måndag 26 maj 2014

Älskade fascism?

Henrik Arnstads omfångsrika bok om fascismens historia och framtidsutsikter har den smaklösa titeln "Älskade fascism" med tillägget "De svartbruna rörelsernas ideologi och historia". Den positiva sidan med boken är de utförliga beskrivningarna av fascismens uppkomst bl.a. i länder som Italien, med mindre kända fakta om t.ex. om de kvinnliga, "feministiska" fascisterna.

Överhuvudtaget får man veta hur nära kopplade de flesta av fascismens olika varianter var till den traditionella borgerliga makten. Nya rön presenteras om hur stort stödet för den fascistiska Lapporörelsen i Finland var bland de regerande borgerliga partierna - och hur ytterst nära det var att även Finland faktiskt förvandlats till en renodlad fascistisk stat.  Mannerheim påstås ha anammat Lappomännens utrikespolitiska program under fortsättningskriget.

Ett motexempel på fascismens knytning till borgerligheten är Rumäniens historia, då landet var så underutvecklat så att fascisterna faktiskt bekämpade kapitalismens framväxt i praktiken (och inte bara i retoriken). Men just kapitlet om Rumänien är ett tecken på svagheten med boken - fascismen definieras enbart utifrån dess ideologi, inte från den roll som den spelat och spelar i kampen mellan samhällsklasserna. Arnstad tar lättvindigt avstånd från den kommunistiska tesen att fascismen vid makten utgör "finanskapitalets terroristiska diktatur", en öppen, chauvistisk diktatur inriktad på erövringskrig.

Den negativa sidan med "Älskade fascism" är därför den teoretiska analysen, som faktiskt strider mot de beskrivande, historiska avsnitten. Arnstad utgår från ny borgerlig fascismforskning, som verkar ha som (genomskinligt) mål just att vederlägga de traditionella marxistiska förklaringarna av fascismen.

Arnstad misslyckas med att själv vederlägga den marxistiska analysen och har uppenbarligen inte själv läst Dimitrovs rapport till Kominterns sjunde kongress. Dimitrov kritiseras t.ex. för att ha påstått att fascismens seger var oundviklig, medan Dimitrov i denna rapport uttryckligen säger det motsatta.

Roger Griffins definition citeras flera gånger: "Fascism är en typ av politisk ideologi, vars mytiska kärna - i sina olika gestaltningar - är en folklig ultranationalism inriktad på nationens återfödelse." Detta är förstås en idealistisk, inte materialistisk, historieuppfattning: Det är idéerna som förklarar historien! Arnstads avsnitt om bl.a. Finland och Argentina har typiskt nog rubriken "Den fascistiska meteoritskuren", som om den fascistiska ideologin plötsligt drabbade olika länder som blixtar från  himlen...

Arnstad är själv antifascist, men hans fascination över fascismens förmåga att locka fram ett masstöd är så stor, att jag inte skulle bli förvånad om han om några år skulle träda fram själv ur garderoben som anhängare till den. Han ser ingen riktig motkraft till fascismen. Han ser klart att liberalerna svek överallt under mellankrigstiden. Någon renässans för socialismen ser han inte. Den pessimistiske författaren sätter som rubrik för det sista avsnittet i boken "Fascismen - 2000-talets ideologi"!

Arnstads pessimism tror jag beror på att han har en i grunden felaktig syn orsakerna till uppkomsten av fascismen. Tror man att folk ibland mer eller mindre oförklarligt grips av "ultranationalistiska" åsikter, så är det inte konstigt om man inte kan se hur fascismen ska kunna förhindras.

tisdag 20 maj 2014

Eliterna har tappat kontrollen, enligt Wallerstein

Den här bloggen är från början inspirerad av Immanuel Wallersteins världssystemteori. På sin webbsida fortsätter Wallerstein att hävda att det nuvarande kapitalistiska världssystemet håller på att gå under, och att det kommer att avlösas av antingen något värre eller möjligen något som är mera jämlikt och demokratiskt.

I hans senaste artikel identifierar han en ny, mer kaotisk fas som inträtt i nedgången för världssystemet. Eliterna har tappat kontrollen över skeendet! Och visst finns det dagsaktuella händelser som tycks tyda på det.

Kuppförsöket av en CIA-knuten general i Libyen som pågår f.n. gör att man undrar hur mycket kontroll USA egentligen haft över sina springpojkar i Libyens regering. På den andra sidan verkar det tydligt att Putins inflytande över de s.k. proryska separatisterna i östra Ukraina är minimalt.

Men visst kan skulle man kunna invända att "eliterna" aldrig haft någon total kontroll. USA har rimligen inte på länge haft samma kontroll över sina legotrupper bland Al Qaida och nynazister som de har över sin egen armé. Och man kan ju undra hur nära Tea Party-rörelsen egentligen var att stänga ner amerikanska staten egentligen  för att sätta käppar i hjulet för Obama. Det var nog inte helt och hållet det "spel för galleriet" som många på vänstersidan talade om.

"This [världssystemet tills nu] has operated as a top-down political structure, within each country and geopolitically between countries. The outcome has been an equilibrium slowly moving upward. Most analysts of the current strife tend to assume that the strings are still being pulled by Establishment elites. Each side asserts that the low-level actors of the other side are being manipulated by high-level elites"

"I do not think that the elites are any longer succeeding in manipulating their low-level followers. I think the low-level followers are defying the elites, doing their own thing, and trying to manipulate the elites. This is indeed something new. It is a bottom-up rather than a top-down politics."

"[Vi måste] cease attributing what is happening to the evil machinations of some Establishment elites. They are no longer in control. They can of course still do great physical harm by imprudent actions. They are by no means paragons of virtue. But those of us who wish to seek a better world to emerge from this chaotic situation have to depend on ourselves, on our own multiple ways of organizing the struggle. We need, in short, less denunciation and more constructive local action."

måndag 31 mars 2014

Zbigniev Brzezinski och det eurasiatiska schackbrädet

Brzezinskis "The Grand Chessboard / American Primacy and its geostrategic imperatives" nämns då och då, men borde nog läsas av fler. Brzezinski var säkerhetspolitisk rådgivare till president Carter, och man får en intressant inblick i hur de som utformar amerikansk utrikespolitik faktiskt tänker. De aktuella konflikterna i Ukraina gör boken extra läsvärd, då Ukraina sägs spela en mycket viktig roll i USA:s geopolitik. Rysslands enda chans att återupprätta sitt gamla imperium,  är nämligen att få kontroll över Ukraina, varför Väst med alla medel måste förhindra detta! Det får absolut inte uppstå någon rival till USA i Eurasien!

I oktober 2013 hade New Left Review ett specialnummer om "American Foreign Policy And Its Thinkers", där ett avsnitt handlar just om Brzezinskis tankar. Det är inte alls så att dessa "tänkare" har identiska åsikter, speciellt inte om konkreta frågor som kriget mot Irak, eller ens om Ryssland och Kina ska ses som potentiella allierade eller som fiender. Men en sak är gemensam, synen på USA som världens obestridde ledare.

Det är faktiskt lite roligt att se hur odiplomatiskt och cyniskt Brzezinski beskriver USA:s allierade i Europa och Japan som "vassaller, tributgivare och protektorat". Har man en sådan syn så är det inte så svårt att förstå att amerikanska diplomater föraktfullt karaktersierar Sveriges gläfsande utrikesminister som en "liten hund".

Det är behärskandet av den stora eurasiatiska landmassan som för Brzezinski är nyckeln till bevarandet av USA:s hegemoni i världen. Därför får man lära sig mycket om de nya post-sovjetiska (och fortfarande så okända) staterna i Kaukasus och Centralasien.  Det kan vara ett tillräckligt skäl för att läsa som en lärobok om ett område som säkert kommer att figurera mycket i nyheterna framöver. 

En viktig skillnad för den geostrategiska analysen är den mellan "geostrategic  players" och "geostrategic pivots". Exempel på det förra är USA (förstås) och Ryssland och på det senare Ukraina, men även länder som Azerbaijan och Uzbekistan. Tillgången på  naturresurser och transportvägar (t.ex. pipelines) i "pivåerna"  beskrivs noggrant. "Pivåerna" är instabila bl.a. på grund av etniska motsättningar och det kan hända saker snabbt där. (Obamas asiatiska "pivå", som beteckning för inringningen av Kina, tycks inte ha riktigt samma betydelse som i denna bok.)

Men Brzezinski kan inte räknas till de värsta råskinnen bland dem som utformar den amerikanska utrikespolitiken, de "neokonservativa"  under Bush (men som i viss utsträckning finns kvar under Obama, som den beryktade Victoria Nuland). Brzezinskis långsiktiga mål - som ligger flera decennier om inte generationer framåt i tiden - är en värld där USA inte längre behövs som världspolis. I denna utopiska värld har nationer och sammanslutningar av dem lärt sig att samarbeta - av USA!

Men hur motiverar han då USA:s nuvarande roll, där sista ordet i alla viktiga frågor måste ligga i Washington? Det kanske är typiskt för den här typen av intellektuella som tjänar makten, att försvaret för detta känns så tunt och ogenomtänkt. Anledningen sägs nämligen vara att alternativet  helt enkelt är "internationell anarki"! Någon aning om att amerikanska affärsintressen skulle ha något att göra med den amerikanska utrikespolitiken tillåter sig Brzezinski inte ha...

Speciellt för just Brzezinski bland alla amerikanska "geostrategiska tänkare" är hans klagan över den "andliga tomheten" i Väst. Den cyniske realpolitikern förvandlas då till någon sorts präst. - Det är ett ömkligt skådespel med tanke på hans iver att med vapenmakt, fast i första hand med diplomati i motsats till de neokonservativa, breda ut och försvara den västerländska andefattiga "materialismen" och "hedonismen" överallt.

tisdag 25 februari 2014

Ett nytt europeiskt projekt eller bojkott?

De europeiska "vänsterpartierna" har utformat en gemensam linje inför årets EU-val i Madrid. Det är förvånande och rätt imponerande med tanke på att det bland dessa partier traditionellt funnits helt olika uppfattningar: att gå ur EU eller att arbeta inom EU för att reformera unionen.

Frågan om en praktiskt vänstertaktik gentemot EU är inte lätt. EU är en nyliberal konstruktion och består av "monopolens gemenskap". Men är inte krav i enskilda länder som Sverige, Storbritannien och Grekland på att gå ur EU,  utslag av trångsynt nationalism? Varför inte arbeta solidariskt för ett rött  Europa istället? Att splittras i denna fråga verkar nästan vara oundvikligt.

"Moreover, since more than 60 years of expanding “Europe” have created a European sphere of decision making to which all forces must relate; at what level, national and/or European, should they fight for their proposals to be implemented,?
Even the most “Eurosceptic” formations face this question. Hence parties that are opposed to any expansion of European institutions find themselves putting forward proposals for European minimum standards with regard to wages, working conditions and protection of the environment. But how should the shared idea of a “social and environmental Europe” be implemented? Through multilateral agreements among member states or through EU bodies or some combination of both?"

Madriddokumentet kräver nu efter Maastrichtavtal och ett alltmer odemokratiskt EU, ett "nytt europeiskt projekt":

" a break in order to found a new European project, one which is based on the interest of the peoples and respect for their sovereignty…our goal is to break with this [neoliberal] consensus through the convergence in action of the various political forces that exist in the European countries, struggling in the street and in the institutions, with an anti-capitalist perspective.

Bl.a. Jan Myrdal har i Sverige pläderat för en bojkott av EU-valet i maj. Men är inte det liktydigt med handfallen passivitet, och walk-over gentemot högern inom EU?

 "According to opinions polls, if an election were held today the European Parliament would have a large eurosceptic, xenophobic and racist minority, led by the French National Front, the Dutch Party for Freedom (VVF) and the United Kingdom Independence Party (UKIP), along with similar Scandinavian and eastern European outfits."

"The other major pressure making for consensus at Madrid was the recognition that the EL had to do everything to provide tens of millions of disillusioned people with as convincing an alternative as possible for the May 25 European elections, seen not as an end in themselves but as an important opportunity to strengthen social resistance and popular morale, and so help shift the balance of forces in Europe to the left."

 Följande är parollerna, "axlarna",  som antogs (en blandning som synes av "realistiska", "reformistiska" och mer långsiktiga mål, men ännu inte ett direkt socialistiskt alternativ):
Resist austerity: For a new model for social and ecological development;
Give power to the people, for a citizen’s revolution;
For a social Europe, a Europe of rights;
For fair trade with the world—refuse the big transatlantic market;
For a Europe of peace.
Nämnas kan också att Alexis Tsipras från Syriza utsågs att kandidera för ordförandeskapet i EU-kommissionen, vilket med tanke på kritiken mot dagens EU-system inte var något okontroversiellt beslut.

måndag 24 februari 2014

Ideologins nödvändighet

En av mina trätobröder brukar ta avstånd från  ideologier - och även från partier,  vilket troligen hänger ihop med det förra. Men vad är en ideologi egentligen?

Det kan tyckas som att tanken på ideologiernas fördärvlighet stämmer med 1800-talsmarxisternas tal om den "vetenskapliga socialismen". Men är det inte en besynnerlig och uppenbart felaktig tanke att en "vetenskaplig" analys automatiskt skulle kunna leda till politiska slutsatser? Ett "är" kan aldrig leda till ett "bör" - där måste vi erkänna att David Hume hade i grunden rätt.

 Men jag tror inte att man ville ersätta "ideologin" med vetenskapen  inom den tidiga, marxistiska socialdemokratin. Man eldade ju faktiskt massorna med visioner om ett samhälle utan fattigdom och förtryck. Det var inte så mycket Kapitalet som lästes utan snarare Kommunistiska Manifestet, med sina appeller till Proletariatet i hela världen att enas i kampen för en bättre värld.

Det "vetenskapliga" i socialismen var snarare att ideologin utgick från en beskrivning av samhället och att de revolutionära appellerna riktades bara mot de klasser som hade intresse av förändring. Vädjanden till de maktägandes idealism och moral dömdes realistiskt ut som dömda att misslyckas.

Det vi brukar beteckna som ideologier består till 90 % av beskrivningar av verkligheten,  samt av mer eller mindre sammanhängande förklaringar av denna. Den moderna rasismen utgick t.ex. inte från en idé om att vissa raser är mindre värda än andra. Tvärtom, det var en slutsats som drogs utifrån vad man trodde var den biologiska vetenskapen. Felet med den  "vetenskapliga rasismen" var att den hade fel i sina påståenden om verkligheten. Att rasismen användes för att motivera imperialismen betyder inte att imperialisterna inte trodde på den.

Liberalismen utgår på ett liknande vis från att ett samhälle som styrs av marknadskrafterna fungerar bäst. Och därför bör man politiskt se till så att Marknadens osynliga hand får maximalt spelrum.

Men borde inte en (vulgär) marxist säga tvärtom, att liberalens ideologi bara skenbart beror på hans uppfattning om hur verkligheten är beskaffad? Istället skulle liberalen vara offer för "falskt medvetande"  Och den egentliga orsaken till hans vurm för marknaden är  i själva verket hans profithunger.

Och visst finns det cyniska liberaler, som egentligen inte tror på sin ideologi. Men det förändrar inte saken. I den s.k. ideologiska kampen är det i första hand den liberala ideologins verklighetsbeskrivning som måste kritiseras, inte liberalernas eventuella skumma motiv.

För socialismen är också verklighetsbeskrivningen avgörande. Det är den som ger övertygelsen om att Historien står på vår sida. Det hoppet, eller snarare tron,  är nödvändig för att motivera oss i kampen för ett rättvist och förnuftigt samhälle. Det var den tron som drev miljoner människor på 1800- och 1900-talen att bekämpa fascism, imperialism och kapitalism. Och denna "ideologiska" tro på framtiden, grundad i en övertygelse baserad på fakta,  behöver komma tillbaka, om mänskligheten ska kunna överleva.

söndag 23 februari 2014

Vad bör göras?

Den norske radikale fackföreningsmannen Asbjørn Wahls artikel, "Labor & Austerity in Europe", i januarinumret av Monthly review är läsvärd. På slutet kommer han in på den brännande frågan om vad som bör göras åt den deprimerande politiska situationen i dagens Europa:

"The immediate task is to meet the confrontational attacks from capitalists and their political servants, to wage the defensive fight against the massive attacks on wages, pensions, and public services. In the long term, however, this will not be enough, as the Scottish Socialist Murray Smith so rightly points out:

In whatever scenario there is a structural weakness of the workers’ movement, which gives the advantage to the government and the ruling class. The weakness is political and lies in the absence of a credible, visible political alternative to neo-liberalism. Such a political alternative is not a pre-condition for resisting attacks in the short term, perhaps even winning battles. But at a certain point the absence of a coherent alternative has a demobilizing effect. This problem predates the present crisis, but the crisis has made it a much more urgent question. What is necessary is the perspective of a governmental alternative incarnated by political forces that have a credible possibility of winning the support of the majority of the population, not necessarily immediately, but as a perspective. Such a political programme would involve organizing the production of goods and services to meet the needs of the population, democratically decided. That means breaking the stranglehold of finance on the economy, creating a publicly owned financial sector, re-nationalizing public services, a progressive taxation system, measures that challenge property rights.

The vision of an alternative development of society is important, then, to provide inspiration and direction for the ongoing struggle against the crisis and social regression. It is uncertain, however, that a lack of alternatives is the main problem. There are a great many elements for an alternative developmental model. The alternative to privatization is not to privatize. The alternative to increased competition is more collaboration. The alternative to bureaucracy and control from above is democratization and participation from below. Alternatives to increasing inequalities and poverty are redistribution, progressive taxation, and free, universal welfare benefits. The alternative to the destructive speculation economy is socialization of the bank and credit institutions, the introduction of capital controls, and the prohibition of dealing with suspect financial instruments. The list can be made much longer than this.

Rather than a lack of alternatives, it may also be a question of the ability and will to carry out the mobilization and make use of the resources that are necessary to enforce them. Here, it is important for there to be a political showdown with the ideological legacy of the social pact—that deep-rooted social partnership ideology and belief in social dialogue as the best way of resolving social problems for the benefit of all, as the expression goes."

Det handlar alltså  för att använda mer traditionella vänsterformuleringar -  om en defensiv kamp mot kapitalets offensiv, om att utforma ett politiskt alternativ till nyliberalismen, och om att ideologiskt kritisera den socialdemokratiska klassamerbetspolitiken. Jag tolkar Wahl som att han menar att alla dessa tre ingredienser i är lika viktiga.

Men det andra inslaget av de tre, utformandet av ett politiskt program, kräver väl tillkomsten av åtminstone ett nytt politiskt parti som kan ta itu med uppgiften? Var har vi initiativtagarna?

tisdag 18 februari 2014

Konflikter och enhet, fortsättning

I ett par artiklar (här och här) på den amerikanska vänstersajten Kasama analyserar Mike Ely erfarenheter från den s.k. New Communist Movement på 70-talet, då alla smågrupper var i luven på varandra och trodde sig sitta inne med den hela och fulla sanningen. Det gick faktiskt så långt att man sköt på varandra, även om det delvis kan skyllas på FBI som jobbade hårt för att provocera fram bråken.  Man får väl hoppas att inställningen som Ely talar för blir dominerande i framtiden:

In the course of building a core communist movement -- we think this is a protracted process, and that people will come from "many places" to bring such a regroupment into being. Kasama consciously tries to be modest -- we don't assume we are some special "seed" of a future larger communist movement, while we are determined to play a positive role in having such a process happen.

En annan anmärkningsvärd aspekt med artikeln är att även om Kasama hela tiden har talat för att alla stenar ska vändas på, och inget i de socialistiska ländernas historia får undslippa kritisk granskning, så har man som så många andra "hårda" kommunister haft förtvivlat svårt att entydigt ta avstånd från enpartisystemet i Sovjet och Kina. Och det är nog nödvändigt om det ska gå att bygga upp nya kommunistiska partier med mer än ett fåtal anhängare igen. Men nu tar Ely bladet från munnen:

Our view (in Kasama) is that socialist attempts at countrywide power and transformation should seek to develop a dynamic new political mainstream -- (while destroying and overthrowing the old political mainstream, the existing framework of the "two-party system" and its tight constriction on what is allowable and responsible politics). Such a new mainstream would include  a number of allied and contending revolutionary forces -- meaning that, for us,  a one-party state is neither the preferred or necessary outcome of socialist revolution.