De två tidigare inläggen har diskuterat Joseph Greens idéer om socialistisk planering. I detta inlägg tänkte jag kommentera den artikel av honom, som tar upp Marx beskrivning av kapitalets samhälleliga cirkulation i andra bandet av "Kapitalet" (20:e och 21:a kapitlen).
Som Green påpekar, så utgår första bandet av "Kapitalet" från ett individuellt, kapitalistiskt företag. Det räcker då att beskriva produktionen av "värde" och bortse från det konkreta, materiella innehållet hos de producerade produkterna. Det förutsätts att kapitalisten dels kan hitta de råvaror, de maskiner och den arbetskraft han behöver på den s.k. marknaden. Och dessutom utgår man från att kapitalisten kommer att hitta köpare till sina produkter på marknaden. Men eftersom band 2 av "Kapitalet" beskriver cirkulationen av det totala kapitalet i samhället, så går det inte längre att bortse från den materiella sidan av varorna. Någon måste ju efterfråga just de varor som produceras, och det förutsätter att denne har användning för de varornas "bruksvärden".
Marx börjar med att grovt dela in den samhälleliga produktionen i två avdelningar, en där produktionsmedlen produceras och en där konsumtionsvarorna produceras. Ibland delar han dessutom upp den andra avdelningen i en avdelning för tillverkning av lyxvaror en för nödvändighetsvaror. Det visar sig då att det krävs ett bestämt matematiskt samband mellan dessa två avdelningar för att alla varor ska få avsättning . (Produktionsmedlen som används i andra avdelningen produceras ju i första avdelningen, och konsumtionsvarorna som konsumeras i den första produceras i den andra.)
Hur kommer det sig att det här matematiska sambandet blir uppfyllt? Eller med andra ord, hur fungerar den "osynliga handen", som Adam Smith skrev om? Ja, någon samhällelig plan existerar ju inte, utan balansen åstadkoms genom att de ständiga obalanserna korrigeras genom växlingar i priserna, alltså genom den anarkistiska konkurrensen mellan de enskilda kapitalen.
Greens poäng är att se dessa schemor om Marx ställde upp, som beskrivningar inte av de jämviktslägen som kapitalet ständigt strävar efter mot men aldrig helt uppnår, ur en annan synvinkel. De skulle kunna användas som underlag för planeringen av ett socialistiskt samhälle. Det räcker då förstås inte att dela in ekonomin i två eller tre avdelningar, utan antagligen krävs det hundratals eller tusentals avdelningar för olika branscher och produktslag. Och antalet samband som måste uppfyllas växer mycket snabbare än antalet avdelningar som ekonomin delas in i.
Men hur ska besluten om indelningen i dessa avdelningar ske? Som jag skrev i förra inlägget, kan detta endast ske på politisk väg, genom en debatt om vad som ska prioriteras. Hur mycket ska exempelvis investeras i flygplan kontra järnvägar? Först när allt som ska prioriteras behöver pusslas ihop till en "plan", då först kan de av Marx inspirerade tabellerna användas som verktyg för planeringen. På detta stadium är förstås kraftfulla datorer till stor hjälp. Den stora sovjetiska centrala planeringsbyråkratin behövs knappast.
Däremot behövs förstås mycket av den planering som redan idag sker inom företag, kommuner och stat, men den måste demokratiseras. All planering som går att decentralisera bör ju decentraliseras ner till så låg nivå som möjligt. Mångfald har ett egenvärde.
Slutmålet för denna socialistiska ekonomi är det som marxister kallat för en kommunistisk ekonomi. Förutsättningen för den är ett sådant överflöd att allt i princip är "gratis". Det låter utopiskt, men det är ju t.ex. redan idag gratis att låna böcker på bibliotek. Fröna till den kommunistiska principen om tilldelning efter behov finns alltså redan idag.
Ingenting som måste produceras är förstås "gratis" egentligen. Kostnaden i form av arbete kommer man aldrig ifrån. Men när automatiseringen gått tillräckligt långt och arbetstiden är en timme om dagen, då är vi mycket nära den gamla drömmen om det verkliga "överflödssamhället". Ett samhälle där konsumtion av varor förmodligen spelar en mycket mindre roll än idag, medan kultur, vetenskap och lek omfattar en betydligt större del av människornas tid.
måndag 1 november 2010
lördag 30 oktober 2010
Friedrich Engels kritik av marknadssocialismen
Förra inlägget, "Kan en planekonomi fungera?", handlade om några av Joseph Greens idéer om socialistisk planering. En av hans artiklar granskar kritiskt Friedrich Engels sågning av Eugen Dührings förslag till en ekonomi bestående av kooperativa "kommuner". Det förefaller mig som att Green skjuter bredvid målet lite, eftersom Engels till skillnad från Green inte avsåg att diskutera tekniska aspekter på socialistiska planering.
Följande citat får illustrera hur Engels syn på planeringen: 'Men naturligtvis måste samhället i ett sådant fall också veta hur mycket arbete som går åt för framställningen av varje nödvändighetsartikel. Det kommer att anpassa produktionsplanen efter produktionsmedlen, bland dem främst arbetskraften. De olika nödvändighetsartiklarnas nytta, avvägd efter den för deras framställning nödvändiga arbetsmängden, kommer i sista hand att bli bestämmande för planen. Människorna ordnar alltsammans mycket enkelt utan inblandning av det berömda "värdet".' Det här tolkar jag som att han menar att den socialistiska planeringen utgår från vad som det finns behov av at producera, inte från vad som är lönsamt som i en kapitalistisk ekonomi. För att uppnå produktionsmålen måste man naturligtvis ta hänsyn till den tillgängliga totala arbetstiden. Men också, som Green poängterar men som Engels också skriver, till vilka produktionsmedel som redan är ackumulerade, alltså till det "döda arbetet".
Engels kritik av Dührings "marknadssocialistiska" förslag, vilket påminner i viss mån om Schweickarts alternativ, "ekonomisk demokrati", är intressant i sig. En skillnad mot Dühring är att Schweickart accepterar att marknaden reglerar relationerna mellan de kooperativa företagen. Dühring däremot tänker sig ett system där hans ekonomiska kommuner byter produkter med hjälp av arbetstiden som mått. Men av någon anledning ville Dühring inkonsekvent nog ändå behålla "metalliska pengar" i sitt system. Och det är på den punkten som Engels sätter in sin kritik.
Kritiken i "Anti-Dühring" utgår från Marx beskrivning i "Kapitalet" av pengarnas funktion. Pengar kommer nödvändigtvis av några girigbukar att samlas på hög, och att lånas ut till ränta. Kapitalismen uppstår spontant och oundvikligt genom att de som samlat på sig detta kapital sakta men säkert kommer att få kontroll över produktionen i Dührings kommuner. En annan brist med dessa är att de är självständiga och därmed uppstår nödvändigtvis stora skillnader mellan dem. Nominellt ägs produktionsmedlen till en början gemensamt, men pengarnas blotta existens fräter sönder den kooperativa ekonomin.
Kritiken av Dühring tycks mig vara relevant för förståelsen för upplösningen av de "socialistiska" ekonomierna i Östeuropa. Även om företagen formellt ägdes av hela folket, så var de faktiskt finansiellt självständiga och ansvariga för att gå med vinst. Dessutom fortsatte ju som bekant pengarna att existera, även om de troligen spelade en mindre roll än i privatkapitalistiska länder.
Den omfattande statliga planeringen medförde naturligtvis att östekonomierna hade sina säregenheter. De var mycket effektiva när det gällde att få fram stridsflygplan, tanks och rymdraketer. Men konsumtionsvaror var det ständig brist på - i varje fall för vanligt folk. Kanske ska man se de långa livsmedelsköerna inte som ett tecken på illa fungerande planering, utan tvärtom som ett medvetet resultat av "nomenklaturans" framgånsrika uppnående av sina ekonomiska mål...
Följande citat får illustrera hur Engels syn på planeringen: 'Men naturligtvis måste samhället i ett sådant fall också veta hur mycket arbete som går åt för framställningen av varje nödvändighetsartikel. Det kommer att anpassa produktionsplanen efter produktionsmedlen, bland dem främst arbetskraften. De olika nödvändighetsartiklarnas nytta, avvägd efter den för deras framställning nödvändiga arbetsmängden, kommer i sista hand att bli bestämmande för planen. Människorna ordnar alltsammans mycket enkelt utan inblandning av det berömda "värdet".' Det här tolkar jag som att han menar att den socialistiska planeringen utgår från vad som det finns behov av at producera, inte från vad som är lönsamt som i en kapitalistisk ekonomi. För att uppnå produktionsmålen måste man naturligtvis ta hänsyn till den tillgängliga totala arbetstiden. Men också, som Green poängterar men som Engels också skriver, till vilka produktionsmedel som redan är ackumulerade, alltså till det "döda arbetet".
Engels kritik av Dührings "marknadssocialistiska" förslag, vilket påminner i viss mån om Schweickarts alternativ, "ekonomisk demokrati", är intressant i sig. En skillnad mot Dühring är att Schweickart accepterar att marknaden reglerar relationerna mellan de kooperativa företagen. Dühring däremot tänker sig ett system där hans ekonomiska kommuner byter produkter med hjälp av arbetstiden som mått. Men av någon anledning ville Dühring inkonsekvent nog ändå behålla "metalliska pengar" i sitt system. Och det är på den punkten som Engels sätter in sin kritik.
Kritiken i "Anti-Dühring" utgår från Marx beskrivning i "Kapitalet" av pengarnas funktion. Pengar kommer nödvändigtvis av några girigbukar att samlas på hög, och att lånas ut till ränta. Kapitalismen uppstår spontant och oundvikligt genom att de som samlat på sig detta kapital sakta men säkert kommer att få kontroll över produktionen i Dührings kommuner. En annan brist med dessa är att de är självständiga och därmed uppstår nödvändigtvis stora skillnader mellan dem. Nominellt ägs produktionsmedlen till en början gemensamt, men pengarnas blotta existens fräter sönder den kooperativa ekonomin.
Kritiken av Dühring tycks mig vara relevant för förståelsen för upplösningen av de "socialistiska" ekonomierna i Östeuropa. Även om företagen formellt ägdes av hela folket, så var de faktiskt finansiellt självständiga och ansvariga för att gå med vinst. Dessutom fortsatte ju som bekant pengarna att existera, även om de troligen spelade en mindre roll än i privatkapitalistiska länder.
Den omfattande statliga planeringen medförde naturligtvis att östekonomierna hade sina säregenheter. De var mycket effektiva när det gällde att få fram stridsflygplan, tanks och rymdraketer. Men konsumtionsvaror var det ständig brist på - i varje fall för vanligt folk. Kanske ska man se de långa livsmedelsköerna inte som ett tecken på illa fungerande planering, utan tvärtom som ett medvetet resultat av "nomenklaturans" framgånsrika uppnående av sina ekonomiska mål...
fredag 29 oktober 2010
Kan en planekonomi fungera?
I ett tidigare inlägg diskuterades frågan om marknadssocialismen som tänkbart alternativ till den kapitalistiska marknadsekonomin. På grund av det sovjetiska systemets misslyckande har ju tanken på en planerad ekonomi råkat i vanrykte. Men är det för tidigt att dödförklara denna idé? På följande websidor (tillhörande en amerikansk kommunistisk grupp) diskuteras ekonomisk planering med en del nya argument: del 1 , del 2 , del 3 .
Den österrikiske ekonomen Ludwig von Mises är känd för att han hävdade att en ekonomi utan marknadsmekanismer oundvikligen bryter samman. Visserligen tog det flera decennier innan han fick "rätt" när Sovjetunionen införde en privat (rövar)kapitalism i början på 90-talet. Men det hindrade inte att den österrikiska ekonomskolan triumferande förklarade att von Mises argument hade bekräftats i praktiken.
von Mises argument för omöjligheten av planhushållning var att det är omöjligt i en sådan ekonomi att kalkylera om ett företag är effektivt eller inte. Genom att pengar enligt Marx inte kommer användas under socialismen, så går det helt enkelt inte att jämföra kostnader.
Visserligen avskaffades aldrig rubeln i Sovjet, men de sovjetiska ekonomerna menade liksom von Mises att rubeln inte var "riktiga" pengar utan fungerade som bokföringsenhet. Pengarna avspeglade med andra ord inte "värdet" i Adam Smiths, David Ricardos och Karl Marx terminologi. Värdet var ju enligt de klassiska ekonomer ett uttryck för det i varan nedlagda arbetet.
Ett socialistiskt motargument mot von Mises har varit att pengar bara mäter arbetet indirekt, och planeringen istället skulle kunna utgå direkt från arbetstiden. Författaren till ovanstående artiklar, Joseph Green skriver, med enligt min mening övertygande argument, att enbart arbetstiden inte kan användas som mått vid planeringen.
Green anser visserligen att Sovjetunionen i början av 20-talet hade inlett en process, som så småningom kunde lett till en socialistisk ekonomi utan marknader. Men istället slutade det i en statskapitalistisk ekonomi, genom att landets ledning utvecklades till en ny härskande klass. Planeringen av av den sovjetiska ekonomin enbart motbevisar inte detta, då ju statlig planering är något som förekommer i alla kapitalistiska länder, och kan vara mycket omfattande t.ex. i krigstider.
Trots att den sovjetiska planeringen alltså inte var socialistisk enligt Green, finns det lärdomar att dra från de tekniker som utvecklades i Sovjet. "Materiella balanser" var en sådan metod, som utnyttjade arbetstiden, men i första hand användes fysiska mått, t.ex. antal ton stål. Kostnaden för en vara får och kan inte reduceras till ett mått, arbetstid. Att allt mäts i pengar i marknadsekonomier är en stor nackdel. Då uppstår nämligen problem som att det inte tas hänsyn till t.ex. miljökostnader och andra "externaliteter".
En annan metod som utvecklades av den sedermera amerikanske ekonomen Wassily Leontief, var den s.k. input-out-analysen. Den använder också fysiska mått, men i likhet med "materiella balanser" blir beräkningarna väldigt omfattande i en någorlunda komplex ekonomi. Visserligen har datakraften ökat oerhört med tiden, men ändå räcker den knappast till om man skulle försöka planera varenda detalj i t.ex. den svenska ekonomin.
Jag undrar om inte diskussionen om planekonomin ofta fastnat i tekniska problem. Naturligtvis måste den bästa tekniken som är tillgänglig användas. Men allt behöver knappast planeras, speciellt inte på övergripande nivåer. Det viktigaste i varje planering borde vara att besluta om mål och prioriteringar. Och det är här som demokratin och den politiska debatten kommer in. Vems intressen är det som styr i praktiken? Om dessa frågor överlåts till ett litet skikt politiker och administratörer, så blir det med tiden deras privata intressen som gäller. Oavsett hur formellt demokratisk planeringen är.
En lärdom från de s.k. socialistiska staterna är väl att övergångssamhället mellan kapitalism och socialism antingen rör sig framåt mot en ekonomi där produktionsmedlen reellt är i hela folkets händer, eller bakåt där priviligierade skikt till slut återinför kapitalismen. Problemet med planeringens möjlighet är nog snarare politiskt än ekonomiskt.
Den österrikiske ekonomen Ludwig von Mises är känd för att han hävdade att en ekonomi utan marknadsmekanismer oundvikligen bryter samman. Visserligen tog det flera decennier innan han fick "rätt" när Sovjetunionen införde en privat (rövar)kapitalism i början på 90-talet. Men det hindrade inte att den österrikiska ekonomskolan triumferande förklarade att von Mises argument hade bekräftats i praktiken.
von Mises argument för omöjligheten av planhushållning var att det är omöjligt i en sådan ekonomi att kalkylera om ett företag är effektivt eller inte. Genom att pengar enligt Marx inte kommer användas under socialismen, så går det helt enkelt inte att jämföra kostnader.
Visserligen avskaffades aldrig rubeln i Sovjet, men de sovjetiska ekonomerna menade liksom von Mises att rubeln inte var "riktiga" pengar utan fungerade som bokföringsenhet. Pengarna avspeglade med andra ord inte "värdet" i Adam Smiths, David Ricardos och Karl Marx terminologi. Värdet var ju enligt de klassiska ekonomer ett uttryck för det i varan nedlagda arbetet.
Ett socialistiskt motargument mot von Mises har varit att pengar bara mäter arbetet indirekt, och planeringen istället skulle kunna utgå direkt från arbetstiden. Författaren till ovanstående artiklar, Joseph Green skriver, med enligt min mening övertygande argument, att enbart arbetstiden inte kan användas som mått vid planeringen.
Green anser visserligen att Sovjetunionen i början av 20-talet hade inlett en process, som så småningom kunde lett till en socialistisk ekonomi utan marknader. Men istället slutade det i en statskapitalistisk ekonomi, genom att landets ledning utvecklades till en ny härskande klass. Planeringen av av den sovjetiska ekonomin enbart motbevisar inte detta, då ju statlig planering är något som förekommer i alla kapitalistiska länder, och kan vara mycket omfattande t.ex. i krigstider.
Trots att den sovjetiska planeringen alltså inte var socialistisk enligt Green, finns det lärdomar att dra från de tekniker som utvecklades i Sovjet. "Materiella balanser" var en sådan metod, som utnyttjade arbetstiden, men i första hand användes fysiska mått, t.ex. antal ton stål. Kostnaden för en vara får och kan inte reduceras till ett mått, arbetstid. Att allt mäts i pengar i marknadsekonomier är en stor nackdel. Då uppstår nämligen problem som att det inte tas hänsyn till t.ex. miljökostnader och andra "externaliteter".
En annan metod som utvecklades av den sedermera amerikanske ekonomen Wassily Leontief, var den s.k. input-out-analysen. Den använder också fysiska mått, men i likhet med "materiella balanser" blir beräkningarna väldigt omfattande i en någorlunda komplex ekonomi. Visserligen har datakraften ökat oerhört med tiden, men ändå räcker den knappast till om man skulle försöka planera varenda detalj i t.ex. den svenska ekonomin.
Jag undrar om inte diskussionen om planekonomin ofta fastnat i tekniska problem. Naturligtvis måste den bästa tekniken som är tillgänglig användas. Men allt behöver knappast planeras, speciellt inte på övergripande nivåer. Det viktigaste i varje planering borde vara att besluta om mål och prioriteringar. Och det är här som demokratin och den politiska debatten kommer in. Vems intressen är det som styr i praktiken? Om dessa frågor överlåts till ett litet skikt politiker och administratörer, så blir det med tiden deras privata intressen som gäller. Oavsett hur formellt demokratisk planeringen är.
En lärdom från de s.k. socialistiska staterna är väl att övergångssamhället mellan kapitalism och socialism antingen rör sig framåt mot en ekonomi där produktionsmedlen reellt är i hela folkets händer, eller bakåt där priviligierade skikt till slut återinför kapitalismen. Problemet med planeringens möjlighet är nog snarare politiskt än ekonomiskt.
fredag 1 oktober 2010
Wallerstein kommenterar det svenska valresultatet
Kommentaren sätter in den socialdemokratiska valförlusten i ett historiskt och internationellt perspektiv. Hans slutsats är pessimistisk: "Does social-democracy have a future? As cultural preference, yes; as movement, no."
lördag 18 september 2010
Adam Smith i Peking
Giovanni Arrighi var en medarbetare till Immanuel Wallerstein i utarbetandet av världssystemteorin. Strax innan han dog förra året, utkom "Adam Smith in Beijing", en uppföljare till det stora verket om "Det långa 1900-talet". Förutom en beskrivning av två kontrasterande ekonomiska utvecklingsvägar, en i Väst och en i Öst, försöker boken tolka den snabba tillväxten i Kina, och de strategier som USA famlar efter för att bemöta den kinesiska jätten.
Adam Smith beskrev i "Wealth of Nations" två utvecklingsvägar, en "naturlig" och en "onaturlig". Den onaturliga representerades av den europeiska, som utgick från handel som utgångspunkt för utveckling av manufaktur, och till sist jordbruket. Man hade alltså vänt på den "naturliga ordningen", vilken han exemplifierade med ekonomin i Kina, vilken då faktiskt stod på samma nivå som den europeiska. Arrighi menar att dessa båda typer av ekonomi, som beskrevs av Smith, vid den tidpunkten båda var marknadsekonomier men inte kapitalistiska ekonomier. (Arrighi har en, som jag tycker, tveksam definition av kapitalismen, nämligen att statsmakten hamnar i kapitalisternas händer. Så blev det i Väst, men aldrig i Öst.)
En fråga som diskuterats mycket är varför det stora lyftet, industrialiseringen, kom i Väst och inte i Öst. Arrighi anser att i Väst förenades kapitalismen med militarism och expansionism. Med militär makt erövrades Öst (och "Syd"). Den kinesiska staten däremot nöjde sig med att försvara gränsen mot "barbarerna" i norr men avstod från expansion i övrigt. Under 1800-talet dukade det kinesiska kejsardömet under för den militära pressen från västmakterna (Opiumkriget).
I Väst stod kapitalismen hela tiden under ledning av en ledande, "hegemonisk" makt. Det började med den framväxande handelskapitalismen i de italienska stadsstaterna på 1400-talet. Genua innehade hegemonin under en period, då man finansierade Spaniens och Portugals erövringar i Nya världen. Därefter gick ledartröjan över till Holland, därefter till Storbritannien och till sist till USA. Den hegemoniska maktens storlek blev alltså hela tiden allt större. Slutskedet i varje period präglades av "överackumulation" av kapital, som lånades ut med stora förtjänster till den efterföljande hegemoniska staten. (Undantaget är USA, som idag står i skuld till, i stället för att låna till den man kan misstänka blir efterträdare i hegemonirollen, Kina.)
Bush och de neokonservativa tolkade Kinas uppgång de senaste decennierna som en utmaning mot USAs hegemoni. USA hade ju lyckats besegra de tidigare utmanarna, Tyskland och Japan. Alltså utformade man en strategi, "det andra amerikanska århundradet", för att slå tillbaka även denna utmanare.
Det första steget i den neokonservativa strategin, kriget mot Irak, har misslyckats och det blev Kina som i praktiken vann "kriget mot terrorismen". Perioden med amerikansk hegemoni tycks redan vara slut. Däremot inte den amerikanska dominansen - systemet med militärbaser och NATO finns kvar. Arrighi jämför Bushs politik med en maffia som kräver pengar mot "beskydd" (mot faror man själv åstadkommit, bin Laden t.ex.).
Den kinesiska ekonomin karakteriseras enligt Arrighi av en blandning av den småskaliga marknadsekonomi, som beskrevs av Adam Smith, och västerländsk kapitalism. Kina använde aldrig den nyliberala chockterapin, utan står för en egen modell, "Beijing consensus". Kapitalismen breder ut sig, men så länge som jordbruksmarken inte privatiserats trodde Arrighi att Kina skulle kunna vända tillbaka till Adam Smiths "naturliga" icke-kapitalistiska marknadsväg. Och han tror att Kina fortsätter att stå fast vid sin traditionella asiatiska icke-militaristiska och icke-expansionistiska väg. Man får väl hoppas att han hade rätt och att ett krig mellan USA och Kina kan undvikas.
Adam Smith beskrev i "Wealth of Nations" två utvecklingsvägar, en "naturlig" och en "onaturlig". Den onaturliga representerades av den europeiska, som utgick från handel som utgångspunkt för utveckling av manufaktur, och till sist jordbruket. Man hade alltså vänt på den "naturliga ordningen", vilken han exemplifierade med ekonomin i Kina, vilken då faktiskt stod på samma nivå som den europeiska. Arrighi menar att dessa båda typer av ekonomi, som beskrevs av Smith, vid den tidpunkten båda var marknadsekonomier men inte kapitalistiska ekonomier. (Arrighi har en, som jag tycker, tveksam definition av kapitalismen, nämligen att statsmakten hamnar i kapitalisternas händer. Så blev det i Väst, men aldrig i Öst.)
En fråga som diskuterats mycket är varför det stora lyftet, industrialiseringen, kom i Väst och inte i Öst. Arrighi anser att i Väst förenades kapitalismen med militarism och expansionism. Med militär makt erövrades Öst (och "Syd"). Den kinesiska staten däremot nöjde sig med att försvara gränsen mot "barbarerna" i norr men avstod från expansion i övrigt. Under 1800-talet dukade det kinesiska kejsardömet under för den militära pressen från västmakterna (Opiumkriget).
I Väst stod kapitalismen hela tiden under ledning av en ledande, "hegemonisk" makt. Det började med den framväxande handelskapitalismen i de italienska stadsstaterna på 1400-talet. Genua innehade hegemonin under en period, då man finansierade Spaniens och Portugals erövringar i Nya världen. Därefter gick ledartröjan över till Holland, därefter till Storbritannien och till sist till USA. Den hegemoniska maktens storlek blev alltså hela tiden allt större. Slutskedet i varje period präglades av "överackumulation" av kapital, som lånades ut med stora förtjänster till den efterföljande hegemoniska staten. (Undantaget är USA, som idag står i skuld till, i stället för att låna till den man kan misstänka blir efterträdare i hegemonirollen, Kina.)
Bush och de neokonservativa tolkade Kinas uppgång de senaste decennierna som en utmaning mot USAs hegemoni. USA hade ju lyckats besegra de tidigare utmanarna, Tyskland och Japan. Alltså utformade man en strategi, "det andra amerikanska århundradet", för att slå tillbaka även denna utmanare.
Det första steget i den neokonservativa strategin, kriget mot Irak, har misslyckats och det blev Kina som i praktiken vann "kriget mot terrorismen". Perioden med amerikansk hegemoni tycks redan vara slut. Däremot inte den amerikanska dominansen - systemet med militärbaser och NATO finns kvar. Arrighi jämför Bushs politik med en maffia som kräver pengar mot "beskydd" (mot faror man själv åstadkommit, bin Laden t.ex.).
Den kinesiska ekonomin karakteriseras enligt Arrighi av en blandning av den småskaliga marknadsekonomi, som beskrevs av Adam Smith, och västerländsk kapitalism. Kina använde aldrig den nyliberala chockterapin, utan står för en egen modell, "Beijing consensus". Kapitalismen breder ut sig, men så länge som jordbruksmarken inte privatiserats trodde Arrighi att Kina skulle kunna vända tillbaka till Adam Smiths "naturliga" icke-kapitalistiska marknadsväg. Och han tror att Kina fortsätter att stå fast vid sin traditionella asiatiska icke-militaristiska och icke-expansionistiska väg. Man får väl hoppas att han hade rätt och att ett krig mellan USA och Kina kan undvikas.
onsdag 8 september 2010
"Den första stora depressionen under 21:a århundradet"
Finansminister Anders Borg är nöjd med läget i den svenska ekonomin. Han är alltså nöjd med arbetslöshetssiffror kring 8 %. Depression betraktas som normalt idag! Några hungerkravaller har vi ju ännu inte sett i länder som Sverige...
Bland marxistiska ekonomer tycks det råda konsensus om orsakerna till den nuvarande världsdepressionen. Finanskraschen 2008 var det som utlöste krisen, inte den grundläggande orsaken till den. Reallönerna har stagnerat sedan 80-talet, på grund av den nyliberala offensiven mot arbetarnas fackliga kamp. Samtidigt sjönk räntorna vilket gjorde det möjligt att upprätthålla levnadsstandarden med hjälp av billiga lån. Detta håller inte i längden och till slut måste det komma en klassisk överproduktionskris.
Anwar Shaikh är en professionell ekonom, som forskat både utifrån marxistiska och s.k. postkeynesianska utgångspunkter. Till höger finns en länk till en sida med uppsatser av honom. Där handlar den senaste just om "The First Great Depression of the 21st Century", med intressanta diagram som visar ändringarna i profitkvoten liksom räntenivån sedan andra världskriget.
Shaikh har också skrivit om myten som säger att alla tjänar på frihandel, när den i själva verket tenderar alltid gynna de starkaste aktörerna på marknaden. Han är också mycket kritisk till den rådande neoklassiska skolans jämvikts- och konkurrensbegrepp. De stämmer helt enkelt inte med verkligheten, där "jämvikten" består av häftiga pendelrörelser kring ett medelvärde.
Shaikh anser liksom Paul Krugman att stimulanser av den amerikanska ekonomin skulle kunna vara effektiva idag. Men han förklarar också varför maktens män är motståndare till åtgärder som skulle lindra arbetslösheten. En viktig faktor är den politiska och ideologiska. "Indeed, since the direct employment of labour subordinates the profit motive to social goals, it is correctly seen as a threat to the capitalist order – as ‘socialistic’."
Bland marxistiska ekonomer tycks det råda konsensus om orsakerna till den nuvarande världsdepressionen. Finanskraschen 2008 var det som utlöste krisen, inte den grundläggande orsaken till den. Reallönerna har stagnerat sedan 80-talet, på grund av den nyliberala offensiven mot arbetarnas fackliga kamp. Samtidigt sjönk räntorna vilket gjorde det möjligt att upprätthålla levnadsstandarden med hjälp av billiga lån. Detta håller inte i längden och till slut måste det komma en klassisk överproduktionskris.
Anwar Shaikh är en professionell ekonom, som forskat både utifrån marxistiska och s.k. postkeynesianska utgångspunkter. Till höger finns en länk till en sida med uppsatser av honom. Där handlar den senaste just om "The First Great Depression of the 21st Century", med intressanta diagram som visar ändringarna i profitkvoten liksom räntenivån sedan andra världskriget.
Shaikh har också skrivit om myten som säger att alla tjänar på frihandel, när den i själva verket tenderar alltid gynna de starkaste aktörerna på marknaden. Han är också mycket kritisk till den rådande neoklassiska skolans jämvikts- och konkurrensbegrepp. De stämmer helt enkelt inte med verkligheten, där "jämvikten" består av häftiga pendelrörelser kring ett medelvärde.
Shaikh anser liksom Paul Krugman att stimulanser av den amerikanska ekonomin skulle kunna vara effektiva idag. Men han förklarar också varför maktens män är motståndare till åtgärder som skulle lindra arbetslösheten. En viktig faktor är den politiska och ideologiska. "Indeed, since the direct employment of labour subordinates the profit motive to social goals, it is correctly seen as a threat to the capitalist order – as ‘socialistic’."
Är marknadssocialismen ett alternativ?
David Schweickarts variant av marknadssocialism presenterades i ett tidigare inlägg. För den intresserade finns en ytterst välskriven bok av honom, "After capitalism", som utförligt presenterar hans alternativ till kapitalismen, vilken han ju kallar "ekonomisk demokrati". Han medverkar dessutom i boken "Market Socialism. The Debate among socialists", där två debattörer försvarar marknadssocialismen och två kritiserar den.
Schweickarts kritiker menar att dennes modell inte stämmer med Marx´ syn på socialismen. Och där har de i och för sig rätt, eftersom en marknadsstyrd ekonomi där de anställdas inkomster beror på framgången för deras kooperativ och inte på på deras arbetsinsats, knappast kan förverkliga devisen "av var och en efter förmåga, till var och en efter prestation". För att kallas socialism brukar dessutom krävas att företagen ägs gemensamt av de arbetande och produktionen planeras utifrån behoven och inte för att maximera de enskilda företagens överskott. Bakom en sådan marxistisk kritik ligger ofta att man anser att skillnaderna i inkomst mellan de olika kooperativens medlemmar med tiden utvecklas till klasskillnader och att kapitalismen så småningom uppstår igen.
Schweickart argumenterar för att de faror som målas upp av kritikerna är överdrivna. Han ser (eller såg) positivt på den kinesiska modellen efter Deng Xiaoping, trots dess demokratiska brister, och underskattar, tycks det mig, kraftigt de klasskillnader som uppstått med dagens kinesiska politik. I en artikel, "Rethinking socialism: what is socialist transition?", av ett par kinesiska kritiker av den nuvarande kapitalistiska politiken, beskrivs övergångssamhället till socialismen som bestående av en blandning av socialistiska och kapitalistiska aspekter. Kampen mellan olika politiska linjerna resulterar i att någon av dessa dominerar och så småningom får överhanden.
Beskrivningen av folkkommunerna är speciellt intressant med tanke på att de kan ses som praktiska exempel på de kooperativa företag som Schweickart förespråkar. Kommunerna var socialistiska eftersom de möjliggjorde gemensamma investeringar i stor skala i t.ex. bevattningsanläggningar. I framtiden skulle de ha kunnat smälta ihop med den industriella ekonomin i städerna. Det "kapitalistiska" elementet var de växande skillnaderna mellan rika och fattiga folkkommuner. Skillnader som till stor del berodde på faktorer som jordens bördighet, läge o.s.v som gynnade vissa och missgynnade andra kommuner. Inkomst efter arbetsprestationer, för att inte tala om inkomst efter behov, förverkligades alltså inte. Det fanns alltså potentiellt två riktningar, en framåt, och en bakåt. Deng som representerade den "kapitalistiska vägen" upplöste som bekant folkkommunerna, varvid ojämlikhet och fattigdom på landsbygden ökade kraftigt.
Styrkan i Schweickarts modell är dess "realism". Det olösta problemet med en omfattande planering uppstår inte, eftersom marknaden som bekant fungerar någorlunda för att fördela resurser. Det är alltså svårt att se varför modellen inte skulle fungera, i varje fall under en viss tid. Men Schweickarts åsikt att den "kooperativa" egendomen inte skulle behöva utvecklas till "hela folkets" egendom är diskutabel. Han tycks underskatta motsättningarna som troligen uppstår i hans kooperativa samhälle.
I debattboken om marknadssocialism jag nämnde, närmar sig förespråkare och kritiker i viss mån varandra. Kritikerna erkänner att troligtvis tar det lång tid , tiden 60 år nämns, innan marknadsmekanismen har upphört att verka efter övergången till en socialistisk regim. Under denna period borde något som liknar Schweickarts "ekonomiska demokrati" kunna fungera. Därefter kan man tänka sig en övergång till en rent socialistisk, planerad ekonomi, som efter en ännu längre tid gradvis övergår i stadiet med "åt var och en efter behov".
Schweickarts kritiker menar att dennes modell inte stämmer med Marx´ syn på socialismen. Och där har de i och för sig rätt, eftersom en marknadsstyrd ekonomi där de anställdas inkomster beror på framgången för deras kooperativ och inte på på deras arbetsinsats, knappast kan förverkliga devisen "av var och en efter förmåga, till var och en efter prestation". För att kallas socialism brukar dessutom krävas att företagen ägs gemensamt av de arbetande och produktionen planeras utifrån behoven och inte för att maximera de enskilda företagens överskott. Bakom en sådan marxistisk kritik ligger ofta att man anser att skillnaderna i inkomst mellan de olika kooperativens medlemmar med tiden utvecklas till klasskillnader och att kapitalismen så småningom uppstår igen.
Schweickart argumenterar för att de faror som målas upp av kritikerna är överdrivna. Han ser (eller såg) positivt på den kinesiska modellen efter Deng Xiaoping, trots dess demokratiska brister, och underskattar, tycks det mig, kraftigt de klasskillnader som uppstått med dagens kinesiska politik. I en artikel, "Rethinking socialism: what is socialist transition?", av ett par kinesiska kritiker av den nuvarande kapitalistiska politiken, beskrivs övergångssamhället till socialismen som bestående av en blandning av socialistiska och kapitalistiska aspekter. Kampen mellan olika politiska linjerna resulterar i att någon av dessa dominerar och så småningom får överhanden.
Beskrivningen av folkkommunerna är speciellt intressant med tanke på att de kan ses som praktiska exempel på de kooperativa företag som Schweickart förespråkar. Kommunerna var socialistiska eftersom de möjliggjorde gemensamma investeringar i stor skala i t.ex. bevattningsanläggningar. I framtiden skulle de ha kunnat smälta ihop med den industriella ekonomin i städerna. Det "kapitalistiska" elementet var de växande skillnaderna mellan rika och fattiga folkkommuner. Skillnader som till stor del berodde på faktorer som jordens bördighet, läge o.s.v som gynnade vissa och missgynnade andra kommuner. Inkomst efter arbetsprestationer, för att inte tala om inkomst efter behov, förverkligades alltså inte. Det fanns alltså potentiellt två riktningar, en framåt, och en bakåt. Deng som representerade den "kapitalistiska vägen" upplöste som bekant folkkommunerna, varvid ojämlikhet och fattigdom på landsbygden ökade kraftigt.
Styrkan i Schweickarts modell är dess "realism". Det olösta problemet med en omfattande planering uppstår inte, eftersom marknaden som bekant fungerar någorlunda för att fördela resurser. Det är alltså svårt att se varför modellen inte skulle fungera, i varje fall under en viss tid. Men Schweickarts åsikt att den "kooperativa" egendomen inte skulle behöva utvecklas till "hela folkets" egendom är diskutabel. Han tycks underskatta motsättningarna som troligen uppstår i hans kooperativa samhälle.
I debattboken om marknadssocialism jag nämnde, närmar sig förespråkare och kritiker i viss mån varandra. Kritikerna erkänner att troligtvis tar det lång tid , tiden 60 år nämns, innan marknadsmekanismen har upphört att verka efter övergången till en socialistisk regim. Under denna period borde något som liknar Schweickarts "ekonomiska demokrati" kunna fungera. Därefter kan man tänka sig en övergång till en rent socialistisk, planerad ekonomi, som efter en ännu längre tid gradvis övergår i stadiet med "åt var och en efter behov".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)