general needs-based society. However, it failed this test. The working class resisted this accumulation, as it represented the perpetual postponement of their personal development in the name of the general interest. This resistance took the form of a resistance to work, since this and this only was the remaining locus of capitalist logic in the Soviet system: hence the endless thefts from the workplace, the low quality of production, the shoddiness of the finished goods, the sullen, passive noncompliance with the state apparatus and its designs, and finally the fruitless attempts by the Soviet state to remedy these by draconian measures and moral exhortations. The problem with Soviet-type central planning was therefore a political, not a technical one."

"Just-in-time distribution, Amazon’s on-demand system, modern supermarket provisioning, international cargo shipping, air traffic coordination: all these are examples of sophisticated and accurate central planning in the contemporary world. Our computing techniques and capacity have improved by several factors since the Cuban Missile Crisis: there is nothing technical stopping us from applying this technology in the benefit of socialist humanity rather than a small elite of owners and investors."

"But if we do not want to repeat the mistakes of market socialism and of Soviet planning both, we must put the conditions of production at the forefront of our transition to socialism. Let us learn all we can about logistics, about organizational theory, about planning models. Let us take the enormous technological capacities and productivity of capitalist society, “which has accomplished wonders far surpassing Egyptian pyramids, Roman aqueducts, and Gothic cathedrals”, and use it to reduce to a minimum the work expected from everyone; especially dirty, unpleasant, and degrading work.."