"Sossar som hatar välfärd"

Ovanstående, som man kan tycka förvånande, rubrik återfinns på omslaget  till nya numret av SSUs tidskrift Tvärdrag. Men påståendet får sin fulla motivering i Daniel Suhonens och Felix Antman Debels artikel om hur den s.k. Borg-kommissionen kom till. Dess uppgift var att göra en "parlamentariskt bred" utredning av hur framtidens välfärdstjänster ska kunna finansieras. Det Tvärdrag hittat är en riktigt smutsig skumraskhistoria, som liknar avslöjandet om hur "näringslivet" betalat f.d. SSU-ordföranden Niklas Nordströms partipolitiska aktiviteter.

Det visar sig att det är riskkapitalisten Peje Emilsson, som äger det privata äldreomsorgsföretaget "Silver Life", och hans kompis, nyliberalen Thomas Idergard på näringslivets tankesmedja Timbro, som lyckats värva den f.d. socialdemokratiske statssekreteraren Per Borg  till ordförande i deras utredning. Borg har länge förespråkat delvis privat finansiering av äldrevården. En privatisering som Peje Emilsson kommer att tjäna mycket pengar på.  Men som också kommer att medföra att den gamla principen om vård efter behov sätts ur spel.

Men "vänsterradikala" Arena ställer också upp med sitt namn bakom denna "breda" kommission, som i själva verket bara består av personer som länge förespråkat just privatisering av välfärdstjänsterna. Det räcker väl att nämna att en av ledamöterna var just Näringslivets egen älsklingssosse, Niklas Nordström.

De "argument" som Borgkommissionen framförde för privatisering av finansieringen av äldrevården, kläs förtjänstfullt av i artiklar av bl.a. ekonomen Ali Esbati och professorn i socialt arbete, Marta Szebehely. "Beviset" för att den framtida välfärden måste finansieras delvis privat, är helt enkelt det obevisade antagandet att högre skatter minskar sysselsättningen.

Det handlar om att kommissionen gör sig skyldiga till kvalificerat lurendrejeri. Esbatis och Szebenehy uttrycker sig mer artigt än jag, men deras argument är i sak förödande för Per Borg och hans gelikar.

Kommer riskkapitalisterna med understöd av sossar som Borg att få igenom sina förslag? Det är nog stor risk för det, då de politiska partierna till större delen redan köpt deras usla argument. Minns vem som myntade uttrycket "köttberg" om de 40-talister som är på väg att pensionera sig: Per Nuder, som var påtänkt som nästa statsminister.

Nästa steg är att med massiv skräckpropaganda hamra in uttryck som "ålderschocken" och "vi har helt enkelt inte råd att försörja allt fler äldre" hos folk. Eller med Per Borgs uttryckssätt, "skapa ett krismedvetande". Detta var ju den metod som användes på 90-talet, och som Sven Grassman förgäves kämpade mot.Vad som behövs om inte välfärdsreformerna ska helt rivas ned, är en kraftig moteld.

Jag rekommenderar starkt läsningen av nr 2 av "Tvärdrag". Förhoppningsvis börjar SSUarna inse att fienden, "sossar som hatar välfärd", finns inom de egna leden. Och att Mona Sahlin hade fel när hon påstod att det inte finns någon högerflygel inom partiet.

Några av argumenten mot Borg-kommissionen, som Tvärdrag tar upp har jag tidigare berört i inlägg om "Ingelstam är ute och cyklar" och inlägg om "Välfärdsmyter och Baumols sjuka".

Vad vill de unga socialdemokraterna?

Första numret av "Tvärdrag" för 2011 har precis kommit, och handlar om "reformismens möjligheter". Finns det några tecken på att de unga socialdemokraterna förstår att världssystemet skakar i fogarna och det behöver komma fram ett nytt, fungerande system som klarar av att lösa bl.a resurs- och miljökriserna?

Nja, det finns några antydningar till det, men mest handlar det om hur det socialdemokratiska partiet ska återfå glöden och börja vinna val igen.  

Nyliberalismen kritiseras, och att socialdemokratin anammat den,  men några reformistiska, ekonomiska alternativ till den formuleras inte. David Eklind säger faktiskt: "Vi står inför socialism eller barbari. Det valet kommer. Det är inte vi som behöver driva fram det." Detta följs inte upp, men tydligen finns det en och annan i SSU, för vilken världssystemets dödsryckning på Wall Street 2008, inte gick spårlöst förbi.

I en recension av Lawrence  J. Kotlikoffs "Jimmy Stewart" beskrivs dennes förslag att i praktiken krossa finanskapitalet genom att tvinga alla finansiella institutioner att bli sparbanker. Spekulationen upphör då automatiskt, och därmed finansbubblorna. Visserligen är det bara halva kapitalismen som skulle avskaffas, men gott så. Ett intressant "reformkrav" onekligen.

Den stora besvikelsen i numret är den hårda kärnan, artikeln om den ekonomiska politiken, "Full sysselsättning kräver en ny ekonomisk politik". Doktoranderna  Tony Johansson och Josef Taalbi köper den borgerliga teorin om nödvändigheten av "jämviktsarbetslöshet", eller NAIRU som det kallas på ekonomernas fikonspråk. NAIRU "är ett relevant begrepp, som alls inte med nödvändighet leder till nyliberala slutsatser".

Det är svårt att tro att deras förslag hade kunnat ändra på det faktum att "socialdemokraterna vid valet 2006 hade regerat landet i tolv år utan att ha lyckats skapa full sysselsättning." Det är väl ok att Riksbanken, liksom amerikanska Federal Reserve,  får ett sysselsättningsmål vid sidan om inflationsmålet, men det räcker knappast långt. Kajsa  Borgnäs efterlyser i sin artikel pengar till en intellektuell upprustning av partiet. Om hon får gehör för det så får man ju hoppas att det satsas på marxistiska ekonomer.

Till sist, redaktionen har spånat fram en lista på 27 reformer, i något som ska motsvara det gamla "arbetarrörelsens efterkrigsprogram" . Det mesta ser bra ut, t.ex. "återställa de jobb som försvann i 90-talskrisen (250 000)", avgiftsfri förskola, tandvårdsreform, socialisering av elmarknaden, kostnadsfri lokal och regional kollektivtrafik, 550 000 nya bostäder till 2020, "stopp för aktiebolagsform och vinst i bibliotek, skolor och sjukhus", "vi skall äga skogen, marken, vattnet och malmen", m.m. m.m. Finansieringen utgör inget stort problem om vi tar tillbaka jobbskatteavdragen, inför två skattesteg till och återinför fastighetsskatt och förmögenhetsskatt.

Tänk om de röd-gröna hade gått till val på det programmet?