Michael Roberts recension av Paul Krugmans nya bok "End This Depression Now!" utvecklar vidare Roberts´ kritik av den keynesianska ekonomin och av Krugmans analys av den "stora recessionen", som den pågående ekonomiska krisen kallas i USA.
Krugman ställer sig visserligen "bara" uppgiften att komma med lösningar på hur man ska komma ur krisen, med dess gigantiska skadeverkningar, men är ändå tvungen att komma in på orsakerna till den. Det är den bristande efterfrågan som Krugman i keynesiansk anda ser som den stora boven, men den höga privata skuldsättningen ses som "rotorsaken". Folk som måste betala av på sina skulder ökar sannolikt inte sin konsumtion...
Men Krugman är skeptisk till att någon regering kommer att göra de väldiga satsningar, som skulle krävas - med undantag för om det är krigsförberedelser det handlar om. Så det kanske inte bara handlar om att regeringarna är "kolossalt förvirrade"?
Marxisten Roberts analys:
"Marxist economics can explain why. Capitalists only invest more if
it is profitable to do so, not because it might be in the ‘national
interest’. The role of profitability is totally missing in Krugman’s
nicely written book. For him, profit is irrelevant: what matters is
incomes, spending and saving. And yet Marx’s law of profitability best
explains why there will be recurring slumps caused by the tendency for
profitability to fall.
The only way to revive that profitability is through slumps that
destroy the value of accumulated capital, so that profitability
(relative to remaining value) will then rise and allow the process of
accumulation to resume. After a period of a huge buildup of both
tangible and fictitious capital over the last 20 years, capitalism went
into a Great Recession. But, as in the Great Depression, it cannot get
out of this long slump without a massive destruction of dead capital.
World War 2 eventually managed to do that. In the 1880s and 1890s, it
took a series of major slumps before sustained growth resumed. That is
more similar to now. Just more government spending designed to
‘stimulate’ the private sector will not do the trick. Only the
replacement of capitalist accumulation with state-planned investment as
the dominant mode of production would do so. Otherwise, we can expect
another slump down the road, whether Krugman’s policies or those of the
Austerians predominate."
När ska sådana som Krugman börja se sanningen i vitögat?
söndag 27 maj 2012
fredag 25 maj 2012
SvD attackerar Anders Borg!
Här är ett inlägg på en annan blogg, men den kunde ju lika gärna stått här:
"Ankarloo får stöd".
"Ankarloo får stöd".
fredag 18 maj 2012
Finanskapitalet enlig Rudolf Hilferding
Finanskapital är ett begrepp som blev känt genom Rudolf Hilferdings bok "Das Finanzkapital" från 1910. Den finns online i engelsk översättning under titeln "Finance Capital. A Study of the Latest Phase of Capitalist Development". Boken är högst läsvärd än i dag, även om den är mest känd för att ha varit en av de källor som Lenin utnyttjade i sin berömda pamflett, "Imperialismen, kapitalismens högsta stadium".
Det är synd att boken är så litet läst, för Hilferdings bok är en grundlig marxistisk beskrivning av den kapitalistiska "fas" som Marx förutsåg: när kapitalets koncentration och centralisation har uppnått en hög nivå.
Hilferdings beskrivning av aktiebolag går längre än Marx. En aktie ger ju inte äganderätt till en del av ett företags kapital, utan bara rättighet till en del av profiten. Det handlar om fiktivt kapital. I själva verket handlar det om rätt till ränta plus lite till (en "riskpremie"). Själva företagsvinsten (bortsett från räntan) tillfaller dem som emitterar aktierna (bankerna!) i form av en "promoters profit" som en klumpsumma!
Boken börjar med en värdefull redogörelse för den marxistiska penningteorin. När guldet dominerar som pengarnas existensform, gäller inte den borgerliga s.k. kvantitetsteorin alls. Mängden pengar bestämmer inte prisnivån, utan tvärtom bestäms behovet av pengar av priserna, mängden varor och pengarnas genomsnittliga omloppshastighet (enligt första bandet av Kapitalet).
Mängden pengar som behövs för varucirkulationen varierar förstås med priserna, men det finns ett minimum som alltid behövs, och detta minimum kan utan vidare ersättas med av staten utgivna symboliska papperspengar. Men om staten istället trycker mer pengar än detta minimum, så sjunker "penningvärdet". Nu gäller plötsligt "kvantitetsteorin" enligt Hilferding!
Varför är detta intressant? Jo, om Hilferding har rätt, och "penningvärdet" bestäms av behovet av pengar givet genom prisnivån, så har keynesianerna fel när de hävdar att staten skulle kunna prångla ut obegränsat med pengar så länge som det finns outnyttjade resurser i ekonomin.
Hilferdings åsikter om kriserna är tänkvärda. Profitkvotens långsiktigt fallande tendens enligt Marx spelar en viktig roll enligt honom. Ö
Men överproduktion av varor eller "underkonsumtion" som förklaring av kriserna förkastar han, bara som beskrivning, då orsaken inte finns inom varucirkulationen, utan finns att söka i det kapitalistiska profitmotivet. När kriserna är över och produktionen börjar komma igång igen, så visar det sig alltid att den effektiva efterfrågan lyckas svälja "överproduktionen". Hilferding var först (?) med att istället trycka på att det är överproduktion av kapital det handlar om.
Dessutom när karteller och truster dominerar, så begränsar dessa frivilligt produktionen, vilket förstås får liknande konsekvenser som när man under den "fria konkurrensen" ställde arbetarna på gatan genom konkurser av en mängd företag. Överproduktion av varor har idag ersatts av "överkapacitet" inom företagen.
Hilferding betonar istället för överprodutionsteorin det som brukar kallas för "proportionalitetsteorin" bland marxistiska teoretiker. Med utgångspunkt från Marx scheman för de förhållanden som måste gälla mellan produktionsmedel- och konsumtionsbranscherna i "Kapitalets" andra band, så är det lätt att förstå att "värdelagen" (Adam Smiths osynliga hand) har ett svårt arbete att få till någon sorts balans mellan de olika sektorerna i en oplanerad, "anarkisk" ekonomi. Krisen är ett oundvikligt fenomen i denna typ av ekonomi. Men Hilferding tror inte på några framtida ekonomiska "kollapser".
Den förenklade bild som Lenin har kritiserats för, att "monopolkapitalismen" skulle ha ersatt den fria konkurrensen med monopol, har Hilferding i varje fall ingen skuld till. Hans beskriver hur konkurrensen fortbestår på "högre nivåer" även när en bransch domineras helt av en kartell eller trust. En sådan bransch lägger beslag på mer än genomsnittsprofiten, men i så fall bara på bekostnad av andra branscher. Dessutom förvärrar kartellerna obalanserna och kriserna genom att försvåra "värdelagens" funktionssätt.
Hilferdings beskrivning av hur kapitalets koncentration och centralisation konkret tar sig uttryck i bankernas växande roll, "finanskapitalet", känns på många sätt aktuellt. Samtidigt skulle det förstås behövas marxistiska analyser av det som är uppenbara skillnader mellan 1910 och idag, som ex. den i motsats till idag, dåtida stora omfattningen av skyddstullar som kartellerna genomdrev. En annan skillnad mellan då och nu är kolonialismen, som Hilferding visserligen ser som idalisk men inte nödvändig för de imperialistiska staterna.
Slutligen en kommentar om begreppet finanskapital, som kritiserats för att vara omarxistiskt. Det är sant att det är ett annat sorts begrepp än t.ex. penningkapital eller varukapital, eller för den delen industriellt kapital eller handelskapital. Finanskapital syftar snarare på grupper av personer som hanterar kapital av olika sorter. I Sverige var familjen Wallenberg ett lysande exempel på "bankirer" som styrde stora delar av industrin.
Det är synd att boken är så litet läst, för Hilferdings bok är en grundlig marxistisk beskrivning av den kapitalistiska "fas" som Marx förutsåg: när kapitalets koncentration och centralisation har uppnått en hög nivå.
Hilferdings beskrivning av aktiebolag går längre än Marx. En aktie ger ju inte äganderätt till en del av ett företags kapital, utan bara rättighet till en del av profiten. Det handlar om fiktivt kapital. I själva verket handlar det om rätt till ränta plus lite till (en "riskpremie"). Själva företagsvinsten (bortsett från räntan) tillfaller dem som emitterar aktierna (bankerna!) i form av en "promoters profit" som en klumpsumma!
Boken börjar med en värdefull redogörelse för den marxistiska penningteorin. När guldet dominerar som pengarnas existensform, gäller inte den borgerliga s.k. kvantitetsteorin alls. Mängden pengar bestämmer inte prisnivån, utan tvärtom bestäms behovet av pengar av priserna, mängden varor och pengarnas genomsnittliga omloppshastighet (enligt första bandet av Kapitalet).
Mängden pengar som behövs för varucirkulationen varierar förstås med priserna, men det finns ett minimum som alltid behövs, och detta minimum kan utan vidare ersättas med av staten utgivna symboliska papperspengar. Men om staten istället trycker mer pengar än detta minimum, så sjunker "penningvärdet". Nu gäller plötsligt "kvantitetsteorin" enligt Hilferding!
Varför är detta intressant? Jo, om Hilferding har rätt, och "penningvärdet" bestäms av behovet av pengar givet genom prisnivån, så har keynesianerna fel när de hävdar att staten skulle kunna prångla ut obegränsat med pengar så länge som det finns outnyttjade resurser i ekonomin.
Hilferdings åsikter om kriserna är tänkvärda. Profitkvotens långsiktigt fallande tendens enligt Marx spelar en viktig roll enligt honom. Ö
Men överproduktion av varor eller "underkonsumtion" som förklaring av kriserna förkastar han, bara som beskrivning, då orsaken inte finns inom varucirkulationen, utan finns att söka i det kapitalistiska profitmotivet. När kriserna är över och produktionen börjar komma igång igen, så visar det sig alltid att den effektiva efterfrågan lyckas svälja "överproduktionen". Hilferding var först (?) med att istället trycka på att det är överproduktion av kapital det handlar om.
Dessutom när karteller och truster dominerar, så begränsar dessa frivilligt produktionen, vilket förstås får liknande konsekvenser som när man under den "fria konkurrensen" ställde arbetarna på gatan genom konkurser av en mängd företag. Överproduktion av varor har idag ersatts av "överkapacitet" inom företagen.
Hilferding betonar istället för överprodutionsteorin det som brukar kallas för "proportionalitetsteorin" bland marxistiska teoretiker. Med utgångspunkt från Marx scheman för de förhållanden som måste gälla mellan produktionsmedel- och konsumtionsbranscherna i "Kapitalets" andra band, så är det lätt att förstå att "värdelagen" (Adam Smiths osynliga hand) har ett svårt arbete att få till någon sorts balans mellan de olika sektorerna i en oplanerad, "anarkisk" ekonomi. Krisen är ett oundvikligt fenomen i denna typ av ekonomi. Men Hilferding tror inte på några framtida ekonomiska "kollapser".
Den förenklade bild som Lenin har kritiserats för, att "monopolkapitalismen" skulle ha ersatt den fria konkurrensen med monopol, har Hilferding i varje fall ingen skuld till. Hans beskriver hur konkurrensen fortbestår på "högre nivåer" även när en bransch domineras helt av en kartell eller trust. En sådan bransch lägger beslag på mer än genomsnittsprofiten, men i så fall bara på bekostnad av andra branscher. Dessutom förvärrar kartellerna obalanserna och kriserna genom att försvåra "värdelagens" funktionssätt.
Hilferdings beskrivning av hur kapitalets koncentration och centralisation konkret tar sig uttryck i bankernas växande roll, "finanskapitalet", känns på många sätt aktuellt. Samtidigt skulle det förstås behövas marxistiska analyser av det som är uppenbara skillnader mellan 1910 och idag, som ex. den i motsats till idag, dåtida stora omfattningen av skyddstullar som kartellerna genomdrev. En annan skillnad mellan då och nu är kolonialismen, som Hilferding visserligen ser som idalisk men inte nödvändig för de imperialistiska staterna.
Slutligen en kommentar om begreppet finanskapital, som kritiserats för att vara omarxistiskt. Det är sant att det är ett annat sorts begrepp än t.ex. penningkapital eller varukapital, eller för den delen industriellt kapital eller handelskapital. Finanskapital syftar snarare på grupper av personer som hanterar kapital av olika sorter. I Sverige var familjen Wallenberg ett lysande exempel på "bankirer" som styrde stora delar av industrin.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)