Ett tidigare inlägg behandlade brister med BNP-begreppet, där kärnpunkten var att i motsats till vad många tror, mäter BNP inte bruksvärden eller varors och tjänsters nytta, utan bytesvärden. Det är egentligen ganska självklart, då ju måttet på BNPär kronor eller någon annan valuta. Senaste numret av Monthly Review, nummer 3 för 2012, tar upp en annan viktig aspekt, nämligen att de värden som mäts är inte de värden som produceras utan de värden som någon annan eventuellt lägger beslag på. Detta får stora konsekvenser när man jämför BNP mellan olika länder.
John Smith har i sin artikel, "The GDP illusion: Value Added versus Value Capture", ett belysande exempel. Han jämför två länders BNP per capita, skatteparadiset Bermuda som endast "producerar" cocktails i strandbarerna, med det närbelägna Dominikanska Republiken, där154 000 arbetare i 57 export-zoner producerar skor och kläder för den amerikanska marknaden. Paradoxalt nog har Bermuda världens högsta BNP/capita medan det senare landet har en BNP på ynka 3 % av Bermudas! Men uppenbarligen är det ju Dominikanska Republiken och inte finansbranschens Bermuda, som bidrar mest till globalt välstånd.
Smith tar tre konkreta exempel på viktiga globala varor idag, iPhone, t-shirts, och kaffe. Och slutsatsen är att "when a consumer buys a gadget, an item of clothing, or imported foodstuffs only a small fraction of its final selling price will appear in the GDP of the country where it is produced, while the greater part of it appears in the GDP of the country where it is consumed."
Slutsatsen är att de "rika" ländernas BNP.siffror kraftigt överdrivs jämfört med de "fattiga" ländernas. Detsamma gäller rimligen för de skrytsamma siffror som våra regeringar publicerar om ständiga produktivitetsökningar i det rika "Nord". Trots övergång till lågproduktiva tjänstebranscher! Produktivitet mäts nämligen också i producerat värde per anställd. Men produktivitetsökningen kan mycket väl uppstå i Kina, trots att den tillgodoräknas t.ex. den svenska ekonomin.
Det finns strömningar inom vänstern som numera fnyser åt det "leninistiska" begreppet imperialism. Dessa "anti-antiimperialister" har helt fel. Men sådana uppfattningar gavs av just Lenin en materialistisk förklaring: lever man väl på den imperialistiska plundringen så har man förstås intresse av att förneka verkligheten.
(En mer filosofisk aspekt på BNP-begreppet finns i en kommentar som svar till signaturen martin, i förra inlägget.
onsdag 25 juli 2012
torsdag 19 juli 2012
Radikala ekonomer som försvarar kapitalismen
Lars P Syll attackerar i sin blogg på ett förtjänstfullt sätt den rådande neoklassiska nationalekonomin (som går ut på att "marknaden är perfekt och ordnar allt itll det bästa..."). Men argumenten mot ovetenskapligheten hos den etablerade nationalekonomin har varit förödande i många decennier. Så varför fortsätter detta vetenskapliga lik att dominera undervisning och forskning?
Anledningen till att nationalekonomerna snabbt skakar av sig den obehagskänsla de rimligen måste känna när den ekonomiska verkligheten skriker ut hur fel de har, som efter finanskraschen 2008, måste nog stavas "ideologi". De fyller samma funktion som prästerskapet förr i tiden - de har till uppgift att ideologiskt försvara klassamhället och inget annat.
Men det finns också en annan typ av ekonomer som inte nöjer sig med att berätta sagor för folket, utan som ser som sin uppgift att "fixa" kapitalismens värsta problem, arbetslösheten först och främst. Till dem hörde som bekant Lord Keynes, den store idolen för de borgerliga ekonomer som är kritiska mot den etablerade ekonomin. Både Paul Krugman och Lars P Syll kan räknas dit, även om de inbördes är djupt oense om tolkningen av Keynes. "Post-keynesianen" Steve Keen står väl idag längst till vänster bland de borgerliga ekonomerna.
Varför är jag så elak mot dessa politiskt progressiva ekonomer och kallar dem för "borgerliga"? Det är inte menat som ett skällsord, utan som en beskrivning av vad de står för: att "förbättra" kapitalismen och inte att avskaffa den. Problemet för "vänster-borgerliga" är att när de avstår från att gå utanför ramen för systemet, så måste de i realismens namnd acceptera vissa av systemets varbölder.
För Paul Krugmans del blir det väldigt tydligt när han godtar teorin om "NAIRU", behovet av "jämviktsarbetslöshet". Jag tog upp detta i ett tidigare inlägg, "Vad i allsin dar är NAIRU?". Krugman kritiserar visserligen den höga arbetslösheten i USA, men sisådär 5, 6% är helt ok för honom!
Hur är det då med Lars P Syll, som kritiserar Krugman från "vänster"? Jag ställde helt enkelt frågan på hans blogg om hans syn på "Phillipskurvan", som använts som belägg för NAIRU, och som sägs visa det empiriska sambandet mellan inflation och arbetslöshet. Syll svarade att hans syn på denna fråga inte skiljer sig från Krugmans. Så mycket för den radikalismen!
Men är Krugman och Syll verkligen överens? Syll skriver att han instämmer i Krugmans idé att arbetslösheten kan minskas genom ökad inflation. Detta är nyliberalernas argument baklänges - de menade tvärtom att inflationen kan minskas genom ökad arbetslöshet. Men i båda fallen är det Phillipskurvan som spökar som "argument".
Kan man inte tänka sig istället använda Phillipskurvan och NAIRU som ett argument mot det orimliga i kapitalismen? Det tycks ju inte gå att förena full sysselsättning med stabila priser inom detta system? Haken är bara att teorin om NAIRU bygger på just de teorier som Krugman och Syll är så kritiska mot!
Varför skulle hög arbetslöshet minska inflationen? Jo, genom att den pressar ned lönenivåerna, varför kapitalisterna inte "behöver" höja priserna för att kompensera sig för profitförlusterna. Den här s.k. lönefondsteorin demolerade Marx redan i sin broschyr "Lön, pris och profit". (Lönehöjningar ökar efterfrågan på konsumtionsvaror, varför priserna på dessa stiger, men det får till följd att genom de ökande profitnivåerna så dras kapital till dessa branscher, varför produktion och utbud stiger och priserna återigen sjunker till sina tidigare nivåer.)
Visst, Marx kanske hade rätt på 1800-talet, för då rådde ju "fri konkurrens", men hur är det i dagens monopolkapitalism? Men inte heller i branscher med hög monopoliseringsgrad kan monopolkapitalisterna sätta priserna godtyckligt - deras superprofiter motsvaras av lägre profiter i andra företag och branscher.
I rättvisans namn måste det nämnas att det även har funnits ekonomer, teoretiskt inspirerade av Keynes, som har varit socialister. Michal Kalecki och Joan Robinson hör dit, liksom Paul Sweezy, även om i varje fall de två herrarna nog var mer påverkade av Marx än Keynes.
Anledningen till att nationalekonomerna snabbt skakar av sig den obehagskänsla de rimligen måste känna när den ekonomiska verkligheten skriker ut hur fel de har, som efter finanskraschen 2008, måste nog stavas "ideologi". De fyller samma funktion som prästerskapet förr i tiden - de har till uppgift att ideologiskt försvara klassamhället och inget annat.
Men det finns också en annan typ av ekonomer som inte nöjer sig med att berätta sagor för folket, utan som ser som sin uppgift att "fixa" kapitalismens värsta problem, arbetslösheten först och främst. Till dem hörde som bekant Lord Keynes, den store idolen för de borgerliga ekonomer som är kritiska mot den etablerade ekonomin. Både Paul Krugman och Lars P Syll kan räknas dit, även om de inbördes är djupt oense om tolkningen av Keynes. "Post-keynesianen" Steve Keen står väl idag längst till vänster bland de borgerliga ekonomerna.
Varför är jag så elak mot dessa politiskt progressiva ekonomer och kallar dem för "borgerliga"? Det är inte menat som ett skällsord, utan som en beskrivning av vad de står för: att "förbättra" kapitalismen och inte att avskaffa den. Problemet för "vänster-borgerliga" är att när de avstår från att gå utanför ramen för systemet, så måste de i realismens namnd acceptera vissa av systemets varbölder.
För Paul Krugmans del blir det väldigt tydligt när han godtar teorin om "NAIRU", behovet av "jämviktsarbetslöshet". Jag tog upp detta i ett tidigare inlägg, "Vad i allsin dar är NAIRU?". Krugman kritiserar visserligen den höga arbetslösheten i USA, men sisådär 5, 6% är helt ok för honom!
Hur är det då med Lars P Syll, som kritiserar Krugman från "vänster"? Jag ställde helt enkelt frågan på hans blogg om hans syn på "Phillipskurvan", som använts som belägg för NAIRU, och som sägs visa det empiriska sambandet mellan inflation och arbetslöshet. Syll svarade att hans syn på denna fråga inte skiljer sig från Krugmans. Så mycket för den radikalismen!
Men är Krugman och Syll verkligen överens? Syll skriver att han instämmer i Krugmans idé att arbetslösheten kan minskas genom ökad inflation. Detta är nyliberalernas argument baklänges - de menade tvärtom att inflationen kan minskas genom ökad arbetslöshet. Men i båda fallen är det Phillipskurvan som spökar som "argument".
Kan man inte tänka sig istället använda Phillipskurvan och NAIRU som ett argument mot det orimliga i kapitalismen? Det tycks ju inte gå att förena full sysselsättning med stabila priser inom detta system? Haken är bara att teorin om NAIRU bygger på just de teorier som Krugman och Syll är så kritiska mot!
Varför skulle hög arbetslöshet minska inflationen? Jo, genom att den pressar ned lönenivåerna, varför kapitalisterna inte "behöver" höja priserna för att kompensera sig för profitförlusterna. Den här s.k. lönefondsteorin demolerade Marx redan i sin broschyr "Lön, pris och profit". (Lönehöjningar ökar efterfrågan på konsumtionsvaror, varför priserna på dessa stiger, men det får till följd att genom de ökande profitnivåerna så dras kapital till dessa branscher, varför produktion och utbud stiger och priserna återigen sjunker till sina tidigare nivåer.)
Visst, Marx kanske hade rätt på 1800-talet, för då rådde ju "fri konkurrens", men hur är det i dagens monopolkapitalism? Men inte heller i branscher med hög monopoliseringsgrad kan monopolkapitalisterna sätta priserna godtyckligt - deras superprofiter motsvaras av lägre profiter i andra företag och branscher.
I rättvisans namn måste det nämnas att det även har funnits ekonomer, teoretiskt inspirerade av Keynes, som har varit socialister. Michal Kalecki och Joan Robinson hör dit, liksom Paul Sweezy, även om i varje fall de två herrarna nog var mer påverkade av Marx än Keynes.
onsdag 18 juli 2012
Vad är antisemitism?
Vad är skillnaden mellan antisemitism, antisionism och kritik av Israels politik? Frågan aktualiseras av ett antal händelser på senare tid. Den senaste är poeten Mohamed Omars modiga ursäkt för att han under en period sjönk ner i ett antisemitiskt "mörker". Men vi har ju också angreppen mot kommunalrådet Ilmar Reepalu och fredsforskaren Johan Galtung för antisemitism.
Själv har jag betraktat skiljelinjen mellan antisemitismen och antisionismen som oproblematisk, men har på senare tid lagt märke till att inte bara Muhamed Omar friskt blandat ihop begreppen. Det behöver inte bara bero på intellektuellt "mörker". Det går ju inte att komma ifrån att Israel faktiskt är en judisk stat. Likheten med Iran finns alltså där: det handlar om stater på religiös, icke-sekulär grund.
Visserligen kompliceras den religiösa aspekten i fallet Israel med en etnisk och kulturell aspekt. Men även icke-religiösa judar i Israel accepterar Gamla Testamentets syn på sitt land som tillhörande Guds eget folk. Den märkliga omskärelsen av judiska pojkar kan knappast försvaras med andra argument än det religiösa. O.s.v.
Självklart är det antisemitism att utmåla alla judar som t.ex. giriga och makthungriga. Men är det antisemitism att ta upp, som Galtung gjort, den judiska lobbyns oerhört starka ställning i USA:s politik och media? Nej, en beskrivning av fakta kan rimligtvis inte betraktas som antisemitism! Men denna artikel av en israel, skulle knappast kunna publiceras i en svensk tidning: "Jews DO control the media".
När påpekanden av fakta möts med anklagelser om antisemitism, så förstärker man tvärtom gammal "folklig" antisemitism. "Det här är tydligen så känsligt, så det får man inte tala om. Det måste ligga något i det där!"
Det är intressant att i den där artikeln, "Jews DO control the media", finns en sorts "positiv antisemitism", nämligen en stolthet över att judar skulle vara en sorts elitfolk. Att judar tycker om att skryta med hur många judar som är framgångsrika på olika områden. (Vilket knappast är unikt för judar: det gäller även för svenskar och finnar, har jag märkt...)
Det är ju ett faktum att judar har utmärkt sig - det är bara att nämna namn som Spinoza, Marx och Freud! Men det är lite av ett tabu även att diskutera intellektuella och kulturella skillnader mellan olika folk och nationer. Jag tror inte att judar genetiskt skulle vara smartare än andra, men är öppen för spekulationer om att den utpräglat intellektuella judiska religionen, som värdesätter ständiga omtolkningar och debatter, har främjat den till synes den oproportionellt höga andelen judiska tänkare. Detsamma gäller nog buddhismen och hinduismen, medan kristendomen som betonat "tron allena", ligger i underläge.
Själv har jag betraktat skiljelinjen mellan antisemitismen och antisionismen som oproblematisk, men har på senare tid lagt märke till att inte bara Muhamed Omar friskt blandat ihop begreppen. Det behöver inte bara bero på intellektuellt "mörker". Det går ju inte att komma ifrån att Israel faktiskt är en judisk stat. Likheten med Iran finns alltså där: det handlar om stater på religiös, icke-sekulär grund.
Visserligen kompliceras den religiösa aspekten i fallet Israel med en etnisk och kulturell aspekt. Men även icke-religiösa judar i Israel accepterar Gamla Testamentets syn på sitt land som tillhörande Guds eget folk. Den märkliga omskärelsen av judiska pojkar kan knappast försvaras med andra argument än det religiösa. O.s.v.
Självklart är det antisemitism att utmåla alla judar som t.ex. giriga och makthungriga. Men är det antisemitism att ta upp, som Galtung gjort, den judiska lobbyns oerhört starka ställning i USA:s politik och media? Nej, en beskrivning av fakta kan rimligtvis inte betraktas som antisemitism! Men denna artikel av en israel, skulle knappast kunna publiceras i en svensk tidning: "Jews DO control the media".
När påpekanden av fakta möts med anklagelser om antisemitism, så förstärker man tvärtom gammal "folklig" antisemitism. "Det här är tydligen så känsligt, så det får man inte tala om. Det måste ligga något i det där!"
Det är intressant att i den där artikeln, "Jews DO control the media", finns en sorts "positiv antisemitism", nämligen en stolthet över att judar skulle vara en sorts elitfolk. Att judar tycker om att skryta med hur många judar som är framgångsrika på olika områden. (Vilket knappast är unikt för judar: det gäller även för svenskar och finnar, har jag märkt...)
Det är ju ett faktum att judar har utmärkt sig - det är bara att nämna namn som Spinoza, Marx och Freud! Men det är lite av ett tabu även att diskutera intellektuella och kulturella skillnader mellan olika folk och nationer. Jag tror inte att judar genetiskt skulle vara smartare än andra, men är öppen för spekulationer om att den utpräglat intellektuella judiska religionen, som värdesätter ständiga omtolkningar och debatter, har främjat den till synes den oproportionellt höga andelen judiska tänkare. Detsamma gäller nog buddhismen och hinduismen, medan kristendomen som betonat "tron allena", ligger i underläge.
tisdag 3 juli 2012
Kriget bland nationalekonomerna blossar upp igen
Nu har Michael Roberts "rättat" det manifest som keynesianerna publicerade, och som jag kommenterade här. Och visst är det en föbättring, men det tycker knappast keynesianerna. Usch och fy, den nya versionen innehåller påståenden som att kapitalismen har misslyckats igen. Och förslag om förstatligande av bankerna, som ju ställde till det.
Samtidigt ser jag hur post-keynesianen Lars P. Skyll river alla broar till "ny-keynesianerna", här i form av en attack på en viss professor Wren-Lewis. Tonläget är högt - "Wren-Lewis drivelling on macroeconomic" ("divel" betyder "smörja", "dravel" enligt ordboken).
Ny-keynesianerna anklagas för att inte vara "riktiga" keynesianer, och det stämmer nog. Teoretiskt står de trots namnet närmare "neoklassikerna" än Keynes. Lorden var ju själv fullblods- neoklassiker tills han insåg att det kanske var fel på teorin och inte på verkligheten. (Fast frågan är väl vad det innebär att var keyenesian - Keynes själv bytte åsikt många gånger.)
Roberts skriver att han fick uppropet från de "heterodoxa" ekonomerna (som i princip omfattar alla utom de renläriga neoklassikerna). Men Paul Krugman brukar hänföras teoretiskt till nykeynesianerna, så hur det går ihop med hans manifest kan man ju undra.
Visserligen är det underhållande att läsa arga nationalekonomer. Men den nuvarande debatten har ju en allvarlig bakgrund: världsdepressionen som bara fortsätter...
(Det kanske är på sin plats med förklaringar av dom här ekonomiska skolorna jag nämnt. Neoklassikerna är dom som menar att marknaden är perfekt och att arbetslöshet botas med lönesänkningar. Trots namnet har de inget att göra med de klassiska ekonomerna som David Ricardo.
Keynes däremot trodde att systemet kunde råka i olag ibland, då "enterprönerna" tappar investeringslustan, och då bör staten sätta igång maskineriet igen genom att pumpa in efterfrågan i ekonomin.
Postkeynesianerna uppstod - trots namnet - före Keynes. Den polske socialisten Michal Kalecki anses av en del ha uppfunnit keynes läror före Keynes. Jag kommer att komma tillbaka till Kalecki i ett senare inlägg. En annan lustighet med namnet är att postkeynesianerna betraktar sig själva som de verkliga keynesianerna.
Nykeynesianerna anser sig ha gjort en syntes av den neoklassiska "mikroteorin" och keynesianismens "makroteori". Politiskt konservativa som de brukar vara, så har de inte haft några problem att anamma teorier om en "naturlig arbetslöshet" som inte får underskridas. Paul Krugman räknas dit, men politiskt har han rört sig åt vänster - eller är det politikerna som rört sig åt höger?)
Samtidigt ser jag hur post-keynesianen Lars P. Skyll river alla broar till "ny-keynesianerna", här i form av en attack på en viss professor Wren-Lewis. Tonläget är högt - "Wren-Lewis drivelling on macroeconomic" ("divel" betyder "smörja", "dravel" enligt ordboken).
Ny-keynesianerna anklagas för att inte vara "riktiga" keynesianer, och det stämmer nog. Teoretiskt står de trots namnet närmare "neoklassikerna" än Keynes. Lorden var ju själv fullblods- neoklassiker tills han insåg att det kanske var fel på teorin och inte på verkligheten. (Fast frågan är väl vad det innebär att var keyenesian - Keynes själv bytte åsikt många gånger.)
Roberts skriver att han fick uppropet från de "heterodoxa" ekonomerna (som i princip omfattar alla utom de renläriga neoklassikerna). Men Paul Krugman brukar hänföras teoretiskt till nykeynesianerna, så hur det går ihop med hans manifest kan man ju undra.
Visserligen är det underhållande att läsa arga nationalekonomer. Men den nuvarande debatten har ju en allvarlig bakgrund: världsdepressionen som bara fortsätter...
(Det kanske är på sin plats med förklaringar av dom här ekonomiska skolorna jag nämnt. Neoklassikerna är dom som menar att marknaden är perfekt och att arbetslöshet botas med lönesänkningar. Trots namnet har de inget att göra med de klassiska ekonomerna som David Ricardo.
Keynes däremot trodde att systemet kunde råka i olag ibland, då "enterprönerna" tappar investeringslustan, och då bör staten sätta igång maskineriet igen genom att pumpa in efterfrågan i ekonomin.
Postkeynesianerna uppstod - trots namnet - före Keynes. Den polske socialisten Michal Kalecki anses av en del ha uppfunnit keynes läror före Keynes. Jag kommer att komma tillbaka till Kalecki i ett senare inlägg. En annan lustighet med namnet är att postkeynesianerna betraktar sig själva som de verkliga keynesianerna.
Nykeynesianerna anser sig ha gjort en syntes av den neoklassiska "mikroteorin" och keynesianismens "makroteori". Politiskt konservativa som de brukar vara, så har de inte haft några problem att anamma teorier om en "naturlig arbetslöshet" som inte får underskridas. Paul Krugman räknas dit, men politiskt har han rört sig åt vänster - eller är det politikerna som rört sig åt höger?)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)