Jag har tidigare kommenterat den pakistanfödde brittiske ekonomen Anwar Shaikhs idéer om konkurrensens natur några gånger, bl. a. här och här. Nu har han publicerat ett monumentalt verk i nationalekonomi, "CAPITALISM Competition Conflict Crises".
Hans föreläsningar utifrån boken finns också att lyssna till på youtube.
Huvudbudskapet i boken är att den dominerande, neoklassiska nationalekonomin är värdelös eftersom den inte utgår från hur ekonomin fungerar i praktiken. I stället borde ekonomerna återgå till de "klassiska" politiska ekonomernas sätt att arbeta. Dit räknar han i huvudsak Adam Smith, David Ricardo och Karl Marx.
Man kan nog säga att Shaikh är en marxistisk ekonom, men han förkastar inte en del av Keynes resultat inom makroekonomin - i varje fall om man tolkar Keynes utifrån den klassiska, materialistiska traditionen. Men Shaikh är ändå kritisk mot mycket av det som brukar betecknas som "heterodox ekonomi", som oftast utgår från de neoklassiska modellerna, som man felaktigt tror "gällde på 1800-talet under den fria konkurrensens era".
Det hjälper inte, säger Shaikh, att beskriva verkligheten som en samling "avvikelser" från en modell som är totalt fel från början.
En stor fördel är att Shaikh som professionell ekonom behärskar de moderna, nationalekonomiska verktygen, matematik och statistik. Men det blir därmed också svårt att hänga med i de tekniska avsnitten - som man kan hoppa över utan att gå miste om tankarna bakom.
De klassiska ekonomerna utgick från den "verkliga konkurrensen", som Shaikh jämför med krig. De ortodoxa ekonomernas "konkurrens" däremot liknar mer balett! Den franske ekonomen Leon Walras, som neoklassikerna stödjer sig på, hade faktiskt ingen teori om hur konkurrensen faktiskt fungerar, utan postulerade en fiktiv auktionsutropare som utanför marknaden får den att fungera ögonblickligen och perfekt!
Shaikh skriver om ekonomiska företeelser som Marx av naturliga skäl inte kunde behandla. En sådan är inflationen som, enligt honom i dess globala omfattning är en mycket modern företeelse. Från 1700-talet till efterkrigstiden stod prisnivån i stort sett stilla, men har som bekant därefter stuckit iväg upp i himlen. En förutsättning för detta var förstås "fiatpengarna" och att guldet slutade gälla som prismåttstock på 1930-talet. Men det räcker inte som förklaring. Han kommer också in på de "moderna" idéerna om NAIRU, som utgår från att det råder "full sysselsättning" - hur hög massarbetslösheten än är...
Boken är oerhört innehållsrik. Avsnittet om hur profitkvoten utjämnas innehåller t.ex. tänkvärda idéer om skillnaden mellan profitkvoten i företag inom en bransch respektive mellan branscher. Mellan branscher gäller det som Adam Smith och kompani påpekade - att riskvilligt kapital dras till branscher med hög profitkvot.
Men inom branscher har företagen i allmänhet olika profitkvoter. Den typiska profitkvoten har företagen med lägst kostnader per varuenhet. Dessa företag är prisledande genom att de kan konkurrera ut företag med högre kostnader. De behöver alltså inte vara företagen med högst profitkvot i branschen!
I det sammanhanget passar Shaikh på att kritisera även en del marxistiska ekonomer, som Paul Sweezy och "Monthly Review"-skolan som han menar förväxlar monopol och "imperfekt konkurrens" med verklig konkurrens. Prisledande företag behöver inte vara ett mono- eller oligopol, som kan sätta sina priser som de vill!
