Nyttiga eller bara dumma idioter?

Vad är det som kan få det nuvarande, dödsdömda världssystemet att ersättas av något bättre? Det krävs rimligen både massrörelser och politiska organisationer med program. Men att sluta sig samman i små grupper av renläriga, likasinnade och isolera sig från det omgivande "tjuvsamhället" har aldrig lett någonstans. Därför är det oroande att se sådana sekteristiska tankegångar som i inlägget "Kritiken, Ekis Ekman och nyliberalismen"  på Oktoberrörelsen hemsida.

Den text som Kajsa Ekis Ekman skrivit i DN får mild kritik, vilket är rimligt, men skribenten tycks anse att det är rent principiellt är fel att publicera sig i borgarpressen!

"DN vill givetvis framstå som öppen, demokratisk och opartisk – just detta, att vara sakliga och opartiska, i kontrast till de som är drivna av agendor, är något liberaler gärna säger sig vara. Att det inte stämmer behöver knappt sägas. Likväl finns det alltid gott om personer som ställer upp på borgarnas spel, som ger legitimitet åt deras självbild.

Givetvis kan DN kosta på sig att publicera även anti-kaptitalistiska alster, åtminstone i kulturbilagan och vid tidpunkter då inte spelar någon roll. På så sätt framstår tidningen som balanserad. All den högerideologi som förs ut i den vanliga rapporteringen, i inrikes- och utrikesnyheterna, i de ekonomiska artiklarna, de politiska ”analyserna” osv. kan legitimeras med att även andra ståndpunkter får komma till tals – men givetvis inom den borgerliga toleransens gränser. Ekman agerar glatt nyttig idiot."

Visserligen tas det hårda omdömet "nyttig idiot" tillbaka något med konstaterandet att "Den som fullt praktiserar sin renlärighet svälter snabbt ihjäl" men budskapet är ändå klart: den som lyckas få in kritik av kapitalismen i en borgartidning hjälper bara till att stärka legitimiteten hos systemet! Att få potentiellt hundratusentals läsare att tänka till de få gånger man har möjlighet till det,  är alltså bara kattskit jämfört med de hundratals man når med sina egna skrifter.

Är det lönt att ens försöka argumentera mot sådana barnsligheter?  Kapitalet behöver inget SÄPO med infiltratörer och provokatörer om "revolutionärerna" frivilligt själva avstår från möjligheter till att få ut sina synpunkter?

Jag skulle vilja rekommendera "maoisterna" i Oktoberrörelsen att åtminstone börja läsa den ytterst osekteristiske Maos skrifter. (Naturligtvis inte för börja "ringa in städerna från landsbygden", utan för att förstå de principer som vägledde honom. - Är det kanske bäst att tillägga...)

Hannah Arendt och totalitarismen

I förra inlägget berömde jag starkt Hannah Arendts "The Origins of Totalitarianism", men måste nyansera omdömet efter att ha läst den sista, tredje delen i boken om "totalitarismen". Enligt Henrik Arnstad i "Älskade fascism", är kalla krigets teorier om nazism och kommunism som underavdelningar av  en totalitär ideologi, numera diskrediterade bland historikerna. Det är också ganska lätt att se svagheter i Arendts argumentation - man undrar hur det kunde komma sig att individer som Hitler och Stalin nästan på egen hand kunde genomdriva sina "totalitära" idéer så fullkkomligt.

Kontrasten gentemot den första delen som handlar om antisemitismen och den andra om imperialismen är förvånande. Rötterna till den tyska nazismen  behandlas på ett lysande sätt. Sättet att förklara förloppet är genomgående materialistiskt och skulle nästan kunnat skrivas av en marxist.  Idéerna och ideologierna kopplas hela tiden till den ekonomiska och sociala grunden för dem i dessa två historiska avsnitt. Det är först när hon börjar behandla den samtida historien som hon tappar koncepterna.

Det finns mängder av spännande tankar om antisemitismens historia i boken. Hon tar exempelvis avstånd från den vanliga enkla förklaringen av antisemitismens genom de maktägandes behov av hitta syndabockar för problem man själva är orsak till. De pogromer som tsarens regering låg bakom i Ryssland är ett känt exempel. Men det är ingen slump att just judarna utsågs till syndabockar enligt Arendt. Om hon inte varit judinna själv så hade nog vissa avsnitt i hennes bok kunnat stämplas som antisemitiska!

Familjen Rotschilds betydelse som "statsbankirer" beskrivs t.ex., men också hur moderna skattesystem ledde till att alliansen mellan regeringarna och den judiska eliten minskade. Av någon anledning bestämde sig sönerna till dessa bankirer att inte bli industriella kapitalister, utan att  ägna sig journalistik och politik, ofta inom arbetarrörelsen. Det fanns alltså en viss grund för Hitlers påstående i Mein Kampf om de judiska intellektuellas  dominans inom t.ex. media!

Svagheten med Arendts analys av det hon kallar totalitarism - dit hon inte räknade Mussolinis fascism, vilken ju samarbetade med både kungamakt och kyrka - är att hon idealistiskt utgår från vad de totalitära Ledarna ville.

Arendt beskriver en mängd likheter mellan nazism och stalinism. Men hon tar  även upp olikheter som är svåra att förklara utifrån totalitarismteorin. Den totalitära nazistiska staten hade som förutsättning en totalitär rörelse som på ett målmedvetet sätt hade gripit makten. Men Lenins socaldemokratiska bolsjeviker hade enligt Arendt inte varit en totalitär rörelse.  I Sovjet uppstod det totalitära systemet först på 30-talet. Men varför? Det tycker jag inte Arendt lyckas - eller ens försöker - förklara.

Rimligen kan man inte förklara likheterna mellan t.ex. den hemliga polisens roll och lägren i dessa två länder på samma sätt. Ett bra exempel är den tvivelaktiga jämförelsen mellan nazismen konspirationsteori om den judiska världssammansvärjningen med Stalins paranoida skräck för de trotskistiska smågrupperna. Det hindrar inte att Arendt har tänkvärda - och överraskande - idéer om skillnaderna mellan Lenins icke-totalitära och Stalins "totalitära" politik.

Lenin såg det som en uppgift efter revolutionen att skapa en samhällelig struktur i Sovjetunionen, enligt Arendts analys. I motsats till Trotskij ville Lenin t.ex. att fackföreningarna skulle behålla sin självständighet från staten. Småföretagarna gavs genom den Nya Ekonomiska Politiken rättigheter att verka vilket annars brukar tolkas som framtvingade eftergifter från sovjetstatens sida. En självständig bondeklass var på väg att bildas då bolsjevikerna övergett sitt eget program under revolutionen till förmån för socialrevolutionärernas.

Den här uppbyggnaden av en "struktur" i samhället slogs sönder när kollektiviseringen inleddes. Det "massamhälle" av atomiserade individer, som västvärldens kapitalistiska samhällen utvecklats till, reproducerades i Sovjetunionen i ännu högre grad.

I slutet av boken försöker sig Arendt till slut på att definiera vad "totalitarism" är för något. I det totalitära samhället är den livet i det offentliga sfären förstörd. Politisk organisering utanför staten är t.ex. omöjliggjord som i i militärdiktaturer eller fascistiska stater.  Men det räcker inte med det:

"But totalitarian domination as a form of government is new in that it is  not content with this isolation and  destroys private life as well. It bases itself on loneliness, on the experience of not belonging to the world at all, which is among the most radical and desperate experiences of  man."

Tristessens risker, Hitler och och Hannah Arendt

Kunskapskanalens dokumentär om "Tristessens risker" väcker en del tankar i anknytning till förra inlägget om "Mein Kampf". Det var inte bara Hitler som fylldes av jublande glädje när första världskriget bröt ut. Hanna Arendt beskriver i den mycket intressanta boken "The Origins of Totalitarianism",  hur många ur den tidens intellektuella elit var utleda på det tråkiga, borgerliga livet och därför föredrog livet i skyttegravarna trots det meningslösa slaktandet! De blev inte pacifister som man skulle ha kunnat tro efter kriget. 

Det vetenskapligt intressanta med TV-programmet var nog egentligen bara forskningsresultaten som visar att långtråkighet alstrar stresshormonet kortisol. Därav tristessens farlighet, då långvarig stress som bekant har hälsomässigt skadliga konsekvenser. Resten av programmet bestod mest av ganska lösa spekulationer.

Kritiken av den "fabriksmässiga" skolan, där eleverna tvingas sitta still hela dagarna, var i och för sig tänkvärd. Leklusten och den naturliga nyfikenheten förkvävs onekligen i dagens skola. Hitler var förresten inne på liknande tankegångar i "Mein Kampf", när han förespråkade mycket mer kroppsövningar på bekostnad av "onödigt" pluggande. Men teoretiska kunskaper var förstås inget som Hitler satte större värde på...

Det framställdes som paradoxalt i programmet att känslan av tristess breder ut sig, samtidigt som vi får fler och fler apparater att leka med. En av de intervjuade ansåg t.o.m. att det är just de smarta mobilerna och sociala medierna som är orsaken till känslan av tråkighet, genom att vi vänjer oss vid att fordra ständig stimulans under hela vår vakna tid. Men det känns för mig som en för ytlig analys. Orsakerna ligger nog djupare än så.

En sådan orsak till den tilltagande tristessen tror jag är den som Hannah Arendt pekade på. I det kapitalistiska samhället är kreativ verksamhet något som är förbehållet små grupper av konstnärer, vetenskapsmän, politiker och  tekniker. Medan resten utgörs av löneslavar, hårt styrda uppifrån av ekonomiska och byråkratiska eliter.

Om varför man borde läsa "Mein Kampf"

På baksidan av del 1 av Mein Kampf står det att "Om Hitlers bok hade uppfattats som den stora utmaning den var i tidens väldiga sociala frågor när den kom ut på 20-talet kanske miljoner människors liv hade sparats". Jag är inte helt säker på att det stämmer, men att Hitler inte dolde sina åsikter i boken är klart. Vad sägs om följande citat på sidan 160 i del 1 (Hägglunds förlag, 1992):

"I augusti 1914 var fantiserandet om den internationella solidariteten med ens försvunnet ur de tyska arbetarnas tankar, och istället började redan efter ett par veckor senare amerikanska shrapnels utgjuta broderskapets välsignelser över marschkolonnernas hjälmar. Det hade varit en pliktmedveten regerings skyldighet att nu, när den tyske arbetaren funnit vägen tillbaka till sitt folk, obarmhärtigt utrota folkets uppviglare." (Folkets uppviglare var de judiska marxistiska socialdemokraterna!)


Det är fascinerande att följa beskrivningen av hur Hitler stegvis utvecklades från tysk nationalist till fanatisk antisemit och antimarxist. Den socialdemokratiska arbetarrörelsen och och judendomen flöt ihop till en enda hotfull Fiende som måste bekämpas och utrotas.

 Från början såg Hitler faktiskt ned på den religiöst färgade, "medeltida" antisemitismen, men övertygades  gradvis av den starka antisemitismen i Wien på den tiden. Det var judarna som ras som han var mot, inte den mosaiska religionen. Rasbiologin betraktades ju faktiskt som vetenskap på den tiden.

Ryktet säger att "Mein Kampf" är  en träaktig och tråkig bok. Jag har hittills bara läste hälften, men kan inte alls hålla med om det omdömet. Tvärtom är den mycket läsvärd, särskilt för historiskt och politiskt intresserade. Jag har svårt att tro att speciellt många idag skulle bli nazister av att läsa denna den. Hitlers extrema tyska nationalism, fantasier om den ariska rasens överhöghet  och hotet från världsjudendomen, känns nog för främmande idag för de flesta.

Vi vann!

Jag har fått så positiva reaktioner på följande insändare i NynäshamnsPosten, så jag lägger in den även här.

NCC har definitivt avstått  planerna på den nya stadsdelen Hamnviken . Skandalprojektet att bygga 400 bostäder på strandskyddat område läggs ner. Vi som var mot projektet vann!

Men det är förvånande tisdagens NP inte med ett ord berör orsaken till beslutet: det opinionsarbete som bedrevs av bl.a. NNF (Nynäshamns Naturskyddsförening) och en fristående arbetsgrupp inom Tankesmedjan Nynäshamn. En namninsamling och en manifestation på Lövhagen arrangerades gemensamt. Arbetsgruppen mot Hamnvikens exploatering gjorde en saklig och faktarik utställning,  och debatterade med kommunalrådet Anna Ljungdell på biblioteket.

Låt oss aldrig glömma att det går att besegra en allians av så mäktiga motståndare som jättebolaget NCC och Nynäshamns kommunstyrelse!

Det är alltför lätt att resignera inför makthavarnas vanliga dövhet inför folkopinioner. Privatiseringarna fortsätter  t.ex. utan att någonsin haft majoritetsstöd i opinionen. Det räcker helt klart inte med att ha åsikter - man måste organisera sig och arbeta aktivt för en annan politik, utanför kommunfullmäktige, landsting och riksdag.

Samma lärdom om styrkan i en aktiv opinion, som  inte nöjer sig med att klaga, kunde vi dra då hotet om geriatrikens nedläggning i Nynäshamn slogs tillbaka. Ett sedvanligt arbete av de politiska partierna i maktens korridorer räckte inte. Våra politiker med Anna Ljungdell i spetsen kastade in handduken. I det läget ordnade Tankesmedjan Nynäshamn i samarbete med de anställda på geriatriken ett möte med landstingsrådet Stig Nyman. Massor med arga nynäshamnare strömmade till och demonstrerade folkets vilja. Det mäktiga alliansstyrda landstinget fann ingen annan råd än så småningom ge upp! Att det tog nästan ett år att skrinlägga nedläggningsplanerna beror förstås på politiker som inte vill att det ska se ut som att de "faller undan" för åsikter hos dem som valt dem.

Statligt och privat ägande är inte motsatser

Mike Ely diskuterar vad som skiljer olika klasser i dagens samhälle i ett inlägg på Kasama, "What's private about capitalist ownership?"  Han kritiserar bl.a. dogmatiska marxister, som skär alla kapitalister "över en kam".

Mer kontroversiell är Elys ståndpunkt att ett nästan helstatligt näringsliv, som det sovjetiska, faktiskt kan präglas av privat ägande. Man måste skilja mellan personligt ägande och privat ägande. Det personliga ägandet är bara en juridisk form som det kapitalistiska ägandet kan anta. Det privata ägandet karakteriseras av den uppsplittrade karaktären, "the manyness of capital",  hos det ekonomiska livet under kapitalismen.  Relationerna mellan kapitalen tar sig uttryck i konkurrens mellan företag, men också i krig mellan stater. Kapitalisterna tar beslut om kapitalackumulationen, vilka individuellt är rationella men socialt kan vara sinnessjuka- (energiförsörjningen är ett drastiskt exempel.

Vi vet mer om den privata karaktären hos statliga företag genom erfarenheterna från den "realt existerande socialismen" under 1900-talet. "Värdelagen" (the law of value) - marknadens styrning av resurserna - kunde inte helt sättas ur spel:

First, we know that the socialist transition (between capitalism and communism) involves (by its nature) some continuation of the commodity form (and of commodity production). I.e. it is not possible to quickly eliminate markets and wages. But what separates socialism from capitalism, is that the DOMINANCE of the law of value is ended -- and particular labor power is no longer circulating as a commodity (i.e. the core decisions of society are made on a socialist, planned basis in the interest of the masses of people, not on a fragmented capitalist based serving profit and accumulation.)

Second, we have seen (particularly in the experience of the Soviet Union from the mid-50s to the late 80s) how a system with a juridically state-ownership system can (in fact) operate as the manyness of capital (where state ministries operate and compete as capitalist corporations, where nominally-social state planning serves military priorities of a ruling class and then also operates as a shell through which capital accumulation is served etc. I.e. we discovered over a whole historical period how even in the most state-owned society in history, the manyness of capital could emerge and operate.

En fråga är då förstås om det går att fastslå vid vilken tidpunkt denna omvandling från socialism till kapitalism skedde - bortsett från att det måste skett gradvis.

Alternativt kan man hävda att systemet aldrig var socialistiskt, utan att t.ex. de intellektuella bildade en  härskande klass som drev fram kapitalackumulation för att modernisera och industrialisera landet. Denna teori känns lite konspirationsteoretisk för mig.

En annan bild av Putin

Hur är världssituationen just nu? Kan vi andas ut efter att det hotande kriget mot Syrien avvärjdes och efter att USA och Iran börjat förhandla om Irans s.k. kärnprogram? New Left Reviews specialnummer om den "amerikanska utrikespolitiken och dess tänkare" kan dämpa överdriven optimism. Perry Anderson är inte alls så imponerad av Putins ("Obamas S.t Bernhardshund"!)  diplomatiska segrar:

Putin, fooled as easily over Libya as Gorbachev over NATO, now risks playing Yeltsin over Yugoslavia—thinking to offer weak help to Assad, likely to end up sending him the way of Milošević. Whether Obama, rescued from the embarrassment of a defeat in Congress, will prove as grateful to his St Bernard as Clinton was for escape from the need for a ground war, remains to be seen. In the Security Council, Russia can continue to fumble between collusion and obstruction. Its more significant relationship with the US unfolds elsewhere, along the supply-lines it furnishes for the American war in Afghanistan. A foreign policy as aqueous as this gives little reason for Washington to pay over-much attention to relations with Moscow.

Perry Anderson påpekar, som även andra har gjort, att risken finns att Iran går samma väg som Irak och Libyen, när dessa stater gjorde sig av med det enda som avskräcker USA idag, sina "massförstörelsevapen". Det som kan se ut som amerikanska eftergifter idag kan mycket väl visa sig i framtiden ha varit listig taktik.