Det är inte utan att man kan känna sig lite yr i huvudet när man försöker sätta sig in i den debatt som utbröt mellan "ny-keynesianer", "post-keynesianer", "MMT-are" m.fl. efter Paul Krugmans klavertramp. Hur är det möjligt att de olika skolorna i nationalekonomi lyckas komma överens om bokstavligt ingenting?
Kan man inte slita sådan här tvister genom att titta på vad statistiken säger?
Den marxistiske ekonomen Michael Roberts visar på sin blogg, "Why is the US recovery so weak? - look at profitability" ett diagram som tycks visa att keynesianerna har fel i att det är sjunkande "effektiv efterfrågan", som är orsaken till kriserna. Det visar sig att recessioner alltid föregås av att investeringarna sjunker. Och de sjunkande investeringarna beror på sjunkande lönsamhet, vilket stödjer den marxistiska synen på konjunkturcyklerna.
"The reason for the slow recovery can be found in the hoarding of cash by
US corporations. Corporate profits peaked back in mid-2006, falling
42% to a low at end-2008. So profits fell first and investment followed
three quarters of a year later, leading to the recession. This is one
of the key analytical differences between a Marxist analysis of the
‘business cycle’ and the Keynesian one. The Marxist analysis starts
with profits and profitability and moves onto the impact on business
investment and then job losses (a rise in the ‘reserve army of labour’)
and finally to consumption. Keynesian analysis starts with a fall in
‘effective demand’ (investment and consumption) which hits sales and
then business profits. This is back to front"
Saken verkar klar... Men tror någon att keynesianerna kommer att erkänna att de har fel?
Möjligen är keynesianer inte så intresserade av vad som utlöser "recessionerna", utan av vad som kan göras för att komma ur dem.
Problemet när lågkonjunkturen väl utbrutit, tycks vara att företagen inte kan sälja eftersom efterfrågan är för liten. Att höja lönerna fungerar inte för då minskar profiterna och därmed investeringsviljan ännu mer. Men om Staten träder in som en jultomte och genom underskott fyller upp den efterfrågan som fattas, då är - voilà - problemet löst!
Nu verkar ju de stora statliga underskotten inte hjälpa så mycket, men då är det bara för keynesianerna att hävda att underskotten är för små och borde ökas. Idag har de som bekant svårt att få igenom sådana för nyliberaler ideologiskt osmakliga förslag. Men finns det några belägg för att keynesianism någonsin fungerat i fredstid?
Läste nyligen en Keynes-biografi av Robert Skidelsky. Och visserligen var den så full att ekonomistiskt snömos att jag bara begrep hälften. Men så mycket begrep jag i alla fall att Keynes ansåg att när det bar av utåt var det bara offentliga investeringar som hjälpte.
SvaraRaderaOch skälet till att fullständig keynesianism fungerar så mycket bättre i krigstid, i alla fall enligt Erik Reinert, är att krigstillstånd förintar budgethökarna politiskt. Det finns ingen ekonomisk mekanism i detta, uteslutande en politisk.
"Keynes ansåg att när det bar av utåt var det bara offentliga investeringar som hjälpte" - nyckelfrågan är väl vem som blir hjälpt av dem! De arbetslösa som får jobb naturligtvis. Men hur är det med kapitalisterna - ökar deras vinster, eller minskar de? Förstår inte "budgethökarna" sina verkliga intressen, eller är det just det de gör?
SvaraRaderaFrågan är politisk. Men också en fråga om ekonomisk teori. Det är intressant att se hur vissa (borgerliga) ekonomiska skolor, som utgår från vänsterkeyenesianen Kalecki, är tvärsäkra på att budgetunderskott faktiskt ökar de sammanlagda profiterna. Medan "budgethökar" och nyliberaler förstås tror precis tvärtom.
En vänsterposition vore väl att kräva offentliga investeringar, även om de minskar profiterna. Men det leder i detta system troligen till ökning av arbetslösheten i den privata sektorn. Och i förlängningen till att staten tar över mer och mer. Och då blir förstås de politiska motsättningarna hårdare och hårdare...
Frågan om profiterna minskar eller inte, är inte oviktigt för hur man ska se på systemets överlevnadsförmåga på sikt. Tror man att även kapitalisterna tjänar på offentliga investeringar, så tenderar man naturligtvis att bli "reformist". Är man "vänster" har man ju inte heller ideologiska skäl att motsätta sig statliga ingripanden.
För renläriga marxister liksom för renläriga marknadsförespråkare finns bara ett sätt att komma ur en ekonomisk kris och få igång tillväxten på nytt: kapitalförstörelse ("kreativ förstörelse") som återställer profitkvoten. Och krig är då förstås effektivt sätt att uppnå detta. "Socialism eller barbari" blir då alternativet.
Startpunkten i en process är alltid ett frågetecken. Kunde man inte backa ett steg och peka på en häftig uppgång i investeringar som starten, en hausse som leder till överinvesteringar och sedan krasch?
SvaraRaderaJa, i en cyklisk process finns väl egentligen ingen start, så man borde kunna börja var som helst. Men det vanliga är nog att man börjar beskrivningen direkt efter kraschen. Bl.a. Sam Williams har ju hur mycket historiskt material som helst om krisernas förlopp sedan 1820-talet.
RaderaMen vinsternas andel av BNP är ju fortfarande långt högre än på 60- 70- och 80-talen. Löneandelen har fallit i det närmaste konstant i alla OECD-länder de senaste 30-åren som jag förstått det. Ökningen av vinsterna har dock inte motsvarats av samma ökning av investeringar. Aktieutdelningar har istället ökat och de redan rika samlar finansiella fordringar på hög.
SvaraRaderaArbetslösheten var också högre i en tid av långt lägre andel vinster i ekonomin. Borde inte detta tala emot att lågkonjunkturen börjar med lägre profit?
I USA är ju också som i många andra länder även vinster i finanssektorn en väldigt stor del av företagens vinster(Har för mig att jag hört en siffra på 50 % av börsbolagens vinster). När skuldbubblan runt 2006 började nå sin topp mattades säkerligen ökningen av utlåningen till den privata sektorn av och i viss mån borde det ha börjat bli större kreditförluster. Sen är det ju känt att de reala lönenivåerna i USA inte har ökat på nästan 40 år. När skuldbubblan inte längre kunde expandera i tillräckligt snabb takt för att ersätta det bortfall av efterfrågan som kommer av stagnerade lönenivåer så smäller kreditbubblan och lågkonjunkturen är ett faktum.
Ovanstående förklaring som jag hört på flera ställen verkar ju stämma relativt bra överens med Keyenesianernas syn på det hela alltså att lågkonjunkturen börjar med att efterfrågan minskar?
Om lågkonjunkturen börjar med att efterfrågan minskar, så kan man ju ställa frågan varför efterfrågan minskar med jämna mellanrum. Alltså varför det handlar om ett cykliskt förlopp.
RaderaKeynes förklaring för den bristande efterfrågan var att folk med högre inkomster har mindre "propensity to consume", mindre benägenhet att konsumera, och att det de sparar inte nödvändigtvis går till investeringar (vilka ju bidrar till efterfrågan).
Och då frågar man sig varför kapitalisterna ibland inte vill investera! Och då är vi ju tillbaka till frågan om profitkvotens storlek ("lönsamheten"). Det spelar ingen roll hur stor efterfrågan är om inte profitkvoten är "tillräckligt hög"!
Allt tycks ju hänga ihop... Vad bestämmer t.ex. i sin tur profitkvotens storlek? Att bara peka på en faktor, oavsett om det är profitkvotens höjd eller den samlade efterfrågan, kan aldrig vara en tillfredsställande förklaring till konjunkturcykeln. Det är växlingarna i dessa faktorer som behöver förklaras.
Marx överproduktionsteori är just en sådan teori som knyter ihop flera av de faktorer som bestämmer den ekonomiska aktiviteten. I teorin ingår att kapitalisterna tenderar i jakten på vinster att öka produktionen mer än vad som finns efterfrågan för. Vilket kanske liknar Keynes teori i viss mån.
Men Marx tog uttryckligen avstånd från de "underkonsumtionsteorier", som går ut på att kriserna beror på att lönerna är "för låga". Det är nämligen just vid boomens topp, som lönerna är högast...
Denna artikel av Alan Freeman, "What makes the US profit rate fall?" handlar om vad som bestämmer profitkvotens storlek. Den stödjer med empiriska belägg Marx teorier om varför profitkvoten tenderat att falla, även om profitens andel av produktionsresultatet skulle öka. (Men då handlar det mer om att förklara de långvariga nedgångsperioderna ("kondratieffcyklern") än konjunkturcykeln.)
Sen kan man ju blanda in ekonomer med av mig okänd beteckning - schumpeterianer? - som förklarar långa konjunkturer med att de drivs av stora, offentligt drivna investeringar i infrastruktur beroende på anpassning till ny teknologi. Enligt Carlota Pérez förklarar de alla sådana konjunkturvågor sen sent 1700-tal.
SvaraRaderaDessa konjunkturer tar förstås slut för att det inte finns nån mening i att investera mer i samma teknologi när man har full behovstäckning. Ingen behöver mer bilvägar, till exempel, och försök att bygga förbifarter och annat är närmast bara löjligt.
Så nu är det offentligt drivna investeringar i infrastruktur för ännu nyare teknik som gäller. Från min miljörörelsesynvinkel är det inte svårt att se vad - investeringar i minskad resursförbrukning - men det kan ju Borg och hans hejdukar inte erkänna för då skulle de ju tvingas ge den smygmarxistiska miljörörelsen rätt.