Debatt om vänsterenhet i Storbritannien

Regissören Ken Loach har tagit initiativet till organisation, Left Unity, som ska utgöra ett socialistiskt alternativ till det nyliberala Labourpartiet. Både det lilla cpgb, Communist Party of Great Britain, och "IS Network", avhopparna från det post-trotskistiska SWP, har hoppat på vagnen. Men de har divergerande åsikter om hur det nya partiet borde se ut, vilket lett till debatt dem emellan.

IS Networks ståndpunkt går ut på att partiet borde byggas upp underifrån genom att övertyga dem som deltar i kampen. Deras argumentation framgår i denna artikel. Här följer ett  par belysande citat:

As socialists, we can be united in the aim of building a mass socialist organisation. The main problem with existing far left parties is that they believe that they can achieve this in the abstract, that they can, in isolation from the working class, formulate a plan of action, through use of their one ‘correct’ and ‘pure’ theory, and simply deliver this to the movement.

When engaged in struggle this seemingly abstract question translates into concrete issues on a day to day basis, but the task of revolutionaries is to win those sections of the class engaged in struggle to revolutionary methods and ideas, not through abstract propaganda, or by somehow manoeuvring themselves into leading positions in the movement, but by uniting with them in common organisations with common objectives, and winning them to a revolutionary programme through argument, and by demonstrating the validity of their ideas through application. A broad party of the left, uniting all those who wish to confront the capitalist system, and bring about the socialist transformation of society, has the potential to provide the vehicle for this.

 Lite överraskande kanske har cpgb, som jag uppfattat som osekteristiskt,  kraftigt reagerat mot denna ståndpunkt i  artikeln "To get out of the gutter, begin by looking up at the stars":

A ‘broad party’ designed to accommodate everyone from Stalinites, Trotskyites and left reformists to anarchists, feminists, eco-activists and anti-austerity protestors. In other words, a ‘broad party’ in which ‘revolutionaries’ are expected to drop or suspend their principles in the name of unity with forces whose politics are, in fact, incompatible.

We, in contrast, state that the existing far left can, and must, unite on the basis of a political programme that can map out the transition from capitalism to the rule of the working class (the minimum programme) and the transition to communism and generalised human freedom (the maximum programme). 

Det verkar som att cpgb kräver inte bara att det enade partiet ska bestå av "marxister" utan att dessa ska vara marxister av cpgb:s sort. Men vad är då vitsen med att arbeta för enhet inom vänstern? Om det inte bara handlar om att värva de andra organisationernas medlemmar...

Onödigt många amerikanska läsare av bloggen?

Ett underligt fenomen på senare tid är den kraftigt ökande trafiken från USA på denna blogg. Jag tvivlar på att det är "riktiga" läsare det handlar om, bl.a. på grund av det samtidigt ökande antalet spam-kommentarer. Det handlar om någon sorts Google-fenomen, tror jag.

Lustig nog är det speciellt ett inlägg som blivit populärt, USA:s "nya Vietnam" - sparkas ut från Irak.Till slut  tittade jag på inlägget från november 2011, och konstaterade att det faktiskt är läsvärt än idag -  mest kanske diskussionen i kommentarerna  till inlägget.

På köpet kunde jag fixa en viktig, bruten länk i inlägget. Immanuel Wallerstein, vars analys av återtåget från Irak inlägget handlade om,  har nämligen bytt hemsida sedan dess. Den rätta länken är www.iwallerstein.com.

Wallersteins senaste, som vanligt läsvärda, artikel handlar om "Britain’s Search for a Post-Hegemonic Identity", om det geopolitiska spelet mellan Storbritannien, USA, Frankrike, Tyskland och Ryssland efter andra världskriget. Han kommer bl.a. in  på det högerpopulistiska och EU-fientliga  UKIP:s framgångar på senare tid.

Wallerstein avslutar med:

The problem for Great Britain today is that all the choices before it are bad. Great Britain wishes to insist that it is still a major military power. But the very same government that is asserting this is also reducing expenditure upon and the size of its armed forces, as part of its austerity program. 

The biggest problem for Great Britain today is that the rest of the world will simply not consider it to be a very important geopolitical and financial actor anymore. Being ignored is not the happiest fate for an erstwhile hegemonic power.

Vad är det för bra med svensk nationalism?

Jan Myrdals senaste två blogginlägg (här och här) som hyllar den svenska nationen, gör mig lite betänksam. Men det kanske beror på att jag själv inte känner mig så  väldigt svensk. Jag gillar Gula Hunds parodi på nationalsången mer än originalet.

Myrdal har förstås rätt i att den svenska nationen är ett faktum, som man måste acceptera. Men är det bra eller dåligt att den nationella känslan är starkare i Norge än i Sverige? Myrdal tycks mena att det är dåligt, men för mig är det ett positivt faktum. Det hänger ihop med att norrmännen varit tvungna att frigöra sig från bl.a. Sverige relativt nyligen historiskt sett. Den svenska nationalismen har däremot präglats av den svenska överklassens stormaktsdrömmar om "fornstora dar  när ärat vårt namn flög över jorden".

Visst finns det saker att glädjas över i  "det svenska", som den gamla bondefriheten och den starka arbetarrörelsen kring förra sekelskiftet. Sådana traditioner bör man slå vakt om. Men inte i första hand för att de skulle vara specifikt svenska.

Och hur mycket finns kvar egentligen av dessa svenska frihets- och upprorstraditioner? Är det inte snarare trälmentaliteten som sätter sin prägel på dagens Sverige, där nyliberalerna härjar utan något större motstånd? Och det är ju inget att vara stolt över! Idag borde vi istället se upp till t.ex. turkarna!

Arbetarrörelsen präglades i stort sett av internationalism ända till 30-talet. "Proletärer i alla länder, förena er!"   Och "nationalismen" begränsades till påpekandet i Manifestet till att "varje lands proletariat måste förstås först göra upp med sin egen bourgoisie".

Arbetarpartiernas återfall i nationalism - "proletärer i alla länder, slå ihjäl varandra" - vid utbrottet av första världskriget var en stor skam. Men som reaktion mot fascismen dök förståeliga idéer upp som att "ta tillbaka den svenska fanan från fascisterna". Som taktik var det riktigt då. Men det gäller att passa sig så att inte den röda fanan hamnar i skymundan. I första hand bör det vara internationalism som gäller, inte nationalism!

Men läget idag kanske liknar 30-talets, då den "nationella självbestämmanderätten" är hotad genom Sveriges deltagande i EU? Bör vi slå vakt om "det svenska" genom att gå ur EU? Det är en stor fråga som delat vänstern, och som jag får återkomma till.

En annan intressant historisk parallell kan vara den politik som kommunistpartierna slog in på vid utbrottet av det kalla kriget. Stalin sa i sitt tal på 19:e partikongressen, 1952:

Earlier, the bourgeoisie, as the heads of nations, were for the rights and independence of nations and put that "above all." Now there is no trace left of this "national principle." Now the bourgeoisie sell the rights and independence of their nations for dollars. The banner of national independence and national sovereignty has been thrown overboard. Without doubt, you, the representatives of the communist and democratic parties must raise this banner and carry it forward if you want to be patriots of your countries, if you want to be the leading powers of the nations. There is nobody else to raise it.

Hur ska man se på detta idag? Det där kanske var en vettig taktik 1952, att slå in en kil mellan USA och dess bundsförvanter i Europa. Men hur länge kan försvaret av den "nationella principen"  vara överordnad kampen för socialismen? Eller är den en oundgänglig del av kampen för socialismen? 

Revolutionär enhet?

I en kommentar till inlägget om "Hur ska vänstern komma ut ur sekteländet?" tipsade Björnbrum om Arbetarbildnings artikel "Några tankar om revolutionär enhet?" Artikeln är allmänt hållen, men innehåller lovande synpunkter.

Arbetarbildning tar avstånd från tanken att "ena vänstern". Om man inte börjar med att definiera vad man menar med "vänster", så är onekligen sådana förslag poänglösa. Men man har ett annat argument, som är mera diskutabelt. "Vänster" och "höger" är begrepp som förutsätter att det finns en glidande skala mellan dessa, skriver man. Och visst gör det det, men  man verkar tro att det finns en skarp skiljelinje mellan "revolutionärer" och "socialreformister". Det är en uppfattning, som nog riskerar att leda till schematism och dogmatism. "Motsättningar i samhället är inte evolutionära, utan utgörs av varandra uteslutande och beroende motsatser." Om det vore så enkelt!

Men glädjande nog vill Arbetarbildning inte att revolutionärerna ska fastna i gamla strider med ursprung i 20- och 30-talet: "Dogmatiker vill splittra oss längs linjer som inte har med vårt förhållande till det nuvarande systemet eller med vår faktiska politiska praktik att göra, istället vill de att vi ska söka enhet kring dogmer, etiketter, ikoner eller historiska händelser."  Det hade varit intressant att läsa exempel på etiketter att undvika. Och vilka organisationer man räknar som revolutionära idag. 

En grupp, som jag nämnt tidigare, är det brittiska cpgb, som har flera decennier av erfarenheter just av att försöka delta praktiskt inom olika enhetsförsök inom "the far left" i Storbritannien. Cpgb kallade sig visserligen för "leninister" på 80-talet, men har varken identifierat sig med trotskism, stalinism eller maoism. Trots att jag tycker att deras linje, att verka för ett "marxistiskt massparti", är vettig som målsättning, så tycks framgångarna i stort sett ha uteblivit hittills.

En vanlig idé bland enhetsförespråkare i Storbritannien, som cpgb kritiserat hårt, är tanken på ett "brett parti" med plats för anarkister, gröna och liberaler. Dessa försök har misslyckats. 

Frågan är vad man tänker sig att partiet,  man vill bilda,  ska ha vara bra för. Ett "brett parti" är naturligt om det är en valorganisation man vill ha. Det krävs mer av ett revolutionärt parti. Men hur realistiskt är det att idag ställa uppgiften att skapa ett "marxistiskt massparti"? Risken är att man hamnar i "sekteländet" hur gärna man än vill undvika det. Det kanske går att hitta övergångsformer att prova?

En undran som inställer sig när man läser cpgb:s material, är ändå om de inte prioriterat enandet av "revolutionärerna" allt för mycket, på bekostnad av att förankra sig i arbetarklassen. 

Paul Krugman förstår inte orsaken till "austerity"

En bra artikel om "Krugmans skygglappar" förklarar varför liberalerna inte förstår varför politikerna driver dagens åtstramningspolitik. Keynesianerna kan inte hitta några ekonomiska skäl för den, och därmed återstår irrationella psykologiska och rent politiska orsaker. Men politikerna har faktiskt ibland avslöjat vilka ekonomiska skäl som motiverar politiken. Angela Merkel   har t.ex. sagt att hög arbetslöshet är det pris Europa måste betala för att bli mer konkurrenskraftigt.

Den grekiska EU-kommissionären Maria Damanaki har också nyligen sagt att:

“‘The strategy of the European Commission over the past year and a half or two has been to reduce the labour costs in all European countries in order to improve the competitiveness of European companies over the rivals from Eastern Europe and Asia.’”

Allt är alltså fullt logiskt och begripligt - ur kapitalets och dess politikers synvinkel. Det är profitkvotens storlek det handlar om,  ingenting annat. 

Angelina Jolies tuttar

Amerikanska counterpunch har många läsvärda, tunga artiklar, mest om amerikansk utrikes- och inrikespolitik. Men artikeln, "The Merchants of Shame", är av ett lättare, humoristiskt slag, även om bakgrunden är att det organiserats försök till bojkott av counterpunch på Facebook.

Vilka var det som blivit  så upprörda över tidskriften och varför? Jo, det var medlemmar i den trotskistiska sekten SCO, "Internationalist Socialist Organization", som råkat ut för feministisk kortslutning. Counterpunch hade nämligen råkat använda ordet "tit", tutte, i en rubrik, vilket tydligen sågs som en sexistisk förolämpning av hela kvinnosläktet.

Det här är inget rent amerikanskt fenomen. Det finns även i Storbritannien och inte minst i Sverige. Jag minns vilken reaktion jag fick när jag i en vänsterpartistisk Facebook-grupp ifrågasatte den feministiska ideologin. Det fanns ingen som höll med mig t.ex.  om att SCUM-manifestet inte är så trevligt (SCUM - "Society for Cutting Up Men").  Tvärtom, det är bara rätt att kvinnorna ger igen nu,  då de själva förtryckts i tusentals år. Och de som var de mest högljudda "feministerna" var faktiskt män.

Diskussionen i denna Facebookgrupp slutade snabbt med att en del medlemmar krävde hårda tag mot "antifeminister" och andra oliktänkande, och gruppen stängdes helt sonika. Man kan ju undra hur Vänsterpartiet tror sig kunna vara med och regera ett land när man inte klarar av en fri diskussion i en Facebookgrupp...

Varför är den borgerliga feminismen så stark inom vänstern? Kan det bero på att den är en ersättning för den  kommunistiska ideologi man övergivit?

Profitkvotens fallande tendens?

"Lagen om profitkvotens fallande tendens", som Marx utförligt motiverade i tredje bandet av Kapitalet, har av någon anledning utsatts för återkommande kritik av diverse "marxister". Ett aktuellt exempel är en artikel i Monthly Review av den tyske Marxforskaren Michael Heinrich. Den fick ett svar av Michael Roberts på dennes blogg. Roberts är en marxistisk ekonom som skrivit mycket om läget i ekonomin just med utgångspunkt från den empiriskt iakttagbara långsiktiga tendensen för profitkvoten att sjunka.

Heinrich menar att Marx inte "bevisat" sin kända lag matematiskt. På sätt och vis har han väl rätt i det. Men Roberts har också rätt i att om man tar hänsyn till kapitalismens ständiga strävan efter ökad ackumulation av kapitalet ("tillväxt"), så blir följden - kausalt, inte logiskt - en sjunkande profitkvot.

De två formler som Heinrich använder för att belysa sitt matematiska resonemang är följande:

1. P = s / (c + v)
    (där P är profitkvoten, s mervärdet, eng. "surplus", c det konstanta kapitalet - maskiner och råvaror -  och v det variabla kapitalet, d.v.s. lönerna)

och

2. P = (s/v) / [(c/v) + 1]
     s/v kallar Marx för mervärdekvoten, och är den andel av det nyproducerad värdet som tillfaller kapitalisten.  c/v är "kapitalets organiska sammansättning"

Kärnan i Marx argumentation är att den organiska sammansättningen tenderar att öka med tiden då kapitalismen tenderar att "öka produktivkrafterna", öka mängden maskiner i förhållande till antalet arbetare.
När c/v ökar i formel 2, sjunker alltså profitkvoten.

Men  Heinrich invänder att täljaren i bråket i formel 2, s/v, också ökar med tiden. Och det är ju riktigt även enligt Marx, som i första bandet av Kapitalet beskriver hur det "relativa mervärdet" ökar genom att konsumtionsvarorna som ingår i v blir billigare med tiden. Vilket förstås beror på den ökade produktiviteten i de branscher som tillverkar de varor som arbetarna konsumerar för sin lön. Den ökade produktiviteten hänger i sin tur samman med just ökningen hos "kapitalets organiska sammansättning".

Roberts svar på denna invändning från Heinrich är att (s/v), täljaren i formel 2 på lång sikt inte kan växa lika snabbt som nämnaren, den organiska sammansättningen. Tyvärr ger inte Roberts i sin blogg en matematisk motivering till detta påstående, även om han antyder att det finns en sådan.

Men ett "icke-matematiskt" argument skulle kunna vara att det finns gränser för hur stor andel av produktionsresultatet som arbetarklassen är villig att låta kapitalet ta hand om. Klasskampen är en realitet.

Ett annat (matematiskt?) argument, som redan Marx anförde, var att det finns en yttersta naturlig gräns för hur mycket mervärde som går att pressa ut, nämligen 24 timmar alla veckans dagar. Därför måste totala mängden mervärde relativt sjunka när tillräckligt många arbetare rationaliserats bort.

Men Heinrich har ytterligare ett argument, utgående från formel 1. I nämnaren kommer det konstanta kapitalet, att öka i och med ökningen av den organiska sammansättningen. Men det kanske kompenseras av minskningen i v! Men då har Heinrich låtit matematiken  ta överhanden över en realistisk bild av hur kapitalismen fungerar. Denna går ju nämligen ut på att öka värdet av kapitalet, just av summan av c och v. Det är detta som är kapitalackumulation.

Kapitalackumulationen är inte följden av någon matematisk naturlag. Genom att produktionsmedlen är privatägda, så konkurrerar företagen med varandra. Risken att slås ut i konkurrensen minskar ju större de är vilket leder dem till att investera en del av mervärdet för att öka produktionen. Ju högre profitkvot desto mer kan de investera. Både strävan efter högre profitkvot och önskan till kapitalackumulation, "tillväxt", kan man kanske se som följd av önskan att överleva  i konkurrensen.

Resultatet av debatten hittills är alltså ungefär 3 - 1 till Roberts. Men debatten i kommentarfältet till Roberts blogg,  reser ändå en del frågor om "profitkvotens fallande tendens". Marx ansåg att denna lag leder till allt större svårigheter för det kapitalistiska systemet att fungera. Men varför?

Profitkvoten tenderar inte bara att sjunka utan det finns också en tendens till utjämning av den mellan företag och branscher. Denna tendens som beror på att kapitalet automatiskt "flyter" från områden med lägre till områden med högre "avkastning", tycks faktiskt ha ökat sedan Marx skrev Kapitalet. Vår värld liknar idag mer den teoretiska modellen som Marx beskrev, än 1800-talets då i stort sett bara  England var en approximation av modellen.

Om profitkvoten tenderar att utjämnas globalt, då kan man fråga sig om det är ett problem att den genomsnittliga profitkvoten sjunker så sakteliga? I varje fall så länge som den absoluta storleken på profiten inte minskar.

Det kanske är en viktigare orsak till kriser just att kapitalet hela tiden rör sig till områden med högre lönsamhet? "Avindustrialiseringen" i de rika länderna ställer onekligen till med problem där, och kanske främst politiska problem. Åtstramningspolitik handlar också om att höja profitkvoten inom ett land eller grupp av länder gentemot andra länder. Konkurrenskampen mellan företagen har bara förts upp på en högre nivå.