En fråga som börjat sysselsätta etablerade, borgerliga ekonomer mer och mer, är vad den långvariga ekonomiska stagnationen efter krisen 2008 har för orsaker. Senaste numret av Monthly Review går igenom ett antal idéer som kommit fram och drar slutsatsen att ingen av dem ger en tillfredsställande förklaring. Mot dessa ställer man den teori som marxistiska ekonomer som Paul Sweezy och Paul Baran lade fram redan på 60-talet, bl.a. i boken "Monopoly Capital".
Sweezy och Baran lade grunden till vad som brukar kallas "Monthly Review-skolan" inom marxistisk ekonomi. Kort karakteriseras den av att "secular stagnation", långvarig stagnation, är det naturliga tillståndet i en mogen kapitalistisk ekonomi, vilken domineras av monopol och oligopol.
Det är ju ingen kontroversiell tanke att monopol hämmar tillväxten i ekonomi, men Sweezy och Baran tyckte sig ha hittat en speciell orsak till detta . De ansåg nämligen att det i och med monopoliseringen uppstått ett problem för kapitalet att suga upp överskottet i ekonomin. Vad ska kapitalisterna göra av sina vinster? De kan förstås konsumera dem eller investera dem i ny produktion. Men det nya var att det uppstod ett enormt slöseri i form av kostnader för t.ex. reklam och onödiga modeväxlingar.
Ytterligare ett sätt att göra av överskottet var att satsa det i spekulation och andra finansiella operationer. Monthly Review-skolan anser sig ha varit först med att påpeka det kraftigt ökade "finansialiserings"-fenomenet, att finansindustrin växer på bekostnad av den "reella ekonomin", varuproduktionen.
Ett problem med den här teorin är att kapitalismen under efterkrigstiden inte bara kännetecknats av stagnation utan även av perioder med kraftig tillväxt. Hur ska det förklaras utifrån en teori om stagnationen som det normala tillståndet?
Sam Williams har en mycket ambitiös blogg om marxistiska kristeorier. Han har ofta kritiserat Monthly Review-skolan för att ha blandat in för mycket keynesiansk teori i sin föregivna marxism. Men Williams skriver f.n. också en serie avsnitt om den "sekulära stagnationen". Det femte avsnittet är mycket intressant. Där förklarar han växlingarna mellan uppgång, kris och stagnation i ekonomin på ett, som jag tycker övertygande sätt. Det gör han utan att ta till moraliska och politiska begrepp som "slöseri".
Williams har två huvudingredienser i sin förklaring. Den första är skillnaden mellan rörligt och fast kapital. Själva krisfasen i konjunkturcykeln övervinns ofta snabbt. Lagren av råvaror och annat rörligt kapital töms på ett eller ett par år (vilket även skedde under 1930-talskrisen!) Men maskiner, byggnader och annat fast kapital tar mycket längre tid att förbruka, skrota eller "skriva av". Därför tenderar den efterföljande stagnationsperioden att dra ut på tiden.
Men varför varierar stagnationsperiodens längd så kraftigt? Den var ju extra lång på 1890-talet, på 1930-talet och även nu, efter 2008. Där kommer Williams in på nutida idéer om innovationer och teknisk utveckling. Han kritisera den populära tanken att den nuvarande stagnationen skulle bero på brist på stora tekniska framsteg. (Smartklockan känns onekligen lite futtig jämfört med bilen eller persondatorn.)
Williams är inte bara kritisk mot Monthly Review-skolan utan även mot de marxister, som ensidigt framhåller "profitkvotens fallande tendens" som orsak till kriserna. (Michael Roberts är ett exempel.)
Han utgår från den klassiska marxismen syn. Det finns enligt denna i det kapitalistiska systemet en inneboende tendens till överproduktion. Marknaden, efterfrågan, växer långsammare än produktionskapaciteten. De periodiska kriserna är därför överproduktionskriser, när produktionen måste anpassas till efterfrågan. Men kriserna tenderar att bli värre och värre - vilket beror på profitkvotens fallande tendens. Vilken i sin tur beror på att det konstanta kapitalet (maskiner och råvaror) mer och mer ersätter det variabla kapitalet, arbetet.
Varför växer då marknaden långsammare än produktionen? Där hade Marx och Engels, vad jag vet, inga tydliga svar. Men Williams har en åsikt som han driver i sin blogg, men för mig verkar den vara lite för enkel.
Efterfrågan i en kapitalistisk ekonomi är ju detsamma som "effektiv efterfrågan", d.v.s. den mäts i hur mycket pengar man är beredd att betala för det man vill ha. I en ekonomi där guld eller silver används som pengar, så tycks ju mängden guld/silver vara avgörande för hur stor den sammanlagda efterfrågan kan vara! När produktionen av varor växer så uppstår en brist på guld, guldpriset ökar och därmed även motivet att bryta mer guld. Men att öka guldproduktionen tar tid, och därför växer alltid marknaden långsammare än varuproduktionen!
Det kan säkert ligga något i den här tankegången. Men det kan väl inte vara relevant i en ekonomi som sedan flera decennier inte längre är kopplad till guldet? Williams kontroversiella ståndpunkt är att i realiteten är guld fortfarande ytterst regulatorn för alla pappersvalutor. Men hans belägg för detta tycks mig ganska svaga. Å andra sidan, om Williams har fel, vad är det då som bestämmer den totala efterfrågans storlek i ekonomin?
torsdag 17 september 2015
onsdag 2 september 2015
Varför misslyckades kulturrevolutionen?
William Hinton var en amerikansk jordbruksexpert och marxist, som skrev en klassisk skildring av revolutionen i Kina, "Fanshen". Hinton var på plats ett helt år under jordreformen i byn Long Bow i ett befriat område några år innan Chiang Kai-Sheks amerikanska vasallregim besegrades 1949.
Hinton fortsatte att åka till Kina varje år och får nog betraktas som en av de mer insatta västerlänningarna i kinesisk politik. En av hans senare böcker är översatt till svenska, "Privatiseringen av Kina. Den stora kursomläggningen 1978 - 1991" (bokförlaget Tranan).
En stor del av boken ägnas kritiken av Deng Xiaopings "reformer" på jordbrukets område. De kollektiva organisationerna upplöstes och jorden styckades upp så att varje familj skulle ansvara för sin egen lilla bit. Resultatet blev en uppsplittring i smala remsor, vilket satte satt för det rationella jordbruk som Hinton pläderat för. Storskalig mekanisering var inte längre möjlig - hackan skulle fortsätta vara det huvudsakliga redskapet"
Privatiseringen genomdrevs steg för steg och till slut togs alla begränsningar för antal anställda och profitjakt bort. Den klassmässiga polariseringen blev värre och värre.
Men Hinton medger att allt inte var bra i det kollektiva systemet som hade förstörts genom reformerna. Ca 30 % av enheterna hade fungerat mycket bra, 30 % dåligt och resten halvskapligt. Det är intressant att det tycks som att det fungerade sämst i områden där befrielsen från feodalismen kom utifrån, genom militära segrar i slutet av inbördeskriget. Den kooperativa rörelsen skedde förmodligen inte helt på frivillig basis...
Men boken handlar inte bara om jordbruket. Den innehåller den intressantaste analysen jag har läst om orsakerna till kulturrevolutionens slutliga misslyckande och "kapitalistfararnas" maktövertagande.
En viktig taktik som kapitalistfararna använde sedan femtio-talet för att bekämpa Maos socialistiska väg var att tillämpa den radikala politiken in absurdum och därigenom diskreditera den.
Kulturrevolutionen var en väldig kamp mellan två krafter. "Kapitalistfararna" var sådana som hade stött det som Mao kallade för den "nydemokratiska revolutionen", och som innefattade eftergifter åt den "nationella bourgeoisien". Privat industri var ju något som stöddes, ända tills de radikala krafterna ville gå vidare mot socialismen. Konflikten med dem som ville bevara den nydemokratiska fasen blev skarp under det Stora språnget 1958. Det var samma konflikt som kulturrevolutionen handlade om: skulle man gå vidare och demokratisera staten eller fortsätta med den gamla kinesiska, av feodala traditioner präglade byråkratin?
Kulturrevolutionen slutade i utmattning, och efter Maos död tog de konservativa krafterna snabbt över. Hinton betraktar de "Fyras gäng" som vänsteravvikare som drev människor i armarna på högern.
Hinton var i Peking under massakern vid Himmelska Fridens torg. Han lägger hela skulden på Deng, som ville "lära det kinesiska folket en läxa", som han tidigare försökt göra med Vietnam. Hinton ser hela demokratirörelsen som riktad mot Dengs reformer, som lett till utbredd korruption bl.a..
Hinton fortsatte att åka till Kina varje år och får nog betraktas som en av de mer insatta västerlänningarna i kinesisk politik. En av hans senare böcker är översatt till svenska, "Privatiseringen av Kina. Den stora kursomläggningen 1978 - 1991" (bokförlaget Tranan).
En stor del av boken ägnas kritiken av Deng Xiaopings "reformer" på jordbrukets område. De kollektiva organisationerna upplöstes och jorden styckades upp så att varje familj skulle ansvara för sin egen lilla bit. Resultatet blev en uppsplittring i smala remsor, vilket satte satt för det rationella jordbruk som Hinton pläderat för. Storskalig mekanisering var inte längre möjlig - hackan skulle fortsätta vara det huvudsakliga redskapet"
Privatiseringen genomdrevs steg för steg och till slut togs alla begränsningar för antal anställda och profitjakt bort. Den klassmässiga polariseringen blev värre och värre.
Men Hinton medger att allt inte var bra i det kollektiva systemet som hade förstörts genom reformerna. Ca 30 % av enheterna hade fungerat mycket bra, 30 % dåligt och resten halvskapligt. Det är intressant att det tycks som att det fungerade sämst i områden där befrielsen från feodalismen kom utifrån, genom militära segrar i slutet av inbördeskriget. Den kooperativa rörelsen skedde förmodligen inte helt på frivillig basis...
Men boken handlar inte bara om jordbruket. Den innehåller den intressantaste analysen jag har läst om orsakerna till kulturrevolutionens slutliga misslyckande och "kapitalistfararnas" maktövertagande.
En viktig taktik som kapitalistfararna använde sedan femtio-talet för att bekämpa Maos socialistiska väg var att tillämpa den radikala politiken in absurdum och därigenom diskreditera den.
Kulturrevolutionen var en väldig kamp mellan två krafter. "Kapitalistfararna" var sådana som hade stött det som Mao kallade för den "nydemokratiska revolutionen", och som innefattade eftergifter åt den "nationella bourgeoisien". Privat industri var ju något som stöddes, ända tills de radikala krafterna ville gå vidare mot socialismen. Konflikten med dem som ville bevara den nydemokratiska fasen blev skarp under det Stora språnget 1958. Det var samma konflikt som kulturrevolutionen handlade om: skulle man gå vidare och demokratisera staten eller fortsätta med den gamla kinesiska, av feodala traditioner präglade byråkratin?
Kulturrevolutionen slutade i utmattning, och efter Maos död tog de konservativa krafterna snabbt över. Hinton betraktar de "Fyras gäng" som vänsteravvikare som drev människor i armarna på högern.
Hinton var i Peking under massakern vid Himmelska Fridens torg. Han lägger hela skulden på Deng, som ville "lära det kinesiska folket en läxa", som han tidigare försökt göra med Vietnam. Hinton ser hela demokratirörelsen som riktad mot Dengs reformer, som lett till utbredd korruption bl.a..
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)