I kommentarerna till inlägget om "Vegomyten och jordbrukets framtid" utbröt en diskussion om det "röda köttets" farlighet, med anledning av den senaste larmrapporten från amerikanska forskare.
En kärnfråga var om statistiska samband, "korrelation", bevisar att det finns orsakssamband. Nu finns det ett ett antal intressanta videos på denna sida, från University of California, som pekar på att det finns en stark korrelation mellan sockeranvändning och den pågående världsomfattande fetmaepidemin, vilken orsakar en mängd "vällevnadssjukdomar". Inte bara diabetes utan även bl.a. hjärt- och kärlsjukdomar och cancer.
Det finns som bekant mängder med teorier om vad dessa sjukdomar beror på. Bortsett från kött, så har ju fett i allmänhet, animaliskt fett, kolesterol, kolhydrater i allmänhet, m.m. utropats som bov i dramat, med statistiska samband som "bevisföring". Men Dr Robert Lustig nöjer sig inte med statistik utan anför den senaste ämnesomsättningsforskningen som belägg. Och det gör dessa videon riktigt intressanta.
Det finns nämligen biologiska mekanismer som förklarar varför (rör)sockret är så farligt. Sackaros består av två beståndsdelar, glukos och fruktos. Glukos, druvsocker, kan förbrännas överallt i kroppen, men fruktosen bara i levern och fungerar därför på ett liknande sätt som alkohol! Och ger upphov till fettbildning och samma sjukdomar som missbruk av alkohol.
I den tredje videon, tar man upp insulinets roll - att bilda fett från socker. Man tar också upp hormonet leptins roll att tala om för hjärnan att fettcellerna "fått nog". Och varför rådet att "äta mindre och röra på sig mer" till feta människor är totalt meningslöst.
Även för detta problem, fetmaepidemin, finns en bov! Det är inte en molekyl, utan den internationella livsmedelsindustrin och kapitalismen, som ligger bakom. Det är livsmedelsindustrin som pumpar ut den sockerrika kosten, med benägen hjälp av ett gäng köpta (?) forskare och livsmedelsmyndigheter.
söndag 29 april 2012
lördag 21 april 2012
Michael Roberts fortsätter analysera kristeorier
Michael Roberts beskriver i en utmärkt artikel skillnaderna mellan Paul Krugmans nykeynesianism, Steve Keens postkeynesianism och sin egen marxistiska position i dels förklaringen av de kapitalistiska kriserna, speciellt den senaste som fortfarande pågår, dels vad man kan göra åt kriserna. Även MMT ("Modern Monetary Theory") och den österrikiska skolans ståndpunkter berörs i jämförelserna.
Roberts avslutar så här:
Depending on your view, the policies for economic recovery are also different. Keen advocates controlling the level of private debt as the main solution. Krugman advocates regulation of finance and easy money. Failing that, he wants fiscal intervention to stimulate the private sector. Marxists look to replace the profit system.
The Marxist explanation is the most comprehensive as it integrates money and credit into the capitalist mode of production, it recognises that money and credit are not neutral as the Austrians believe; and argues that money may be a key factor in instability and crisis, as the Keynesians believe, but also shows that it is not the decisive flaw in the capitalist mode of production and that sorting out finance is not enough. Thus it can explain why the Keynesian solutions do not work either.
Roberts avslutar så här:
Depending on your view, the policies for economic recovery are also different. Keen advocates controlling the level of private debt as the main solution. Krugman advocates regulation of finance and easy money. Failing that, he wants fiscal intervention to stimulate the private sector. Marxists look to replace the profit system.
The Marxist explanation is the most comprehensive as it integrates money and credit into the capitalist mode of production, it recognises that money and credit are not neutral as the Austrians believe; and argues that money may be a key factor in instability and crisis, as the Keynesians believe, but also shows that it is not the decisive flaw in the capitalist mode of production and that sorting out finance is not enough. Thus it can explain why the Keynesian solutions do not work either.
tisdag 17 april 2012
Debatt om varför den ekonomiska krisen bara fortsätter
Det ser ut som att världsekonomin fortsätter att ha problem med att komma ur den kris som drabbade världskapitalismen 2007/2008. Därför är det inte förvånande att det utbryter häftiga debatter bland ekonomer av olika riktningar. Ett exempel är debatten mellan "nykeynesianer" och "postkeynesianer", som jag berörde i ett tidigare inlägg.
Nykeynesianer som Paul Krugman betonar i Keynes´ anda bristen på efterfrågan i ekonomin, medan postkeynesianer pekar på den ofantliga, främst privata, skuldsättningen, som hänger ihop med finansintressenas dominans över den "reala ekonomin". Den här motsättningen beskrivs ur marxistisk synvinkel av Michael Roberts i ett första blogginlägg om "austerity", den nyliberal nedskärningspolitiken.
Men de som kallar sig för marxister är långtifrån överens inbördes. Sam Williams fortsätter att diskutera de olika kristeorier, som åberopar Marx. I det senaste inlägget där han kritiserar Andrew Klimans teorier, förklarar han sambandet mellan många "marxisters" övergivande av Marx överproduktionsteori och uppfattningen att guldet slutet spela rollen som pengarnas bas.
En allmän överproduktion betyder nämligen att det produceras för mycket av alla varor utom av pengar. Men om staten fritt skulle kunna skapa hur mycket pengar som helst så kan den bedriva keynesiansk krispolitik: helt enkelt låta sedelpressarna gå tills den bristande efterfrågan som utmärker överproduktionskrisen har försvunnit. Men enligt Sam Williams är orsaken till keynesianismens misslyckande att pengarna aldrig helt kan frikopplas från en penningform som produceras som en vara, d.v.s. i dagens läge guldet. Pengarnas funktion som värdemätare kräver nämligen att den förkroppsligas i något som har ett inneboende värde, d.v.s. i en vara.
Andrew Kliman menar däremot att i sig värdelösa papperspengar kan uppfylla alla de nödvändiga funktioner som pengar måste ha: värdemätare, cirkulationsmedel, inhemska och internationella betalningsmedel samt värdeförråd. Men han anser samtidigt att t.ex. dollarn inte längre är en stabil valuta, att dess funktion som värdemätare är ifrågasatt, och att centralbankerna mer och mer börjar snegla just på guldet. Så Sam Williams kanske har en poäng i alla fall, trots vad som kan förefalla som överdriven bokstavstrohet mot de första kapitlen i "Kapitalet"...
Kliman är annars känd för sitt förespråkande av en tolkning av Marx ekonomiska teorier som brukar kallas för "temporal single-system interpretation (TSSI)". Den som liksom jag ibland stött på den här underliga förkortningen, och undrar vad det handlar om, kan titta på det här 50-sidiga dokumentet av Kliman och Alan Freeman.
Motståndaren till TSSI är SDSI, "simultaneous dual-system interpretation of Marx’s value theory", vilken Kliman och Freeman kritiserar för att vara en av nyklassisk ekonomi inspirerad förvrängning av Marx dynamiska teori. "Simultaneous" syftar på det engelska ordet för ekvationssystem som används av SDSI för att beräkna priser, värden, profiter o.s.v.. Men detta förutsätter att vi har ett system i jämvikt där priser inte förändras, enligt Klimans argument.
Den polemiska tonen hos Freeman och Kliman är minst lika hård som den i debatten mellan nykeynesianen Paul Krugman och postkeynesianen Steve Keen. SDSI-anhängarna anklagas t.o.m. för att vara "apologeter för kapitalismen"!
Nykeynesianer som Paul Krugman betonar i Keynes´ anda bristen på efterfrågan i ekonomin, medan postkeynesianer pekar på den ofantliga, främst privata, skuldsättningen, som hänger ihop med finansintressenas dominans över den "reala ekonomin". Den här motsättningen beskrivs ur marxistisk synvinkel av Michael Roberts i ett första blogginlägg om "austerity", den nyliberal nedskärningspolitiken.
Men de som kallar sig för marxister är långtifrån överens inbördes. Sam Williams fortsätter att diskutera de olika kristeorier, som åberopar Marx. I det senaste inlägget där han kritiserar Andrew Klimans teorier, förklarar han sambandet mellan många "marxisters" övergivande av Marx överproduktionsteori och uppfattningen att guldet slutet spela rollen som pengarnas bas.
En allmän överproduktion betyder nämligen att det produceras för mycket av alla varor utom av pengar. Men om staten fritt skulle kunna skapa hur mycket pengar som helst så kan den bedriva keynesiansk krispolitik: helt enkelt låta sedelpressarna gå tills den bristande efterfrågan som utmärker överproduktionskrisen har försvunnit. Men enligt Sam Williams är orsaken till keynesianismens misslyckande att pengarna aldrig helt kan frikopplas från en penningform som produceras som en vara, d.v.s. i dagens läge guldet. Pengarnas funktion som värdemätare kräver nämligen att den förkroppsligas i något som har ett inneboende värde, d.v.s. i en vara.
Andrew Kliman menar däremot att i sig värdelösa papperspengar kan uppfylla alla de nödvändiga funktioner som pengar måste ha: värdemätare, cirkulationsmedel, inhemska och internationella betalningsmedel samt värdeförråd. Men han anser samtidigt att t.ex. dollarn inte längre är en stabil valuta, att dess funktion som värdemätare är ifrågasatt, och att centralbankerna mer och mer börjar snegla just på guldet. Så Sam Williams kanske har en poäng i alla fall, trots vad som kan förefalla som överdriven bokstavstrohet mot de första kapitlen i "Kapitalet"...
Kliman är annars känd för sitt förespråkande av en tolkning av Marx ekonomiska teorier som brukar kallas för "temporal single-system interpretation (TSSI)". Den som liksom jag ibland stött på den här underliga förkortningen, och undrar vad det handlar om, kan titta på det här 50-sidiga dokumentet av Kliman och Alan Freeman.
Motståndaren till TSSI är SDSI, "simultaneous dual-system interpretation of Marx’s value theory", vilken Kliman och Freeman kritiserar för att vara en av nyklassisk ekonomi inspirerad förvrängning av Marx dynamiska teori. "Simultaneous" syftar på det engelska ordet för ekvationssystem som används av SDSI för att beräkna priser, värden, profiter o.s.v.. Men detta förutsätter att vi har ett system i jämvikt där priser inte förändras, enligt Klimans argument.
Den polemiska tonen hos Freeman och Kliman är minst lika hård som den i debatten mellan nykeynesianen Paul Krugman och postkeynesianen Steve Keen. SDSI-anhängarna anklagas t.o.m. för att vara "apologeter för kapitalismen"!
torsdag 5 april 2012
Marxism mot keynesianism
Det är inte utan att man kan känna sig lite yr i huvudet när man försöker sätta sig in i den debatt som utbröt mellan "ny-keynesianer", "post-keynesianer", "MMT-are" m.fl. efter Paul Krugmans klavertramp. Hur är det möjligt att de olika skolorna i nationalekonomi lyckas komma överens om bokstavligt ingenting?
Kan man inte slita sådan här tvister genom att titta på vad statistiken säger?
Den marxistiske ekonomen Michael Roberts visar på sin blogg, "Why is the US recovery so weak? - look at profitability" ett diagram som tycks visa att keynesianerna har fel i att det är sjunkande "effektiv efterfrågan", som är orsaken till kriserna. Det visar sig att recessioner alltid föregås av att investeringarna sjunker. Och de sjunkande investeringarna beror på sjunkande lönsamhet, vilket stödjer den marxistiska synen på konjunkturcyklerna.
"The reason for the slow recovery can be found in the hoarding of cash by US corporations. Corporate profits peaked back in mid-2006, falling 42% to a low at end-2008. So profits fell first and investment followed three quarters of a year later, leading to the recession. This is one of the key analytical differences between a Marxist analysis of the ‘business cycle’ and the Keynesian one. The Marxist analysis starts with profits and profitability and moves onto the impact on business investment and then job losses (a rise in the ‘reserve army of labour’) and finally to consumption. Keynesian analysis starts with a fall in ‘effective demand’ (investment and consumption) which hits sales and then business profits. This is back to front"
Saken verkar klar... Men tror någon att keynesianerna kommer att erkänna att de har fel?
Möjligen är keynesianer inte så intresserade av vad som utlöser "recessionerna", utan av vad som kan göras för att komma ur dem.
Problemet när lågkonjunkturen väl utbrutit, tycks vara att företagen inte kan sälja eftersom efterfrågan är för liten. Att höja lönerna fungerar inte för då minskar profiterna och därmed investeringsviljan ännu mer. Men om Staten träder in som en jultomte och genom underskott fyller upp den efterfrågan som fattas, då är - voilà - problemet löst!
Nu verkar ju de stora statliga underskotten inte hjälpa så mycket, men då är det bara för keynesianerna att hävda att underskotten är för små och borde ökas. Idag har de som bekant svårt att få igenom sådana för nyliberaler ideologiskt osmakliga förslag. Men finns det några belägg för att keynesianism någonsin fungerat i fredstid?
Kan man inte slita sådan här tvister genom att titta på vad statistiken säger?
Den marxistiske ekonomen Michael Roberts visar på sin blogg, "Why is the US recovery so weak? - look at profitability" ett diagram som tycks visa att keynesianerna har fel i att det är sjunkande "effektiv efterfrågan", som är orsaken till kriserna. Det visar sig att recessioner alltid föregås av att investeringarna sjunker. Och de sjunkande investeringarna beror på sjunkande lönsamhet, vilket stödjer den marxistiska synen på konjunkturcyklerna.
"The reason for the slow recovery can be found in the hoarding of cash by US corporations. Corporate profits peaked back in mid-2006, falling 42% to a low at end-2008. So profits fell first and investment followed three quarters of a year later, leading to the recession. This is one of the key analytical differences between a Marxist analysis of the ‘business cycle’ and the Keynesian one. The Marxist analysis starts with profits and profitability and moves onto the impact on business investment and then job losses (a rise in the ‘reserve army of labour’) and finally to consumption. Keynesian analysis starts with a fall in ‘effective demand’ (investment and consumption) which hits sales and then business profits. This is back to front"
Saken verkar klar... Men tror någon att keynesianerna kommer att erkänna att de har fel?
Möjligen är keynesianer inte så intresserade av vad som utlöser "recessionerna", utan av vad som kan göras för att komma ur dem.
Problemet när lågkonjunkturen väl utbrutit, tycks vara att företagen inte kan sälja eftersom efterfrågan är för liten. Att höja lönerna fungerar inte för då minskar profiterna och därmed investeringsviljan ännu mer. Men om Staten träder in som en jultomte och genom underskott fyller upp den efterfrågan som fattas, då är - voilà - problemet löst!
Nu verkar ju de stora statliga underskotten inte hjälpa så mycket, men då är det bara för keynesianerna att hävda att underskotten är för små och borde ökas. Idag har de som bekant svårt att få igenom sådana för nyliberaler ideologiskt osmakliga förslag. Men finns det några belägg för att keynesianism någonsin fungerat i fredstid?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)