Här är ett tal som den amerikanske senatorn Bernie Sanders höll nyligen om den ständigt växande polariseringen av det amerikanska samhället, på youtube.
Miljardärerna blir bara rikare och girigare och kräver större skattsänkningar, "medelklassen" försvinner, och de fattiga blir fattigare. Och så finns det de som tycker att Marx fick fel i sina förutsägelser om kapitalismens framtid...
tisdag 14 december 2010
måndag 13 december 2010
Hur såg framtiden ut för 40 år sedan?
Framtidsförutsägelser kan avslöja mycket om vilka tankar som dominerar samtiden. Det är en tanke som slår en när man läser om Tom Selanders "Sverige år 2000", utgiven på Rabén & Sjögren 1969. En första iakttagelse kan vara att alla de 24 "framtidsexperterna" var män.
En andra iakttagelse kan vara att boken kostade 10:85, och att bokpriserna därmed har följt med i den allmänna prisutvecklingen. Dåtidens priser ska nämligen enligt scb multipliceras med 7,9 för att jämföras med dagens. (För att få priserna år 2000 får man multiplicera med 6,7 istället.)
En sak som gör att man börjar räkna på inflationens storlek är en av de viktigaste förutsägelser man anser sig kunna göra: år 2000 ska medellönen vara 60 000 kr. Men är det per månad eller år? Det skrivs inte ut. Men rimligen är det "år" som avses, då man också säger att nationalinkomsten förväntas stiga till det fyrdubbla (förmodligen per capita).
Ett par andra siffror visar bättre hur kapitalt fel de hade om standardutvecklingen: arbetsveckan skulle förkortas till 30 timmar och semestern förlängas till tre månader år 2000!
Hur kunde de ha så fel? Jo, som "framtidsforskare" i allmänhet så drog de ut kurvorna i den riktning, som de för tillfället pekade på. År 1969 kan ses som slutet på kapitalismens "gyllene epok", med två decennier av hög tillväxt. Epoken präglades ju av keynesiansk fullsysselsättningspolitik och stigande reallöner i västvärlden.
På 70-talet råkade kapitalismen in i stora svårigheter, med "stagflation" - kombinerad inflation och stagnation. Det finns inte den minsta antydning till att bokens författare anade att något sådant skulle hända. Inte heller anade de den omsvängning i politiken, som skulle ske senare med monetarismens och nyliberalismens lössläppta marknader. Istället föreställde de sig faktiskt en framtid med allt mer statlig planering och ett närmande till den sovjetiska modellen!
Det finns ändå en hel del intressanta synpunkter i boken, som gör den värd att läsa om. Vissa profetior är faktiskt på pricken (t.ex. datorernas växande betydelse), andra har visat sig mer eller mindre felaktiga.
Tron på kärnkraften var t.ex. gränslös, men Three Miles Island och Tjernobyl låg ju i framtiden. Ett riktigt stolpskott finns också: Professor Arne Tiselius föreslår att man ska råda bot på världssvälten genom att krympa människornas storlek till 5 cm genom hormoninjektioner, och därmed minska behovet av mat!
Överbefolkningen sågs tidstypiskt som det stora världsproblemet. Kärnvapenkapplöpningen sågs också som en fara för världens framtid. Men man förutsåg också den starka trenden mot överstatlighet, och man hade vissa farhågor för de multinationella bolagens makt.
Ordet "kapitalism" förekommer inte i boken. Helt omedvetna om dess existens är dock inte "bankkonsulten" Gustaf Delin, som säger: "de verkliga maktägarna i morgondagens samhälle blir inte de som äger kapitalet utan de som kontrollerar massmedia." Han tänkte inte på att det kanske är kapitalet som kommer att kontrollera media...
Delvis skulle boken faktiskt kunna fungera som debattbok idag. Den idag ytterst kontroversiella idén om garanterad inkomst ("medborgarlön") tror författarna kommer vara införd 2000! Man utgår nämligen från att alla "vill göra rätt för sig".
Diskussionen som förs om demokratins problem är högintressant. Man tvekar inte att föreslå kraftigt utvidgad direktdemokrati. Professor Olle Lindström menade att de nuvarande partierna är föråldrade och borde elimineras till förmån för tillfälliga "projektorganisationer" som upplöses när deras fråga är löst.
En andra iakttagelse kan vara att boken kostade 10:85, och att bokpriserna därmed har följt med i den allmänna prisutvecklingen. Dåtidens priser ska nämligen enligt scb multipliceras med 7,9 för att jämföras med dagens. (För att få priserna år 2000 får man multiplicera med 6,7 istället.)
En sak som gör att man börjar räkna på inflationens storlek är en av de viktigaste förutsägelser man anser sig kunna göra: år 2000 ska medellönen vara 60 000 kr. Men är det per månad eller år? Det skrivs inte ut. Men rimligen är det "år" som avses, då man också säger att nationalinkomsten förväntas stiga till det fyrdubbla (förmodligen per capita).
Ett par andra siffror visar bättre hur kapitalt fel de hade om standardutvecklingen: arbetsveckan skulle förkortas till 30 timmar och semestern förlängas till tre månader år 2000!
Hur kunde de ha så fel? Jo, som "framtidsforskare" i allmänhet så drog de ut kurvorna i den riktning, som de för tillfället pekade på. År 1969 kan ses som slutet på kapitalismens "gyllene epok", med två decennier av hög tillväxt. Epoken präglades ju av keynesiansk fullsysselsättningspolitik och stigande reallöner i västvärlden.
På 70-talet råkade kapitalismen in i stora svårigheter, med "stagflation" - kombinerad inflation och stagnation. Det finns inte den minsta antydning till att bokens författare anade att något sådant skulle hända. Inte heller anade de den omsvängning i politiken, som skulle ske senare med monetarismens och nyliberalismens lössläppta marknader. Istället föreställde de sig faktiskt en framtid med allt mer statlig planering och ett närmande till den sovjetiska modellen!
Det finns ändå en hel del intressanta synpunkter i boken, som gör den värd att läsa om. Vissa profetior är faktiskt på pricken (t.ex. datorernas växande betydelse), andra har visat sig mer eller mindre felaktiga.
Tron på kärnkraften var t.ex. gränslös, men Three Miles Island och Tjernobyl låg ju i framtiden. Ett riktigt stolpskott finns också: Professor Arne Tiselius föreslår att man ska råda bot på världssvälten genom att krympa människornas storlek till 5 cm genom hormoninjektioner, och därmed minska behovet av mat!
Överbefolkningen sågs tidstypiskt som det stora världsproblemet. Kärnvapenkapplöpningen sågs också som en fara för världens framtid. Men man förutsåg också den starka trenden mot överstatlighet, och man hade vissa farhågor för de multinationella bolagens makt.
Ordet "kapitalism" förekommer inte i boken. Helt omedvetna om dess existens är dock inte "bankkonsulten" Gustaf Delin, som säger: "de verkliga maktägarna i morgondagens samhälle blir inte de som äger kapitalet utan de som kontrollerar massmedia." Han tänkte inte på att det kanske är kapitalet som kommer att kontrollera media...
Delvis skulle boken faktiskt kunna fungera som debattbok idag. Den idag ytterst kontroversiella idén om garanterad inkomst ("medborgarlön") tror författarna kommer vara införd 2000! Man utgår nämligen från att alla "vill göra rätt för sig".
Diskussionen som förs om demokratins problem är högintressant. Man tvekar inte att föreslå kraftigt utvidgad direktdemokrati. Professor Olle Lindström menade att de nuvarande partierna är föråldrade och borde elimineras till förmån för tillfälliga "projektorganisationer" som upplöses när deras fråga är löst.
fredag 10 december 2010
En eller flera marxistiska kristeorier?
En ovanligt lättfattlig sammanfattning av den marxistiska kristeorin finns här, skriven av en numera okänd ekonom vid namn Winternitz 1949. Marx fick aldrig tid själv för att skriva en sådan beskrivning, men enligt Winternitz finns alla elementen till utspridda på olika håll i hans skrifter.
Winternitz lyckas knyta ihop och se sambanden mellan de till synes olika "teorierna". De två teorier han trycker främst på och som han anser är delar av en helhet, är "teorin" om överproduktion och "teorin" om profitkvotens fallande tendens.
Profitkvoten spelar faktiskt huvudrollen i båda dessa "teorier" - det är alltid den förväntade lönsamheten, som kapitalisten tvingas utgå från i sina beslut. Annars går han så småningom under i konkurrensen.
Om efterfrågan av någon anledning stiger på en enskild vara, så stiger priset, och därmed profitkvoten, "lönsamheten". Resultatet blir att kapital dras till produktionen av denna vara. Utbudet ökar alltså och därmed minskar priset igen. Denna mekanism, prisernas pendling runt "värdet", beskrevs redan av Adam Smith och David Ricardo.
Men samma mekanism kan vi se i funktion hos hela ekonomin i den s.k. konjunkturcykeln. Efter krisen förstörs en mängd kapital, fysiskt och värdemässigt. Svaga företag köps upp billigt av starkare, och profitkvoterna börjar stiga. Konsumtionsvarulagren försvinner till slut, efterfrågan överstiger utbudet och priserna börjar stiga.
Produktiviteten stiger när förbättringar införs vilket innebär att varornas värden sjunker, samtidigt som priserna stiger. Till slut måste bubblan spricka - plötsligt bjuds det ut fler varor än det finns efterfrågan på till gällande priser. Priserna sjunker tvångsmässigt till nivåer under värdena. Kumulativa processer drev uppgången, och detsamma gäller för nedgången.
Winternitz går inte in på varför nedgångarna, "recessionerna", i vissa perioder är korta och svaga, in andra långa och djupa. Den "långa depressionen" under ett par decennier ca 1870-1890 liksom den "stora depressionen" på 1930-talet är exempel på djupa nedgångsperioder.Wallerstein har ju däremot anslutit sig till ryssen Kondratieffs idé om längre cykler eller vågor på ca 50 år, där antingen hög- eller lågkonjunkturerna dominerar.
Inte heller kunde han ju av naturliga skäl beskriva de specifika dragen i efterkrigstidens kriser, "stagflationen" under 1970-talet och de återkommande finanskriserna under den nyliberala eran.
Men Winternitz ansluter sig till Marx åsikt att profitkvoten har en tendens att falla på sikt. Det döda kapitalet, maskiner och råvaror tenderar att öka på bekostnad det levande, som är den enda källan till profiten. Ett sätt att motverka detta är att öka exploateringen, vilket i sin tur bara skärper klassmotsättningarna och kapitalets välde ifrågasätts.
Winternitz lyckas knyta ihop och se sambanden mellan de till synes olika "teorierna". De två teorier han trycker främst på och som han anser är delar av en helhet, är "teorin" om överproduktion och "teorin" om profitkvotens fallande tendens.
Profitkvoten spelar faktiskt huvudrollen i båda dessa "teorier" - det är alltid den förväntade lönsamheten, som kapitalisten tvingas utgå från i sina beslut. Annars går han så småningom under i konkurrensen.
Om efterfrågan av någon anledning stiger på en enskild vara, så stiger priset, och därmed profitkvoten, "lönsamheten". Resultatet blir att kapital dras till produktionen av denna vara. Utbudet ökar alltså och därmed minskar priset igen. Denna mekanism, prisernas pendling runt "värdet", beskrevs redan av Adam Smith och David Ricardo.
Men samma mekanism kan vi se i funktion hos hela ekonomin i den s.k. konjunkturcykeln. Efter krisen förstörs en mängd kapital, fysiskt och värdemässigt. Svaga företag köps upp billigt av starkare, och profitkvoterna börjar stiga. Konsumtionsvarulagren försvinner till slut, efterfrågan överstiger utbudet och priserna börjar stiga.
Produktiviteten stiger när förbättringar införs vilket innebär att varornas värden sjunker, samtidigt som priserna stiger. Till slut måste bubblan spricka - plötsligt bjuds det ut fler varor än det finns efterfrågan på till gällande priser. Priserna sjunker tvångsmässigt till nivåer under värdena. Kumulativa processer drev uppgången, och detsamma gäller för nedgången.
Winternitz går inte in på varför nedgångarna, "recessionerna", i vissa perioder är korta och svaga, in andra långa och djupa. Den "långa depressionen" under ett par decennier ca 1870-1890 liksom den "stora depressionen" på 1930-talet är exempel på djupa nedgångsperioder.Wallerstein har ju däremot anslutit sig till ryssen Kondratieffs idé om längre cykler eller vågor på ca 50 år, där antingen hög- eller lågkonjunkturerna dominerar.
Inte heller kunde han ju av naturliga skäl beskriva de specifika dragen i efterkrigstidens kriser, "stagflationen" under 1970-talet och de återkommande finanskriserna under den nyliberala eran.
Men Winternitz ansluter sig till Marx åsikt att profitkvoten har en tendens att falla på sikt. Det döda kapitalet, maskiner och råvaror tenderar att öka på bekostnad det levande, som är den enda källan till profiten. Ett sätt att motverka detta är att öka exploateringen, vilket i sin tur bara skärper klassmotsättningarna och kapitalets välde ifrågasätts.
tisdag 7 december 2010
Planhushållning - mer effektiv än marknadsekonomi?
Pocketboken "Planhushållning och direktdemokrati", av W Paul Cockshett och Allin Cottrel, håller inte alls med. Planhushållning med hjälp av modern teknik är överlägsen marknadsekonomin i effektivitet. Och har förutsättningar att vara snabbare i att reagera på ändringar i konsumenternas preferenser!
Om man dessutom i planeringen skulle utnyttja modern kommunikationsteknik, så skulle ett planeringsorgan kunna reagera blixtsnabbt på förändringar i produktionsförutsättningarna. Marknadsekonomins anpassningsmekanism via långsamma "prissignaler" från marknaden skulle framstå som stenåldersmässig...
Cockshotts och Cottrells förslag är en rent socialistisk modell i marxistisk mening. Pengar och därmed kapital är därför avskaffade. Istället ska en viss mängd arbete belönas med ett "arbetskvitto", som berättigar till uttag av konsumtionsvaror motsvarande samma arbetstid. Dessa arbetskvitton cirkulerar inte som pengar, utan är förbrukade när de använts.
Även om pengar inte används, pläderar Cockshott och Cottrell för en sorts marknadsmekanism för konsumtionsvaror, så att utbud och efterfrågan kan hållas i balans. Arbetstids-"priset" på konsumtionsvarorna kan behöva höjas respektive minskas om efterfrågan är större än respektive mindre än utbudet. Men större skillnader ska istället resultera i ökning eller minskning av produktionen utifrån den information, som strömmar genom kommunikationsnätverken. Köproblemen som man hade i Sovjet ska därför inte behöva uppstå.
Problemen med planhushållningen historiskt är kanske ändå inte främst tekniska utan politiska. I vems intresse sker planeringen? Vilka styr den? Därför handlar boken också om demokratins problem, där de pläderar för användning av modern teknik för att genomföra en direkt demokrati, som liknar den som praktiserades i det antika Aten. (Och som de påpekar, resulterade i gigantiska framsteg i filosofi, vetenskap och kultur.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)