måndag 20 augusti 2012

Obama och att stödja det minst onda

I ett tidigare inlägg, kommenterade jag kort, principen om att "min fiendes fiende är min vän".  En snarlik princip, som jag också nämnde i inlägget, är att man ibland måste välja det "minst onda av två onda ting". I USA pågår en debatt om den senare principen bör tillämpas i det kommande presidentvalet av den vänster som är motståndare till Wall Street och de imperialistiska krigen.

Ett debattinlägg av Mike Ely har, tycker jag,  förkrossande argument för att principen om "det mindre onda" inte ska användas i detta läge av dem som är emot världssystemet, specifikt av dem som kallar sig kommunister. Deras uppgift är att avslöja systemet, och att både Demokraterna och Republikanerna är delar av det.

Följande stycke i Elys kritik av det "kommunistiska" FRSO:s rekommendation att rösta på Obama, är intressant:

"Voting  is really is not the issue, because (as FRSO also explains from their own perspective) voting actually doesn’t change things. It is the politics and channeling around the voting that matter. And the politics of emphasizing the evil of Republicans, while soft-pedaling the crimes of the Democrats (who btw hold a  lot of power) is far more significant than whether this or that leftist votes (or whether this or that FRSO support mobilizes votes). In other words, the significant thing is that FRSO (and its supporters) train people in the terrible logic and practice of the lesser evil (even if each of them insists that they, personally, would never vote for him)."

Själva röstandet är med tanke på vänsterns svaghet i USA rimligen underordnad den politik som vänsterkrafterna propagerar för. Vänstern avgör ju inte valet. Där har Ely rätt, tycker jag.

Ely tycks mena att prakttiserandet av "det mindre ondas" teori alltid är fel. Men ett känt exempel på hur kommunister självkritiskt senare erkänt att man agerade fel var när man för sent övergav linjen att socialdemokrater och nazister var lika goda kålsupare ("tvillingar") i 30-talets Tyskland.

Och även om det inte spelar någon större roll vem vänstern i USA rekommenderar folk att rösta på, så var läget annorlunda t.ex. i Grekland före senaste valet. De "kommunister" som principfast avstod från att rösta på Syriza, och därigenom hjälpte fram högern till regeringsmakten, agerade knappast förnuftigt.

Tyvärr är politik svårare än att tillämpa en eller annan till synes självklar princip i alla situationer. Man kommer inte undan en konkret undersökning och diskussion om den specifika i situationen.

7 kommentarer:

  1. Vad är bäst: en smart gangster eller en dum, en listig illusionsmakare eller en tönt som tämligen omgående genomskådas? Jag funderade över det redan innan Obama valdes. Det blev värre än jag trodde. Karln måste betraktas som ett monster - och därmed en perfekt företrädare för USA:s mest vedervärdiga politik.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är en tänkvärd vinkel på saken. Obama skulle därmed mycket väl kunna betraktas som det "större onda", varför slutsatsen är att vänstern borde rösta på Mitt Romney... Vad jag förstått så finns det dom som faktiskt resonerat så i USA.

      Liknande tankegångar förekom väl också i Komintern i början på 30-talet. Socialdemokraterna sågs som farligare än nazisterna eftersom de var skickligare än nazisterna på att dupera arbetarklassen genom sina positioner i fackföreningarna. Och det kan mycket väl ha varit en rimlig ståndpunkt 1928 före, men knappast 1932.

      Radera
  2. Eftersom röstandet inte spelar så stor roll - men samtidigt inte kostar något - kan man ju lika gärna rösta på det minst onda och sen göra något helt annat såna dagar då röstande inte pågår.
    Ingen kräver att man måste vara så mördande konsekvent att man stöder den man röstar på. Ett val är helt enkelt ett anställningsförfarande - man anställer den minst inkompetente av dem som har anmält sig, men man fortsätter att sköta sitt eget jobb. Vilket bland annat består i att bygga upp något bättre.

    SvaraRadera
  3. Ja, jag håller med om det. Det är lite paradoxalt när det förs upphetsade debatter om vem man ska rösta på mellan personer som anser att röstandet inte påverkar politiken så mycket.

    Men en rekommendation att rösta på Obama leder lätt i konsekvensens namn till en okritisk inställning till presidenten. Och det tyckte jag Mike Ely lyckades visa är vad som också hänt.

    SvaraRadera
  4. Såvitt jag kan förstå finns det väl inte i USA, lika lite som i Sverige, något seriöst bra regeringsalternativ. Det handlar om skademinimering i båda fallen.

    I Obama-fallet handlar det väl dessutom om att den största skadan görs globalt vilket inte påverkar USAs medborgare särskilt mycket. Och inget val har någonsin avgjorts av utrikespolitik. Valet där, liksom överallt, handlar om politikens påverkan på de röstande.

    SvaraRadera
  5. Ely är mer nyanserad än han (verkade) vara i följande inlägg från 2010: http://kasamaproject.org/2010/09/29/communist-electoral-participation-a-matter-of-specifics-not-principle/

    SvaraRadera
  6. En poäng till Ely, jag gillar pragmatiker.

    SvaraRadera