söndag 5 augusti 2012

Vad var det för fel på den "demokratiska centralismen"?

Olika varianter av "demokratisk centralism" har präglat partier med ursprung i arbetarrörelsen. I de kommunistiska partierna var termen vedertagen, även om många kommunister sedan Sovjetunionens fall flörtat med anarkistiska tankar om att organisering via partier numera skulle vara en oframkomlig väg. 

Att även den svenska socialdemokratin behärskas av en sorts "demokratisk centralism" framkom med stor tydlighet när Håkan Juholt avsattes av personer som samtidigt bedyrade honom allt stöd.

Om man med "demokratisk centralism" menar principen att organisationen demokratiskt fattar beslut om en handlingslinje och att medlemmarna sedan följer besluten, då är begreppet okontroversiellt. Men i arbetarrörelsen har det kommit att innebära betydligt mer.

En tolkning har varit att politiken först diskuteras "internt" innan den "förs ut" till folket av ett kollektiv som till synes tycker likadant. Att föra fram avvikande åsikter från "partilinjen" bör man inte göra. Gör man det ändå så anklagas man lätt för "fraktionsverksamhet". Det säger sig självt att fraktionsförbudet hämmar den politiska debatten och att det är ett mäktigt vapen i händerna på varje partiledning.

Under en tid kan visserligen en organisation som tillämpar en sådan hård partidisciplin verka vara oerhört effektiv. Men historien visar att i längden spricker sådana partier eller så tynar de bort.

Den här "hårda" tolkningen, speciellt inom kommunismen, har på senare tid utsatts för kritik av forskare som Lars Lih. Den leninistiska, bolsjevistiska partimodellen uppstod först efter oktoberrevolutionen. Före denna fördes debatten inom både den tyska och ryska socialdemokratin helt offentligt. Strax före oktoberrevolutionen diskuterades t.o.m. tidpunkten för maktövertagandet i pressen, utan att någon uteslöts ur  partiet!

 Det var en myt som spreds både av "trotskister" och "stalinister" efter Kommunistiska Internationalens bildande, att de ryska bolsjevikerna skulle ha tillämpat några speciella  "bolsjevikiska" principer i sitt partibygge före revolutionen.

Det fraktionsförbud som infördes redan under Lenins tid, var vad jag kan förstå ett av "1900-talskommunismens" värsta misstag. Inte för att det är något positivt i sig med fraktioner, partier inom Partiet, inte ens om man som trotskisterna döper om dem till "tendenser" och t.o.m. uppmuntrar till sådana. Men att förbjuda fraktioner är ett säkert sätt få hemliga och därmed riktigt skadliga fraktioner att uppstå.

De kinesiska kommunisterna förde fram viss kritik mot Stalins verklighetsfrämmande syn på det "monolitiska partiet". Det pågår enligt Mao hela tiden en kamp inom Partiet mellan "två linjer", och den kampen går inte att önska bort, utan är tvärtom det som utvecklar partiet. Men genom att man ändå schizofrent nog behöll den "demokratiskt centralistiska" principen om lydnad under Centralkommittén,  så lyckades "kapitalistfararna" enkelt ta makten efter Maos död.

Ett grundläggande fel med denna "demokratiska centralism" är den felaktiga uppfattningen att organisationer kan ha åsikter. Det är uppenbart en fiktion, men en fiktions som man låtsas tro på. Åsikter kan man naturligtvis bara individer ha. Och åsikter är något som alltid måste kunna ifrågasättas - annars försvinner inte "felaktiga åsikter", d.v.s. åsikter som inte stämmer med verkligheten.

Vad organisationer ska fatta beslut om är inte "åsikter", utan om gemensamma aktioner. Ledningar vill naturligtvis av bekvämlighetsskäl kunna styra åsiktsutbytet och debatten. Strategin får visst diskuteras, men bara före kongressen, i "ordnade" och av ledningen beslutade  "former". Men en sådan makt får man aldrig ge någon ledning!


4 kommentarer:

  1. Vad som fungerar bäst kan väl inte ses isolerat från den miljö där partiet opererar? De verkliga problemen, och pinsamma situationerna, uppstår när man som socialdemkraterna skall försöka köra med någon sorts partidisciplin medan ledningen till stora delar är korrupt och fåtalet kvarvarande medlemmar i allmänhet inte klarar av att säga ifrån. Under den tsaristiska diktaturen var förhållandena annorlunda för de militanta socialdemokraterna: partiledningen skötte sig rätt bra och medlemmarna var alerta (tror jag i alla fall).

    SvaraRadera
  2. Du tar upp situationen under tsarismen, som skiljde sig kraftigt från den miljö som t.ex. de tyska socialdemokraterna arbetade under (även om de också fick gå under jorden under perioden med Bismarcks socialistlagar).

    Den ryska socialdemokratins båda fraktioner, bolsjeviker och mensjeviker, var tvungna att avstå från den "demokratiska" sidan i den "demokratiska centralismen". A och O var att undvika att bli tagen av den politiska polisen och bli skickad till Sibirien, vilket man ändå blev gång på gång. Och partiledningen befann sig i Schweiz...

    Under den första ryska revolutionen, 1905, infann sig en period av politisk frihet i Ryssland, och Lenin förklarade att nu kan vi börja ordna med val till partiets ledande organ och att nu kan vi organisera oss som vi vill, nämligen som de tyska socialdemokraterna!

    Det som ofta betraktas som den leninistiska, extremt centraliserade partimodellen var en följd av den tsaristiska diktaturen. Att tillämpa en del av dessa centralistiska vanor efter oktoberrevolutionen och t.o.m. skärpa dem med fraktionsförbudet var däremot ett frivilligt, men ödesdigert val av Lenin och det ryska kommunistpartiet.

    Och där tror jag ett auktoritärt drag hos Lenin spelade in - ett personlighetsdrag som Rosa Luxemburg uppfattade instinktivt, men som faktiskt sällan uttrycktes i det som Lenin skrev (utom mot slutet av hans liv, när han t.ex. kunde skriva sådant som att socialismen var beroende av att ett dussin partiledare kunde hålla ihop).

    Socialdemokratins problem är en sak för sig - och nog mycket större än felaktiga uppfattningar om den "demokratiska centralismen". Ett arbetarparti som driver kapitalets intressen, kan ju inte gärna fungera speciellt demokratiskt. Möjligen kan man tillämpa demokratiska procedurer, men reellt kan aldrig medlemmarna ges något större inflytande över politiken. Ett tydligt exempel är ju beslutet på förra kongressen att godta vinster i vården.

    SvaraRadera
  3. Det var ju inte bara tsarismen som var till besvär. När den till slut försvann så hade ju bolsjevikerna att hantera anarkister, mensjeviker, socialrevolutionärer av olika sorter. Samt att det uppstod jobbiga fraktioner i partiet. Och utanpå detta invasioner från alla håll. Och eftersom alla fått sin politiska skolning huvudsakligen under illegala och ofta våldsamma förhållanden blev resultatet därefter. Konspirationer till höger och vänster, kupper och kort stubin vad det gällde våldsanvändning.

    SvaraRadera
  4. "Konspirationer till höger och vänster" fanns det förstås även om omfattningen nog överdrevs kraftigt av den politiska ledningen i slutet på 30-talet.

    Delvis trodde man väl själva på att det fanns ett omfattande tyskt och japanskt agentnät i landet. Men när man driver all politisk opposition under jorden, så kan det bli svårt att skilja på skräckfantasier och verklighet... Och "konspirationer" uppstår förstås när legal opposition inte längre är möjlig.

    För även om oppositionsgrupperna på 20-talet hade fel i vissa saker - den idiotiska kritiken mot "socialim i ett land" t.ex. - så satte de ju fingret på vissa reella problem: byråkratiseringen och privilegiesystem.

    Men det vi kan lära oss idag är att se felaktigheterna i det tänkande man hade - och som är mycket mer vanligt förekommande än att det kan avfärdas som "stalinism" - och som går ut på Enighet är någonting i sig bra och efterstävansvärt och möjligt att någonsin uppnå. De som vägrar att vara "eniga" är följaktligen förrädare eller agenter för främmande makt.

    Maos kritik av det där hyllandet av den totala enigheten i Sovjet var mycket bra, men tyvärr stannade han på halva vägen - speciellt i praktiken. Utlyser man en kampanj för att "låta hundra blommor och hundra tankeskolor tävla" och sedan stoppar "borgerliga högerelement" i fängelse, då kan man ju undra vad den "liberalismen" var värd.

    SvaraRadera