Något svar på frågan ger inte boken, vilket väl inte är att vänta. Men pessimismen överväger nog, även om ett par slutkapitel försöker skissa på utvägar.
Boken är skriven av en riktig gråsosse, som visserligen ibland gör ett radikalt intryck, men det beror på att de socialdemokratiska partierna numera gått så långt åt höger. De för inte någon hederlig gammal socialdemokratisk politik längre. Men det visar sig denna traditionella 2efterfrågestimulerande" politik var någonting man mer eller mindre snubblade in i.
Behållningen av Elmbrants bok är de konkreta skildringarna av hur socialdemokratin i Tyskland respektive i Sverige bemötte den ekonomiska krisen efter 1929 års börskrasch. Och hur skillnaderna i politiken kan bidra till att förklara hur Tyskland blev fascistiskt medan Sverige slog in på vägen mot den socialdemokratiska välfärdsstaten - i allians med Bondeförbundet.
Utgångsläget skiljde sig faktiskt inte så mycket mellan Sverige och Tysklan, och därför kan den socialdemokratiska politiken i Sverige framstå som skicklig och framgångsrik i jämförelse med den den tyska som får rejält underbetyg. Visserligen fanns det många förslag även i Tyskland, t.ex. av tyska fackföreningsrörelsen, som gick ut på att införa statliga "stabilitetsåtgärder" i form av nödarbeten, och därmed öka efterfrågan för att "få igång hjulen". Men den tyska socialdemokratiska partiledningen var handfallen och avslog alla sådana statliga åtgärder.
Elmbrant förklarar den som han tycker katastrofala tyska politiken med att ledningen bestod av renläriga marxister, bl.a. ekonomen Hilferding, som såg som sin uppgift att passivt invänta kapitalismens sammanbrott! Det kan kanske ligga en gnutta sanning i det, men mest förefaller den ha präglats av en total vilsenhet och passivitet, som påminner om dagens socialdemokratiska politik.
Den store hjälten i Sverige var Ernst Wigforss, som enligt Elmbrants intressanta teori, på egen hand föregrep keynesianismen. Den s.k. Stockholmsskolan med Gunnar Myrdal och Beril Ohlin har oförtjänt fått äran för den nya ekonomiska, expansiva politiken. Nationalekonomerna överlag var annars lika dumliberala och marknadstroende, som de är idag.
Men Elmbrant tar också fram några fakta som får hjälteglorian att blekna lite. Sverige devalverade t.ex., och dessutom vände konjunkturen, vilket gynnade även t.ex. de tyska nazisterna. Som Marx skrev någonstans, "det finns inga eviga kriser".
Björn Elmbrant döljer inte att för honom är målet att rädda kapitalismen från sig självt, inte att ersätta den med ett socialistiskt system. En fråga man kan ställa sig är då hur realistiskt ett sådant mål är.
En svårare fråga är hur den som har socialismen som mål ska utforma en politik som kanske på kort sikt "räddar" systemet men på längre sikt underminerar det. - utan att provocera fram fascismen Eller konkretare: hur borde de tyska "marxistiska" socialdemokraterna (liksom kommunisterna, som upptäckte faran för sent) ha agerat 1929 - 1933?
Precis som de bör agera nu. Hugg huvudet av bankerna. Nu har man dessutom väldigt lätt att göra det. Det skulle i princip kunna låta sig göras från en laptop på ett café för skenradikala bohemer.
SvaraRaderaVill vi rädda kapitalismen från sig själv? Kanske vi vill det? Imperialismen är kapitalismens slutgiltiga stadium, vi har med världsbanken och petrodollar, osv redan nått det slutgiltiga stadiet. Problemet är att vi inte på långa vägar är redo för nästa steg, varesig organisatoriskt, praktiskt eller teoretiskt. Det är därför jag anser att det nu sker en koordinerad delning av världen i två, man tar ett steg tillbaka. Detta för att imperialismen alltid sönderfaller när det inte längre finns något utanför imperiet att erövra. När man nått det högsta stadiet så har man inte så många val, forsätta på en rovkapitalism som ofelbart leder till imperiets katastrofala sönderfall och stagnation, ta nästa steg i mänsklighetens utveckling i en global provisorisk utopi, eller räddningsplankan, dela imperiet i två delar.
Jag anser att vi kan lyfta mänskligheten till nästa steg på väldigt kort tid, men det saknas rörelserna, viljan och enighet om den provisoriska utopins utformning.
Men delningen av imperiet synes mig bara vara en postmodern konstruktion, det är ingen verklig delning i två tävlande imperier, där man försöker bibehålla tillväxt genom växelverkan mellan krafterna. Men ur sken-separata imperier kan folken växelverka sins emellan och skapa förutsättningarna för nästa steg.
Tänk dig en värld där alla människor och institutioner är sammankopplade med maskiner som omedelbart kan matcha behov med tillgång, önskan med produktion. I en sådan värld fyller pengar ingen funktion. Vi är närmare förutsättningarna för att ända mänsklighetens förhistoria än vi någonsin varit.
Ja det är en paradoxal situation: de materiella förutsättningarna har aldrig varit så goda som nu. Och dit räknar jag den samlade kompetensen hos världens befolkning. Men de politiska och ideologiska förutsättningarna saknas nästan helt. Ser fram mot en spännande upplösning på världsdramat!Kommer den globala uppvärmningen på sikt att bidra till ett uppvaknande?
SvaraRaderaEtt enormt problem i Centraleuropa var att sammanbrotten efter första världskriget skapade anarki och förstörda försörjningsmöjligheter som hette duga och förstörde alliansmöjligheter mellan stad och land. Särskilt under åren 1918-1923 då det fanns en mängd nya svaga och inte alltid erkända stater med försörjningsproblem. I Wien blev situationen katastrofal, folk bokstavligen svalt när spannmål från Ungern och Galizien m.m. försvann och befolkningen sjönk från 2,2 miljoner 1913 till drygt 1,7 miljoner ett årtionde senare (förutom tiotusentals döda under kriget så flyttade människor till sina nya "hemländer" men ochså hem till byn ifall möjligheterna fanns p.g.a. alla försörjningsmöjligheter försvann. "Schwedenplatz" i Wien finns kvar efter den Wienhjälpen som Sverige skickade 1919-1920 till staden, då folk bokstavligen svalt).
SvaraRaderaFolk åkte från städerna ut till landsbygden och plundrade de mest ynkliga av potatisar och rovor, ibland sammanslutna i rena banditgäng med vapen. För bönder och folk på landsbygden blev socialismen lika med utplundrande stadsintressen och de fick stöd från kyrkan (vars präster på församlingsnivå ofta varit ett värn för småfolket). Propagandan med socialister som förstör hem och härd och kultur hade en konkret innebörd hos folk när det var precis det som hände när "socialisterna" dök upp hemma i byn, och kyrkan eldade på med att visa att precis såhär gick det till när folk blev ogudaaktiga stadsbor (för att kompensera för att kyrkan självt misslyckats med att organisera stadsborna i någon mån...). Det fanns liksom inga möjligheter till någon "kohandel" mellan arbetare och bönder som i Skandinavien, splittringarna var för stora och eftersom mer eller drygt halva befolkningen fortfarande bodde och verkade på landsbygden under mellankrigstiden kunde klerikalfascister, Heimwehr och pilkorsare m.fl. skapa sig en stark maktbas medan arbetarrörelsen splittrades i kommunister och socialdemokrater som gärna lade ner mer energi på att bekämpa varandra.
Kolonialmakternas uppdelning av de besegrade imperierna efter första världskriget ställde till med mycket elände... Osmanska rikets uppstyckning lider vi av fortfarande idag. (Det gick en intressant serie om osmanska riket på SVT och Axess-tv.)
Radera