onsdag 30 juli 2014

Kollapsteorier inne igen

"How will Capitalism end?", frågar sig Wolfgang Streeck i nr 87 av New Left Review. Svaret är paradoxalt nog, "kapitalismen kommer att gå under därför att den segrat ihjäl sig". Så länge det fanns motkrafter som starka arbetarrörelser och antikoloniala befrielserörelser, så kunde de stabilisera och legitimera systemet. Men inte längre.

Kapitalismen går  går under utan att det finns något alternativt system i sikte som skulle kunna ersätta det! Streeck tycks därmed mer  pessimistisk än Immanuel Wallerstein som ser två motsatta utvägar ur kapitalismen.  Men då Wallersteins två alternativ är så vagt beskrivna - ett "jämlikt  och solidariskt" och ett "ojämlikt och hierarkiskt" system - så kan man misstänka att i praktiken är skillnaden inte stor.

Streeck och Wallerstein anser båda att det finns långsiktiga tendenser mot systemsammanbrott vilka inte går att hejda. De har lite olika åsikter om vilka dessa tendenser är. Wallerstein har betonat starkt hur löneandelen kommer att stiga när arbetskraftsreserverna tagit slut i världens landsbygdsområden. Profitpressen som uppstår tillsammans med ökade kostnader för miljöförstöring och minskade naturresurser kommer till slut att resultera i en "bifurkation", en punkt där det bara finns vägar ut ur systemet.

Streeck ser fem faktorer i dagens värld som leder till kollapsen: minskande tillväxt, ökande ojämlikhet, privatisering av offentlig infrastruktur, växande korruption och till sist ett alltmer instabilt globalt finansiellt system, då dollarn förr eller senare mister sin roll som reservvaluta.

Att inte akademiska marxister längre automatiskt fnyser åt "sammanbrottsteorier", kan man också konstatera vid läsningen av senaste numret av tidskriften Fronesis, med temat "Kris". I artikeln "Värdekritisk kristeori - att tänka kapitalets sammanbrott" redogörs för matematiska argument av tyskarna Ortlieb och Kurz, som går ut på att när mervärdekvoten genom tvånget att öka produktiviteten ökat till 50 % så kommer nödvändigtvis mängden mervärde att sjunka! "Samma rörelse som ökar kapitalets relativa andel av det nyskapade värdet, eliminerar även det direkta levande produktionsarbetet och minskar därmed den absoluta basen för all värdeproduktion. " (Den minskande profitkvoten leder alltså vid en viss punkt till minskande absolut mängd profit, till synes en skärpning av den kända "lagen om profitkvotens fallande tendens". )

De klassiska marxistiska "kollapsteorierna" förutsatte att  den oundvikliga ekonomiska "kollapsen" skulle följas av ett maktövertagande av arbetarklassen, som medvetet skulle utnyttja sin politiska makt till att organisera ett socialistiskt samhälle. Frågan är om inte det fortfarande gäller att det ekonomiska "sammanbrottet" inte kan ses som en enskild händelse, utan en process som åtföljas av en politiska revolution.  Kapitalismen i betydelsen marknadsekonomi med konkurrerande privata företag, kommer att bestå - mer eller mindre barbarisk - så länge som socialismen inte ställts på dagordningen. Men det förutsätter att den idag helt dominerande reformismen - tron att räcker med något mindre än en total systemförändring - mister sin trovärdighet.

Reformism är inte att avstå från att arbeta för "reformer" -  tvärtom - utan att se kampen för dem som något mer än träning inför den stora uppgörelsen med profitsystemet. Eller som Marx uttryckte det någonstans, fackföreningarnas gerillakrig kan inte ersätta det verkliga kriget, bara förbereda det.

torsdag 24 juli 2014

Varför BRICS ekonomier överskattas

New Left Review nr 87, 2014, förklarar i artikeln "The chimera of global convergence", varför BRICS-ländernas ekonomiska styrka lätt överskattas i förhållande till USAs. En orsak är att jämförelser mellan länders BNP:er är missvisande om man inte tar hänsyn till att utländska ägare kan kontrollera produktionen i vår alltmer "globaliserade värld". Det kan då vara mer intressant att se var profiterna hamnar i slutändan. Andelen amerikanska miljonärer är 40 %, lika mycket som på 50-talet trots att den amerikanska andelen av BNP sjunkit från 40 %  till 22 % år 2012.

Andra siffror som tyder på det fortsatta amerikanska försprånget är att 2010 kostade komponenterna till en iPhone3 $172.46, medan monteringskostnaden endast var $6.50. Komponenterna kom huvudsakligen från Sydkorea, Japan och Tyskland medan den taiwanesiska firman Foxcann stod för monteringen i Kina. Den stora profitandelen gick till Apple, flera hundra dollar per exemplar!

Även om Kina ligger långt efter USA, så har man ändå börjat börjat närma sig den amerikanskägda teknologin i några branscher. Detta gäller däremot inte de andra BRICS-staterna, som fortfarande lever på de höga råvarupriser, som den kinesiska tillväxten orsakat. Enligt artikelförfattaren kommer dessa priser dessutom att snart plana ut.

Mot bakgrund av förra inlägget samt inlägget som refererade till Sam Williams påpekande att finanskapitalets roll i både Kina och Ryssland är mycket liten, så bör man vänta sig att USA:s nedgång kommer att ta lång tid. Kanske 20 - 30 år minst?

Man kan ju fråga sig varför då den amerikanska staten för en så pass desperat krigisk politik. Förklaringen kanske helt enkelt är att även om de 1 %-en i USA mår bra, så är USA som stat illa ute med dålig handelsbalans, skuldberg och hotande dollarkollaps.

söndag 20 juli 2014

BRICS - alternativ till USA?

Det finns en del som hoppas att BRICS (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika) håller på att slå undan fötterna på USAs hegemonisträvanden, manifesterad senast i Ukraina. Är den nya utvecklingsbanken som BRICS-länderna proklamerat under toppmötet i Brasilien ett tecken på detta? Två videos på Real News diskuterar den frågan, "Is the New BRICS Bank a Challenge to US Global Financial Power?" och "BRICS: Progressive Rhetoric, Neoliberal Practice".

Michael Hudson tillhör de optimistiska och Leo Panitch och Patrik Bond de pessimistiska. Men båda sidor i debatten är överens om även ledarna för dessa stora kapitalistiska länder representerar "oligarker", de dominerande kapitalistgrupperna i dessa "utvecklingsländer". De tycks också överens om att målet för dessa ledare inte är en alternativ ekonomi, som inte baseras på privatiseringar och åtstramningspolitik mot folken. Nyliberalismen gäller även i BRICS.

Enligt "pessimisterna" är BRICS-ländernas mål inte en verkligt "multipolär värld" utan att kapa åt sig en "större del av kakan". De vill t.ex. ha fler röster i IMF och Världsbanken. Medan "optimisterna" säger att den nya utvecklingsbanken betyder att BRICS insett att det behövs institutionella förändringar. Men vilken typ av förändringar? I Kina vill man ha ett "stabilare finansiellt system" i världen! Dollarn kommer också att bli mindre viktig men kommer inte att på länge ersättas av någon annan valuta.

"Optimisterna" lägger större vikt vid geopolitiken - det handlar inte bara om en dragkamp om ekonomiskt inflytande i världen, utan även om politiskt och militärt. "Pessimisterna" påpekar att BRICS-bolag ägnar sig åt lönenedpressning och miljöförstöring lika mycket som amerikanska bolag.

Debatten liknar i viss mån debatten för hundra år sedan om "ultraimperialismens" möjlighet. Kan de stora kapitalgrupperna komma överens om en gemensam exploatering av världens folk? Det verkar ju inte så! Så länge kapitalister bestämmer politiken, så länge kommer krigen att fortsätta mellan olika konkurrerande kapitalister i olika länder. Någon gång kommer väl kriget till slut att stå mellan kapitalisterna och dem som de suger ut...

torsdag 17 juli 2014

Foucault 1978 om nyliberalismen

En mycket intressant del i serien av Foucaults föreläsningsserier på Collège de France 1978-79,  har kommit ut på Tankekrafts förlag, "Biopolitikens födelse". Titeln är faktiskt gravt missvisande, då föreläsningarna handlar om nyliberalismens födelse,  istället för om den för postmodernister älskade och flummiga "moderna biopolitikens" uppkomst.

Tre av de tidigare samlingarna har jag skrivit om på min filosofiblogg, "Michel Foucault och makten",  "Vansinnets historia under den klassiska epoken" och  "Foucault om den moderna statens uppkomst". Min bedömning av dessa tre verk skulle kunna sammanfattas som "lysande idéhistoria men usel filosofi". "Biopolitikens födelse" kan karakteriseras på samma sätt, men skillnaden är att nyliberalismen som tema ju är ett politiskt mer brännbart och aktuellt ämne.

Föreläsningarna inleds med i min mening ganska förvirrande funderingar om metodologi. Han säger sig avstår från att analysera "Staten" och föredrar istället att undersöka "regerandet". Och det är väl gott och väl att koncentrera sig på en empirisk beskrivning av hur makten utövats, men inte behöver man förkasta begreppet "stat" för den skull? (Efter Hegels "statens idé" kom ju faktiskt Marx "klasstat")

Det gäller att inte ge upp läsningen på en gång utan fortsätta till de konkreta, historiska beskrivningarna av uppkomsten av nyliberalismens två grenar, den amerikanska och framför allt den mycket mindre kända tyska grenen.

Den tyska formen av nyliberalism, "ordoliberalismen" (efter namnet på den tidskrift där den utformades), betraktas nog i allmänhet inte idag som nyliberalism utan misstas för att vara det som den kallade sig själv: "social marknadsekonomi".  Foucault visar att liberalismen ligger just i den skarpa åtskillnaden mellan en "ekonomi" som måste fungera helt fritt från statsingripanden å ena sidan, och "socialpolitik" å den andra sidan. De som inte klarar av att konkurrera på marknaden och blir utsorterade från "ekonomin", måste förhindras gå under, vilket är statens och politikens uppgift.

Samma tanke ligger bakom franska nyliberalers förslag om en "negativ skatt" liksom amerikanen Milton Friedmans om "medborgarlön". Dessa akademiska ideologer är alltså till synes mer "humana" än de socialdarwinister som tyckte att de som inte klarar kampen för tillvaron borde gå under för att inte bidra till det genetiska förfallet. Men är inte dessa ideologiska ekonomer också  mer "progressiva" än dagens förespråkare för "arbetslinjen" och "åtgärds"samhället.

Om de nyliberala ideologerna från 40- till 70-talet  framstår som "humanare" än dagens nyliberala praktiker så kan det kanske bero på att de faktiskt trodde på sina teorier och inte betraktade dem som simpla vapen i klasskampen. På den tiden var det ju keynesianismen som var förhärskande inom nationalekonomin och nyliberalerna sågs som en kufisk sekt (utom i Tyskland?).

Foucault har faktiskt en ansats till en historisk förklaring av den tyska nyliberalismens uppkomst. Den uppstod innan de två tyska staterna bildades efter kriget, under ockupationstiden, som en grund för den framtida staten. Förklaringen är svårförståelig, tycker jag. För den amerikanska nyliberalismens uppkomst har han inget bättre att komma med än den omfattande emigrationen av ekonomer till USA. Men  - Foucaults styrka är som antytts, hans analys av idéernas innehåll, inte av orsakerna till deras uppkomst.

Förvånande nog lyckas Foucault hitta nya infallsvinklar till analysen av Adam Smiths "osynliga hand"! Han betonar det "osynliga" istället för "handen". Men den analysen gäller nog mer de nya, än de gamla liberalerna.  Omöjligheten att genomskåda effekterna av ekonomiska åtgärder får motivera varför Staten absolut inte få lägga sig i.

Foucault ser inte bara likheter mellan den gamla och nya liberalismen. Den nya liberalismen är på sätt och vis mer extrem i sin syn på den kalkylerande, rationella individen. Ett begrepp som avhandlas, och som faktiskt kan sägas ha med "biopolitik" att göra,  är "humankapital" och dess ursprung i neoklassisk ekonomi. Alla är vi  kapitalister, och vårt kapital är vi själva!

Beskrivningen av begreppet "civilsamhälle" är också  intressant. Nyliberalismen människa sprängs itu i oförenliga halvor när hon ska agera både i "ekonomin" och "civilsamhället". (Foucault har hittat begreppets ursprung hos den skotske 1700-talfilosofen Adam Fergusons "An Essay on the History of Civil Society", som med tanke på Foucaults beskrivning tycks vara mycket läsvärd!)

lördag 28 juni 2014

Är nationalistisk socialism möjlig?

Det spontana svaret borde vara nej. De som i Tyskland kallade sig nationalsocialister visade sig ju inte alls vara socialister utan företrädde "finanskapitalets mest reaktionära, imperialistiska och chauvinistiska skikt".

Ändå har nationalismen även av kommunister tidvis hyllats under det mer förskönande namnet "patriotism", medan internationalism förhånats som "rotlös kosmopolitism". 

Nationalismen var visserligen fördärvlig vid utbrottet av första världskriget, men kunde av kommunisterna utnyttjas i  de anti-koloniala befrielsekrigen för att försvaga imperialismen. Lenin stödde därför i motsats till Rosa Luxemburg parollen om rätt till självbestämmande för nationerna. För Lenin handlade det om en taktik, medan Rosa Luxemburg såg en fara i att uppmuntra ens de förtrycktas nationalism.

I senaste numret av Clarté kritiserar Anders Björnsson dem som använt principen  om nationellt självbestämmande i FN-stadgan  för att försvara "annekteringen" av Krim. Intressant nog argumenterar han för att det är imperialisterna som  i  sitt intresse använder strävan efter nationellt självbestämmande för att slå sönder stater i mindre, lätthanterligare enheter! Det är onekligen något vi sett många gånger - men kan naturligtvis inte tjäna som argument för att försvara vilket nationellt förtryckt som helst. (I fallet Krim behövde man  t.ex. hävda rätten att använda sitt språk mot den naziinfluerade regimen i Kiev.)

Som bekant hyllade Lenin de svenska arbetarnas motstånd mot den svenska överklassens önskan att behålla Norge inom unionen 1905. Anders Björnsson kritiserar faktiskt Lenin för detta, då något nationellt förtryck av norrmännen inte existerade enligt. De problem som ändå existerade kunde lätt ha lösts av de svenska ämbetsmännen...

Men Björnsson missar i sin kritik, att Lenins försvar för den norska nationens självbestämmande i grund och botten inte handlade om försvar för nationalismen utan tvärtom - en listig taktik för att minska de nationalistiska känslorna bland både de svenska och de norska arbetarna.  Och generellt gällde det enligt Lenin för både de stora och de små nationernas arbetarklasser att bekämpa sina egna former av nationalism. Norges arbetare uppmanades därför att arbeta för att bevara unionen, medan de svenska skulle försvara rätten till avskiljande för norrmännen.

När dagens "nationalistiska vänster" kritiserar "massinvandringen" i liknande ordalag som sverigedemokraterna, då har man lämnat den internationalism som präglat den socialistiska vänstern sedan Kommunistiska Manifestet. Att slå vakt om svenska arbetares jobb som ett självändamål grundas rimligen i oreflekterade nationalistiska känslor för det värdet av det "svenska".

Man skulle kunna invända att det måste vara progressivt att t.ex.  slå vakt om svensk självbestämmanderätt gentemot EU-byråkratins odemokratiska maktutövning. Men formulerar man inte då en riktig sak på ett felaktigt sätt? Det är ju inte bara svenskar i Sverige som blivit av med sitt inflytande på de politiska besluten? Det gäller ju även samer, finnar och somalier som bor i landet Sverige (liksom engelsmän i Storbritannien och fransmän i Frankrike).

Att framställa klassmotsättningar som motsättningar mellan nationer gynnar bara högern. När blir nationalism lika självklar att ta avstånd ifrån som rasism?

söndag 22 juni 2014

"Är Ryssland imperialistiskt?"

Sam Williams blogg om kristeorier har börjat mer och mer analysera även politik ur en strikt marxistisk utgångsvinkel. Denna artikel tar upp en fråga som är viktig vid bedömningen av t.ex. Ukrainakrisen: är länder som Ryssland och Kina imperialistiska stater, och "lika goda kålsupare" som supermakten USA?

Kan man alltså stödja Putin mot Obama, eller måste man ta avstånd från båda? Olika vänsterriktningar har hamnat i olika positioner i denna fråga. Delvis härrör väl motsättningarna ur den gamla tvistefrågan om i hur stor utsträckningen vänstern ska vara "realistisk" och "pragmatisk" och därför ta ställning i strider mellan dem som egentligen är ens fiender. "Utopisterna" som aldrig vill blanda sig i dagspolitiken riskerar förstås att med tiden helt marginaliseras.

Men det finns en annan aspekt som är viktig för marxister, och det är bedömningen av ekonomin i BRICS-länderna, i första hand Ryssland och Kina. Den moderna imperialistiska politiken, kampen om inflytelsefärer för investeringar och marknader, uppstod nämligen när finanskapitalet blivit dominerande kring förra sekelskiftet.

Sam Williams lägger fram fakta i artikeln som perkar på att i både Ryssland och Kina är det fortfarande det industriella kapitalet som dominerar. Så gott som alla storbanker finns t.ex. i Väst. Det råvaruexporterande Ryssland kan till och med snarare betraktas som ett tredjevärldenland.

Om Sam Williams har rätt, så borde väl de stora konflikterna idag, liksom inför första världskriget, utkämpas mellan USA, EU och Japan? Och inte mellan "Väst" och Ryssland, som i Ukrainakriget. Det finns ju också bedömare som menar att det är just det som sker! USA:s politik i Ukraina är inte riktad mot Ryssland utan snarare går den ut på att behålla dominansen över Europa. Skulle USA lyckas med att provocera Ryssland att stänga gaskranarna, så är det USA:s imperialistiska konkurrent EU som får lida.

Men slår USA ut en konkurrent på världsmarknaden, så förlorar man ju samtidigt en marknad för ens egna produkter? Det förstod man ju efter andra världskriget, då USA hjälpte fram både den tyska och japanska kapitalismen, och stödde föregångarna till EU.

Det finns marxistiska ekonomer som anser att kapitalet fortsätter att vilja ha en växande världsmarknad, inte en krympande. Frågan är om det gäller längre, då finanskapitalismen kanske gått in i en extremt parasitär fas, där den gladeligen äter upp sig själv, i väntan på att det globala pyramidspelet med växande skuldberg till slut spricker?

söndag 1 juni 2014

DN kritiserar Obama för bristande krigsvilja

"I believe in American exceptionalism with every fiber of my being" är ett av flera av Obama,  som visar att hans mål sammanfaller med de neokonservativa krigshetsarnas. Men från "liberala" DN behöver han inte få någon kritik för brist på supermaktsfasoner. I dagens ledare med rubriken "En otydlig supermakt" kritiseras han tvärtom från höger! Några citat:

"Obama har förvisso använt militärt våld, och låtit döda hundratals misstänkta terrorister med drönare, men han är i grunden en ofrivillig krigare."

"USA kan inte lösa alla världens problem med kanoner och inte skicka trupper för att störta alla diktatorer." (Men inte därför att anfallskrig och statskupper vore fel. ) "Resurserna räcker inte, och militära interventioner orsakar alltid oförutsedda svårigheter" 

"Däremot begick Obama ett misstag när han hotade Bashar al-Assad med bestraffning om kemiska vapen användes, och sedan ändrade sig när det faktiskt skedde." (Det var tydligen fel av Obama att inte bomba sönder Syrien, som man bombade sönder Libyen - för att bevara sin trovärdighet!)

"Det stämmer att Bush lade sig i för mycket utomlands, men det finns också risker om det blir för lite USA i världen. Och om Obama har några idéer om hur USA ska hantera Ryssland och Kina borde han tala om dem." (Problemet är Ryssland och Kina, och USA gör för lite för att stoppa deras expansion!)


 Det jag frågar mig är hur det kommer sig att Sveriges största tidning driver denna linje. Hur tänker man egentligen? Det är troligen inte så enkelt som att ledaravdelningen är avlönad av CIA?

Politiska ställningstaganden utgår i allmänhet från både intressen och en bedömning av det politiska läget. Vems intressen ser sig DN försvara? Rimligen borde det vara den lilla kapitalistiska staten Sveriges intressen. Sverige är en vasallstat till USA (enligt Brzezinskis öppenhjärtiga beskrivningar). Men inte behöver Sverige för den skull vara 100 %-igt lojal. T.o.m. en så nära allierad som Israel distanserade sig från USA:s Ukraina-politik i FN!

Det är inte heller troligt att DN:s ledarredaktion verkligen tror att det finns ett överhängande militärt hot från Ryssland och Kina. USA har ju faktiskt 40 % av världens militärutgifter, med okänt antal militärbaser över större delen av jordklotet.

Däremot utgör det ekonomiska samarbetet som inletts med gasavtalet mellan Ryssland och Kina ett antagligen ett hot mot USA:s ekonomiska dominans. Dollarn som reservvaluta är hotad. Men på vilket sätt vore det ett hot mot det svenska kapitalet? Svenskt kapital samarbetar ju  gärna med kinesiskt sedan länge.

Återstår den ideologiska aspekten - USA säger sig stå för principen att ett lands regering ska tillsättas genom allmänna val. Nu är det som bekant lite si och så med det, när USA:s intressen står på spel, men dessutom undrar jag om DN kan upptäcka någon större skillnad mellan Wall Streets "oligarkstyre" i USA respektive "oligarkstyret" i Putins Ryssland. Båda ländernas presidenter tillsätts faktiskt genom allmänna val. Skillnaden är snarare att Rysslands president är oerhört mer populär i sitt land än USA:s!

Gåtan kvarstår. Är det ändå CIA-finansierad korruption det handlar om?