fredag 24 augusti 2012

Feldt om socialdemokratins kris

En fråga som dyker upp  när man läser Kjell-Olof Feldts "En kritisk betraktelse" med underrubriken "Om socialdemokratins seger och kris", är varför Feldt är socialdemokrat. Hans politikrekommendationer i slutet av boken kunde lika gärna vara skrivna av en moderat, och att han aldrig sett sig som socialist av något slag framstår klart. Wigforss avfärdas t.ex. som "utopist"!

Ett kapitel med rubriken "Kapitalismen - vad gör vi med den?" börjar med följande anekdot: "Vid ett samtal med  jag hade med Tage Erlander 1984 försökte han övertyga  mig om att socialdemokratin måste förbli ett antikapitalistiskt parti". Men det lyckades Erlander förstås inte med - Feldt hade inte och har ingen ideologi. Men Feldt inser att det kan finnas en poäng för Partiet med den utopiska "drömmen om det klasslösa och jämlika samhället", för att hålla "Rörelsen samman" och hålla uppe "rågången mot de borgerliga partierna".

För Feldt handlade uppgiften  som finansminister och ordförande i riksbanksfullmäktige att få kapitalismen "att fungera". Och då krävs det uppoffringar av folket! Man kanske kan jämföra honom med de nyliberala "teknokratiska" bankirer som idag styr i länder som Italien och Grekland. 

Feldt försvarar fortfarande den nyliberala politik han drev på 80-talet. Avregleringen av banksektorn ledde visserligen till bankkollaps och kris, men det var ju politiskt omöjligt att samtidigt låta kronan flyta, vilket han av någon anledning tror hade hjälpt.

Men besviken är han - dels på LO som inte hängde med i alla svängar, dels på de otacksamma medlemmarna i hans eget parti - "inte ens vårt folk godtog regeringens maning om att uppoffringar i solidaritetens namn var nödvändiga"!

Feldts självsäkerhet är större än hans  förmåga till kritiskt tänkande. Han köper fortfarande propagandan om  "kostnadsinflation" från 70-talet, han tror fortfarande att det måste finnas 6 % arbetslöshet för att undvika inflation ("NAIRU"), han har svalt propagandan om ålderschocken, m.m. m.m.

Även om Feldts åsikter ligger nära högersossarnas som styr SAP idag, så tror jag inte att de är glada över den här boken. Feldt är nämligen frispråkig och visar hur illa det är ställt det med SAP idag. "Kommunikatörerna" har tagit över, medlemmarna har noll inflytande och det går inte längre att tala om ett folkrörelseparti.

Feldts rekommendation är att istället för PR-människor, satsa på "analytiker". Och då tänker han nog på personer som han själv, "experter" med gediget opolitisk (borgerlig) världssyn.

Första halvan i boken om SAP:s historia, är faktiskt klart läsvärd. Till skillnad från gängse högersossar, så förtränger han inte SAP:s socialistiska rötter. Det finns faktiskt stora  likheter mellan hans historieskrivning och den som Daniel Ankarloo gör i "Välfärdsmyter".

Skildringen av motsättningen inom rörelsen mellan kommunpolitiker och rikspolitiker är också intressant.  Den uppgivenhet och passivitet som präglar politikerna på den lokala nivån, vilken Ankarloo skildrade i "Välfärdsmyter", får sin förklaring: de blev överkörda gång på gång, då rikspolitikerna överlät stora uppgifter till den kommunala nivån utan ge den motsvarande resurser. Den kommunala demokratin är nog i stort sett ett skämt idag. Men Feldt skulle förstås aldrig uppmana dem att göra uppror...

Det finns en klarsyn hos Feldt om att bankernas verksamhet idag är samhällsskadlig, då "de stora bankernas ledningsskikt verkar ha svårt att förstå att de numera företräder samhällsinstitutioner och inte enbart företag som tjänar privatkapitalistiska intressen". Vore det inte logiskt då att "socialisera affärsbankerna"? Nej, "det är inte sådana ungdomsförvillelser jag vill att socialdemokratin ska återvända till".  Feldts alternativ är att istället dela upp storbankerna i mindre banker, vilket han ser som en kapitalistisk lösning, för då ökar ju konkurrensen.

11 kommentarer:

  1. Är inte Feldt bara ett ledsamt exempel på vad som kan hända när folk får huvudet fullt med neoklassisk nationalekonomi, även om man kommer från ett arbetarhem? Och så kan man ju fundera på vad det var för nationalekonomi som i forntiden lärdes ut i fackföreningsrörelsens och ABF:s studiecirklar.

    SvaraRadera
  2. Gunnar Sträng var en finansminister, som hade en hälsosam skepsis mot professorerna i nationalekonomi. Finansminister Feldt däremot var väl mer som just en av dessa nationalekonomer, som instinktivt alltid larmade om hoten mot "industrins konkurrensförmåga", främst förstås höga löner. Det har knappast något med kunskaper i ekonomi eller med vetenskap att göra, utan med försvar av kapitalets intressen.

    Det är en intressant fråga vad en sådan ekonomisk praktiker som Sträng utgick ifrån för ekonomisk teori. Det var knappast marxism.

    Jag misstänker att Sträng i stort klarade sig med idén om att statens inkomster och utgifter borde balansera. Då räcker det med att kunna addera och subrahera...

    Och frågan är väl om Feldt heller hade mer avancerade insikter i nationalekonomi trots sin utbildning. Jag minns ett program i Axess-kanalen för något år sen när han satt i en panel med ekonomiska experter, som fick frågan om vad pengar är för något egentligen. Och hur de bara kunde försvinna vid finanskraschen hösten 2008! Det blev en lång pinsam tystnad, tills Feldt viftade bort frågan med att pengar behövs för handel med varor. Goddag yxskaft...

    SvaraRadera
  3. Sträng var väl mest praktiker som skulle vara "rikshushållare". Så mycket ekonomisk teori kan han väl inte ha fått sig till livs när han cyklade runt och organiserade lantarbetare. Och han var ju väldigt inriktad på att kratta manegen åt storkapitalet, wallenbergare och andra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror väl inte att Sträng själv såg som sin uppgift att "kratta manegen" åt Wallenbergarna. Men han trodde uppenbarligen - åtminstone efter sin period som agitator - att kapitalismen skulle kunna reformeras så att behovet av ett annat system helt skulle försvinna.

      Sträng blev ju chockad över Låginkomstutredningens resultat över hur många som hade det knapert i "folkhemmet". Han trodde helt enkelt inte på det, precis som Reinfeldt idag tror att det bara är "sekunda" arbetskraft som inte får jobb i massarbetslöshetens Sverige.

      Radera
    2. Låginkomstutredningen - var det inte den som försvann genom en fallucka när den gav fel resultat?

      Radera
    3. Jag googlade lite och hittade följande, där Strängs ökända uttalande är citerad, om hur man är "funtad å kroppens och huvudets vägnar" om man har så låga inkomster:

      'I mitten av 1960-talet hade också den så kallade låginkomstutredning startats under ledning av LO-ekonomen Per Holmberg. I slutet av 1960-talet började den publicera sina förfärande resultat, som pekade på en verklighet som sällan varit synlig - kanske var tredje löntagare hade mycket låga inkomster.

      Alla i partiledningen uppskattade inte utredningens resultat. I slutet av 1960-talet hade Gunnar Sträng börjat tala om att välfärdsbygget var färdigt, att det bara återstod några smärre finjusteringar. Låginkomstutredningen innebar ett grundskott mot Strängs slutsatser. Han blev så förfärad att han i ett bekant uttalande undrade hur man är ''funtad å kroppens och huvudets vägnar'' om man har så låga inkomster som låginkomstutredningen redovisat. Utan att tala med Palme lade han och inrikesminister Eric Holmqvist ner utredningen.'
      (http://www.abc.se/~m9339/bib/palme/palme-5.html)

      Radera
  4. Gunnar Sträng ('kapitalets dräng') antog alltså att en ganska stor del av det egna partiets väljare var blåsta i roten! Men det här förklarar ju en del av partiledningens uppträdande: man hade helt enkelt tappat kontakten med delar av den egna basen, och trodde att det bara var studenter och långhåriga typer som demonstrerade och var missnöjda. Och så kom strejkvågen från slutet av 69 och framåt, och toppgubbarna fattade ingenting ...!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den där artikeln som citatet om Sträng är hämtat ur, beskriver också motsättningen mellan Palme och Sträng i den här frågan. Och just motsättningar mellan olika uppfattningar inom socialdemokratin präglar Feldts debattbok. Den "analys" som den kommunistiska vänstern gjorde på 60- och början på 70-talet (t.ex. Sträng som "kapitalets dräng" och sossar som eviga förrädare) var alldeles för enkel i sin vulgaritet.

      Den här linjen korrigerades senare, men då slog det över i överoptimistiska förhoppningar, som när SKP uppmanade sina medlemmar att rösta på SAP.

      Radera
  5. För Sträng var tillvaron enkel, man låg på toppen av en investeringsperiod - en "kondratiev A" - och allt gick av sig själv. Det var svårare för Wigforss, han var tvungen att vara kreativ.

    Litegrann var förstås socialdemokratins 30-talskreativitet av karaktären "förändra allt för att ingenting ska förändras". Men vi får inte nedvärdera dom för det; "mänskligheten ställer sig aldrig större uppgifter än den kan lösa", och att hitta på ett helt nytt system är SVÅRT. Sossarna nöjde sig med det näst bästa - och om man ser vad som hände i diverse grannländer var det inte så dåligt.

    Eller om man ser vad som händer idag.

    Fast egentligen gör vi oss skyldiga till ett intellektuellt misstag. Wigforss och 30-talets sossar var kreativa för att dom måste - folk var i upprorstagen, och de var helt enkelt tvungna att komma upp med något som höll. Idag sitter vi på våra stjärtar och låter såna som Feldt härja. Vad kan man egentligen begära? Att dom ska göra mer än dom måste? Varför skulle dom det?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det ligger någonting i det. Att bara klaga är inte konstruktivt.

      Den antikapitalistiska vänstern på 80-talet (det som fanns kvar av den) var desorienterad och förstod inte vad som hände: att det globala kapitalet hade gått på offensiven, med "nyliberalismen" som ideologi. Den flodvågen gick knappast att stoppa, vilket även keynesianerna i LO-toppen fick erfara.

      Radera
    2. Det som hände på 80-talet var att industriarbetsplatserna försvann i ilfart från Europa, och att arbetarrörelsen därmed knäcktes. Men givetvis betydde det mycket att dess ledning hade deltagit i jakten på militanter under hela uppsvinget 1965-75, för att på det sättet göra sig "regeringsdugliga", dvs acceptabla för exportindustrin.

      Ideologin var bara kryddan i anrättningen.

      Radera