Denna bok, utgiven av Oktoberförlaget, är en översättning av en skrift skriven av en grupp amerikanska maoister. Bokens teser stödjer sig dock inte nämnvärt på Mao, utan mer på Lenins teori i "Imperialismen, kapitalismens högsta stadium".
Den av Mao inspirerade "Teorin om tre världar" tar dessa maoister, liksom de flesta andra nutida maoister, avstånd ifrån. De ser därför inga motsättningar mellan supermakten USA och Maos "Andra värld", de mindre kapitalistiska länderna, i en mellanställning mellan supermakten och den tredje världens folk.
Det som är värdefullt i boken är den omfattande faktabeskrivningen av kinesisk ekonomi, utlandsinvesteringar och militär uppbyggnad. Den teoretiska beskrivningen av det "världsimperialistiska systemet" är också intressant. Detta system är uppbyggt kring institutioner som Internationella valutafonden, Världsbanken och WTO. USA är ledaren, "världspolisen", som garanterar utsugningen av tredje världen genom sin militärmakt, och därför har vissa privilegier inom systemet, t.ex. genom dollarns roll.
När Kina gick med i WTO, anslöt sig landet därmed till det världsimperialistiska systemet. Därigenom kunde Kina länge i praktiken också i stort sett stödja sig på USA:s roll som militär garant för systemet! Men i och med Kinas framväxt till den största ekonomin i världen började Kina känna behovet av att även på egen hand kunna skydda sina utlandsinvesteringar med militära medel. Landet har under 2000-talet kraftigt rustat upp sin militärmakt, som är näst störst i världen (men fortfarande långt efter USA:s).
Även om jag tycker att boken ofta okritiskt litar på amerikanska källor, som tenderar att överdriva den "kinesiska faran", så framgår ändå att Kina behöver några decennier till innan landet på allvar kan utmana USA.
Boken svarar otvetydigt "Ja!" på frågan om Kina är imperialistiskt. Men alla argument är inte lika övertygande. En huvudroll spelar Lenins tillspetsade "definition" av imperialism från 1914, att den är detsamma som monopolkapitalism. Att Kina inte bedrivit några regelrätta imperialistiska krig ännu, spelar då ingen roll...
måndag 30 oktober 2017
onsdag 18 oktober 2017
"Capitalism, Socialism and Democracy", av Schumpeter
Joseph A. Schumpeter är en stor ekonom, som många känner till, men nog ganska få läst. Det är beskrivningen av kapitalismens "kreativa förstörelse", man tänker på när man hör hans namn.
Liksom F.A. Hayek förknippas han med den österrikiska ekonomiskolan, men olikheterna mellan dem är enorma. Men en likhet finns: båda är djupt pessimistiska om kapitalismens framtid.
Medan Hayek antog rollen av krigare för en återgång till en renodlad marknadsekonomi - se mitt inlägg om "Vägen till träldom" - så trodde Schumpeter inte bara att socialismen var mer eller mindre oundviklig, utan att den t.o.m. kunde ha stora fördelar framför den byråkratiska kapitalism han såg i sin samtid (första upplagan kom 1942 och den tredje 1950).
Den enda ekonom som Schumpeter anser värd att diskutera och bemöta är faktiskt Marx! Första avsnittet, med första fyra kapitlen, ägnas åt en beskrivning av Marx idéer och ett kritiskt bemötande av delar i Marx teoribygge och "utopism".
Schumpeter avfärdade faktiskt obarmhärtigt den neoklassiska, etablerade nationalekonomin, för att den helt enkelt är irrelevant. Den beskriver nämligen inte den faktiska kapitalismen, utan en teoretisk jämviktsmodell vilken inte motsvarar något i den verkliga världen. Den här kritiken är alltså inget som nutida "heterodoxa" ekonomer kommit på... Och det är här den "kreativa förstörelsen" kommer in. Schumpeter håller nämligen med Marx om att kapitalismen är ett system som ständigt måste växa och förändras och där jämvikt och balans alltid är tillfälliga och övergående.
Det andra avsnittet med rubriken "Can Capitalism Survive?" ger svaret: troligen inte! En viktig anledning är att han menar att dynamiken i den ursprungliga kapitalismen kraftigt försvagats genom att entreprenören ersatts av anställda direktörer och chefer. En annan aspekt är behovet av planering i ett alltmer komplicerat samhälle -vilket han inte är livrädd för i motsats till Hayek.
Det tredje avsnittet, "Can Socialism work?" svarar helt enkelt "Ja!". Varför skulle den inte det... Schumpeters syn på socialismen är dock lite speciell. Den liknar inte Stalins Sovjetunionen (som han ändå har en rätt nyanserad syn på). I stället liknar den mer Eduard Bernsteins idé om ett sakta "inväxande" i socialismen, genom att parlamentet tar över fler och fler funktioner från privatkapitalet. Schumpeter överskattade nog eliternas förnuft och förutsåg inte Reagans och Thatchers nyliberala kontrarevolution.
Avsnittet "Socialism and Democracy" är också intressant som exempel på hans självständighet som tänkare. Den "klassiska demokratiuppfattningen", att folket är suveränt och bestämmer, kritiseras för att vara en ideologi som inte stämmer med hur modern demokrati faktiskt fungerar. Demokratisk politik handlar i verkligheten i stället om att av egenintresse konkurrera om poster på en sorts "politisk marknad". Realisten Schumpeter trodde inte att det finns något bättre system. Han trodde att denna "demokrati" skulle kunna fungera även med en socialistisk ekonomi!
Det sista avsnittet, "A Historical Sketch of Socialist Parties", är det minst intressanta, men det visar hur mycket möda han lade ner på att förstå vad de socialistiska partierna stod för. Själv tillstod han att han inte hade någon sympati för socialismen. Han hade antagligen hellre levt under 1800-talet än under den kapitalismens skymningsperiod, som blev längre än han förutsåg i slutet av 1940-talet.
Liksom F.A. Hayek förknippas han med den österrikiska ekonomiskolan, men olikheterna mellan dem är enorma. Men en likhet finns: båda är djupt pessimistiska om kapitalismens framtid.
Medan Hayek antog rollen av krigare för en återgång till en renodlad marknadsekonomi - se mitt inlägg om "Vägen till träldom" - så trodde Schumpeter inte bara att socialismen var mer eller mindre oundviklig, utan att den t.o.m. kunde ha stora fördelar framför den byråkratiska kapitalism han såg i sin samtid (första upplagan kom 1942 och den tredje 1950).
Den enda ekonom som Schumpeter anser värd att diskutera och bemöta är faktiskt Marx! Första avsnittet, med första fyra kapitlen, ägnas åt en beskrivning av Marx idéer och ett kritiskt bemötande av delar i Marx teoribygge och "utopism".
Schumpeter avfärdade faktiskt obarmhärtigt den neoklassiska, etablerade nationalekonomin, för att den helt enkelt är irrelevant. Den beskriver nämligen inte den faktiska kapitalismen, utan en teoretisk jämviktsmodell vilken inte motsvarar något i den verkliga världen. Den här kritiken är alltså inget som nutida "heterodoxa" ekonomer kommit på... Och det är här den "kreativa förstörelsen" kommer in. Schumpeter håller nämligen med Marx om att kapitalismen är ett system som ständigt måste växa och förändras och där jämvikt och balans alltid är tillfälliga och övergående.
Det andra avsnittet med rubriken "Can Capitalism Survive?" ger svaret: troligen inte! En viktig anledning är att han menar att dynamiken i den ursprungliga kapitalismen kraftigt försvagats genom att entreprenören ersatts av anställda direktörer och chefer. En annan aspekt är behovet av planering i ett alltmer komplicerat samhälle -vilket han inte är livrädd för i motsats till Hayek.
Det tredje avsnittet, "Can Socialism work?" svarar helt enkelt "Ja!". Varför skulle den inte det... Schumpeters syn på socialismen är dock lite speciell. Den liknar inte Stalins Sovjetunionen (som han ändå har en rätt nyanserad syn på). I stället liknar den mer Eduard Bernsteins idé om ett sakta "inväxande" i socialismen, genom att parlamentet tar över fler och fler funktioner från privatkapitalet. Schumpeter överskattade nog eliternas förnuft och förutsåg inte Reagans och Thatchers nyliberala kontrarevolution.
Avsnittet "Socialism and Democracy" är också intressant som exempel på hans självständighet som tänkare. Den "klassiska demokratiuppfattningen", att folket är suveränt och bestämmer, kritiseras för att vara en ideologi som inte stämmer med hur modern demokrati faktiskt fungerar. Demokratisk politik handlar i verkligheten i stället om att av egenintresse konkurrera om poster på en sorts "politisk marknad". Realisten Schumpeter trodde inte att det finns något bättre system. Han trodde att denna "demokrati" skulle kunna fungera även med en socialistisk ekonomi!
Det sista avsnittet, "A Historical Sketch of Socialist Parties", är det minst intressanta, men det visar hur mycket möda han lade ner på att förstå vad de socialistiska partierna stod för. Själv tillstod han att han inte hade någon sympati för socialismen. Han hade antagligen hellre levt under 1800-talet än under den kapitalismens skymningsperiod, som blev längre än han förutsåg i slutet av 1940-talet.
måndag 9 oktober 2017
"Var Mao verkligen ett monster?"
Oktoberförlaget har gett ut ännu ett försvar för Mao, med underrubriken "Det akademiska svaret till Chang och Hallidays Mao: Den sanna historien". Den nya boken ägnas helt och hållet åt Changs och Hallidays skrattretande lömska verk, medan den första boken, "Striden om Kinas förflutna: Mao och kulturrevolutionen" av Mobo Gao endast ägnade två kapitel åt att bemöta Chang och Halliday.
Man kan ju undra om det inte skulle ha räckt med Mobo Gaos bok, som behandlar ett mycket större område, och t.ex. har ett kapitel om Maos "personlig läkares", Li Zhisuis bok, "The Private Life of Chairman Mao", och ett intressant kapitel om kritiken i kinesiska sociala media av den officiella bilden av kulturrevolutionen. Men genom att dessa två böcker fått ett så enormt genomslag i Väst - jag har träffat vänsterpartister som okritiskt tar sådana böcker för Sanningen! - så kan det nog ändå vara motiverat att ge ut båda.
Chang och Halliday ger sig ut att vara "vetenskapliga", genom en enorm notavdelning. Problemet är bara att det ur noterna inte framgår vem av dem som de intervjuat, som sagt vad. Vilket betyder att boken är en ren skvallerhistoria, visserligen lite underhållande ibland - förutsätt att man tar den som ren skönlitteratur! Exempel är avsnitten där Mao lurar skjortan av Nixon och Kissinger - även om man det inte riktigt framgår i vilket avseende (troligen för att de till slut gick med på att erkänna Folkrepubliken Kina till slut, vilket inte enligt Chang och Halliday alltså inte berodde på de ändrade styrkeförhållanden i världen utan på Maos oändlig list. )
Bland akademikernas artiklar i "Var Mao verkligen ett monster" finns ingen som kunde kallas "maoist", utan alla är av en eller annan anledning kritiska mot Maos politik. Det "enda" de reagerar mot i Jungs och Hallidays bok är den infantila beskrivningen av Maos som en ond man utan ideologi, driven av enbart egoism, maktlystnad och hämndbegär.
Det är ju på sätt och vis hedrande för dessa antikommunistiska akademiker att de inte köper vilken smörja som helst. De "seriösa journalister" däremot som höjde "Mao: den sanna historien" till skyarna och även fick stora delar av vänstern att se på Mao som en simpel massmördare, borde förstås skämma ögonen ur sig om de skulle råka läsa "Var Mao verkligen ett mönster"? Hur godtrogen får man vara?
Hur ska vi se på Maos betydelse för Kina och världshistorien? Vad kan vi lära av hans framgångar och hans misstag? För att svara på det krävs förstås mer än böcker som bevisar att han inte var ett monster. Då krävs samma inställning som Mao själv hade till misstagen (och framgångarna) i Sovjetunionen, som i hans "Läsanteckningar till en sovjetisk lärobok i politisk ekonomi" i Selected Works, finns på engelska på nätet.
Man kan ju undra om det inte skulle ha räckt med Mobo Gaos bok, som behandlar ett mycket större område, och t.ex. har ett kapitel om Maos "personlig läkares", Li Zhisuis bok, "The Private Life of Chairman Mao", och ett intressant kapitel om kritiken i kinesiska sociala media av den officiella bilden av kulturrevolutionen. Men genom att dessa två böcker fått ett så enormt genomslag i Väst - jag har träffat vänsterpartister som okritiskt tar sådana böcker för Sanningen! - så kan det nog ändå vara motiverat att ge ut båda.
Chang och Halliday ger sig ut att vara "vetenskapliga", genom en enorm notavdelning. Problemet är bara att det ur noterna inte framgår vem av dem som de intervjuat, som sagt vad. Vilket betyder att boken är en ren skvallerhistoria, visserligen lite underhållande ibland - förutsätt att man tar den som ren skönlitteratur! Exempel är avsnitten där Mao lurar skjortan av Nixon och Kissinger - även om man det inte riktigt framgår i vilket avseende (troligen för att de till slut gick med på att erkänna Folkrepubliken Kina till slut, vilket inte enligt Chang och Halliday alltså inte berodde på de ändrade styrkeförhållanden i världen utan på Maos oändlig list. )
Bland akademikernas artiklar i "Var Mao verkligen ett monster" finns ingen som kunde kallas "maoist", utan alla är av en eller annan anledning kritiska mot Maos politik. Det "enda" de reagerar mot i Jungs och Hallidays bok är den infantila beskrivningen av Maos som en ond man utan ideologi, driven av enbart egoism, maktlystnad och hämndbegär.
Det är ju på sätt och vis hedrande för dessa antikommunistiska akademiker att de inte köper vilken smörja som helst. De "seriösa journalister" däremot som höjde "Mao: den sanna historien" till skyarna och även fick stora delar av vänstern att se på Mao som en simpel massmördare, borde förstås skämma ögonen ur sig om de skulle råka läsa "Var Mao verkligen ett mönster"? Hur godtrogen får man vara?
Hur ska vi se på Maos betydelse för Kina och världshistorien? Vad kan vi lära av hans framgångar och hans misstag? För att svara på det krävs förstås mer än böcker som bevisar att han inte var ett monster. Då krävs samma inställning som Mao själv hade till misstagen (och framgångarna) i Sovjetunionen, som i hans "Läsanteckningar till en sovjetisk lärobok i politisk ekonomi" i Selected Works, finns på engelska på nätet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)