måndag 5 januari 2015

Lever vi i en "postdemokrati"?

"Post-Democracy" är titeln på en 39 sidor lång analys av fenomenet postdemokrati, som enligt sociologen Colin Crouch ersatt perioden av hyfsat fungerande demokrati 1945 - 1975. Crouch var en ledande figur i "Fabian Society", en anrik grupp radikala - men reformistiska -  socialistiska intellektuella, som länge arbetat inom Labour i Storbritannien.

Boken är dock mycket kritisk mot Tony Blairs New Labour med dess nythatcheristiska politik.  Den argumenterar för att fabianerna ska distansera sig från Labour och vara beredd att stödja andra partier - för att sätta press på Labour.

Det som gör boken - som kom ut 2004 - intressant är att denna socialdemokrats beskrivning av demokratins situation är så lik den som görs långt vänsterut (liksom även av personer som kommer från högern, som Paul Craig Roberts, som utformande Reagans ekonomiska politik.)

Mycket av innehållet känns därför välbekant. Spinndoktorerna, lobbyväsendet och bolagens ökade direkta inflytande på toppolitikerna genom t.o.m. direkt finansiering av deras verksamhet. Crouch försöker också förklara varför kompromissen mellan kapital och arbete under efterkrigsdecennierna bröts. Det är som vanligt misslyckandet för keynesianismen att lösa inflationen, och förändringar i ekonomin som ledde till "globaliseringen", det manuella arbetets minskade vikt, o.s.v.. som förs fram.

Men man kan ju fråga sig varför Crouch har hittat på denna nya term, "postdemokrati". Varför inte bara säga att demokrati tömts på sitt innehåll eller något liknande? Eller som kommunisterna brukat säga att borgerlig demokrati bara är formell och döljer kapitalets diktatur?

Men även om man gör skillnad på "borgerlig" demokrati och "riktig demokrati", folkmakt, som bara kan finnas i en socialistisk stat, så har ordet "postdemokrati"fördelen att peka ut det som var specifikt för decennierna efter andra världskriget. Då  såg ju faktiskt den "formella demokratin" att fungera,  visserligen inte perfekt men visst upplevde breda skikt att man kunde påverka samhällsutvecklingen. Någon ren illusion handlade det alltså knappast om, men det krävdes vissa förutsättningar för denna till synes "omarxistiska period", som nu tycks ha varit ett historiskt undantag.

Crouch förklarar den här exceptionella demokratiska perioden med att massproduktionen krävde masskonsumtion, och att kapitalet därför hade lätt att gå med på höjda reallöner. Men även på de sociala välfärdsreformer som arbetarpartierna drev.

Men när kapitalisterna sedan istället började  tjäna sina  pengar på börsen, och inte i produktionen, så minskade deras kompromissvilja drastiskt. Ökad produktivitet minskade antalet industriarbetare, utflyttningen av produktion till låglöneländer likaså, och då började arbetarpartiernas ledare snegla på andra grupper för att bredda sitt väljarunderlag.

Det utmärkande för "postdemokratin" enligt Crouch är att vissa delar av den tidigare framgångsrika demokratin bibehålls: möjligheten att avsätta regeringar genom val och den allmänna rösträtten. Det kan se ut  som att demokratin globalt har varit oerhört framgångsrik. Men Crouch håller inte med. Det är liksom före demokratins införande återigen små ekonomiska eliter som tar har makten över politiken.  Medborgarna nöjer sig passivt med att rösta på eliternas politik, formulerade av reklambyråer i fördummande slagord.

Vi har alltså idag ett styrelsesskick som är en komplicerad kombination av fördemokratiska och demokratiska drag. Postdemokratin liknar på så sätt  andra "post"-företeelser. "Postpolitik" handlar väl mer om hur de politiska partierna förändrats, men det är ett begrepp som förekommer oftare än "postdemokrati".

"Postmodernismen" känns däremot svårare att passa in i den här modellen, med ett "före" och ett "efter" som behåller drag från företeelsen i fråga. Istället har i alla fall jag uppfattat postmodernismen som ett negativt avståndstagande från modernismen utan tillhandahålla något positivt alternativ.


söndag 28 december 2014

Decemberöverenskommelsen ett steg i fel riktning!

Hur ska man se på "decemberöverenskommelsen" om man tar demokratin i betydelsen folkvälde på allvar? Den kanske är lyckad som en praktisk metod att lösa upp ett parlamentariskt dilemma som sverigedemokraterna försatt den svenska parlamentarismen i. Men den är rimligen ett steg i fel riktning - om man är för en så vidsträckt demokrati som bara är möjlig.

Problemet för det svenska styrelsesättet bestod i att sverigedemokraterna inte "följer praxis", utan uttryckligen sagt att de kommer att rösta mot varje regering som inte anammar deras invandringspolitik. Även om sverigedemokraterna inte säger att de är emot demokratin, så är de uppenbarligen emot parlamentarismen i praktiken. När ett parti konsekvent röstar på förslag som de är emot, för att sabotera en  regerings möjlighet att fungera, då har det partiet ställt sig utanför det gällande styrelsesystemet. Men ska det vara ett problem?

Det kan tyckas lite märkligt är att ett parti med 13 % stöd kan ställa till med en sådan kris, som vi sett under hösten. Beror det bara på "blockpolitiken" som tycks tillåta ett 13 %-parti att bli s.k. vågmästare? Eller är det de etablerade partierna som bäddat för detta själva genom att införa regler som klavbinder dem själva?

Idag är det vanligt med åsikten att det "måste vara möjligt för en minoritetsregering" att styra landet. Varför? I en demokrati är det väl majoriteten som bestämmer, och inte minoriteter? Den "starka regeringen" är ett helt igenom odemokratiskt påfund.

Är det inte snarare så att ju starkare en regering är och ju svagare parlamentet är, desto svagare är demokratin! I varje fall om vi tar demokratins principer på allvar!

I Sverige har utvecklingen ur demokratisk synvinkel gått åt fel håll under en längre tid. Budgetkrisen uppstod just för att partierna kommit överens om att det är hela budgeten man ska rösta på, inte till de enskilda sakfrågorna i den. I och med decemberöverenskommelsen har denna princip blivit till 100 % blivit fastslagen i sten!

Om man istället skulle rösta på t.ex. budgetutgifterna för invandringen separat, då skulle sverigedemokraternas få 13 %  av rösterna i demokratisk ordning och de skulle förlora sin möjlighet till utpressning.

Men då kommer den givna invändningen: eftersom statens utgifter och inkomster måste balansera, så kommer en sådan modell aldrig att fungera. "Helhetsintresset" kommer att tappas bort! Men  vad betyder en sådan invändning egentligen? Jo, att man inte tror att folkets valda representanter kan styra landet. Eller med andra ord, att man inte tror att demokrati kan fungera!

Men övertygade demokrater tror att det "kaos" som skulle uppstå vid införande av fullständig demokrati, skulle leda till folkets valda representanter för att bli omvalda skulle tvingas lära sig hur man praktiserar demokrati i praktiken.

Kampen för demokrati är långt ifrån över.

söndag 21 december 2014

"Ut ur Kalahari" av Lasse Berg

Budskapet i "Gryning över Kalahari" och "Skymningssång i Kalahari" av Lasse Berg , var att människorna  av naturen är en sociala varelser, som vill samarbeta och umgås med varandra, men inte arbeta mer än några timmar om dagen. Makthierarkier uppstod först med jordbrukets och "civilisationernas" uppkomst för knappt 10 000 år sedan.

Både naturfolkens levnadssätt och modern forskning tycktes stödja tanken om att det klasslösa, kommunistiska samhället inte bara är möjligt, alltså ingen utopi,  utan det som stämmer bäst med människans natur! Därför var det intressant att se vilka politiska slutsatser som Lasse Berg skulle dra i  sin tredje Kalaharibok, "Ut ur Kalahari". Tyvärr visar det sig att han inte ens ställt frågan om hur ett klasslöst samhälle är möjligt idag. Är man intresserad av en diskussion om alternativ till dagens kapitalistiska världssystem, så blir man besviken.

Den Lasse Berg, som skrev böcker ur ett klart vänsterperspektiv i sin ungdom har numera förvandlats till en person som "optimistiskt" hyllar framstegen i världen, ungefär på samma sätt som Hans Rosling brukar göra i sina föredrag. Men Berg hänvisar inte bara till statistik utan berättar också om hur han åkt tillbaka till byar i Indien som han besökt före den "gröna revolutionen". Överallt i Asien har fattigdomen minskat kraftigt, flickorna går i skolan o.s.v..

Till sin förvåning är dock hans gamla bekanta ändå sällan nöjda med livet. Inte bara BNP utan även ojämlikheten har ökat, och med den missnöjet. Det blev varken "kapitalism eller kommunism, utan konsumism", en ständig jakt på fler varor att konsumera. 

Det stora problemet i dag ser Berg inte i växande klassmotsättningar utan i den växande ensamheten, överallt i världen, både i rika och fattigare länder.

På 60-talet trodde man allmänt att Afrika skulle lyckas bättre med sin ekonomiska utveckling än det korrumperade, överbefolkade Asien, men det blev ju tvärtom. Inte undra på att Berg är försiktig med spådomar idag. Men hans spekulationer om varför Afrika haft så oväntat stora problem med BNP-tllväxten, är rätt intressanta.

Det afrikanska jordbruket, söder om Sahara, krävde till skillnad från det asiatiska, inte hierarkiska organisationer för t.ex. bevattning. De stora riken som ändå uppstod då och då, var centrerade kring handeln, inte kring produktionen, som var lokal och inte krävde samordning.

När kolonialisterna försvann, så tog de med sig de statsapparater de byggt upp, och det fanns inget kvar som de afrikanska länderna kunde bygga vidare på. Därav det kaos, som först nyligen övervunnits i några länder.

 Förklaringen till framgångarna i Asien är att de just haft stater. Och det är denna organisation som varit avgörande  - oavsett hur korrumperade (Bangladesh) dessa stater varit! En urusel stat är tydligen mycket bättre än ingen alls. Det är ett konstaterande man nog kan dra både optimistiska och pessimistiska slutsatser ifrån...


söndag 26 oktober 2014

Den svenska "djupa staten" avslöjad!

Olof Frånstedt var chef för det svenska kontraspionaget inom SÄPO mellan 1966 och 1978. Han beskriver på  ett häpnadsväckande öppet sätt superhemliga dolda organ som IB:s och den svenska Stay Behind-organisationens utomlagliga verksamhet,  i del 2 av sin "Spionjägaren", med underrubriken "Säpo, IB och Palme".

I stora drag har väl det som Frånstedt skriver antingen blivit känt - i varje fall inom vänsterpressen - eller något man anat. Men Frånstedt avslöjar detlajerna och också sådant som inte varit känt, t.ex. det hemliga samarbetet med finska säkerhetspolisen, SUPO. Vid ett kritiskt hade man planerat att SUPO:s register över finska kommunister skulle föras över till Frånstedts lilla hemliga grupp på den svenska sidan! Frånstedt skriver inte hur man tänkt använda det materialet...

Frånstedt är inte nådig mot den militära underrättelsetjänsten, IB, och dess inkompetenta chefer. Det var IB:s klantiga operationer som gav SÄPO så dåligt rykte på 70- och 80-talet - enligt Frånstedt.  Det är nog rivaliteten mellan SÄPO och IB, som vi får tacka för Frånstedts avslöjanden.

Det är lite förvånande att Frånstedt i sin litteraturlista i slutet av boken, tar med böcker av Jan Guillou och Anders Jallai. Men Frånstedt skriver att han faktiskt personligen mött "Barbro", en viktig person i Jallais halvt dokumentära spionromaner.  Hon ska ha lett en synnerligen skum, högerextermistisk grupp tillhörande Stay Behind, under ledning av IB, med speciell uppgift att jag vänstermänniskor. IB och Barbro ville att SÄPO inte skulle störa dem i deras verksamhet! Vilket SÄPO tydlig gjorde istället för att få den olagliga verksamheten att upphöra!

Nu ska ingen tro att denne SÄPO-chef är någon speciellt sympatisk person. Som benhård antikommunist var han helt med på att svenska arbetare med fel politisk uppfattning borde registreras och övervakas. Och att i strid med officiell neutralitetspolitik samarbeta med MI6, CIA och Mossad, det såg han som helt naturligt.

Men visst menar Frånstedt att speciellt IB gick för långt ibland, när man övervakade och spionerade på allt och alla. Men om han nu var en sådan opolitisk samvetsgrann byråkrat, som han framställer sig som,  varför gick han då inte ut och avslöjade brotten mot grundlagen - medan de pågick?


onsdag 22 oktober 2014

Naomi Klein: kapitalismen eller planeten!

Att döma av Naomi Kleins senaste bok "This Changes Everything. Capitalism versus the Climate" så blir hon tydligen bara radikalare för varje bok hon skriver. "No Logo" kritiserade reklamindustrin, "Chockdoktrinen" var ett skarpt angrepp på nyliberalismen, och nu säger hon rent ut att kapitalismen som ekonomiskt system är roten till det onda.

Jag har inte läst boken själv,  men en bra beskrivning av innehållet finns i denna artikel, "Naomi Klein: ‘Only mass social movements can save us’ from climate catastrophe".


Klimatöverenskommelserna (t.ex. i Kyoto) hade inga tänder, som kunde tvinga staterna att följa utfästelserna. De s.k. handelsavtalen däremot har tvingande bestämmerlser. Nu stämmer regeringar varandra för att begränsa solcellsanvändningen!


Den koldioxidproducerande oljan och gasen som finns lagrad i jordskorpan, finns även symboliskt i de jättelika energibolagens balansräkningar och räknas som "tillgångar". Bolagen går i konkurs om de inte får bränna upp dessa reserver och därmed orsaka en skenande klimatuppvärmning. Men det bryr de sig inte om - den kortsiktiga vinsten är viktigare än planetens överlevnad! Finns det en tydligare illustration av hur oförenlig vår ekonomiska system, som drivs av vinstmotivet, är med mänsklighetens överlevnad?


I Dagens ETC, "Klein ger oss ett val: kapitalismen eller planeten",  kommenterade Kajsa Ekis Ekman också Naomi Kleins bok. Hon tar där upp den viktiga frågan om hur vi konkret ska få bort profitsystemet:


Jag håller med Klein om att det gäller att sätta stopp för profitjakten om vi ska kunna rädda planeten. Hon är dock för abstrakt när hon ska förklara hur. Jag är allergisk mot folk som skriver ”krossa kapitalismen” utan att precisera. Detta slagord, som ska uppvigla folk, har tyvärr kommit att få motsatt effekt: varje gång jag läser det blir jag övertygad om att allt kommer fortsätta precis som vanligt.

Nu tycker jag själv att det inte är för många utan alldeles för få som insett att vi måste "krossa kapitalismen". Men en diskussion om strategin behövs - där har hon rätt. Kleins förslag är "sociala massrörelser som konfronterar det rådande ekonomiska och politiska systemet, och måste därför vara massiva, breda och militanta".  

måndag 13 oktober 2014

Vad hände på fredsmötet i Nynäshamn, 11 oktober?

Tankesmedjan Nynäshamn genomförde temadagen om "fred och krig" blev en framgång!

När Thage G. Peterson talade på eftermiddagen, hade lokalen hunnit bli full. Thage talade utförligt om det svenska deltagandet i USA:s krig mot Afghanistan, vilket han hela tiden varit motståndare till. Jag kände själv inte  till hans långvariga kritik, men det kan ju bero på att massmedia ystat ner honom, liksom andra socialdemokratiska kritiker av den nya krigiska svenska utrikespolitiken efter Olof Palme.

"Sverige borde återgå till neutralitets- och fredspolitiken". Istället för Carl Bildts vapenskrammel borde Sverige befrämja diplomati och samtal.

Men det lät inte som att Peterson hade några större förhoppningar på den nya regeringen. Det behövs en folkrörelse för fred. - en folkrörelse som är i spirande! Talet kändes - trots ämnet -  faktiskt både hoppfullt och inspirerande.

Agneta Norberg från Sveriges Fredsråd argumenterade vältaligt för att hotet mot freden kommer från USA och NATO. Det är inte bara landbaserade militärbaser som USA har överallt. Kärnvapenbestyckade Tridentubåtar patrullerar världshaven, beredda att på 15 minuters varsel avfyra sin last.

Det hon berättade om satelliternas roll för krigföringen t.ex. i Afghanistan, den roll som Esrange spelar för att ta ned data från satelliterna och skicka vidare till militären, var för många av oss mer eller mindre okänt. Agneta lämnade också kvar en bunt broschyrer i dessa ämnen. (Det kan bli anledning att återkomma till detta ämne.)

Kristna Fredsrörelsen representerades av Henrik Halvardsson. Han beskrev ett mycket konkret fredsarbete han deltagit i för Kristna Fredsrörelsens räkning, främst i Colombia. Fredsarbetarnas närvaro kunde räcka för att få militär och paramilitärer att avstå från att bruka våld mot fattigbönder. "Det har ett politiskt pris" att döda försvarslösa människor när det finns vittnen som kan berätta för världen vad som hänt.

Halvardsson är också aktiv i Rädda barnen, och han tryckte på vikten av barnperspektivet i fredsarbete. "Barn kan inte använda gasmasker för vuxna."

Några bilder från mötet finns här.