"Vegomyten" och jordbrukets framtid

De amerikanska gröna revolutionärerna berördes kort i inlägget "Måste vi återgår till jägar- och samlarstadiet för att rädda planeten?". Nu har jag läst "The Vegetarian Myth, food, justice and sustainability" ("Vegomyten" på svenska) av en av dem, Lierre Keith, och känner mig rätt tagen av den.

Keith är en f.d. vegan som vänt 180 grader, och i  boken gör hon ett ursinnigt angrepp på veganismen som ideologi. Själv har jag varken varit vegan eller vegetarian, men känt att vegetarianismen nog är moraliskt mer högstående än att äta kött.

Keiths bok har nu övertygat mig inte bara om att människokroppen är gjord för att äta kött, utan också om att den "moraliska veganismen" gör ett filosofiskt misstag när den bortser från att liv och död, att äta och att ätas, är båda lika naturliga delar av det ekologiska kretsloppet.

Om "Vegomyten" bara skulle ha varit en kritik av  veganismen, så skulle den inte platsat på den här bloggen. Men man behöver absolut inte vara vegan för att ha behållning av boken. Det är planetens framtid den handlar egentligen.

Lierre Keiths strategi för att rädda vår planet är intressant. Hon förkastar livsstilsförändringar och andra individuella lösningar. Det är politisk kamp och direkta aktioner som kan demontera bolags- och övriga maktstrukturer.

Keith pläderar för en säregen blandning av kommunistisk och anarkistisk strategi. Hon tror varken att makthavarna frivilligt komma att släppa ifrån sig varken rikedomar eller makt.  Men hon tror inte heller att folkmajoriteten kommer att kunna mobiliseras. Vi har för lite tid på oss helt enkelt. Den globala uppvärmningen måste stoppas nu.

Det faller på en liten medveten elit att stoppa katastrofen, en tanke som liknar den gängse vrångbilden av Lenins partiteori. Men denna mer eller mindre underjordiska elit måste få stöd från dem som jobbar öppet och legalt.

Det riktigt kontroversiella i boken, tycker jag, är Keiths argumentation för att det inte är bara kapitalismen som måste bort, utan också industrialismen och jordbruket. Katastrofen inleddes för 10 000 år när man började odla säd och därmed förstöra de naturliga ekologiska miljöerna, som alltid innehåller många arter som samverkar med varandra. Matjordslagret blir bara tunnar och tunnare, och världens livsmedelsproduktion är idag helt beroende av oljan.

Det ligger en hel del i det hon skriver om jordbrukets fördärvlighet, men jag är inte övertygad om att vi kan eller ens skulle vilja "gå tillbaka" till tiden före jordbruket. Det förutsätter enligt Keith t.ex. att jordens befolkning fås att minska till några hundra miljoner personer.  Hennes argument är att det kommer att ske - frivilligt eller inte.

Jag tycker inte att Keith har tillräckligt med fakta bakom sina mest kontroversiella åsikter. Men hon har så pass mycket på fötter så jag tycker inte heller att det bara går att avfärda  henne.

Keith argumenterar hela tiden utifrån biologi, kemi och fysik. Men hon är sämre på ekonomi. "Peak oil" innebär inte att oljan plötsligt tar slut. Det som händer är snarare att den kommer att bli dyrare och dyrare. Om vi skulle lyckas införa ett samhälle med planhushållning borde man gradvis kunna anpassa sig till detta.  Annars tror jag hon har rätt i att katastroferna kommer.