Olika varianter av "demokratisk centralism" har präglat partier med ursprung i arbetarrörelsen. I de kommunistiska partierna var termen vedertagen, även om många kommunister sedan Sovjetunionens fall flörtat med anarkistiska tankar om att organisering via partier numera skulle vara en oframkomlig väg.
Att även den svenska socialdemokratin behärskas av en sorts "demokratisk centralism" framkom med stor tydlighet när Håkan Juholt avsattes av personer som samtidigt bedyrade honom allt stöd.
Om man med "demokratisk centralism" menar principen att organisationen demokratiskt fattar beslut om en handlingslinje och att medlemmarna sedan följer besluten, då är begreppet okontroversiellt. Men i arbetarrörelsen har det kommit att innebära betydligt mer.
En tolkning har varit att politiken först diskuteras "internt" innan den "förs ut" till folket av ett kollektiv som till synes tycker likadant. Att föra fram avvikande åsikter från "partilinjen" bör man inte göra. Gör man det ändå så anklagas man lätt för "fraktionsverksamhet". Det säger sig självt att fraktionsförbudet hämmar den politiska debatten och att det är ett mäktigt vapen i händerna på varje partiledning.
Under en tid kan visserligen en organisation som tillämpar en sådan hård partidisciplin verka vara oerhört effektiv. Men historien visar att i längden spricker sådana partier eller så tynar de bort.
Den här "hårda" tolkningen, speciellt inom kommunismen, har på senare tid utsatts för kritik av forskare som Lars Lih. Den leninistiska, bolsjevistiska partimodellen uppstod först efter oktoberrevolutionen. Före denna fördes debatten inom både den tyska och ryska socialdemokratin helt offentligt. Strax före oktoberrevolutionen diskuterades t.o.m. tidpunkten för maktövertagandet i pressen, utan att någon uteslöts ur partiet!
Det var en myt som spreds både av "trotskister" och "stalinister" efter Kommunistiska Internationalens bildande, att de ryska bolsjevikerna skulle ha tillämpat några speciella "bolsjevikiska" principer i sitt partibygge före revolutionen.
Det fraktionsförbud som infördes redan under Lenins tid, var vad jag kan förstå ett av "1900-talskommunismens" värsta misstag. Inte för att det är något positivt i sig med fraktioner, partier inom Partiet, inte ens om man som trotskisterna döper om dem till "tendenser" och t.o.m. uppmuntrar till sådana. Men att förbjuda fraktioner är ett säkert sätt få hemliga och därmed riktigt skadliga fraktioner att uppstå.
De kinesiska kommunisterna förde fram viss kritik mot Stalins verklighetsfrämmande syn på det "monolitiska partiet". Det pågår enligt Mao hela tiden en kamp inom Partiet mellan "två linjer", och den kampen går inte att önska bort, utan är tvärtom det som utvecklar partiet. Men genom att man ändå schizofrent nog behöll den "demokratiskt centralistiska" principen om lydnad under Centralkommittén, så lyckades "kapitalistfararna" enkelt ta makten efter Maos död.
Ett grundläggande fel med denna "demokratiska centralism" är den felaktiga uppfattningen att organisationer kan ha åsikter. Det är uppenbart en fiktion, men en fiktions som man låtsas tro på. Åsikter kan man naturligtvis bara individer ha. Och åsikter är något som alltid måste kunna ifrågasättas - annars försvinner inte "felaktiga åsikter", d.v.s. åsikter som inte stämmer med verkligheten.
Vad organisationer ska fatta beslut om är inte "åsikter", utan om gemensamma aktioner. Ledningar vill naturligtvis av bekvämlighetsskäl kunna styra åsiktsutbytet och debatten. Strategin får visst diskuteras, men bara före kongressen, i "ordnade" och av ledningen beslutade "former". Men en sådan makt får man aldrig ge någon ledning!
söndag 5 augusti 2012
onsdag 25 juli 2012
Ny vinkling på "BNP-illusionen"
Ett tidigare inlägg behandlade brister med BNP-begreppet, där kärnpunkten var att i motsats till vad många tror, mäter BNP inte bruksvärden eller varors och tjänsters nytta, utan bytesvärden. Det är egentligen ganska självklart, då ju måttet på BNPär kronor eller någon annan valuta. Senaste numret av Monthly Review, nummer 3 för 2012, tar upp en annan viktig aspekt, nämligen att de värden som mäts är inte de värden som produceras utan de värden som någon annan eventuellt lägger beslag på. Detta får stora konsekvenser när man jämför BNP mellan olika länder.
John Smith har i sin artikel, "The GDP illusion: Value Added versus Value Capture", ett belysande exempel. Han jämför två länders BNP per capita, skatteparadiset Bermuda som endast "producerar" cocktails i strandbarerna, med det närbelägna Dominikanska Republiken, där154 000 arbetare i 57 export-zoner producerar skor och kläder för den amerikanska marknaden. Paradoxalt nog har Bermuda världens högsta BNP/capita medan det senare landet har en BNP på ynka 3 % av Bermudas! Men uppenbarligen är det ju Dominikanska Republiken och inte finansbranschens Bermuda, som bidrar mest till globalt välstånd.
Smith tar tre konkreta exempel på viktiga globala varor idag, iPhone, t-shirts, och kaffe. Och slutsatsen är att "when a consumer buys a gadget, an item of clothing, or imported foodstuffs only a small fraction of its final selling price will appear in the GDP of the country where it is produced, while the greater part of it appears in the GDP of the country where it is consumed."
Slutsatsen är att de "rika" ländernas BNP.siffror kraftigt överdrivs jämfört med de "fattiga" ländernas. Detsamma gäller rimligen för de skrytsamma siffror som våra regeringar publicerar om ständiga produktivitetsökningar i det rika "Nord". Trots övergång till lågproduktiva tjänstebranscher! Produktivitet mäts nämligen också i producerat värde per anställd. Men produktivitetsökningen kan mycket väl uppstå i Kina, trots att den tillgodoräknas t.ex. den svenska ekonomin.
Det finns strömningar inom vänstern som numera fnyser åt det "leninistiska" begreppet imperialism. Dessa "anti-antiimperialister" har helt fel. Men sådana uppfattningar gavs av just Lenin en materialistisk förklaring: lever man väl på den imperialistiska plundringen så har man förstås intresse av att förneka verkligheten.
(En mer filosofisk aspekt på BNP-begreppet finns i en kommentar som svar till signaturen martin, i förra inlägget.
John Smith har i sin artikel, "The GDP illusion: Value Added versus Value Capture", ett belysande exempel. Han jämför två länders BNP per capita, skatteparadiset Bermuda som endast "producerar" cocktails i strandbarerna, med det närbelägna Dominikanska Republiken, där154 000 arbetare i 57 export-zoner producerar skor och kläder för den amerikanska marknaden. Paradoxalt nog har Bermuda världens högsta BNP/capita medan det senare landet har en BNP på ynka 3 % av Bermudas! Men uppenbarligen är det ju Dominikanska Republiken och inte finansbranschens Bermuda, som bidrar mest till globalt välstånd.
Smith tar tre konkreta exempel på viktiga globala varor idag, iPhone, t-shirts, och kaffe. Och slutsatsen är att "when a consumer buys a gadget, an item of clothing, or imported foodstuffs only a small fraction of its final selling price will appear in the GDP of the country where it is produced, while the greater part of it appears in the GDP of the country where it is consumed."
Slutsatsen är att de "rika" ländernas BNP.siffror kraftigt överdrivs jämfört med de "fattiga" ländernas. Detsamma gäller rimligen för de skrytsamma siffror som våra regeringar publicerar om ständiga produktivitetsökningar i det rika "Nord". Trots övergång till lågproduktiva tjänstebranscher! Produktivitet mäts nämligen också i producerat värde per anställd. Men produktivitetsökningen kan mycket väl uppstå i Kina, trots att den tillgodoräknas t.ex. den svenska ekonomin.
Det finns strömningar inom vänstern som numera fnyser åt det "leninistiska" begreppet imperialism. Dessa "anti-antiimperialister" har helt fel. Men sådana uppfattningar gavs av just Lenin en materialistisk förklaring: lever man väl på den imperialistiska plundringen så har man förstås intresse av att förneka verkligheten.
(En mer filosofisk aspekt på BNP-begreppet finns i en kommentar som svar till signaturen martin, i förra inlägget.
torsdag 19 juli 2012
Radikala ekonomer som försvarar kapitalismen
Lars P Syll attackerar i sin blogg på ett förtjänstfullt sätt den rådande neoklassiska nationalekonomin (som går ut på att "marknaden är perfekt och ordnar allt itll det bästa..."). Men argumenten mot ovetenskapligheten hos den etablerade nationalekonomin har varit förödande i många decennier. Så varför fortsätter detta vetenskapliga lik att dominera undervisning och forskning?
Anledningen till att nationalekonomerna snabbt skakar av sig den obehagskänsla de rimligen måste känna när den ekonomiska verkligheten skriker ut hur fel de har, som efter finanskraschen 2008, måste nog stavas "ideologi". De fyller samma funktion som prästerskapet förr i tiden - de har till uppgift att ideologiskt försvara klassamhället och inget annat.
Men det finns också en annan typ av ekonomer som inte nöjer sig med att berätta sagor för folket, utan som ser som sin uppgift att "fixa" kapitalismens värsta problem, arbetslösheten först och främst. Till dem hörde som bekant Lord Keynes, den store idolen för de borgerliga ekonomer som är kritiska mot den etablerade ekonomin. Både Paul Krugman och Lars P Syll kan räknas dit, även om de inbördes är djupt oense om tolkningen av Keynes. "Post-keynesianen" Steve Keen står väl idag längst till vänster bland de borgerliga ekonomerna.
Varför är jag så elak mot dessa politiskt progressiva ekonomer och kallar dem för "borgerliga"? Det är inte menat som ett skällsord, utan som en beskrivning av vad de står för: att "förbättra" kapitalismen och inte att avskaffa den. Problemet för "vänster-borgerliga" är att när de avstår från att gå utanför ramen för systemet, så måste de i realismens namnd acceptera vissa av systemets varbölder.
För Paul Krugmans del blir det väldigt tydligt när han godtar teorin om "NAIRU", behovet av "jämviktsarbetslöshet". Jag tog upp detta i ett tidigare inlägg, "Vad i allsin dar är NAIRU?". Krugman kritiserar visserligen den höga arbetslösheten i USA, men sisådär 5, 6% är helt ok för honom!
Hur är det då med Lars P Syll, som kritiserar Krugman från "vänster"? Jag ställde helt enkelt frågan på hans blogg om hans syn på "Phillipskurvan", som använts som belägg för NAIRU, och som sägs visa det empiriska sambandet mellan inflation och arbetslöshet. Syll svarade att hans syn på denna fråga inte skiljer sig från Krugmans. Så mycket för den radikalismen!
Men är Krugman och Syll verkligen överens? Syll skriver att han instämmer i Krugmans idé att arbetslösheten kan minskas genom ökad inflation. Detta är nyliberalernas argument baklänges - de menade tvärtom att inflationen kan minskas genom ökad arbetslöshet. Men i båda fallen är det Phillipskurvan som spökar som "argument".
Kan man inte tänka sig istället använda Phillipskurvan och NAIRU som ett argument mot det orimliga i kapitalismen? Det tycks ju inte gå att förena full sysselsättning med stabila priser inom detta system? Haken är bara att teorin om NAIRU bygger på just de teorier som Krugman och Syll är så kritiska mot!
Varför skulle hög arbetslöshet minska inflationen? Jo, genom att den pressar ned lönenivåerna, varför kapitalisterna inte "behöver" höja priserna för att kompensera sig för profitförlusterna. Den här s.k. lönefondsteorin demolerade Marx redan i sin broschyr "Lön, pris och profit". (Lönehöjningar ökar efterfrågan på konsumtionsvaror, varför priserna på dessa stiger, men det får till följd att genom de ökande profitnivåerna så dras kapital till dessa branscher, varför produktion och utbud stiger och priserna återigen sjunker till sina tidigare nivåer.)
Visst, Marx kanske hade rätt på 1800-talet, för då rådde ju "fri konkurrens", men hur är det i dagens monopolkapitalism? Men inte heller i branscher med hög monopoliseringsgrad kan monopolkapitalisterna sätta priserna godtyckligt - deras superprofiter motsvaras av lägre profiter i andra företag och branscher.
I rättvisans namn måste det nämnas att det även har funnits ekonomer, teoretiskt inspirerade av Keynes, som har varit socialister. Michal Kalecki och Joan Robinson hör dit, liksom Paul Sweezy, även om i varje fall de två herrarna nog var mer påverkade av Marx än Keynes.
Anledningen till att nationalekonomerna snabbt skakar av sig den obehagskänsla de rimligen måste känna när den ekonomiska verkligheten skriker ut hur fel de har, som efter finanskraschen 2008, måste nog stavas "ideologi". De fyller samma funktion som prästerskapet förr i tiden - de har till uppgift att ideologiskt försvara klassamhället och inget annat.
Men det finns också en annan typ av ekonomer som inte nöjer sig med att berätta sagor för folket, utan som ser som sin uppgift att "fixa" kapitalismens värsta problem, arbetslösheten först och främst. Till dem hörde som bekant Lord Keynes, den store idolen för de borgerliga ekonomer som är kritiska mot den etablerade ekonomin. Både Paul Krugman och Lars P Syll kan räknas dit, även om de inbördes är djupt oense om tolkningen av Keynes. "Post-keynesianen" Steve Keen står väl idag längst till vänster bland de borgerliga ekonomerna.
Varför är jag så elak mot dessa politiskt progressiva ekonomer och kallar dem för "borgerliga"? Det är inte menat som ett skällsord, utan som en beskrivning av vad de står för: att "förbättra" kapitalismen och inte att avskaffa den. Problemet för "vänster-borgerliga" är att när de avstår från att gå utanför ramen för systemet, så måste de i realismens namnd acceptera vissa av systemets varbölder.
För Paul Krugmans del blir det väldigt tydligt när han godtar teorin om "NAIRU", behovet av "jämviktsarbetslöshet". Jag tog upp detta i ett tidigare inlägg, "Vad i allsin dar är NAIRU?". Krugman kritiserar visserligen den höga arbetslösheten i USA, men sisådär 5, 6% är helt ok för honom!
Hur är det då med Lars P Syll, som kritiserar Krugman från "vänster"? Jag ställde helt enkelt frågan på hans blogg om hans syn på "Phillipskurvan", som använts som belägg för NAIRU, och som sägs visa det empiriska sambandet mellan inflation och arbetslöshet. Syll svarade att hans syn på denna fråga inte skiljer sig från Krugmans. Så mycket för den radikalismen!
Men är Krugman och Syll verkligen överens? Syll skriver att han instämmer i Krugmans idé att arbetslösheten kan minskas genom ökad inflation. Detta är nyliberalernas argument baklänges - de menade tvärtom att inflationen kan minskas genom ökad arbetslöshet. Men i båda fallen är det Phillipskurvan som spökar som "argument".
Kan man inte tänka sig istället använda Phillipskurvan och NAIRU som ett argument mot det orimliga i kapitalismen? Det tycks ju inte gå att förena full sysselsättning med stabila priser inom detta system? Haken är bara att teorin om NAIRU bygger på just de teorier som Krugman och Syll är så kritiska mot!
Varför skulle hög arbetslöshet minska inflationen? Jo, genom att den pressar ned lönenivåerna, varför kapitalisterna inte "behöver" höja priserna för att kompensera sig för profitförlusterna. Den här s.k. lönefondsteorin demolerade Marx redan i sin broschyr "Lön, pris och profit". (Lönehöjningar ökar efterfrågan på konsumtionsvaror, varför priserna på dessa stiger, men det får till följd att genom de ökande profitnivåerna så dras kapital till dessa branscher, varför produktion och utbud stiger och priserna återigen sjunker till sina tidigare nivåer.)
Visst, Marx kanske hade rätt på 1800-talet, för då rådde ju "fri konkurrens", men hur är det i dagens monopolkapitalism? Men inte heller i branscher med hög monopoliseringsgrad kan monopolkapitalisterna sätta priserna godtyckligt - deras superprofiter motsvaras av lägre profiter i andra företag och branscher.
I rättvisans namn måste det nämnas att det även har funnits ekonomer, teoretiskt inspirerade av Keynes, som har varit socialister. Michal Kalecki och Joan Robinson hör dit, liksom Paul Sweezy, även om i varje fall de två herrarna nog var mer påverkade av Marx än Keynes.
onsdag 18 juli 2012
Vad är antisemitism?
Vad är skillnaden mellan antisemitism, antisionism och kritik av Israels politik? Frågan aktualiseras av ett antal händelser på senare tid. Den senaste är poeten Mohamed Omars modiga ursäkt för att han under en period sjönk ner i ett antisemitiskt "mörker". Men vi har ju också angreppen mot kommunalrådet Ilmar Reepalu och fredsforskaren Johan Galtung för antisemitism.
Själv har jag betraktat skiljelinjen mellan antisemitismen och antisionismen som oproblematisk, men har på senare tid lagt märke till att inte bara Muhamed Omar friskt blandat ihop begreppen. Det behöver inte bara bero på intellektuellt "mörker". Det går ju inte att komma ifrån att Israel faktiskt är en judisk stat. Likheten med Iran finns alltså där: det handlar om stater på religiös, icke-sekulär grund.
Visserligen kompliceras den religiösa aspekten i fallet Israel med en etnisk och kulturell aspekt. Men även icke-religiösa judar i Israel accepterar Gamla Testamentets syn på sitt land som tillhörande Guds eget folk. Den märkliga omskärelsen av judiska pojkar kan knappast försvaras med andra argument än det religiösa. O.s.v.
Självklart är det antisemitism att utmåla alla judar som t.ex. giriga och makthungriga. Men är det antisemitism att ta upp, som Galtung gjort, den judiska lobbyns oerhört starka ställning i USA:s politik och media? Nej, en beskrivning av fakta kan rimligtvis inte betraktas som antisemitism! Men denna artikel av en israel, skulle knappast kunna publiceras i en svensk tidning: "Jews DO control the media".
När påpekanden av fakta möts med anklagelser om antisemitism, så förstärker man tvärtom gammal "folklig" antisemitism. "Det här är tydligen så känsligt, så det får man inte tala om. Det måste ligga något i det där!"
Det är intressant att i den där artikeln, "Jews DO control the media", finns en sorts "positiv antisemitism", nämligen en stolthet över att judar skulle vara en sorts elitfolk. Att judar tycker om att skryta med hur många judar som är framgångsrika på olika områden. (Vilket knappast är unikt för judar: det gäller även för svenskar och finnar, har jag märkt...)
Det är ju ett faktum att judar har utmärkt sig - det är bara att nämna namn som Spinoza, Marx och Freud! Men det är lite av ett tabu även att diskutera intellektuella och kulturella skillnader mellan olika folk och nationer. Jag tror inte att judar genetiskt skulle vara smartare än andra, men är öppen för spekulationer om att den utpräglat intellektuella judiska religionen, som värdesätter ständiga omtolkningar och debatter, har främjat den till synes den oproportionellt höga andelen judiska tänkare. Detsamma gäller nog buddhismen och hinduismen, medan kristendomen som betonat "tron allena", ligger i underläge.
Själv har jag betraktat skiljelinjen mellan antisemitismen och antisionismen som oproblematisk, men har på senare tid lagt märke till att inte bara Muhamed Omar friskt blandat ihop begreppen. Det behöver inte bara bero på intellektuellt "mörker". Det går ju inte att komma ifrån att Israel faktiskt är en judisk stat. Likheten med Iran finns alltså där: det handlar om stater på religiös, icke-sekulär grund.
Visserligen kompliceras den religiösa aspekten i fallet Israel med en etnisk och kulturell aspekt. Men även icke-religiösa judar i Israel accepterar Gamla Testamentets syn på sitt land som tillhörande Guds eget folk. Den märkliga omskärelsen av judiska pojkar kan knappast försvaras med andra argument än det religiösa. O.s.v.
Självklart är det antisemitism att utmåla alla judar som t.ex. giriga och makthungriga. Men är det antisemitism att ta upp, som Galtung gjort, den judiska lobbyns oerhört starka ställning i USA:s politik och media? Nej, en beskrivning av fakta kan rimligtvis inte betraktas som antisemitism! Men denna artikel av en israel, skulle knappast kunna publiceras i en svensk tidning: "Jews DO control the media".
När påpekanden av fakta möts med anklagelser om antisemitism, så förstärker man tvärtom gammal "folklig" antisemitism. "Det här är tydligen så känsligt, så det får man inte tala om. Det måste ligga något i det där!"
Det är intressant att i den där artikeln, "Jews DO control the media", finns en sorts "positiv antisemitism", nämligen en stolthet över att judar skulle vara en sorts elitfolk. Att judar tycker om att skryta med hur många judar som är framgångsrika på olika områden. (Vilket knappast är unikt för judar: det gäller även för svenskar och finnar, har jag märkt...)
Det är ju ett faktum att judar har utmärkt sig - det är bara att nämna namn som Spinoza, Marx och Freud! Men det är lite av ett tabu även att diskutera intellektuella och kulturella skillnader mellan olika folk och nationer. Jag tror inte att judar genetiskt skulle vara smartare än andra, men är öppen för spekulationer om att den utpräglat intellektuella judiska religionen, som värdesätter ständiga omtolkningar och debatter, har främjat den till synes den oproportionellt höga andelen judiska tänkare. Detsamma gäller nog buddhismen och hinduismen, medan kristendomen som betonat "tron allena", ligger i underläge.
tisdag 3 juli 2012
Kriget bland nationalekonomerna blossar upp igen
Nu har Michael Roberts "rättat" det manifest som keynesianerna publicerade, och som jag kommenterade här. Och visst är det en föbättring, men det tycker knappast keynesianerna. Usch och fy, den nya versionen innehåller påståenden som att kapitalismen har misslyckats igen. Och förslag om förstatligande av bankerna, som ju ställde till det.
Samtidigt ser jag hur post-keynesianen Lars P. Skyll river alla broar till "ny-keynesianerna", här i form av en attack på en viss professor Wren-Lewis. Tonläget är högt - "Wren-Lewis drivelling on macroeconomic" ("divel" betyder "smörja", "dravel" enligt ordboken).
Ny-keynesianerna anklagas för att inte vara "riktiga" keynesianer, och det stämmer nog. Teoretiskt står de trots namnet närmare "neoklassikerna" än Keynes. Lorden var ju själv fullblods- neoklassiker tills han insåg att det kanske var fel på teorin och inte på verkligheten. (Fast frågan är väl vad det innebär att var keyenesian - Keynes själv bytte åsikt många gånger.)
Roberts skriver att han fick uppropet från de "heterodoxa" ekonomerna (som i princip omfattar alla utom de renläriga neoklassikerna). Men Paul Krugman brukar hänföras teoretiskt till nykeynesianerna, så hur det går ihop med hans manifest kan man ju undra.
Visserligen är det underhållande att läsa arga nationalekonomer. Men den nuvarande debatten har ju en allvarlig bakgrund: världsdepressionen som bara fortsätter...
(Det kanske är på sin plats med förklaringar av dom här ekonomiska skolorna jag nämnt. Neoklassikerna är dom som menar att marknaden är perfekt och att arbetslöshet botas med lönesänkningar. Trots namnet har de inget att göra med de klassiska ekonomerna som David Ricardo.
Keynes däremot trodde att systemet kunde råka i olag ibland, då "enterprönerna" tappar investeringslustan, och då bör staten sätta igång maskineriet igen genom att pumpa in efterfrågan i ekonomin.
Postkeynesianerna uppstod - trots namnet - före Keynes. Den polske socialisten Michal Kalecki anses av en del ha uppfunnit keynes läror före Keynes. Jag kommer att komma tillbaka till Kalecki i ett senare inlägg. En annan lustighet med namnet är att postkeynesianerna betraktar sig själva som de verkliga keynesianerna.
Nykeynesianerna anser sig ha gjort en syntes av den neoklassiska "mikroteorin" och keynesianismens "makroteori". Politiskt konservativa som de brukar vara, så har de inte haft några problem att anamma teorier om en "naturlig arbetslöshet" som inte får underskridas. Paul Krugman räknas dit, men politiskt har han rört sig åt vänster - eller är det politikerna som rört sig åt höger?)
Samtidigt ser jag hur post-keynesianen Lars P. Skyll river alla broar till "ny-keynesianerna", här i form av en attack på en viss professor Wren-Lewis. Tonläget är högt - "Wren-Lewis drivelling on macroeconomic" ("divel" betyder "smörja", "dravel" enligt ordboken).
Ny-keynesianerna anklagas för att inte vara "riktiga" keynesianer, och det stämmer nog. Teoretiskt står de trots namnet närmare "neoklassikerna" än Keynes. Lorden var ju själv fullblods- neoklassiker tills han insåg att det kanske var fel på teorin och inte på verkligheten. (Fast frågan är väl vad det innebär att var keyenesian - Keynes själv bytte åsikt många gånger.)
Roberts skriver att han fick uppropet från de "heterodoxa" ekonomerna (som i princip omfattar alla utom de renläriga neoklassikerna). Men Paul Krugman brukar hänföras teoretiskt till nykeynesianerna, så hur det går ihop med hans manifest kan man ju undra.
Visserligen är det underhållande att läsa arga nationalekonomer. Men den nuvarande debatten har ju en allvarlig bakgrund: världsdepressionen som bara fortsätter...
(Det kanske är på sin plats med förklaringar av dom här ekonomiska skolorna jag nämnt. Neoklassikerna är dom som menar att marknaden är perfekt och att arbetslöshet botas med lönesänkningar. Trots namnet har de inget att göra med de klassiska ekonomerna som David Ricardo.
Keynes däremot trodde att systemet kunde råka i olag ibland, då "enterprönerna" tappar investeringslustan, och då bör staten sätta igång maskineriet igen genom att pumpa in efterfrågan i ekonomin.
Postkeynesianerna uppstod - trots namnet - före Keynes. Den polske socialisten Michal Kalecki anses av en del ha uppfunnit keynes läror före Keynes. Jag kommer att komma tillbaka till Kalecki i ett senare inlägg. En annan lustighet med namnet är att postkeynesianerna betraktar sig själva som de verkliga keynesianerna.
Nykeynesianerna anser sig ha gjort en syntes av den neoklassiska "mikroteorin" och keynesianismens "makroteori". Politiskt konservativa som de brukar vara, så har de inte haft några problem att anamma teorier om en "naturlig arbetslöshet" som inte får underskridas. Paul Krugman räknas dit, men politiskt har han rört sig åt vänster - eller är det politikerna som rört sig åt höger?)
lördag 30 juni 2012
Bort med arbetssamhället?
"Arbetssamhället" av Roland Paulsen har underrubriken "Hur arbetet överlevde teknologin" och är en lämplig bok för dem som söker argument mot den rådande "arbetslinjen",som säger att "allt arbete är gott, oavsett dess innehåll och syfte".
För Paulsen är inte målet att gå tillbaka till det socialdemokratiska välfärdssamhället med "full sysselsättning". En sådan radikalism är uppfriskande.
Boken har fått mig att t.ex. ifrågasätta kravet på "rätten till arbete". Det finns en konservativ innebörd i kravet, om man - vilket inte är orimligt - tolkar det som "rätten att bli utsugen i ett lönearbete".
Paulsen pekar på många absurditeter i dagens "arbetssamhälle". Det enorma slöseriet med mat och elektronikprylar är en. Arbetslöshet parallellt med övertidsarbete är förstås en annan. Men också det "tomma arbetet" på kontoren, då stora delar av arbetstiden ägnas åt Facebook och sociala medier. En jämförelse med det ineffektiva sovjetsystemet med sin "dolda arbetslöshet" ligger nära till hands.
Den s.k.övergången till tjänstesamhället ifrågasätts, vilket ju inte är så vanligt. Behövs egentligen alla dessa nya immateriella och emotionella arbeten? I varje fall produceras inget konkret nyttigt. "Behövs" PR-konsulter? Eller är de ett exempel på det slöseri som är nödvänsigt i det nuvarande systemet.
Men jag tycker att Paulsen går lite för långt i sin kritik av arbetet. Han skiljer inte riktigt mellan t.ex. lönearbete och arbete som sådant. Att arbetet, producerandet av livsmedlen, är något som skiljer människan från djuren är inget han skulle hålla med om. Även i ett kapitalistiskt samhälle produceras genom det "konkreta arbetet" bruksvärden, produceras nytta. Även om de bara är medel för målet, att producera bytesvärde genom det "abstrakta, samhälleliga arbetet". Fast nog har Paulsen en poäng i att processarbetarens övervakningsarbete kan förefalla högst "abstrakt". Den här typen av arbeten tillhör kanske Marx kategori "nödvändigt arbete", som vi helt enkelt måste dela på.
Paulsen är medveten om de maktförhållanden som trots kraftigt ökad produktivitet ändå inte lett till sänkt arbetstid. Ibland låter Paulsen som en marxist, men han tror inte på ett samhälle där arbete inte behöver innebära underordning i ett hierarkiskt system. Kollektiv som fungerar demokratiskt och där man gemensamt planerar sitt arbete uppfattar han nog som en ren utopi. Dessutom tendera han ibland att förklara ekonomiska förhållanden med ideologi, och inte tvärtom. Trots att han själv beskriver hur "arbetslinjen" ändrat innebörd historiskt och knappast är något som svävar självständigt i den ideologiska himlen.
En intressant skillnad mellan "arbetskritiker" som Paulsen pekar på är att vissa ser den fullständiga automationen som målet och att vägen dit går över alltmer innehållslöst, mekaniskt arbete, medan andra kan tänka sig att göra det befintliga arbetet mer intressant och mänskligt. Detta är en motsättning som nog inte har en självklar lösning. Man får nog tänka sig en kombination. Men det förutsätter ett slut på vad jag ändå skulle vilja beteckna som kapitalismen och inte som "arbetssamhället".
För Paulsen är inte målet att gå tillbaka till det socialdemokratiska välfärdssamhället med "full sysselsättning". En sådan radikalism är uppfriskande.
Boken har fått mig att t.ex. ifrågasätta kravet på "rätten till arbete". Det finns en konservativ innebörd i kravet, om man - vilket inte är orimligt - tolkar det som "rätten att bli utsugen i ett lönearbete".
Paulsen pekar på många absurditeter i dagens "arbetssamhälle". Det enorma slöseriet med mat och elektronikprylar är en. Arbetslöshet parallellt med övertidsarbete är förstås en annan. Men också det "tomma arbetet" på kontoren, då stora delar av arbetstiden ägnas åt Facebook och sociala medier. En jämförelse med det ineffektiva sovjetsystemet med sin "dolda arbetslöshet" ligger nära till hands.
Den s.k.övergången till tjänstesamhället ifrågasätts, vilket ju inte är så vanligt. Behövs egentligen alla dessa nya immateriella och emotionella arbeten? I varje fall produceras inget konkret nyttigt. "Behövs" PR-konsulter? Eller är de ett exempel på det slöseri som är nödvänsigt i det nuvarande systemet.
Men jag tycker att Paulsen går lite för långt i sin kritik av arbetet. Han skiljer inte riktigt mellan t.ex. lönearbete och arbete som sådant. Att arbetet, producerandet av livsmedlen, är något som skiljer människan från djuren är inget han skulle hålla med om. Även i ett kapitalistiskt samhälle produceras genom det "konkreta arbetet" bruksvärden, produceras nytta. Även om de bara är medel för målet, att producera bytesvärde genom det "abstrakta, samhälleliga arbetet". Fast nog har Paulsen en poäng i att processarbetarens övervakningsarbete kan förefalla högst "abstrakt". Den här typen av arbeten tillhör kanske Marx kategori "nödvändigt arbete", som vi helt enkelt måste dela på.
Paulsen är medveten om de maktförhållanden som trots kraftigt ökad produktivitet ändå inte lett till sänkt arbetstid. Ibland låter Paulsen som en marxist, men han tror inte på ett samhälle där arbete inte behöver innebära underordning i ett hierarkiskt system. Kollektiv som fungerar demokratiskt och där man gemensamt planerar sitt arbete uppfattar han nog som en ren utopi. Dessutom tendera han ibland att förklara ekonomiska förhållanden med ideologi, och inte tvärtom. Trots att han själv beskriver hur "arbetslinjen" ändrat innebörd historiskt och knappast är något som svävar självständigt i den ideologiska himlen.
En intressant skillnad mellan "arbetskritiker" som Paulsen pekar på är att vissa ser den fullständiga automationen som målet och att vägen dit går över alltmer innehållslöst, mekaniskt arbete, medan andra kan tänka sig att göra det befintliga arbetet mer intressant och mänskligt. Detta är en motsättning som nog inte har en självklar lösning. Man får nog tänka sig en kombination. Men det förutsätter ett slut på vad jag ändå skulle vilja beteckna som kapitalismen och inte som "arbetssamhället".
torsdag 28 juni 2012
Keynesianskt manifest mot nedskärningspolitiken
Paul Krugman har tagit initiativet till ett manifest mot den nedskärningspolitik som råder idag i hela västvärlden. Manifestet har redan fått ett imponerande antal undertecknare. Det är värdefullt som en kort sammanfattning av Krugmans syn på orsakerna till den nuvarande krisen och till hur man inte ska "lösa" den.
Det är inte svårt att instämma i kritiken av nedskärningar under en ekonomisk depression. Men jag tror inte på den keynesianska analysen av krisens orsaker. Så här beskrivs dessa:
Many policy makers insist that the crisis was caused by irresponsible public borrowing. With very few exceptions - other than Greece - this is false. Instead, the conditions for crisis were created by excessive private sector borrowing and lending, including by over-leveraged banks. The collapse of this bubble led to massive falls in output and thus in tax revenue. So the large government deficits we see today are a consequence of the crisis, not its cause.
Men fakta pekar på att fallet i i produktionen inte orsakades av finanskrisen utan av en fallande profitkvot i den "reala" ekonomin. Michael Roberts har presenterat fler belägg för detta på sin blogg.
Krugmans lösning på krisen är att staten träder in:
At a time when the private sector is engaged in a collective effort to spend less, public policy should act as a stabilizing force, attempting to sustain spending. At the very least we should not be making things worse by big cuts in government spending or big increases in tax rates on ordinary people. Unfortunately, that’s exactly what many governments are now doing.
Men om staten måste fixa tillräcklig efterfrågan så kan man ju fråga sig varför vi inte inför en planerad ekonomi istället för en marknadsekonomi som uppenbarligen inte fungerar...
Det är inte svårt att instämma i kritiken av nedskärningar under en ekonomisk depression. Men jag tror inte på den keynesianska analysen av krisens orsaker. Så här beskrivs dessa:
Many policy makers insist that the crisis was caused by irresponsible public borrowing. With very few exceptions - other than Greece - this is false. Instead, the conditions for crisis were created by excessive private sector borrowing and lending, including by over-leveraged banks. The collapse of this bubble led to massive falls in output and thus in tax revenue. So the large government deficits we see today are a consequence of the crisis, not its cause.
Men fakta pekar på att fallet i i produktionen inte orsakades av finanskrisen utan av en fallande profitkvot i den "reala" ekonomin. Michael Roberts har presenterat fler belägg för detta på sin blogg.
Krugmans lösning på krisen är att staten träder in:
At a time when the private sector is engaged in a collective effort to spend less, public policy should act as a stabilizing force, attempting to sustain spending. At the very least we should not be making things worse by big cuts in government spending or big increases in tax rates on ordinary people. Unfortunately, that’s exactly what many governments are now doing.
Men om staten måste fixa tillräcklig efterfrågan så kan man ju fråga sig varför vi inte inför en planerad ekonomi istället för en marknadsekonomi som uppenbarligen inte fungerar...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)