måndag 6 augusti 2012

Pål Steigan kontra Stefan Lindgren

Det har uppstått en debatt mellan två gamla maoister om en ytterst viktig fråga: finns det någon möjlighet för kapitalismen att komma ur den pågående depressionen genom reformer? Lindgren tror det, men inte Steigan.

Efter varsitt debattinlägg står det 1 - 0 till Steigan. Vi får se vad Lindgren svarar...

Det som är avgörande är enligt min mening bedömningen av den ekonomiska situationen. Och då är det nödvändigt att sätta sig in i denna med utgångspunkt från Marx teorier i Kapitalet. En som ägnar sig åt sådana studier är Michael Roberts. Diverse förslag till reformer av penningsystemet kan vi nog glömma!

Det är tänkbart att kapitalismen kan "lösa" sin kris på samma sätt som på 30-talet, genom världskrig och genom enorm förstörelse av produktivkrafterna. Och kapitalismen skulle sedan kunna rulla igång igen. Men jag tror inte Lindgren eller någon annan ser den "lösningen" som acceptabel.

Tillägg 9 augusti 2012: Stefan Lindgren har gjort ytterligare ett inlägg här.  Steigans tal på fredskonferensen i Degerfors, som utlöste debatten finns här.

9 kommentarer:

  1. Krigets roll i det hela var att göra budgethökarna politiskt irrelevanta. Den verkliga drivkraften till reformen var arbetarrörelserna i främst Norden och USA och de antikoloniala rörelserna i främst Indien. Plus Sovjets roll av uppstickare som man måste ta vinden ur seglen från, med diverse marshallhjälp.

    Att blåsa upp kriget som "det som förändrade världen" är politiskt farligt, det låter ana att det inte spelar nån roll vad vi gör, det går åt helvete i alla fall. Plus alltså att det förmodligen är fel.

    SvaraRadera
  2. Visst spelar det roll vad vi gör. Men debatten borde handla om vad vi ska göra, och vilka "reformer" som ska ställas som mål. Och där är frågan om keyenesiansk stimulanspolitik har utsikter att lyckas idag relevant.

    Motsatsen till den keynesianska politiken är knappast en snar socialisisk revolution à la Oktoberrevolutionen, som Lindgren tycks mena. Istället behövs det krav på åtgärder som attackerar kapitalets makt, som leder till radikala förändringar i samhällssystemet.

    Den gamla debatten om reform kontra revolution måste nog
    tänkas igenom på nytt idag. Reformer som betyder något kanske idag är omöjliga utan "revolution"?

    Stefan Lindgren föreslår "strukturreformer", men det är oklart vad han menar med det. Pål Steigan har konkreta förslag på t.ex. förstatligande av banker och storföretag, som i sig inte behöver leda till socialism, men som skulle kunna vara steg på vägen, beroende på vilka som kommer att kontrollera dessa företag.

    SvaraRadera
  3. Olof Carlsson i Katrineholm har bett mig lägga in följande kommentar:

    Till att börja med så är ju krig motsatsen till demokrati och civilisation. Om krig sedan skall fungerar som ekonomisk stimulans så förutsätter väl det att någon part har sin produktionsapparat någorlunda oförstörd. Det är ju inget som självklart är gällande efter ett eventuellt kommande krig. Dessutom blir det i krig accepterat även bland marknadsliberaler med massiv statlig intervenering. Totalt krig är ju en typ av planekonomi.

    Om samhället kan mobilisera kring lika tydliga civila mål som kriget tex. förnybar energiproduktion och förnybar råvaru- och matförsörjning så borde man i fredstid kunna imitera de processer som verkar i en krigsekonomi och efterkrigs boom.

    Men förutsättningen är väl att vi lyckas skapa en folkrörelsemobilisering kring detta. Utan folkrörelser så blir det ingen demokrati oavsett hur det politiska systemet ser ut. Om de kapitalägare som idag styr utvecklingen inte upplever sin maktposition hotad så sker nog ingen förändring. En välorganiserad maktelit kan ju även tänkas försöka satsa på att behålla sina privilegier i en nedåtgående ekonomi.

    Olof Carlsson

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag instämmer i allt.

      Nästa storkrig behöver inte alls följas av någon "efterkrigsboom".

      Radera
  4. För det första får man definiera vad man menar med keynesiansk. Det betyder märkligt nog inte det vi har fått lära oss - när konjunkturen går ner konsumerar staten mer och vice versa. Det är Paul Samuelsons version. Det Keynes rekommenderade var att när kapitalet inte vill investera får staten göra det. Vilket givetvis är mycket mer strukturellt bestämmande.

    Det är inte "socialism" vad detta nu är, men det är helt klart att utmana kapitalet. I synnerhet om de offentliga investeringarna går till sånt vi behöver, inte bara till sånt som är "lönsamt".

    Så jag tycker att vår roll bör vara att föreskriva såna investeringar. Göra som folkrörelsesamarbetet i Danmark, se http://gemensam.wordpress.com/2012/02/29/ljuset-fran-danmark/

    SvaraRadera
  5. Det danska programmet för en omställning till en hållbar, ekologisk ekonomi, som du länkade till, var riktigt bra. Och överraskande radikalt.

    Det som är knapphändigt beskrivet är den politiska strategi som ska leda till att vi får en regering, som börjar genomföra den stora omvandling av ekonomin, som de förespråkar. En omvandling, som är större än någon "keynesiansk" politik som hittills praktiserats någonstans.

    SvaraRadera
  6. Ursäkta att jag kommer sent till den här debatten. (Jag låtsas som jag inte märkte det där om reformer av penningsystemen:-) ) Klickade över till Roberts blogg som jag inte läst så mycket. I en kommentar till det här inlägget http://thenextrecession.wordpress.com/2012/08/20/capitalist-crisis-theory-and-practice/ säger en som heter Larsson något intressant, på tal om att krig innebär att man kan börja om från början: det är ju så att tekniken inte stått stilla, nystarten kommer att ske från befintlig teknisk nivå, inte en nivå som fanns tidigare. Till det kan man lägga att krig har en tendens att driva fram en massa ny teknik väldigt fort. Det som i värsta fall kan hända är en civilisationskrasch på grund av krig som gör att det inte blir någon nystart över huvud taget. Högkonjunkturen efter Andra världskriget hängde förmodligen samman med att en del av krigskonjunkturen fördes över till det kalla krigets jätterustningar och militariserade ekonomier, men att det inte ledde till ett tredje världskrig. Jag tvivlar på att den bravaden kan upprepas.

    SvaraRadera
  7. Välkommen till diskussionen! Den måste fortsätta så länge som depressionen fortsätter...

    Det känns lite makabert att spekulera i om kapitalismen lyckas återhämta sig efter ett nytt storkrig... Idag handlar det väl mer om det finns en "keynesiansk lösning" på krisen. Vilket Roberts har goda argument för att det inte finns. Utan att det nu är hög tid för den verkliga lösningen: en planerad, demokratisk ekonomi, socialism alltså.

    SvaraRadera
  8. Socialism eller barbari tycks vara alternativen. Men misstänksam som jag är undrar jag inte om krigspratet helt enkelt handlar om en ändlös rad av "lönsamma" krig/folkslakter i Tredje världen. Inte något som sätter kapitalismens kärnländer i fara.

    SvaraRadera