Anledningen till att införa det nya systemet är en kritik av finanskapitalismen, där några få blir rika genom ränteinkomster i en ekonomi som bygger på skuldsättning, medan den stora majoriteten förlorar på systemet. Det är systemet med ränta som driver fram den ständigt ökade BNP-tillväxten och förstörelsen av miljön. Ibland förefaller det i boken som att det är kapitalismen som helhet som är i skottgluggen, då alla typer av inkomster på kapital jämställs med bankräntorna. Förslaget till solidarsystemet slår också undan benen för kapitalinkomster överhuvudtaget.
Alla medlemmar i ett solidarsystem har två konton, ett baskonto och ett handelskonto. Ett kort med mikrochip är kopplat till dessa konton. Det sägs visserligen inte var dessa konton finns, men man får anta att det ska skapas nya institutioner som administrerar dessa konton. Till varje baskonto adderas automatiskt varje natt en summa solidarer, systemets ”pengar”. Dessa pengar kan man handla varor med eller man kan spara dem på baskontot. Denna basinkomst, som faktiskt uppstår ur tomma intet, utan arbete, garanterar en grundtrygghet för alla medlemmar.
Centralbankerna skapar ju också pengar ur tomma intet nuförtiden genom att med några knapptryckningar, ändra några siffror i en balansräkning, så rent tekniskt finns det knappast något att invända mot denna del i solidarsystemet. Den stora innovationen ligger i hur handelskontot fungerar. De solidarer som förs över dit, dels från baskontot, dels från försäljning av varor, försvinner nämligen automatiskt efter en tid! De kan alltså inte sparas. Handelskontot fungerar alltså på ett motsatt sätt mot ett bankkonto, som växer tack vare räntan.
Vad är motiveringen till att systemet bygger på "negativ ränta"? Skulle det inte räcka med nollränta, om man nu utgår från att det är räntan som är roten till allt ont? Någon förklaring ges inte, men antagligen ses den negativa räntan som ett effektivt sätt att sätta stopp för alla former av utlåning mot ränta. Pengarna ska endast fungera som värdemätare, bytes- och cirkulationsmedel, inte som kapital (pengar som alstrar mera pengar, enligt Marx definition). Då måste man ta bort möjligheten att låta dem ”växa”. Man kan bli rik varken på att lägga pengar på hög eller på att ”investera” dem.
Solidarsystemet avskaffar kapitalinkomsterna och därmed kapitalismen, men behåller marknaden - utbud och efterfrågan styr. Däri liknar det Schweickerts kooperativa marknadssocialism. Men det avskaffar också i allt väsentligt pengarna, och liknar därmed Cockshotts förslag till planhushållningssystem, där ”arbetskvitton” används som betalningsmedel, men blir ogiltiga när de använts. Men solidarsystemet bygger dessutom på arbetsfria inkomster och strider därmed mot både Schweickerts och Cockshotts system. Och det är på denna punkt svagheten i solidarsystemet visar sig, enligt min mening.
Visst kan en centralbank skapa pengar ur tomma intet, men den riskerar ju att få igång en inflation om pengarna inte motsvaras av resurser i den ”reala ekonomin”. Samma ekonomiska argument träffar rimligen solidarsystemets konstanta skapande av nya pengar på baskontona. Varor och tjänster kan ju inte trollas fram ur tomma intet utan förutsätter att någon arbetar. Alla kan få en mängd solidarer per dag, men värdet på solidaren kan inte garanteras.
Det vore ändå intressant med ett eller flera experiment där solidarsystemet tillämpas. Det bör visa sig ganska snabbt om det överhuvudtaget fungerar, och vilka positiva effekter det har i så fall.
