Jan Wiklund tipsade i en kommentar till inlägget "Varför föll maoismen?" om boken "De förtrycktas talan" av Carl Arvid Hessler. Denne behandlar nämligen det "anarkistiska draget" hos Mao i denna bok, vilken gavs ut första gången 1988. Tyvärr kan man väl gissa att boken inte blev läst av så många i en tid när intresset för både Mao och Kina sjunkit avsevärt efter "68-vänsterns" storhetstid. Själv kände jag varken till boken eller dess författare.
Först blev jag förvånad över att en svensk professor i statskunskap kunde skriva så objektivt om både marxism, Kominterns politik och de kinesiska kommunisternas ideologiska konflikter. Men det visade sig efter lite efterforskningar att det inte var så konstigt, för Hessler var en gammal radikal, som hälsat de radikala studenternas "uppror" 1968 mot de borgerliga kursplanerna med glädje.
Hessler har uppenbarligen satt sig in i ett stort material, speciellt om den kinesiska kommunismens tidiga historia (och förhistoria). Han passar på och slår västerländska Mao-historiker som Stuart Schram på fingrarna, vilka t.ex. grovt har missat hur tidigt Mao opponerade mot partiledningens försummande av arbetet bland bönderna. (Men han påvisar också att Maos kritik här sammanföll med Kominterns kritik av KKP:s politik!)
Det stämmer att Mao i sin ungdom tog ställning för anarkismen, personifierad av Pjotr Kropotkin, mot marxismen. Det hade han gemensamt med de flesta unga radikala kineser. Men i likhet med dem övergav han ganska snabbt de anarkistiska idéerna om vägen mot "harmonins samhälle" och anslöt sig till de ryska bolsjevikernas revolutionära taktik. Men Hessler kan ha rätt i att anarkismens bilder av framtidssamhället fortsatte att vara mer inspirerande för en del kinesiska kommunister än marxisternas knapphändiga beskrivningar.
Hessler gör en stor poäng av att Mao aldrig skulle ha använt uttrycket "proletariatets diktatur". Men det tror jag inte har någon större betydelse och innebar inte någon brytning med den kommunistiska rörelsen. "Arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur" var onekligen ett brott med 1800-talsmarxismen, men det var ett "brott" som Lenin redan hade genomfört för länge sedan.
"De förtrycktas talan" har underrubriken "Ett kinesiskt perspektiv". Bokens första del handlar om den långa kinesiska historien. Denna präglades inte bara av ämbetsmännens och jordägarnas allians för att suga ut bönderna. Utan också av ett stort antal bondeuppror, som ibland ledde till nya kejserliga dynastier, vilka snabbt blev lika förtryckande som de som störtats.
Hessler antyder att t.ex. folkkommunerna hade sitt ursprung i urgamla kinesiska reformidéer om hur jorden borde delas upp rättvist och brukas gemensamt. Det kanske finns en släktskap här mellan anarkister och kritiska konfucianer?
Enligt Hessler var Mao medveten om att det mycket väl kunde gå på samma sätt med den revolution som han själv stått i spetsen för. När Hessler skrev boken tycks han ha insett att en sådan förändring var på gång. Hessler hälsade inte denna återgång med glädje, i motsats till västerländska media.
söndag 30 december 2012
fredag 21 december 2012
Noam Chomsky hyllar Mao!
Noam Chomsky, den frihetlige socialisten och skarpe kritikern av USA:s utrikespolitik, uttalar för honom välkända åsikter i en intervju, publicerad i counterpunch. Men på en punkt överraskar han, nämligen i sin positiva syn på Maos Kina. Ännu ett tecken på att "maoismen" är på väg tillbaka, efter den kompakta nedsvärtningen under de senaste decennierna? Här är vad Chomsky säger:
"Take Maoist China, which everyone is supposed to hate. If you look at it, during the years of Maoist China, about 100 million lives were saved, as compared to democratic capitalist India, just by virtue of rural health programs. Saving 100 million lives, that’s not a small number, including the great famine, incidentally.
Nobody can talk about this. And, in fact, if you look at the capitalist reforms, the mortality rates declined very sharply under Mao, but in 1979 they started to level off. They’re now about where they were then."
Alltså, stora framsteg under Mao, vilka upphörde i och med de kapitalistiska "reformerna".
"Take Maoist China, which everyone is supposed to hate. If you look at it, during the years of Maoist China, about 100 million lives were saved, as compared to democratic capitalist India, just by virtue of rural health programs. Saving 100 million lives, that’s not a small number, including the great famine, incidentally.
Nobody can talk about this. And, in fact, if you look at the capitalist reforms, the mortality rates declined very sharply under Mao, but in 1979 they started to level off. They’re now about where they were then."
Alltså, stora framsteg under Mao, vilka upphörde i och med de kapitalistiska "reformerna".
tisdag 18 december 2012
Demokrati och kapitalism är oförenliga
Senaste numret av tidskriften Tiden är en bok av sociologen Wolfgang Streeck, "Den demokratiska kapitalismens nederlag". Med "demokrati" menar inte Streeck inte folkmakt utan det marxister kallar "borgerlig demokrati": allmän rösträtt, yttrandefrihet o.s.v.. Även med denna beskedliga tolkning har demokratin varit undantag i kapitalismens historia. Speciellt de "gyllene åren" för "demokratisk kapitalism", från andra världskrigets slut till början på 70-talet, var enligt Streeck en parentes och ett undantag.
Streeck delar in perioden efter 1945 i ett antal faser där politikerna på olika sätt försökte lösa den olösliga motsättningen mellan "marknadens" krav på profiter å ena sidan och folkliga krav på arbete, höjd standard och sociala reformer.
Under den första perioden blev det till slut - på 70-talet - svårt att lösa motsättningen mellan full sysselsättning och reallönehöjningar, med bevarad vinstnivå. "Tillväxtmotorn sackade". Då tog politikerna till en "expansiv penningpolitik", till "priset av att inflationen steg till allt högre nivåer."
Streeck lägger alltså inte som den tidens ekonomer, skulden på löntagarna som skulle orsakat "löneinflation", som istället var den politiska lösningen på oförenligheten mellan kapitalets och folkets krav.
Inflationen missgynnade speciellt "spararna", d.v.s. penningkapitalet. Och den knäcktes genom "Volckershockens" rekordhöjning av räntah 1979, och senare genom Reagans och Thatchers attacker mot fackföreningarna. Det politiska målet "full sysselsättning" slopades överallt.
Men allteftersom inflationen sjönk, steg statsskulderna och fyllde samma uppgift - det var på detta sätt möjligt att "upphäva fördelningskonflikten med hjälp av ännu icke-existerande tillgångar".
Ackumulation av statsskulden kunde dock inte heller fortgå i det oändliga. Bill Clinton gjorde ett försök att få ner både den amerikanska statsskulden och underskottet i handelsbalansen. Han lyckades faktiskt tillfälligt med det. En metod var då att avreglera finanssektorn, och därmed flytta över skulderna från det offentliga till det privata. Konsumtionen hölls uppe med hjälp av ökad skuldsättning.
Konsumtion på krita håller dock inte heller hur länge som helst. 2008 kom den stora kraschen. Och därmed vältrades bankernas dåliga lån över på skattebetalarna, och statsskulderna skulder växte åter till gigantiska nivåer.
Streeck verkar inte se någon vettig lösning på nästa finanskrasch - staterna lär inte kunna göra om tricket från 2008. "Demokratiska länder är på väg att omvandlas till inkassobyråer under en global oligarki av investerare". Det är finanskapitalets totala diktatur som skymtar i framtiden. Detta är alltså det auktoritära alternativ som Immanuel Wallerstein formulerar så här i sin senaste krönika:
The next twenty to forty years will see an enormous political battle, not about the survival of capitalism (which has exhausted its possibilities as a system) but about what kind of system we shall collectively “choose” to replace it – an authoritarian model that imposes continued (and expanded) polarization or one that is relatively democratic and relatively egalitarian.
Lena Sommerstads efterord med rubriken "Det är möjligt att rädda den demokratiska kapitalismen", tyder på att hon är räddningslöst förlorad som tänkande människa. "Det går alltså att argumentera för att en hållbar allians mellan kapitalism och demokrati är möjlig." "Det är nu vårt gemensamma ansvar att stärka tilltron till en ekologiskt hållbar demokratisk kapitalism." Sommerstad är en strutspolitker, med troligen enda ambition att återigen bli minister i nästa socialdemokratiska regering.
Vänsterpartisten Johan Lönnrots efterord är nästan lika uselt. Han svamlar om "finansieringsgapet", trots att han känner till Daniel Ankarloos argument. Den rödgröna vänstern "måste skaka av sig" "sina konspirationsteorier gentemot det nyliberala spöket"! Lönnrots syn på "socialismen" (eller snarare utveckling av Bernsteins kända reformismdefinition att "vägen är allt - målet inget") förtjänar att citeras: "Det handlar inte om något fixt och färdigt samhällssystem. Det finns ingen kungsväg dit. Bara miljoner små stigar."
Däremot är Ingemar Lindbergs efterord, "Facket, socialdemokratin, intressekonflikterna och krisen" läsvärd. Det finns tecken på att fackföreningarna i de värst drabbade länderna i Sydeuropa börjat lösgöra sig ur nyliberalismens grepp. Förhoppningsvis kan de nordiska fackföreningarna följa efter.
Streeck delar in perioden efter 1945 i ett antal faser där politikerna på olika sätt försökte lösa den olösliga motsättningen mellan "marknadens" krav på profiter å ena sidan och folkliga krav på arbete, höjd standard och sociala reformer.
Under den första perioden blev det till slut - på 70-talet - svårt att lösa motsättningen mellan full sysselsättning och reallönehöjningar, med bevarad vinstnivå. "Tillväxtmotorn sackade". Då tog politikerna till en "expansiv penningpolitik", till "priset av att inflationen steg till allt högre nivåer."
Streeck lägger alltså inte som den tidens ekonomer, skulden på löntagarna som skulle orsakat "löneinflation", som istället var den politiska lösningen på oförenligheten mellan kapitalets och folkets krav.
Inflationen missgynnade speciellt "spararna", d.v.s. penningkapitalet. Och den knäcktes genom "Volckershockens" rekordhöjning av räntah 1979, och senare genom Reagans och Thatchers attacker mot fackföreningarna. Det politiska målet "full sysselsättning" slopades överallt.
Men allteftersom inflationen sjönk, steg statsskulderna och fyllde samma uppgift - det var på detta sätt möjligt att "upphäva fördelningskonflikten med hjälp av ännu icke-existerande tillgångar".
Ackumulation av statsskulden kunde dock inte heller fortgå i det oändliga. Bill Clinton gjorde ett försök att få ner både den amerikanska statsskulden och underskottet i handelsbalansen. Han lyckades faktiskt tillfälligt med det. En metod var då att avreglera finanssektorn, och därmed flytta över skulderna från det offentliga till det privata. Konsumtionen hölls uppe med hjälp av ökad skuldsättning.
Konsumtion på krita håller dock inte heller hur länge som helst. 2008 kom den stora kraschen. Och därmed vältrades bankernas dåliga lån över på skattebetalarna, och statsskulderna skulder växte åter till gigantiska nivåer.
Streeck verkar inte se någon vettig lösning på nästa finanskrasch - staterna lär inte kunna göra om tricket från 2008. "Demokratiska länder är på väg att omvandlas till inkassobyråer under en global oligarki av investerare". Det är finanskapitalets totala diktatur som skymtar i framtiden. Detta är alltså det auktoritära alternativ som Immanuel Wallerstein formulerar så här i sin senaste krönika:
The next twenty to forty years will see an enormous political battle, not about the survival of capitalism (which has exhausted its possibilities as a system) but about what kind of system we shall collectively “choose” to replace it – an authoritarian model that imposes continued (and expanded) polarization or one that is relatively democratic and relatively egalitarian.
Lena Sommerstads efterord med rubriken "Det är möjligt att rädda den demokratiska kapitalismen", tyder på att hon är räddningslöst förlorad som tänkande människa. "Det går alltså att argumentera för att en hållbar allians mellan kapitalism och demokrati är möjlig." "Det är nu vårt gemensamma ansvar att stärka tilltron till en ekologiskt hållbar demokratisk kapitalism." Sommerstad är en strutspolitker, med troligen enda ambition att återigen bli minister i nästa socialdemokratiska regering.
Vänsterpartisten Johan Lönnrots efterord är nästan lika uselt. Han svamlar om "finansieringsgapet", trots att han känner till Daniel Ankarloos argument. Den rödgröna vänstern "måste skaka av sig" "sina konspirationsteorier gentemot det nyliberala spöket"! Lönnrots syn på "socialismen" (eller snarare utveckling av Bernsteins kända reformismdefinition att "vägen är allt - målet inget") förtjänar att citeras: "Det handlar inte om något fixt och färdigt samhällssystem. Det finns ingen kungsväg dit. Bara miljoner små stigar."
Däremot är Ingemar Lindbergs efterord, "Facket, socialdemokratin, intressekonflikterna och krisen" läsvärd. Det finns tecken på att fackföreningarna i de värst drabbade länderna i Sydeuropa börjat lösgöra sig ur nyliberalismens grepp. Förhoppningsvis kan de nordiska fackföreningarna följa efter.
fredag 14 december 2012
Vad beror "obalanserna" i världsekonomin på?
I två videos på Real News Network, "Bubble in Developing World Won't Substitute for Domestic Demand" och "Chinese Market Won't Save Global Capitalism" görs en intressant analys av vad obalanserna i världsekonomin beror på, av ekonomen Yilmaz Akyüz, som är rådgivare till regeringar i Syd.
Akyüz utgångspunkt är att lönerna de senaste decennierna inte hängt med produktivitetsutvecklingen, varken i USA, Europa eller Kina. Detta leder till problemet att hitta efterfrågan till "överskottet" av de producerade varorna. Länder som Tyskland och Japan och - faktiskt i mindre utsträckning - Kina har löst det genom kraftig ökning av exporten. Man har på detta sätt exporterat även arbetslösheten! USA däremot har kunnat hålla konsumtionen uppe genom ökningen av den inhemska skuldsättningen, främst bolåneskulderna.
Efter krisen 2008, försöker man i Väst lösa problemen genom ytterligare nedskärningar av lönenivån. Detta förvärrar förstås bara det underliggande problemet, att lönerna inte ökat i takt med produktivitetsökningen.
I Kina insåg man efter finanskraschen att det inte skulle gå att lösa sina efterfrågeproblem genom att fortsätta exportera till främst USA. Men istället för att höja hushållens inkomster genom kraftigt höjda löner, beslöt man sig för att investera sig ur krisen. Detta har lett till höga skulder och till överkapacitet.
Akyüz' keynesianska förslag till lösning är att regeringarna i Väst ökar efterfrågan genom att öka sina utgifter. Men det får inte ske genom att öka statsskulderna utan genom att underskottet ska finansieras genom sedelpressarna. Så länge som det finns ledig kapacitet i industrin och stor arbetslöshet, finns ingen risk för inflation, menar han.
Gissningsvis är svagheten i Akyüz´ förslag att han bortser från den kapitalistiska karaktären i ekonomin: att det är profitkvotens storlek som bestämmer investeringarnas storlek. Michael Roberts ägnar sin senaste krönika, "Apples, robots and robber barons" åt att diskutera bl.a. betydelsen av löneandelens storlek, och det faktum att etablerade ekonomer som Paul Krugman nyligen yrvaket uppmärksammat att det finns något som heter inkomster av kapital. Krugman har t.o.m. antytt att det kan ligga något i den "gammalmodiga" marxismen...
Akyüz utgångspunkt är att lönerna de senaste decennierna inte hängt med produktivitetsutvecklingen, varken i USA, Europa eller Kina. Detta leder till problemet att hitta efterfrågan till "överskottet" av de producerade varorna. Länder som Tyskland och Japan och - faktiskt i mindre utsträckning - Kina har löst det genom kraftig ökning av exporten. Man har på detta sätt exporterat även arbetslösheten! USA däremot har kunnat hålla konsumtionen uppe genom ökningen av den inhemska skuldsättningen, främst bolåneskulderna.
Efter krisen 2008, försöker man i Väst lösa problemen genom ytterligare nedskärningar av lönenivån. Detta förvärrar förstås bara det underliggande problemet, att lönerna inte ökat i takt med produktivitetsökningen.
I Kina insåg man efter finanskraschen att det inte skulle gå att lösa sina efterfrågeproblem genom att fortsätta exportera till främst USA. Men istället för att höja hushållens inkomster genom kraftigt höjda löner, beslöt man sig för att investera sig ur krisen. Detta har lett till höga skulder och till överkapacitet.
Akyüz' keynesianska förslag till lösning är att regeringarna i Väst ökar efterfrågan genom att öka sina utgifter. Men det får inte ske genom att öka statsskulderna utan genom att underskottet ska finansieras genom sedelpressarna. Så länge som det finns ledig kapacitet i industrin och stor arbetslöshet, finns ingen risk för inflation, menar han.
Gissningsvis är svagheten i Akyüz´ förslag att han bortser från den kapitalistiska karaktären i ekonomin: att det är profitkvotens storlek som bestämmer investeringarnas storlek. Michael Roberts ägnar sin senaste krönika, "Apples, robots and robber barons" åt att diskutera bl.a. betydelsen av löneandelens storlek, och det faktum att etablerade ekonomer som Paul Krugman nyligen yrvaket uppmärksammat att det finns något som heter inkomster av kapital. Krugman har t.o.m. antytt att det kan ligga något i den "gammalmodiga" marxismen...
torsdag 6 december 2012
Stämmer "teorin om tre världar" idag?
Bloggaren Moon of Alabama skriver på sin blogg om en middag för NATO:s utrikesministrar, där det uppstod skarpa meningsskiljaktigheter om NATO:s politik mot Syrien. NATO:s danska generalsekreterare Rasmussen, USA:s, Storbritannien:s, Turkiet:s utrikesministrar plus några till propagerade för att NATO ska starta krig mot Syrien. Tyskland stod i spetsen för motståndet mot denna linje.
Hur ska man analysera dessa motsättningar? En teori som man kan komma att tänka på är "teorin om tre världar", som Kinas Kommunistiska Parti började propagerade strax före Maos död. Teorin påstods vara utformad av Mao, och det finns också några uttalanden av honom där han använder uttryck som "den andra världen". Men den utåt spridda versionen är ett tal i FN 1974 av Deng Xiaoping.
De "maoistiska" organisationerna från 1980-talet tenderade att mer eller mindre förkasta "Teorin om tre världar" som en förfalskning gjord av Maos motståndare. Deng och hans anhängare använde teorin, påstods det, för att motivera ett kinesiskt samarbete med reaktionära regimer i tredje världen, och för att motivera sitt förräderi mot de revolutionära rörelserna.
Men så enkel är saken knappast. Frågan är om inte "maoisterna" kastade ut det barnet med barnvattnet. Ett sådant "barn" är iakttagelsen att det finns en motsättning mellan supermakten USA, och de mindre kapitalistiska staterna i t.ex. Europa. Denna motsättning bör kunna utnyttjas av socialistiska länder (på den tiden det fanns sådana...), men även av de folkliga krafterna, för att t.ex. förhindra specifika krig.
Det finns en historisk förlaga till idéerna om en "andra värld", nämligen den sovjetiska uppmaningen under Stalintiden, till de europeiska länderna att slå vakt om sitt nationella oberoende gentemot USA. Den "maoistiska" internationalen RIM, ansåg att denna sovjetiska politik var felaktig. Men där hade de nog själva fel.
"Maoisterna" framhöll istället för trevärldsteorin en tidigare kinesisk uppräkning av de "grundläggande motsättningarna i världen". Dessa bestod i 1) motsättningen mellan proletariat och bourgeoisie i alla länder 2) motsättningen mellan imperialistiska och förtryckta länder 3) motsättningarna mellan imperialistiska länder 4) motsättningen mellan kapitalistiska och socialistiska länder. Men det som saknas är då en värdering av relationerna mellan dessa fyra motsättningar under en viss historisk epok. Där kan en teori som trevärldsteorin - riktig eller felaktig - spela en roll.
Den "gamla" trevärldsteorin är föråldrad idag av många skäl. Den sovjetiska supermakten har t.ex. försvunnit och ersatts av en andravärldsmakt (?), Ryssland. Länderna i "andra världen" tycks mera inlemmade i det amerikanska imperiet - även om det där NATO-mötet talar emot ett helt enhetligt USA-styrt block. Dessutom finns inga socialistiska länder kvar. Detta är bara några skillnader mot världsläget på 70-talet, och det finns fler.
Även om man skulle anamma en moderniserad variant av trevärldsteorin, så finns det taktiska frågor som inte automatiskt besvaras av en sådan teori. En sådan fråga var tidigare de svenska och norska staternas anslutning till EU, där de västeuropeiska maoisterna och de kinesiska drog olika slutsatser. Hur långt bör "klassamarbetet" inom små kapitalistiska länder gå?
Hur ska man analysera dessa motsättningar? En teori som man kan komma att tänka på är "teorin om tre världar", som Kinas Kommunistiska Parti började propagerade strax före Maos död. Teorin påstods vara utformad av Mao, och det finns också några uttalanden av honom där han använder uttryck som "den andra världen". Men den utåt spridda versionen är ett tal i FN 1974 av Deng Xiaoping.
De "maoistiska" organisationerna från 1980-talet tenderade att mer eller mindre förkasta "Teorin om tre världar" som en förfalskning gjord av Maos motståndare. Deng och hans anhängare använde teorin, påstods det, för att motivera ett kinesiskt samarbete med reaktionära regimer i tredje världen, och för att motivera sitt förräderi mot de revolutionära rörelserna.
Men så enkel är saken knappast. Frågan är om inte "maoisterna" kastade ut det barnet med barnvattnet. Ett sådant "barn" är iakttagelsen att det finns en motsättning mellan supermakten USA, och de mindre kapitalistiska staterna i t.ex. Europa. Denna motsättning bör kunna utnyttjas av socialistiska länder (på den tiden det fanns sådana...), men även av de folkliga krafterna, för att t.ex. förhindra specifika krig.
Det finns en historisk förlaga till idéerna om en "andra värld", nämligen den sovjetiska uppmaningen under Stalintiden, till de europeiska länderna att slå vakt om sitt nationella oberoende gentemot USA. Den "maoistiska" internationalen RIM, ansåg att denna sovjetiska politik var felaktig. Men där hade de nog själva fel.
"Maoisterna" framhöll istället för trevärldsteorin en tidigare kinesisk uppräkning av de "grundläggande motsättningarna i världen". Dessa bestod i 1) motsättningen mellan proletariat och bourgeoisie i alla länder 2) motsättningen mellan imperialistiska och förtryckta länder 3) motsättningarna mellan imperialistiska länder 4) motsättningen mellan kapitalistiska och socialistiska länder. Men det som saknas är då en värdering av relationerna mellan dessa fyra motsättningar under en viss historisk epok. Där kan en teori som trevärldsteorin - riktig eller felaktig - spela en roll.
Den "gamla" trevärldsteorin är föråldrad idag av många skäl. Den sovjetiska supermakten har t.ex. försvunnit och ersatts av en andravärldsmakt (?), Ryssland. Länderna i "andra världen" tycks mera inlemmade i det amerikanska imperiet - även om det där NATO-mötet talar emot ett helt enhetligt USA-styrt block. Dessutom finns inga socialistiska länder kvar. Detta är bara några skillnader mot världsläget på 70-talet, och det finns fler.
Även om man skulle anamma en moderniserad variant av trevärldsteorin, så finns det taktiska frågor som inte automatiskt besvaras av en sådan teori. En sådan fråga var tidigare de svenska och norska staternas anslutning till EU, där de västeuropeiska maoisterna och de kinesiska drog olika slutsatser. Hur långt bör "klassamarbetet" inom små kapitalistiska länder gå?
onsdag 5 december 2012
Vad göra åt klimathotet?
Jag kan avslöja att mitt förra inlägg om "Vem har världsrekordet i effektivt mördande?" inte fick så många läsare. Och det kan man ju förstå. Men jag har kommit på att beskrivningen från koncentrationslägret Treblinka kan motiveras som en bild av läget för världens folk idag.
I Treblinka lyckades en personalstyrka bestående av omkring tjugofem SS-män och runt hundra ukrainska hjälpvakter (Wachmänner) mellan juli 1942 och augusti 1943 ta livet av cirka åttahundratusen judar och romer - motsvarande befolkningen i en "liten europeisk huvudstad", som Grossman uttryckte det.
Hur stor andel av jordens befolkning är det som står i vägen för en lösning av klimatproblemet? Är det inte en nästan försumbar minoritet, som i Treblinka ? Occupy-rörelsens tal om 99 % mot 1 % sägs numera vara missvisande: i USA t.ex. är en procent av en procent som lägger beslag på frukterna av den ekonomiska tillväxten.
Det hände i Treblinka att vakter överfölls av fångar, som sköts ner. Men att det inte blev fler uppror beror antagligen på att nazisterna hade lyckats lura fångarna - de insåg inte vilket öde som väntade dem. Men vad har vi för ursäkt idag att inte göra något för att stoppa katastrofen?
Pål Steigan beskriver i sin blogg, "Förlåt dem inte, för de vet vad de gör", Lester Browns "plan 4.0". Den är fullt genomförbar men den förutsätter en statlig mobilisering av samma omfattning som under andra världskriget.
Beskrivningen av planen avslutas med:
"Den har bare én hake: Å gjøre dette er å gå i strupen på kapitalinteressene, å sette menneskehetens interesser over profittmaksimeringa. Browns plan er et forslag om å gjennomføre den største samfunnmessige omveltninga i menneskehetens historie. Og han har helt rett.
Men det betyr å avskaffe kapitalismen, og å gjøre det så snart og effektivt som mulig."
Men jag undrar lite över den sista meningen. Kan man börja med att "avskaffa kapitalismen"? Och vad innebär det?
I Treblinka lyckades en personalstyrka bestående av omkring tjugofem SS-män och runt hundra ukrainska hjälpvakter (Wachmänner) mellan juli 1942 och augusti 1943 ta livet av cirka åttahundratusen judar och romer - motsvarande befolkningen i en "liten europeisk huvudstad", som Grossman uttryckte det.
Hur stor andel av jordens befolkning är det som står i vägen för en lösning av klimatproblemet? Är det inte en nästan försumbar minoritet, som i Treblinka ? Occupy-rörelsens tal om 99 % mot 1 % sägs numera vara missvisande: i USA t.ex. är en procent av en procent som lägger beslag på frukterna av den ekonomiska tillväxten.
Det hände i Treblinka att vakter överfölls av fångar, som sköts ner. Men att det inte blev fler uppror beror antagligen på att nazisterna hade lyckats lura fångarna - de insåg inte vilket öde som väntade dem. Men vad har vi för ursäkt idag att inte göra något för att stoppa katastrofen?
Pål Steigan beskriver i sin blogg, "Förlåt dem inte, för de vet vad de gör", Lester Browns "plan 4.0". Den är fullt genomförbar men den förutsätter en statlig mobilisering av samma omfattning som under andra världskriget.
Beskrivningen av planen avslutas med:
"Den har bare én hake: Å gjøre dette er å gå i strupen på kapitalinteressene, å sette menneskehetens interesser over profittmaksimeringa. Browns plan er et forslag om å gjennomføre den største samfunnmessige omveltninga i menneskehetens historie. Og han har helt rett.
Men det betyr å avskaffe kapitalismen, og å gjøre det så snart og effektivt som mulig."
Men jag undrar lite över den sista meningen. Kan man börja med att "avskaffa kapitalismen"? Och vad innebär det?
söndag 2 december 2012
Vem har världsrekordet i effektivt mördande?
Ja, svaret måste väl vara de högst civiliserade, vita tyskarna. Jag läser följande i Antony Beevers "Andra världskriget" (sid 586):
I Treblinka lyckades en personalstyrka bestående av omkring tjugofem SS-män och runt hundra ukrainska hjälpvakter (Wachmänner) mellan juli 1942 och augusti 1943 ta livet av cirka åttahundratusen judar och romer - motsvarande befolkningen i en "liten europeisk huvudstad", som Grossman uttryckte det.
Angela Merkel ska nog undvika att moralisera för mycket över andra länder...
I Treblinka lyckades en personalstyrka bestående av omkring tjugofem SS-män och runt hundra ukrainska hjälpvakter (Wachmänner) mellan juli 1942 och augusti 1943 ta livet av cirka åttahundratusen judar och romer - motsvarande befolkningen i en "liten europeisk huvudstad", som Grossman uttryckte det.
Angela Merkel ska nog undvika att moralisera för mycket över andra länder...
lördag 1 december 2012
Marxism - leninism - maoism?
Finns det stadier inom det marxistiska tänkandet? Ja, det gör det eftersom historien inte står stilla. Men hur realistiskt är det att dessa stadier skulle bestå i marxism, leninism, (ev. stalinism) och maoism?
En aspekt på saken är att dessa beteckningar alla från början var motståndarnas skällsord, som av någon anledning anammades av anhängarna. Marx lär ju ha sagt någon gång att han själv inte var någon "marxist". Tyvärr bidrar dessa benämningar till en personfixering och hjältedyrkan, som strider mot Marx´ historiematerialism.
Nu kommer jag att ändå använda ordet "marxism" i brist på bättre. ("Vetenskaplig socialism" vore ett alternativ som använts tidigare, men det låter lite väl pompöst idag...)
Men bortsett från namnfrågan, tror jag faktiskt att man skulle kunna dela in marxismen i just tre epoker.
De filosofiska, ekonomiska och politiska grunderna utvecklades av främst Marx och Engels kring mitten på 1800-talet.
Lenin får då stå för den förändring av politiken som berodde på den stora förändring av kapitalismen som skedde kring förra sekelskiftet. Den liberala konkurrenskapitalismen med relativt små företag som priskonkurrerade, till en imperialistisk monopolkapitalism med jättelika industrikoncerner och banker.
En beskrivning av denna ekonomiska förändring finns t.ex. i Lenins "Imperialismen, kapitalismens högsta stadium". Men märk väl att det var andra, t.ex. Rudolf Hilferding, som utformade större delen av den ekonomiska teorin.
Denna stora förändring i världskapitalismen, där kampen om råvaror och marknader för både varor och kapitalexport hårdnade, ledde till krig mellan stormakterna. Då slutade enligt Lenin den för 1800-talsmarxismen självklara tesen att gälla, att kapitalismen skulle störtas först i de mest avancerade kapitalistiska länderna. I stället kunde det ske i den "svagaste länken" hos världskapitalismen. Och det visade sig ju vara i det efterblivna Ryssland!
Den andra stora förändringen som Lenin och bolsjevikerna införde i marxismen var att introducera tanken på en ny sorts revolution, en demokratisk sådan i vilken arbetarna och bönderna skulle ta makten. Denna idé vidareutvecklades senare av Mao under namnet "nydemokratisk revolution".
Det är värt att nämna här att Leon Trotskij hade ett alternativ som kan kallade för den "permanenta revolutionen", och som förenklat gick ut på att man skulle skippa det här stadiet och gå direkt på en proletär, socialistisk revolution. Alternativt kan man se det som att att den "demokratiska" och "socialistiska" revolutionens stadier skulle slås ihop till ett. Därav trotskisters senare benhårda avståndstagande från alla "stadieteorier".
Den ryska revolutionen var som bekant egentligen två revolutioner, februari- och oktoberrevolutionen. På det sättet stämde Lenins teori bättre än Trotskijs. Men riktigt så enkelt är det inte. Oktoberrevolutionen med efterföljande inbördeskrig hade element av både antifeodal och socialistisk revolution. Teoretiska scheman stämmer sällan helt med verkligheten...
Den andra stora förändringen av marxisternas ("leninisternas") syn på världen var att man nu såg koloniernas kamp för självständighet som en allierad kraft till arbetarnas kamp mot kapitalismen i de "avancerade" kapitalistiska länderna. Parollen "arbetare i alla länder, förena er" ersattes av "arbetare och förtryckta länder, förena er".
Lenin införde alltså tanken på allians med både småborgare (bönder) och "nationella borgare" i de förtryckta länderna, och det var mycket svårsmält för renläriga marxister, som hade svårt att släppa analysen från 1800-talets mitt. Lenin var med andra ord en stor "revisionist"!
Stalin försvarade Lenins teorier men införde knappast något nytt. Man kan förstås tycka att med tillämpningen av teorierna var det lite si och så...
Då kommer vi till Mao. Hans analyser av utvecklingen i Sovjet ledde honom fram till slutsatsen att i socialistiska länder finns borgarklassen "i det kommunistiska partiet"! Och till på köpet i dess ledning, varför det gäller att "bombardera högkvarteret"! Det här är något helt nytt i den "marxist-leninistiska" rörelsen. Och det är så revolutionerande att det nog kan motivera att "maoismen" kan ses som ett nytt stadium i marxismens utveckling.
Men var inte Trotskij först med denna insikt, när han kallade Sovjet för en "deformerad arbetarstat", vilken behövde en politisk revolution mot "byråkratin"? Delvis stämmer det väl, men jag tror att Mao såg klarare än Trotskij. Det var en ny borgarklass som växte fram i både Sovjet och Kina, inte bara en priviligierad byråkrati.
En aspekt på saken är att dessa beteckningar alla från början var motståndarnas skällsord, som av någon anledning anammades av anhängarna. Marx lär ju ha sagt någon gång att han själv inte var någon "marxist". Tyvärr bidrar dessa benämningar till en personfixering och hjältedyrkan, som strider mot Marx´ historiematerialism.
Nu kommer jag att ändå använda ordet "marxism" i brist på bättre. ("Vetenskaplig socialism" vore ett alternativ som använts tidigare, men det låter lite väl pompöst idag...)
Men bortsett från namnfrågan, tror jag faktiskt att man skulle kunna dela in marxismen i just tre epoker.
De filosofiska, ekonomiska och politiska grunderna utvecklades av främst Marx och Engels kring mitten på 1800-talet.
Lenin får då stå för den förändring av politiken som berodde på den stora förändring av kapitalismen som skedde kring förra sekelskiftet. Den liberala konkurrenskapitalismen med relativt små företag som priskonkurrerade, till en imperialistisk monopolkapitalism med jättelika industrikoncerner och banker.
En beskrivning av denna ekonomiska förändring finns t.ex. i Lenins "Imperialismen, kapitalismens högsta stadium". Men märk väl att det var andra, t.ex. Rudolf Hilferding, som utformade större delen av den ekonomiska teorin.
Denna stora förändring i världskapitalismen, där kampen om råvaror och marknader för både varor och kapitalexport hårdnade, ledde till krig mellan stormakterna. Då slutade enligt Lenin den för 1800-talsmarxismen självklara tesen att gälla, att kapitalismen skulle störtas först i de mest avancerade kapitalistiska länderna. I stället kunde det ske i den "svagaste länken" hos världskapitalismen. Och det visade sig ju vara i det efterblivna Ryssland!
Den andra stora förändringen som Lenin och bolsjevikerna införde i marxismen var att introducera tanken på en ny sorts revolution, en demokratisk sådan i vilken arbetarna och bönderna skulle ta makten. Denna idé vidareutvecklades senare av Mao under namnet "nydemokratisk revolution".
Det är värt att nämna här att Leon Trotskij hade ett alternativ som kan kallade för den "permanenta revolutionen", och som förenklat gick ut på att man skulle skippa det här stadiet och gå direkt på en proletär, socialistisk revolution. Alternativt kan man se det som att att den "demokratiska" och "socialistiska" revolutionens stadier skulle slås ihop till ett. Därav trotskisters senare benhårda avståndstagande från alla "stadieteorier".
Den ryska revolutionen var som bekant egentligen två revolutioner, februari- och oktoberrevolutionen. På det sättet stämde Lenins teori bättre än Trotskijs. Men riktigt så enkelt är det inte. Oktoberrevolutionen med efterföljande inbördeskrig hade element av både antifeodal och socialistisk revolution. Teoretiska scheman stämmer sällan helt med verkligheten...
Den andra stora förändringen av marxisternas ("leninisternas") syn på världen var att man nu såg koloniernas kamp för självständighet som en allierad kraft till arbetarnas kamp mot kapitalismen i de "avancerade" kapitalistiska länderna. Parollen "arbetare i alla länder, förena er" ersattes av "arbetare och förtryckta länder, förena er".
Lenin införde alltså tanken på allians med både småborgare (bönder) och "nationella borgare" i de förtryckta länderna, och det var mycket svårsmält för renläriga marxister, som hade svårt att släppa analysen från 1800-talets mitt. Lenin var med andra ord en stor "revisionist"!
Stalin försvarade Lenins teorier men införde knappast något nytt. Man kan förstås tycka att med tillämpningen av teorierna var det lite si och så...
Då kommer vi till Mao. Hans analyser av utvecklingen i Sovjet ledde honom fram till slutsatsen att i socialistiska länder finns borgarklassen "i det kommunistiska partiet"! Och till på köpet i dess ledning, varför det gäller att "bombardera högkvarteret"! Det här är något helt nytt i den "marxist-leninistiska" rörelsen. Och det är så revolutionerande att det nog kan motivera att "maoismen" kan ses som ett nytt stadium i marxismens utveckling.
Men var inte Trotskij först med denna insikt, när han kallade Sovjet för en "deformerad arbetarstat", vilken behövde en politisk revolution mot "byråkratin"? Delvis stämmer det väl, men jag tror att Mao såg klarare än Trotskij. Det var en ny borgarklass som växte fram i både Sovjet och Kina, inte bara en priviligierad byråkrati.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)