Statligt och privat ägande är inte motsatser

Mike Ely diskuterar vad som skiljer olika klasser i dagens samhälle i ett inlägg på Kasama, "What's private about capitalist ownership?"  Han kritiserar bl.a. dogmatiska marxister, som skär alla kapitalister "över en kam".

Mer kontroversiell är Elys ståndpunkt att ett nästan helstatligt näringsliv, som det sovjetiska, faktiskt kan präglas av privat ägande. Man måste skilja mellan personligt ägande och privat ägande. Det personliga ägandet är bara en juridisk form som det kapitalistiska ägandet kan anta. Det privata ägandet karakteriseras av den uppsplittrade karaktären, "the manyness of capital",  hos det ekonomiska livet under kapitalismen.  Relationerna mellan kapitalen tar sig uttryck i konkurrens mellan företag, men också i krig mellan stater. Kapitalisterna tar beslut om kapitalackumulationen, vilka individuellt är rationella men socialt kan vara sinnessjuka- (energiförsörjningen är ett drastiskt exempel.

Vi vet mer om den privata karaktären hos statliga företag genom erfarenheterna från den "realt existerande socialismen" under 1900-talet. "Värdelagen" (the law of value) - marknadens styrning av resurserna - kunde inte helt sättas ur spel:

First, we know that the socialist transition (between capitalism and communism) involves (by its nature) some continuation of the commodity form (and of commodity production). I.e. it is not possible to quickly eliminate markets and wages. But what separates socialism from capitalism, is that the DOMINANCE of the law of value is ended -- and particular labor power is no longer circulating as a commodity (i.e. the core decisions of society are made on a socialist, planned basis in the interest of the masses of people, not on a fragmented capitalist based serving profit and accumulation.)

Second, we have seen (particularly in the experience of the Soviet Union from the mid-50s to the late 80s) how a system with a juridically state-ownership system can (in fact) operate as the manyness of capital (where state ministries operate and compete as capitalist corporations, where nominally-social state planning serves military priorities of a ruling class and then also operates as a shell through which capital accumulation is served etc. I.e. we discovered over a whole historical period how even in the most state-owned society in history, the manyness of capital could emerge and operate.

En fråga är då förstås om det går att fastslå vid vilken tidpunkt denna omvandling från socialism till kapitalism skedde - bortsett från att det måste skett gradvis.

Alternativt kan man hävda att systemet aldrig var socialistiskt, utan att t.ex. de intellektuella bildade en  härskande klass som drev fram kapitalackumulation för att modernisera och industrialisera landet. Denna teori känns lite konspirationsteoretisk för mig.

En annan bild av Putin

Hur är världssituationen just nu? Kan vi andas ut efter att det hotande kriget mot Syrien avvärjdes och efter att USA och Iran börjat förhandla om Irans s.k. kärnprogram? New Left Reviews specialnummer om den "amerikanska utrikespolitiken och dess tänkare" kan dämpa överdriven optimism. Perry Anderson är inte alls så imponerad av Putins ("Obamas S.t Bernhardshund"!)  diplomatiska segrar:

Putin, fooled as easily over Libya as Gorbachev over NATO, now risks playing Yeltsin over Yugoslavia—thinking to offer weak help to Assad, likely to end up sending him the way of Milošević. Whether Obama, rescued from the embarrassment of a defeat in Congress, will prove as grateful to his St Bernard as Clinton was for escape from the need for a ground war, remains to be seen. In the Security Council, Russia can continue to fumble between collusion and obstruction. Its more significant relationship with the US unfolds elsewhere, along the supply-lines it furnishes for the American war in Afghanistan. A foreign policy as aqueous as this gives little reason for Washington to pay over-much attention to relations with Moscow.

Perry Anderson påpekar, som även andra har gjort, att risken finns att Iran går samma väg som Irak och Libyen, när dessa stater gjorde sig av med det enda som avskräcker USA idag, sina "massförstörelsevapen". Det som kan se ut som amerikanska eftergifter idag kan mycket väl visa sig i framtiden ha varit listig taktik.