En ovanligt lättfattlig sammanfattning av den marxistiska kristeorin finns här, skriven av en numera okänd ekonom vid namn Winternitz 1949. Marx fick aldrig tid själv för att skriva en sådan beskrivning, men enligt Winternitz finns alla elementen till utspridda på olika håll i hans skrifter.
Winternitz lyckas knyta ihop och se sambanden mellan de till synes olika "teorierna". De två teorier han trycker främst på och som han anser är delar av en helhet, är "teorin" om överproduktion och "teorin" om profitkvotens fallande tendens.
Profitkvoten spelar faktiskt huvudrollen i båda dessa "teorier" - det är alltid den förväntade lönsamheten, som kapitalisten tvingas utgå från i sina beslut. Annars går han så småningom under i konkurrensen.
Om efterfrågan av någon anledning stiger på en enskild vara, så stiger priset, och därmed profitkvoten, "lönsamheten". Resultatet blir att kapital dras till produktionen av denna vara. Utbudet ökar alltså och därmed minskar priset igen. Denna mekanism, prisernas pendling runt "värdet", beskrevs redan av Adam Smith och David Ricardo.
Men samma mekanism kan vi se i funktion hos hela ekonomin i den s.k. konjunkturcykeln. Efter krisen förstörs en mängd kapital, fysiskt och värdemässigt. Svaga företag köps upp billigt av starkare, och profitkvoterna börjar stiga. Konsumtionsvarulagren försvinner till slut, efterfrågan överstiger utbudet och priserna börjar stiga.
Produktiviteten stiger när förbättringar införs vilket innebär att varornas värden sjunker, samtidigt som priserna stiger. Till slut måste bubblan spricka - plötsligt bjuds det ut fler varor än det finns efterfrågan på till gällande priser. Priserna sjunker tvångsmässigt till nivåer under värdena. Kumulativa processer drev uppgången, och detsamma gäller för nedgången.
Winternitz går inte in på varför nedgångarna, "recessionerna", i vissa perioder är korta och svaga, in andra långa och djupa. Den "långa depressionen" under ett par decennier ca 1870-1890 liksom den "stora depressionen" på 1930-talet är exempel på djupa nedgångsperioder.Wallerstein har ju däremot anslutit sig till ryssen Kondratieffs idé om längre cykler eller vågor på ca 50 år, där antingen hög- eller lågkonjunkturerna dominerar.
Inte heller kunde han ju av naturliga skäl beskriva de specifika dragen i efterkrigstidens kriser, "stagflationen" under 1970-talet och de återkommande finanskriserna under den nyliberala eran.
Men Winternitz ansluter sig till Marx åsikt att profitkvoten har en tendens att falla på sikt. Det döda kapitalet, maskiner och råvaror tenderar att öka på bekostnad det levande, som är den enda källan till profiten. Ett sätt att motverka detta är att öka exploateringen, vilket i sin tur bara skärper klassmotsättningarna och kapitalets välde ifrågasätts.
Visar inlägg med etikett kristeorier. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett kristeorier. Visa alla inlägg
fredag 10 december 2010
onsdag 24 november 2010
Teorier om de ekonomiska kriserna
Före kapitalismens framväxt förekom det ekonomiska kriser, men de orsakades av missväxt, krig och andra ”utomekonomiska” faktorer. Kriserna yttrade sig i brist på mat och andra varor. Det speciella med ekonomiska kriser under kapitalismen däremot är att de tycks bero på att det produceras för mycket varor, inte för lite. Människor blir arbetslösa, maskiner står stilla och fabriker slår igen trots att människornas behov inte är mättade.
En annan utmärkande egenskap för ekonomiska kriser under kapitalismen är att de återkommer med jämna mellanrum och genomlöper bestämda faser. Under överhettningsfasen stiger priserna snabbt, lån och spekulation vilar på förväntningar om evig tillväxt. Men plötsligt inser alla att det handlade om bubblor, och krisen slår till. Någonstans i cirkulationen av varor och kapital blev det stopp, och stillaståndet sprider sig till hela ekonomin.
Massor av kapital förstörs, antingen fysiskt eller genom att värdena skrivs ned. Detta är nödvändigt för att ekonomin ska komma igång igen. Kriserna är inte undantagsföreteelser. De är nödvändiga inslag i systemet.
Första fasen efter krisen brukar kallas ”recession”. Varulagren töms så småningom och försäljningen kommer igång så sakteliga. Profitkvoten stiger igen, tack vare det minskade värdet på det konstanta kapitalet, och uppgången börjar ta fart. ”Depression” kallades tidigare den fas i konjunkturcykeln, där produktionen till slut når toppnivån i den tidigare cykeln. Uppgången fortsätter förbi den punkten, priserna stiger, lönerna stiger, arbetslösheten minskar och till slut inträder boomen, ”överhettningen”. Och så blir det kris och allt börjar om. Den här bilden, ”överproduktionsteorin”, är förstås förenklad. Ibland är nedgångsperioden djupare och längre, ibland ytligare och kortare.
Den gamla borgerliga inställningen var att det bästa var att låta det hela ha sin gång, och inte störa processen med politiska åtgärder. Efter den djupa 30-talsdepressionen hamnade den linjen i vanrykte, men efter den keynesianska perioden fram till 1970-talet återtog man till den gamla cyniska inställningen. En keynesian som Paul Krugman har ropat förgäves efter stimulansåtgärder efter krisen hösten 2008.
Sam Williams beskriver på sin blogg ett antal teorier om kriserna, både borgerliga och marxistiska. Marx tog förstås upp kriserna i många sammanhang, men han lade enligt Williams inte fram någon enhetlig kristeori.
Williams renodlar de olika teorierna, vilket är bra om man ska förstå dem, men ser dem som alternativa förklaringar. Jag tror dock att teorierna kompletterar varandra.
Williams delar in teorierna i två grupper, den ena som lägger tonvikten vid kapitalets problem att producera mervärdet, den andra som betonar problemet att ”realisera” detta, att sälja varorna. De flesta av nedanstående teorier är lätta att placera i ena eller andra facket.
Disproportionalitetsteorin
Marx beskrev i andra bandet av Kapitalet hur det krävs bestämda kvantitativa värdemässiga och fysiska proportioner mellan de branscher där produktionsmedel produceras respektive de branscher där konsumtionsvaror produceras. Eftersom någon medveten planering utifrån behov inte förekommer, så kan de nödvändiga proportionerna bara förverkligas spontant genom ständiga små och stora kriser. Förnyelsen av varulager och fixt kapital i form av maskiner kan förmodligen delvis förklara längden på olika typer av konjunkturcykler. Den senare är den skulle motsvara den bekanta 10 års-cykeln, medan den förra skulle förklara kortare svängningar inom den längre cykeln. Den hypotetiska 50-åriga "Kondratieffcykeln" har föreslagits hänga ihop med större ändringar i produktionsstrukturen, som ex bilismens framväxt.
Profitpressteorin
Denna teori betonar att profitens storlek hotas genom arbetarnas lönekamp (vilket förespråkas bl. a. av Antonio Negri och Immanuel Wallerstein). Mervärdekvoten, förhållandet mellan mervärdet det variabla kapitalet (lönen), sjunker därigenom. Det är tveksamt om teorin förklarar konjunkturcykeln. Visserligen brukar lönerna vara högst strax före krisen, men det är knappast stegringen av just lönerna som orsakar kollapsen.
Däremot har säkert profitpressen betydelse för kapitalismens ”lönsamhetsproblem” i allmänhet. Kapitalet kan som motåtgärd flytta produktionen till låglöneländer, eller ersätta arbetskraften med maskiner, genom att höja arbetstakten och andra ”rationaliseringar”.
Underkonsumtionsteorin
Själva namnet är olyckligt, eftersom teorin inte säger att behoven är mättade, utan att den totala efterfrågan inte är räcker till. Denna teori förefaller ju vara raka motsatsen till profitpressteorin...
Robert Malthus var en tidig representant för teorin: han använde den för att motivera jordägares, prästers och byråkraters konsumtion...
En grov variant av teorin är att eftersom lönen är mindre än det värde som arbetaren producerar, så kan han inte ”köpa tillbaka” de varor han producerar. Men då glömmer man att även kapitalisterna också efterfrågar både konsumtionsvaror och produktionsmedel. Mot tesen att krisen skulle bero på för låga löner kan invändas att lönerna brukar vara som högst strax före krisen.
En sofistikerad variant stod Rosa Luxemburg för. Hon riktade in sig på problemet varifrån efterfrågan kommer på det kapital som ackumuleras ur mervärdet. Hennes svar var att det inte kan komma inifrån det kapitalistiska systemet utan måste komma utifrån. Därav kolonialism och imperialism. När kapitalismen omfattar hela jorden, då kollapsar den av rent ekonomiska skäl...Teorin förklarar världsmarknadens framväxt på ett elegant sätt, men de flesta marxister är överens om att hon inte lyckade bevisa sin teori.
En nutida variant lades fram av lord Keynes. Ju högre utvecklingsstadium i ekonomin, desto lägre andel av en konsumtionsökning används till konsumtion. Resten sparas och bidrar alltså inte till efterfrågan på konsumtionsvaror. Det uppstår ett efterfrågegap, om inte de sparade pengarna kanaliseras till investeringar i produktionsmedel. Men det finns ingen garanti för att det finns tillräckligt med lönsamma projekt att investera i. Alltså blir det mer och mer osannolikt med full sysselsättning i en marknadsekonomi. Staten borde enligt Keynes ta över investeringsbesluten, och ”rentiärerna”, d.v.s. penningkapitalisterna, borde utsättas för eutanasi, barmhärtighetsmord! (Nutida keynesianer är sällan lika radikala.)
I Keynes analys spelade räntenivån en viktig roll. Om lönsamheten i produktionen sjunker under bankräntan, så försvinner förstås motivationen att investera. Därför borde staten pressa ner räntenivån så mycket som möjligt. Keynes var alltså väl medveten om profitkvotens avgörande roll i en kapitalistisk ekonomi, även om han är mest känd för att ha tryckt på bristen på ”effektiv efterfrågan”. Det var nog inte de cykliska upp- och nedgångarna han var mest rädd för, utan det långsiktiga problemet med den bristande efterfrågan.
Överproduktionsteorin
Det kan förefalla som att det bara handlar om ett annat namn på underkonsumtionsteorin. I båda fallen betonas att efterfrågan inte räcker till för att efterfråga det som producerats. Men överproduktionsteorin i marxistisk tappning är mer dynamisk. För att utvinna mer och mer mervärde, ökas produktionen genom att fler och effektivare maskiner används. Men efterfrågan växer inte i samma takt.
Produktionsmedel efterfrågas ju ytterst i syfte att producera konsumtionsvaror, och efterfrågan på dessa måste till stor del komma från de arbetande. Men kapitalisterna försöker hålla nere lönerna och därför stiger de sällan i samma takt som produktiviteten. Och då räcker efterfrågan till slut inte till och krisen bryter ut.
Teorin om profitkvotens fallande tendens
De klassiska politiska ekonomerna tog den långsiktiga tendensen för profitkvoten att minska, för ett empiriskt faktum. Men de hade olika teorier om orsaken. Ricardo utgick från Malthus teori att livsmedlen blir dyrare och dyrare genom att allt mindre bördig mark måste tas i bruk i jordbruket. Eftersom livsmedlen är en stor andel av arbetarens lön, så måste denna stiga, och därmed minskar profiten.
Ricardos variant av teorin kritiserades bl.a. av Marx. Jordens bördighet kan ju ökas med konstgödning och andra tekniska metoder - till en viss gräns i alla fall. Kanske kommer Ricardo att rehabiliteras på denna punkt i framtiden. Speciellt om man tar med i resonemanget att råvaror och andra naturresurser är begränsade och antagligen kommer att stiga i pris. (Wallerstein betonar den här aspekten i sin ”profitpressteori”)
Marx variant utgår ju från att det konstanta kapitalet med tiden ökar i förhållandet till det variabla (lönen). Profitkvoten är förenklat uttryckt förhållandet mellan mervärde och det totala kapital. Men mervärdets källa är endast det variabla och inte det konstanta kapitalet. Därför uppstår en tendens för profitkvoten att minska.
Profitkvotens fall behöver kanske i sig inte vara ett problem - om den inte faller under räntenivån förstås. Eller om profitkvotens minskning leder till att mängden mervärde också minskar, då hotas systemet. Om kapitalet försöker försöker förhindra minskningen genom att attackera lönerna, så växer klassmotsättningarna i samhället.
En annan utmärkande egenskap för ekonomiska kriser under kapitalismen är att de återkommer med jämna mellanrum och genomlöper bestämda faser. Under överhettningsfasen stiger priserna snabbt, lån och spekulation vilar på förväntningar om evig tillväxt. Men plötsligt inser alla att det handlade om bubblor, och krisen slår till. Någonstans i cirkulationen av varor och kapital blev det stopp, och stillaståndet sprider sig till hela ekonomin.
Massor av kapital förstörs, antingen fysiskt eller genom att värdena skrivs ned. Detta är nödvändigt för att ekonomin ska komma igång igen. Kriserna är inte undantagsföreteelser. De är nödvändiga inslag i systemet.
Första fasen efter krisen brukar kallas ”recession”. Varulagren töms så småningom och försäljningen kommer igång så sakteliga. Profitkvoten stiger igen, tack vare det minskade värdet på det konstanta kapitalet, och uppgången börjar ta fart. ”Depression” kallades tidigare den fas i konjunkturcykeln, där produktionen till slut når toppnivån i den tidigare cykeln. Uppgången fortsätter förbi den punkten, priserna stiger, lönerna stiger, arbetslösheten minskar och till slut inträder boomen, ”överhettningen”. Och så blir det kris och allt börjar om. Den här bilden, ”överproduktionsteorin”, är förstås förenklad. Ibland är nedgångsperioden djupare och längre, ibland ytligare och kortare.
Den gamla borgerliga inställningen var att det bästa var att låta det hela ha sin gång, och inte störa processen med politiska åtgärder. Efter den djupa 30-talsdepressionen hamnade den linjen i vanrykte, men efter den keynesianska perioden fram till 1970-talet återtog man till den gamla cyniska inställningen. En keynesian som Paul Krugman har ropat förgäves efter stimulansåtgärder efter krisen hösten 2008.
Sam Williams beskriver på sin blogg ett antal teorier om kriserna, både borgerliga och marxistiska. Marx tog förstås upp kriserna i många sammanhang, men han lade enligt Williams inte fram någon enhetlig kristeori.
Williams renodlar de olika teorierna, vilket är bra om man ska förstå dem, men ser dem som alternativa förklaringar. Jag tror dock att teorierna kompletterar varandra.
Williams delar in teorierna i två grupper, den ena som lägger tonvikten vid kapitalets problem att producera mervärdet, den andra som betonar problemet att ”realisera” detta, att sälja varorna. De flesta av nedanstående teorier är lätta att placera i ena eller andra facket.
Disproportionalitetsteorin
Marx beskrev i andra bandet av Kapitalet hur det krävs bestämda kvantitativa värdemässiga och fysiska proportioner mellan de branscher där produktionsmedel produceras respektive de branscher där konsumtionsvaror produceras. Eftersom någon medveten planering utifrån behov inte förekommer, så kan de nödvändiga proportionerna bara förverkligas spontant genom ständiga små och stora kriser. Förnyelsen av varulager och fixt kapital i form av maskiner kan förmodligen delvis förklara längden på olika typer av konjunkturcykler. Den senare är den skulle motsvara den bekanta 10 års-cykeln, medan den förra skulle förklara kortare svängningar inom den längre cykeln. Den hypotetiska 50-åriga "Kondratieffcykeln" har föreslagits hänga ihop med större ändringar i produktionsstrukturen, som ex bilismens framväxt.
Profitpressteorin
Denna teori betonar att profitens storlek hotas genom arbetarnas lönekamp (vilket förespråkas bl. a. av Antonio Negri och Immanuel Wallerstein). Mervärdekvoten, förhållandet mellan mervärdet det variabla kapitalet (lönen), sjunker därigenom. Det är tveksamt om teorin förklarar konjunkturcykeln. Visserligen brukar lönerna vara högst strax före krisen, men det är knappast stegringen av just lönerna som orsakar kollapsen.
Däremot har säkert profitpressen betydelse för kapitalismens ”lönsamhetsproblem” i allmänhet. Kapitalet kan som motåtgärd flytta produktionen till låglöneländer, eller ersätta arbetskraften med maskiner, genom att höja arbetstakten och andra ”rationaliseringar”.
Underkonsumtionsteorin
Själva namnet är olyckligt, eftersom teorin inte säger att behoven är mättade, utan att den totala efterfrågan inte är räcker till. Denna teori förefaller ju vara raka motsatsen till profitpressteorin...
Robert Malthus var en tidig representant för teorin: han använde den för att motivera jordägares, prästers och byråkraters konsumtion...
En grov variant av teorin är att eftersom lönen är mindre än det värde som arbetaren producerar, så kan han inte ”köpa tillbaka” de varor han producerar. Men då glömmer man att även kapitalisterna också efterfrågar både konsumtionsvaror och produktionsmedel. Mot tesen att krisen skulle bero på för låga löner kan invändas att lönerna brukar vara som högst strax före krisen.
En sofistikerad variant stod Rosa Luxemburg för. Hon riktade in sig på problemet varifrån efterfrågan kommer på det kapital som ackumuleras ur mervärdet. Hennes svar var att det inte kan komma inifrån det kapitalistiska systemet utan måste komma utifrån. Därav kolonialism och imperialism. När kapitalismen omfattar hela jorden, då kollapsar den av rent ekonomiska skäl...Teorin förklarar världsmarknadens framväxt på ett elegant sätt, men de flesta marxister är överens om att hon inte lyckade bevisa sin teori.
En nutida variant lades fram av lord Keynes. Ju högre utvecklingsstadium i ekonomin, desto lägre andel av en konsumtionsökning används till konsumtion. Resten sparas och bidrar alltså inte till efterfrågan på konsumtionsvaror. Det uppstår ett efterfrågegap, om inte de sparade pengarna kanaliseras till investeringar i produktionsmedel. Men det finns ingen garanti för att det finns tillräckligt med lönsamma projekt att investera i. Alltså blir det mer och mer osannolikt med full sysselsättning i en marknadsekonomi. Staten borde enligt Keynes ta över investeringsbesluten, och ”rentiärerna”, d.v.s. penningkapitalisterna, borde utsättas för eutanasi, barmhärtighetsmord! (Nutida keynesianer är sällan lika radikala.)
I Keynes analys spelade räntenivån en viktig roll. Om lönsamheten i produktionen sjunker under bankräntan, så försvinner förstås motivationen att investera. Därför borde staten pressa ner räntenivån så mycket som möjligt. Keynes var alltså väl medveten om profitkvotens avgörande roll i en kapitalistisk ekonomi, även om han är mest känd för att ha tryckt på bristen på ”effektiv efterfrågan”. Det var nog inte de cykliska upp- och nedgångarna han var mest rädd för, utan det långsiktiga problemet med den bristande efterfrågan.
Överproduktionsteorin
Det kan förefalla som att det bara handlar om ett annat namn på underkonsumtionsteorin. I båda fallen betonas att efterfrågan inte räcker till för att efterfråga det som producerats. Men överproduktionsteorin i marxistisk tappning är mer dynamisk. För att utvinna mer och mer mervärde, ökas produktionen genom att fler och effektivare maskiner används. Men efterfrågan växer inte i samma takt.
Produktionsmedel efterfrågas ju ytterst i syfte att producera konsumtionsvaror, och efterfrågan på dessa måste till stor del komma från de arbetande. Men kapitalisterna försöker hålla nere lönerna och därför stiger de sällan i samma takt som produktiviteten. Och då räcker efterfrågan till slut inte till och krisen bryter ut.
Teorin om profitkvotens fallande tendens
De klassiska politiska ekonomerna tog den långsiktiga tendensen för profitkvoten att minska, för ett empiriskt faktum. Men de hade olika teorier om orsaken. Ricardo utgick från Malthus teori att livsmedlen blir dyrare och dyrare genom att allt mindre bördig mark måste tas i bruk i jordbruket. Eftersom livsmedlen är en stor andel av arbetarens lön, så måste denna stiga, och därmed minskar profiten.
Ricardos variant av teorin kritiserades bl.a. av Marx. Jordens bördighet kan ju ökas med konstgödning och andra tekniska metoder - till en viss gräns i alla fall. Kanske kommer Ricardo att rehabiliteras på denna punkt i framtiden. Speciellt om man tar med i resonemanget att råvaror och andra naturresurser är begränsade och antagligen kommer att stiga i pris. (Wallerstein betonar den här aspekten i sin ”profitpressteori”)
Marx variant utgår ju från att det konstanta kapitalet med tiden ökar i förhållandet till det variabla (lönen). Profitkvoten är förenklat uttryckt förhållandet mellan mervärde och det totala kapital. Men mervärdets källa är endast det variabla och inte det konstanta kapitalet. Därför uppstår en tendens för profitkvoten att minska.
Profitkvotens fall behöver kanske i sig inte vara ett problem - om den inte faller under räntenivån förstås. Eller om profitkvotens minskning leder till att mängden mervärde också minskar, då hotas systemet. Om kapitalet försöker försöker förhindra minskningen genom att attackera lönerna, så växer klassmotsättningarna i samhället.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)