Gårdagens dokument inifrån i TV2, "Lönesänkarna", var lysande. Rubriken är lite missvisande, för programmet handlade om kapitalets "nyliberala" offensiv mot löntagarna sedan 70-talet. Dagens metod att sänka löneandelen av produktionsresultatet, "jobbskatteavdragen", förklarades också på ett bra sätt.
Man kan tycka att utgångspunkten var för naiv, nämligen att politikerna och nationalekonomerna bara vill väl. Målet för omfördelningen till kapitalets förmån, var ju att öka investeringarna och minska arbetslösheten. Naivt frågas då varför denna politik fortsätter trots att målen inte uppnåtts. Tanken tycks inte falla journalisterna in att målet inte var det som sades utåt, utan just det som var resultatet. Nämligen en enorm överföring av inkomster och förmögenheter till den högsta "percentilen".
Men den naiva inställningen framstod faktiskt som en pedagogisk styrka. Reportrarna lyckades därmed - utan att nämna ordet "nyliberalism" en enda gång - visa upp Feldtarna, Calmforsarna och Annie Lööfarna i all sin nakenhet!
fredag 15 februari 2013
onsdag 6 februari 2013
Nationell välfärdskonferens
Den nationella "välfärdskonferens med fokus på jämlikhet och hållbarhet" som hölls 2-3 februari 2013på ABF i Stockholm, har samlat länkar till flera intressanta presentationer och debatter på följande sida: "Välfärd och framtid".
Nätverket "Gemensam välfärd", som arrangerade konferensen, ser ut att utvecklas positivt. Årets ca 400 deltagare var en fördubbling jämfört med förra årets. Men bl.a. följande synpunkter som kom fram, pekar också framåt:
•Det är de röda och gröna rörelserna som kan åstadkomma förändringar. Lita inte på att de partier som kallar sig "röda" eller "gröna" kommer att göra det.
•Inse att arbetarrörelsen befinner sig i "ideologisk och politisk kris".
•Rörelsen behöver en analys av orsaken till nedrivningen av välfärdssystemen.
•Motståndarna, finanskapital och EU-byråkrater, som driver fram denna utveckling, är mycket starka. Underskatta dem inte.
•Det räcker inte att ha rätt, det gäller också att börja "få rätt", vinna strider.
•Sätt målet högt. "Pragmatism" enligt traditionell socialdemokratisk modell duger inte.
Positivt är också att de som vill förvandla den här rörelsen till en del av den socialdemokratiska valrörelsen höll sig lugna.
Nätverket "Gemensam välfärd", som arrangerade konferensen, ser ut att utvecklas positivt. Årets ca 400 deltagare var en fördubbling jämfört med förra årets. Men bl.a. följande synpunkter som kom fram, pekar också framåt:
•Det är de röda och gröna rörelserna som kan åstadkomma förändringar. Lita inte på att de partier som kallar sig "röda" eller "gröna" kommer att göra det.
•Inse att arbetarrörelsen befinner sig i "ideologisk och politisk kris".
•Rörelsen behöver en analys av orsaken till nedrivningen av välfärdssystemen.
•Motståndarna, finanskapital och EU-byråkrater, som driver fram denna utveckling, är mycket starka. Underskatta dem inte.
•Det räcker inte att ha rätt, det gäller också att börja "få rätt", vinna strider.
•Sätt målet högt. "Pragmatism" enligt traditionell socialdemokratisk modell duger inte.
Positivt är också att de som vill förvandla den här rörelsen till en del av den socialdemokratiska valrörelsen höll sig lugna.
fredag 1 februari 2013
Argument för central planering
Argumenten i denna debattartikel på Kasama påminner om Paul Cockshotts försvar för central planering, som jag skrev om här. Det originella med artikeln är att marknadssocialistiska modeller kritiseras för att gemensamt med den sovjetiska centralplaneringen missa att kapitalismen måste avskaffas i produktionen, inte bara i distributionen av produkterna.
Slutsatsen är att: "The Soviet Union failed not because it was too socialist, but because it was not socialist enough."
"The one weakness of the Soviet model was that it was still a form of the 20th century ‘developmental state’, that is, part of the general push of the past century of poor and underdeveloped countries to develop the productive forces (as Marxists would say) and to modernize at all costs. In so doing, it achieved tremendous things, but it was still subject to the logic of accumulation characteristic of all the negative aspects of capitalism. The workers of the USSR never saw the ‘switch’ from the development of heavy industry to the point in which the enormous productive capacities so generated would actually be used in their favour: when production would no longer be for exchange or reinvestment, but for general use. "
"Since the USSR arguably lacked a capitalist class, the surplus so accumulated was socialized, but not used for the purpose of general needs. The technology developed was socialized, but applied to further generate surplus, not to reduce the necessary labor-time to a minimum. Finally, the ultimate yardstick of the USSR was its military-industrial competition with the USA, not the fullest development of all. "
" But there can be no market-based socialism, because capitalism ultimately does not reproduce itself in the market, but in production. Soviet central planning is in this respect a step up from that, as it socializes not only all spheres of distribution and surplus, but also consciously aims for developing productivity so that ultimately the ‘switch’ can be made towards a general needs-based society. However, it failed this test. The working class resisted this accumulation, as it represented the perpetual postponement of their personal development in the name of the general interest. This resistance took the form of a resistance to work, since this and this only was the remaining locus of capitalist logic in the Soviet system: hence the endless thefts from the workplace, the low quality of production, the shoddiness of the finished goods, the sullen, passive noncompliance with the state apparatus and its designs, and finally the fruitless attempts by the Soviet state to remedy these by draconian measures and moral exhortations. The problem with Soviet-type central planning was therefore a political, not a technical one."
"Just-in-time distribution, Amazon’s on-demand system, modern supermarket provisioning, international cargo shipping, air traffic coordination: all these are examples of sophisticated and accurate central planning in the contemporary world. Our computing techniques and capacity have improved by several factors since the Cuban Missile Crisis: there is nothing technical stopping us from applying this technology in the benefit of socialist humanity rather than a small elite of owners and investors."
"But if we do not want to repeat the mistakes of market socialism and of Soviet planning both, we must put the conditions of production at the forefront of our transition to socialism. Let us learn all we can about logistics, about organizational theory, about planning models. Let us take the enormous technological capacities and productivity of capitalist society, “which has accomplished wonders far surpassing Egyptian pyramids, Roman aqueducts, and Gothic cathedrals”, and use it to reduce to a minimum the work expected from everyone; especially dirty, unpleasant, and degrading work.."
Slutsatsen är att: "The Soviet Union failed not because it was too socialist, but because it was not socialist enough."
"The one weakness of the Soviet model was that it was still a form of the 20th century ‘developmental state’, that is, part of the general push of the past century of poor and underdeveloped countries to develop the productive forces (as Marxists would say) and to modernize at all costs. In so doing, it achieved tremendous things, but it was still subject to the logic of accumulation characteristic of all the negative aspects of capitalism. The workers of the USSR never saw the ‘switch’ from the development of heavy industry to the point in which the enormous productive capacities so generated would actually be used in their favour: when production would no longer be for exchange or reinvestment, but for general use. "
"Since the USSR arguably lacked a capitalist class, the surplus so accumulated was socialized, but not used for the purpose of general needs. The technology developed was socialized, but applied to further generate surplus, not to reduce the necessary labor-time to a minimum. Finally, the ultimate yardstick of the USSR was its military-industrial competition with the USA, not the fullest development of all. "
" But there can be no market-based socialism, because capitalism ultimately does not reproduce itself in the market, but in production. Soviet central planning is in this respect a step up from that, as it socializes not only all spheres of distribution and surplus, but also consciously aims for developing productivity so that ultimately the ‘switch’ can be made towards a general needs-based society. However, it failed this test. The working class resisted this accumulation, as it represented the perpetual postponement of their personal development in the name of the general interest. This resistance took the form of a resistance to work, since this and this only was the remaining locus of capitalist logic in the Soviet system: hence the endless thefts from the workplace, the low quality of production, the shoddiness of the finished goods, the sullen, passive noncompliance with the state apparatus and its designs, and finally the fruitless attempts by the Soviet state to remedy these by draconian measures and moral exhortations. The problem with Soviet-type central planning was therefore a political, not a technical one."
"Just-in-time distribution, Amazon’s on-demand system, modern supermarket provisioning, international cargo shipping, air traffic coordination: all these are examples of sophisticated and accurate central planning in the contemporary world. Our computing techniques and capacity have improved by several factors since the Cuban Missile Crisis: there is nothing technical stopping us from applying this technology in the benefit of socialist humanity rather than a small elite of owners and investors."
"But if we do not want to repeat the mistakes of market socialism and of Soviet planning both, we must put the conditions of production at the forefront of our transition to socialism. Let us learn all we can about logistics, about organizational theory, about planning models. Let us take the enormous technological capacities and productivity of capitalist society, “which has accomplished wonders far surpassing Egyptian pyramids, Roman aqueducts, and Gothic cathedrals”, and use it to reduce to a minimum the work expected from everyone; especially dirty, unpleasant, and degrading work.."
lördag 26 januari 2013
Jordanien - den "arabiska våren" fortsätter
I detta Real Network reportage från Jordanien med stundande parlamentsval, som bojkottas av opposition från både islamister och vänstergrupper, kommer den social bakgrunden till missnöjet fram. Det handlar inte bara om en polisstat och om korruption, utan det tycks finnas en medvetenhet om att bakom prishöjningar som drabbar hårt finns IMF - även i Jordanien.
Oppositionen tycks vara medveten om faran för en syrisk utveckling. De breda massorna vill idag ha reformer, inte inbördeskrig.
Oppositionen tycks vara medveten om faran för en syrisk utveckling. De breda massorna vill idag ha reformer, inte inbördeskrig.
måndag 14 januari 2013
"Extrem demokrati"?
Jag nämnde i förra inlägget att "Communist Party of Great Britain", CPGB. har en del originella och intressanta vänsteråsikter. På deras webbsida har man också på senare tid kunnat läsa om en skandal i den största, brittiska vänsterorganisationen "Socialist Workers Party", SWP. Men CPGB har inte som man kanske skulle väntat sig, uppmanat medlemmarna i SWP att lämna detta allvarligt skakade parti, utan tvärtom uppmanat dem att stanna kvar och kämpa för en mer demokratisk och mindre sekteristisk kultur i detta parti.
Den yttersta vänstern, "the far left", tycks allmänt befinna sig i ett mycket bedrövligt läge i Storbritannien. Splittringen är omfattande, trots - eller kanske på grund av - att de flesta grupperna hör hemma den trotskistiska traditionen.
CPGB är troligen också en mycket liten organisation och därmed oundvikligen behäftad med vissa sekteristiska drag. Det är förstås svårt att undvika om ett parti domineras av en handfull ledare. Tankemässig inavel är aldrig bra.
CPGB tycks ha ägnat en hel del tid åt analyser av arbetarrörelsens historia. Man har bl.a. samarbetat med en professionell historiker som Lars T Lih, som forskat mycket om Lenin och dennes förhållande till Andra internationalen.
Lih ser en kontinuitet, där vänstern i allmänhet sett endast ett brott mellan andra och tredje internationalerna. "Lenin & Kautsky" är en 16-sidig broschyr, som visar hur Lenin fullföljde Kautskys linje från före världskriget, att förvandla kriget till inbördeskrig mot den imperialistiska borgarklassen.
I "Kautsky, Lenin and the April Theses", försöker Lih t.o.m. leda i bevis att det var Kautsky som inspirerade Lenin till hans berömda aprilteser, som denne lade fram när han kom tillbaka till Ryssland från exilen. Enligt myten kom dessa teser om att störta den borgerliga, provisoriska regeringen, som en blixt från en klar himmel för de "gamla bolsjevikerna", Stalin, Kamenev och Sinovjev.
Det chockerande för bolsjevikledarna med teserna var enligt Lih inte att kräva att den provisoriska regeringen skulle avsättas, utan att man genast skulle börja tänka på "steg mot socialismen". Och det var enligt Lih en tanke som Kautsky var först med i en artikel, som Lenin läst!
Den slutsats som CPGB dragit av sina historiestudier är att demokratin är en lika högaktuell fråga som 1848! Och att alltså kampen för socialismen går genom kampen för "extrem demokrati", för en demokratisk republik som tillämpar Pariskommunens principer om rätt till återkallande av delegater, arbetarlön till dessa, och "beväpning av folket".
Andra vänstergrupper har kritiserat CPGB för att lägga för stor tonvikt vid kravet på monarkins avskaffande, som ett led i den demokratiska kampen. Men annars undrar jag om inte CPGB kan vara inne på rätt spår med sin "extrema demokrati".
Den yttersta vänstern, "the far left", tycks allmänt befinna sig i ett mycket bedrövligt läge i Storbritannien. Splittringen är omfattande, trots - eller kanske på grund av - att de flesta grupperna hör hemma den trotskistiska traditionen.
CPGB är troligen också en mycket liten organisation och därmed oundvikligen behäftad med vissa sekteristiska drag. Det är förstås svårt att undvika om ett parti domineras av en handfull ledare. Tankemässig inavel är aldrig bra.
CPGB tycks ha ägnat en hel del tid åt analyser av arbetarrörelsens historia. Man har bl.a. samarbetat med en professionell historiker som Lars T Lih, som forskat mycket om Lenin och dennes förhållande till Andra internationalen.
Lih ser en kontinuitet, där vänstern i allmänhet sett endast ett brott mellan andra och tredje internationalerna. "Lenin & Kautsky" är en 16-sidig broschyr, som visar hur Lenin fullföljde Kautskys linje från före världskriget, att förvandla kriget till inbördeskrig mot den imperialistiska borgarklassen.
I "Kautsky, Lenin and the April Theses", försöker Lih t.o.m. leda i bevis att det var Kautsky som inspirerade Lenin till hans berömda aprilteser, som denne lade fram när han kom tillbaka till Ryssland från exilen. Enligt myten kom dessa teser om att störta den borgerliga, provisoriska regeringen, som en blixt från en klar himmel för de "gamla bolsjevikerna", Stalin, Kamenev och Sinovjev.
Det chockerande för bolsjevikledarna med teserna var enligt Lih inte att kräva att den provisoriska regeringen skulle avsättas, utan att man genast skulle börja tänka på "steg mot socialismen". Och det var enligt Lih en tanke som Kautsky var först med i en artikel, som Lenin läst!
Den slutsats som CPGB dragit av sina historiestudier är att demokratin är en lika högaktuell fråga som 1848! Och att alltså kampen för socialismen går genom kampen för "extrem demokrati", för en demokratisk republik som tillämpar Pariskommunens principer om rätt till återkallande av delegater, arbetarlön till dessa, och "beväpning av folket".
Andra vänstergrupper har kritiserat CPGB för att lägga för stor tonvikt vid kravet på monarkins avskaffande, som ett led i den demokratiska kampen. Men annars undrar jag om inte CPGB kan vara inne på rätt spår med sin "extrema demokrati".
torsdag 3 januari 2013
Är det politiska partiet föråldrat?
Vilken roll spelar politiska partier under övergången till en annan samhällsordning? Detta är en fråga som debatterats inom vänstern minst 150 år. Denna artikel, "Spontaneity and Marxism", belyser frågan historiskt och kommer fram till att enda sättet är politisk organisering i form av ett massparti. Den försöker också förklara varför denna marxistiska insikt glömdes bort från början på 1920-talet.
Lenin in 1901-04 argued for the use of techniques of illegality on the road to a Kautskyan mass workers` party. For the Comintern leaders in 1920, a really mass workers` party is actually impossible until well after the seizure of political power. This approach is genuinely a Blanquist regression from Marxism.
In this theory the masses can neither be nor become politically conscious beyond the gut attempt to defend their immediate interests. As a result, the party has to lead the masses, as it were by the nose, through linking their defence of their immediate interests to the idea that the conscious minority of communists should rule. This concept is at the heart of the 3rd Congress Resolution on tactics argument which was part of the basis for the concept of the Transitional programme. But in fact what results is necessarily a choice between adventurism (or sectism) and tailism.
The Bolsheviks` and Comintern`s error is perfectly understandable in the circumstances. On the one hand, the spontaneous mass movement had not succeeded in overthrowing capitalism - or the labour bureaucracy - in western and central Europe. On the other, since the treaty of Brest-Litovsk in 1918 the Bolsheviks had lost majority support. They were also engaged in building up a state on the basis of a narrow layer of `advanced workers` who had become military and civil state functionaries of a party-army which ultimately functioned as a collective Bonapartist representative-master of the Russian peasantry. In these circumstances it is hardly surprising that they produced an ideology in which the broad masses are seen as unconscious objects of manipulation by the conscious minority.
The Marxist argument is that the consistent pursuit of its own collective interests by the proletariat as a class logically leads to the overthrow of capitalism and the emancipation of humanity.
But this argument does not at all imply that the working class as a class is capable of identifying its common interests as a class without going through the process of organising itself, initially for partial struggles, then for a permanent general movement, then at the level of the political struggle with the capitalists over general laws (etc). The immediate interest of a particular group of employed workers is not at all the same thing as the general interest of the working class as a class. Consider, for example, the interest of groups of skilled workers in maintaining differentials. For Marxists, it is through going through the process of organising itself as a class that the proletariat comes to identify those interests that are its common interests as a class.
Andra artiklar på denna sajt för det f.d. brittiska kommunistpartiet försvarar också på ett originellt sätt den gamla, marxistiska uppdelningen i "minimi-" och "maximiprogram". Trotskismens s.k. övergångsprogram, som jag knapphändigt berört tidigare i denna blogg, utsätts för hård kritik.
Lenin in 1901-04 argued for the use of techniques of illegality on the road to a Kautskyan mass workers` party. For the Comintern leaders in 1920, a really mass workers` party is actually impossible until well after the seizure of political power. This approach is genuinely a Blanquist regression from Marxism.
In this theory the masses can neither be nor become politically conscious beyond the gut attempt to defend their immediate interests. As a result, the party has to lead the masses, as it were by the nose, through linking their defence of their immediate interests to the idea that the conscious minority of communists should rule. This concept is at the heart of the 3rd Congress Resolution on tactics argument which was part of the basis for the concept of the Transitional programme. But in fact what results is necessarily a choice between adventurism (or sectism) and tailism.
The Bolsheviks` and Comintern`s error is perfectly understandable in the circumstances. On the one hand, the spontaneous mass movement had not succeeded in overthrowing capitalism - or the labour bureaucracy - in western and central Europe. On the other, since the treaty of Brest-Litovsk in 1918 the Bolsheviks had lost majority support. They were also engaged in building up a state on the basis of a narrow layer of `advanced workers` who had become military and civil state functionaries of a party-army which ultimately functioned as a collective Bonapartist representative-master of the Russian peasantry. In these circumstances it is hardly surprising that they produced an ideology in which the broad masses are seen as unconscious objects of manipulation by the conscious minority.
The Marxist argument is that the consistent pursuit of its own collective interests by the proletariat as a class logically leads to the overthrow of capitalism and the emancipation of humanity.
But this argument does not at all imply that the working class as a class is capable of identifying its common interests as a class without going through the process of organising itself, initially for partial struggles, then for a permanent general movement, then at the level of the political struggle with the capitalists over general laws (etc). The immediate interest of a particular group of employed workers is not at all the same thing as the general interest of the working class as a class. Consider, for example, the interest of groups of skilled workers in maintaining differentials. For Marxists, it is through going through the process of organising itself as a class that the proletariat comes to identify those interests that are its common interests as a class.
Andra artiklar på denna sajt för det f.d. brittiska kommunistpartiet försvarar också på ett originellt sätt den gamla, marxistiska uppdelningen i "minimi-" och "maximiprogram". Trotskismens s.k. övergångsprogram, som jag knapphändigt berört tidigare i denna blogg, utsätts för hård kritik.
söndag 30 december 2012
Svensk professor som hyllade Mao!
Jan Wiklund tipsade i en kommentar till inlägget "Varför föll maoismen?" om boken "De förtrycktas talan" av Carl Arvid Hessler. Denne behandlar nämligen det "anarkistiska draget" hos Mao i denna bok, vilken gavs ut första gången 1988. Tyvärr kan man väl gissa att boken inte blev läst av så många i en tid när intresset för både Mao och Kina sjunkit avsevärt efter "68-vänsterns" storhetstid. Själv kände jag varken till boken eller dess författare.
Först blev jag förvånad över att en svensk professor i statskunskap kunde skriva så objektivt om både marxism, Kominterns politik och de kinesiska kommunisternas ideologiska konflikter. Men det visade sig efter lite efterforskningar att det inte var så konstigt, för Hessler var en gammal radikal, som hälsat de radikala studenternas "uppror" 1968 mot de borgerliga kursplanerna med glädje.
Hessler har uppenbarligen satt sig in i ett stort material, speciellt om den kinesiska kommunismens tidiga historia (och förhistoria). Han passar på och slår västerländska Mao-historiker som Stuart Schram på fingrarna, vilka t.ex. grovt har missat hur tidigt Mao opponerade mot partiledningens försummande av arbetet bland bönderna. (Men han påvisar också att Maos kritik här sammanföll med Kominterns kritik av KKP:s politik!)
Det stämmer att Mao i sin ungdom tog ställning för anarkismen, personifierad av Pjotr Kropotkin, mot marxismen. Det hade han gemensamt med de flesta unga radikala kineser. Men i likhet med dem övergav han ganska snabbt de anarkistiska idéerna om vägen mot "harmonins samhälle" och anslöt sig till de ryska bolsjevikernas revolutionära taktik. Men Hessler kan ha rätt i att anarkismens bilder av framtidssamhället fortsatte att vara mer inspirerande för en del kinesiska kommunister än marxisternas knapphändiga beskrivningar.
Hessler gör en stor poäng av att Mao aldrig skulle ha använt uttrycket "proletariatets diktatur". Men det tror jag inte har någon större betydelse och innebar inte någon brytning med den kommunistiska rörelsen. "Arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur" var onekligen ett brott med 1800-talsmarxismen, men det var ett "brott" som Lenin redan hade genomfört för länge sedan.
"De förtrycktas talan" har underrubriken "Ett kinesiskt perspektiv". Bokens första del handlar om den långa kinesiska historien. Denna präglades inte bara av ämbetsmännens och jordägarnas allians för att suga ut bönderna. Utan också av ett stort antal bondeuppror, som ibland ledde till nya kejserliga dynastier, vilka snabbt blev lika förtryckande som de som störtats.
Hessler antyder att t.ex. folkkommunerna hade sitt ursprung i urgamla kinesiska reformidéer om hur jorden borde delas upp rättvist och brukas gemensamt. Det kanske finns en släktskap här mellan anarkister och kritiska konfucianer?
Enligt Hessler var Mao medveten om att det mycket väl kunde gå på samma sätt med den revolution som han själv stått i spetsen för. När Hessler skrev boken tycks han ha insett att en sådan förändring var på gång. Hessler hälsade inte denna återgång med glädje, i motsats till västerländska media.
Först blev jag förvånad över att en svensk professor i statskunskap kunde skriva så objektivt om både marxism, Kominterns politik och de kinesiska kommunisternas ideologiska konflikter. Men det visade sig efter lite efterforskningar att det inte var så konstigt, för Hessler var en gammal radikal, som hälsat de radikala studenternas "uppror" 1968 mot de borgerliga kursplanerna med glädje.
Hessler har uppenbarligen satt sig in i ett stort material, speciellt om den kinesiska kommunismens tidiga historia (och förhistoria). Han passar på och slår västerländska Mao-historiker som Stuart Schram på fingrarna, vilka t.ex. grovt har missat hur tidigt Mao opponerade mot partiledningens försummande av arbetet bland bönderna. (Men han påvisar också att Maos kritik här sammanföll med Kominterns kritik av KKP:s politik!)
Det stämmer att Mao i sin ungdom tog ställning för anarkismen, personifierad av Pjotr Kropotkin, mot marxismen. Det hade han gemensamt med de flesta unga radikala kineser. Men i likhet med dem övergav han ganska snabbt de anarkistiska idéerna om vägen mot "harmonins samhälle" och anslöt sig till de ryska bolsjevikernas revolutionära taktik. Men Hessler kan ha rätt i att anarkismens bilder av framtidssamhället fortsatte att vara mer inspirerande för en del kinesiska kommunister än marxisternas knapphändiga beskrivningar.
Hessler gör en stor poäng av att Mao aldrig skulle ha använt uttrycket "proletariatets diktatur". Men det tror jag inte har någon större betydelse och innebar inte någon brytning med den kommunistiska rörelsen. "Arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur" var onekligen ett brott med 1800-talsmarxismen, men det var ett "brott" som Lenin redan hade genomfört för länge sedan.
"De förtrycktas talan" har underrubriken "Ett kinesiskt perspektiv". Bokens första del handlar om den långa kinesiska historien. Denna präglades inte bara av ämbetsmännens och jordägarnas allians för att suga ut bönderna. Utan också av ett stort antal bondeuppror, som ibland ledde till nya kejserliga dynastier, vilka snabbt blev lika förtryckande som de som störtats.
Hessler antyder att t.ex. folkkommunerna hade sitt ursprung i urgamla kinesiska reformidéer om hur jorden borde delas upp rättvist och brukas gemensamt. Det kanske finns en släktskap här mellan anarkister och kritiska konfucianer?
Enligt Hessler var Mao medveten om att det mycket väl kunde gå på samma sätt med den revolution som han själv stått i spetsen för. När Hessler skrev boken tycks han ha insett att en sådan förändring var på gång. Hessler hälsade inte denna återgång med glädje, i motsats till västerländska media.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)