Decemberöverenskommelsen ett steg i fel riktning!

Hur ska man se på "decemberöverenskommelsen" om man tar demokratin i betydelsen folkvälde på allvar? Den kanske är lyckad som en praktisk metod att lösa upp ett parlamentariskt dilemma som sverigedemokraterna försatt den svenska parlamentarismen i. Men den är rimligen ett steg i fel riktning - om man är för en så vidsträckt demokrati som bara är möjlig.

Problemet för det svenska styrelsesättet bestod i att sverigedemokraterna inte "följer praxis", utan uttryckligen sagt att de kommer att rösta mot varje regering som inte anammar deras invandringspolitik. Även om sverigedemokraterna inte säger att de är emot demokratin, så är de uppenbarligen emot parlamentarismen i praktiken. När ett parti konsekvent röstar på förslag som de är emot, för att sabotera en  regerings möjlighet att fungera, då har det partiet ställt sig utanför det gällande styrelsesystemet. Men ska det vara ett problem?

Det kan tyckas lite märkligt är att ett parti med 13 % stöd kan ställa till med en sådan kris, som vi sett under hösten. Beror det bara på "blockpolitiken" som tycks tillåta ett 13 %-parti att bli s.k. vågmästare? Eller är det de etablerade partierna som bäddat för detta själva genom att införa regler som klavbinder dem själva?

Idag är det vanligt med åsikten att det "måste vara möjligt för en minoritetsregering" att styra landet. Varför? I en demokrati är det väl majoriteten som bestämmer, och inte minoriteter? Den "starka regeringen" är ett helt igenom odemokratiskt påfund.

Är det inte snarare så att ju starkare en regering är och ju svagare parlamentet är, desto svagare är demokratin! I varje fall om vi tar demokratins principer på allvar!

I Sverige har utvecklingen ur demokratisk synvinkel gått åt fel håll under en längre tid. Budgetkrisen uppstod just för att partierna kommit överens om att det är hela budgeten man ska rösta på, inte till de enskilda sakfrågorna i den. I och med decemberöverenskommelsen har denna princip blivit till 100 % blivit fastslagen i sten!

Om man istället skulle rösta på t.ex. budgetutgifterna för invandringen separat, då skulle sverigedemokraternas få 13 %  av rösterna i demokratisk ordning och de skulle förlora sin möjlighet till utpressning.

Men då kommer den givna invändningen: eftersom statens utgifter och inkomster måste balansera, så kommer en sådan modell aldrig att fungera. "Helhetsintresset" kommer att tappas bort! Men  vad betyder en sådan invändning egentligen? Jo, att man inte tror att folkets valda representanter kan styra landet. Eller med andra ord, att man inte tror att demokrati kan fungera!

Men övertygade demokrater tror att det "kaos" som skulle uppstå vid införande av fullständig demokrati, skulle leda till folkets valda representanter för att bli omvalda skulle tvingas lära sig hur man praktiserar demokrati i praktiken.

Kampen för demokrati är långt ifrån över.

"Ut ur Kalahari" av Lasse Berg

Budskapet i "Gryning över Kalahari" och "Skymningssång i Kalahari" av Lasse Berg , var att människorna  av naturen är en sociala varelser, som vill samarbeta och umgås med varandra, men inte arbeta mer än några timmar om dagen. Makthierarkier uppstod först med jordbrukets och "civilisationernas" uppkomst för knappt 10 000 år sedan.

Både naturfolkens levnadssätt och modern forskning tycktes stödja tanken om att det klasslösa, kommunistiska samhället inte bara är möjligt, alltså ingen utopi,  utan det som stämmer bäst med människans natur! Därför var det intressant att se vilka politiska slutsatser som Lasse Berg skulle dra i  sin tredje Kalaharibok, "Ut ur Kalahari". Tyvärr visar det sig att han inte ens ställt frågan om hur ett klasslöst samhälle är möjligt idag. Är man intresserad av en diskussion om alternativ till dagens kapitalistiska världssystem, så blir man besviken.

Den Lasse Berg, som skrev böcker ur ett klart vänsterperspektiv i sin ungdom har numera förvandlats till en person som "optimistiskt" hyllar framstegen i världen, ungefär på samma sätt som Hans Rosling brukar göra i sina föredrag. Men Berg hänvisar inte bara till statistik utan berättar också om hur han åkt tillbaka till byar i Indien som han besökt före den "gröna revolutionen". Överallt i Asien har fattigdomen minskat kraftigt, flickorna går i skolan o.s.v..

Till sin förvåning är dock hans gamla bekanta ändå sällan nöjda med livet. Inte bara BNP utan även ojämlikheten har ökat, och med den missnöjet. Det blev varken "kapitalism eller kommunism, utan konsumism", en ständig jakt på fler varor att konsumera. 

Det stora problemet i dag ser Berg inte i växande klassmotsättningar utan i den växande ensamheten, överallt i världen, både i rika och fattigare länder.

På 60-talet trodde man allmänt att Afrika skulle lyckas bättre med sin ekonomiska utveckling än det korrumperade, överbefolkade Asien, men det blev ju tvärtom. Inte undra på att Berg är försiktig med spådomar idag. Men hans spekulationer om varför Afrika haft så oväntat stora problem med BNP-tllväxten, är rätt intressanta.

Det afrikanska jordbruket, söder om Sahara, krävde till skillnad från det asiatiska, inte hierarkiska organisationer för t.ex. bevattning. De stora riken som ändå uppstod då och då, var centrerade kring handeln, inte kring produktionen, som var lokal och inte krävde samordning.

När kolonialisterna försvann, så tog de med sig de statsapparater de byggt upp, och det fanns inget kvar som de afrikanska länderna kunde bygga vidare på. Därav det kaos, som först nyligen övervunnits i några länder.

 Förklaringen till framgångarna i Asien är att de just haft stater. Och det är denna organisation som varit avgörande  - oavsett hur korrumperade (Bangladesh) dessa stater varit! En urusel stat är tydligen mycket bättre än ingen alls. Det är ett konstaterande man nog kan dra både optimistiska och pessimistiska slutsatser ifrån...