Vad göra åt klimathotet?

Jag kan avslöja att mitt förra inlägg om "Vem har världsrekordet i effektivt mördande?" inte fick så många läsare. Och det kan man ju förstå. Men jag har kommit på att beskrivningen från koncentrationslägret Treblinka kan motiveras som en bild av läget för världens folk idag.

I Treblinka lyckades en personalstyrka bestående av omkring tjugofem SS-män och runt hundra ukrainska hjälpvakter (Wachmänner) mellan juli 1942 och augusti 1943 ta livet av cirka åttahundratusen judar och romer - motsvarande befolkningen i en "liten europeisk huvudstad", som Grossman uttryckte det.

Hur stor andel av jordens befolkning är det som står i vägen för en lösning av klimatproblemet? Är det inte en nästan försumbar minoritet, som i Treblinka ? Occupy-rörelsens tal om 99 % mot 1 % sägs numera vara missvisande: i USA t.ex. är en procent av en procent som lägger beslag på frukterna av den ekonomiska tillväxten.

Det hände i Treblinka att vakter överfölls av fångar, som sköts ner. Men att det inte blev fler uppror beror antagligen på att nazisterna hade lyckats lura fångarna  - de  insåg inte vilket öde som väntade dem. Men vad har vi för ursäkt idag att inte göra något för att stoppa katastrofen?

Pål Steigan beskriver i sin blogg, "Förlåt dem inte, för de vet vad de gör", Lester Browns "plan 4.0". Den är fullt genomförbar men den förutsätter en statlig mobilisering av samma omfattning som under andra världskriget.

Beskrivningen av planen avslutas med:
"Den har bare én hake: Å gjøre dette er å gå i strupen på kapitalinteressene, å sette menneskehetens interesser over profittmaksimeringa. Browns plan er et forslag om å gjennomføre den største samfunnmessige omveltninga i menneskehetens historie. Og han har helt rett.

Men det betyr å avskaffe kapitalismen, og å gjøre det så snart og effektivt som mulig."

 Men jag undrar lite över den sista meningen. Kan man börja med att "avskaffa kapitalismen"? Och vad innebär det?

Vem har världsrekordet i effektivt mördande?

Ja, svaret måste väl vara de högst civiliserade, vita tyskarna. Jag läser följande i Antony Beevers "Andra världskriget" (sid 586):

I Treblinka lyckades en personalstyrka bestående av omkring tjugofem SS-män och runt hundra ukrainska hjälpvakter (Wachmänner) mellan juli 1942 och augusti 1943 ta livet av cirka åttahundratusen judar och romer - motsvarande befolkningen i en "liten europeisk huvudstad", som Grossman uttryckte det.

Angela Merkel ska nog undvika att moralisera för mycket över andra länder...

Marxism - leninism - maoism?

Finns det stadier inom det marxistiska tänkandet? Ja, det gör det eftersom historien inte står stilla. Men hur realistiskt är det att dessa stadier skulle bestå i marxism, leninism, (ev. stalinism) och maoism?

En aspekt på saken är att dessa beteckningar alla från början var motståndarnas skällsord, som av någon anledning anammades av anhängarna. Marx lär ju ha sagt någon gång att han själv inte var någon "marxist". Tyvärr bidrar dessa benämningar till en personfixering och hjältedyrkan, som strider mot Marx´ historiematerialism.

Nu kommer jag att ändå använda ordet  "marxism" i brist på bättre. ("Vetenskaplig socialism" vore ett alternativ som använts tidigare, men det låter lite väl pompöst idag...)

Men bortsett från namnfrågan, tror jag faktiskt att man skulle kunna dela in  marxismen  i just tre epoker.

De filosofiska, ekonomiska och politiska grunderna utvecklades av främst Marx och Engels kring mitten på 1800-talet.

Lenin får då stå för den förändring av politiken som berodde på den stora förändring av kapitalismen som skedde kring förra sekelskiftet.  Den liberala konkurrenskapitalismen med relativt små företag som priskonkurrerade,  till en imperialistisk monopolkapitalism med jättelika industrikoncerner och banker.

En beskrivning av  denna ekonomiska förändring finns t.ex.  i Lenins "Imperialismen, kapitalismens högsta stadium".  Men märk väl att det var andra, t.ex. Rudolf Hilferding, som utformade större delen av den ekonomiska teorin.

Denna stora förändring i världskapitalismen, där kampen om råvaror och marknader för både varor och kapitalexport hårdnade, ledde till krig mellan stormakterna. Då slutade enligt Lenin den för 1800-talsmarxismen självklara tesen att gälla, att kapitalismen skulle störtas först i de mest avancerade kapitalistiska länderna. I stället kunde det ske i den "svagaste länken" hos världskapitalismen. Och det visade sig ju vara i det efterblivna Ryssland!

Den andra stora förändringen som Lenin och bolsjevikerna införde i marxismen var att introducera tanken på en ny sorts revolution, en demokratisk sådan i vilken arbetarna och bönderna skulle ta makten. Denna idé vidareutvecklades senare av Mao under namnet "nydemokratisk revolution".

Det är värt att nämna här att Leon Trotskij hade ett alternativ som kan kallade för den "permanenta revolutionen", och som förenklat gick ut  på att man skulle skippa det här stadiet och gå direkt på en proletär, socialistisk revolution. Alternativt kan man se det som att  att den "demokratiska" och "socialistiska" revolutionens stadier skulle slås ihop till ett. Därav trotskisters senare benhårda avståndstagande från alla "stadieteorier".

Den ryska revolutionen var som bekant egentligen två revolutioner, februari- och oktoberrevolutionen. På det sättet stämde Lenins teori bättre än Trotskijs. Men riktigt så enkelt är det inte. Oktoberrevolutionen med efterföljande inbördeskrig hade element av både antifeodal och socialistisk revolution. Teoretiska scheman stämmer sällan helt med verkligheten...

Den andra stora förändringen av marxisternas ("leninisternas") syn på världen var att man nu såg koloniernas kamp för självständighet som en allierad kraft till arbetarnas kamp mot kapitalismen i de "avancerade" kapitalistiska länderna. Parollen "arbetare i alla länder, förena er" ersattes av "arbetare och förtryckta länder, förena er".

Lenin införde alltså tanken på allians med både småborgare (bönder)  och "nationella borgare" i de förtryckta länderna, och det var mycket svårsmält för renläriga marxister,  som hade svårt att släppa analysen från 1800-talets mitt. Lenin var med andra ord en stor "revisionist"!

Stalin försvarade Lenins teorier men införde knappast något nytt. Man kan förstås tycka att med tillämpningen av teorierna var det lite si och så...

Då kommer vi till Mao. Hans analyser av utvecklingen i Sovjet ledde honom fram till slutsatsen att i socialistiska länder finns borgarklassen "i det kommunistiska partiet"! Och till på köpet i dess ledning, varför det gäller att "bombardera högkvarteret"! Det här är något helt nytt i den "marxist-leninistiska" rörelsen. Och det är så revolutionerande att det nog kan motivera att "maoismen" kan ses som ett nytt stadium i marxismens utveckling.

Men var inte Trotskij först med denna insikt, när han kallade Sovjet för en "deformerad arbetarstat", vilken behövde en politisk revolution mot "byråkratin"? Delvis stämmer det väl, men jag tror att Mao såg klarare än Trotskij.  Det var  en ny borgarklass som växte fram i både Sovjet och Kina, inte bara en priviligierad byråkrati.

Vad är felet med Italien?

I detta blogginlägg kommer Paul Krugman med ett häpnadsväckande uttalande. Mästerkeyenesianen Krugman säger att han inte vet svaret på en specifik ekonomisk fråga! Frågan är varför produktivitetsutvecklingen i Italien har sjunkit jämfört med den i Frankrike:

"I’m not going to answer this; truly, I don’t know. But it’s important."

Professor Werner har en lösning på EU-krisen?

Richard A. Werner, är en bankexpert som jag nämnt flera gånger tidigare på denna blogg. I denna video beskriver han sin plan för att rädda Greklands och Spaniens ekonomier, utan den förskräckliga åtstramningspolitik de nu utsätts för. Hans lösning låter enkel för en lekman på området, men kan det vara så enkelt?

Förslaget har två delar. Den första är att ECB köper upp de dåliga lånen från bankerna i dessa länder - inte för det låga marknadsvärdet, utan för ett mycket högre pris. De penningmängder som ECB skapar i detta syfte slipper inte ut ur systemet och skapar inflation.

Den andra delen är att dessa stater slutar finansiera sin verksamhet genom att sälja statsobligationer. Istället lånar de pengar för lägre räntor från landets banker. Dessa pengar skapas "ur tomma luften" och bidrar till ökad efterfrågan i ekonomin. Lätt som en plätt...?

Kanske det är som Werner antyder att den politik som ECB och EU-kommissionen bedriver mot Grekland och Spanien, beror enbart på att man vill driva fram en ytterligare centralisering av makten inom EU?

Varför föll maoismen?

Som fortsättning på det förra, mot trotskismen kritiska, inlägget, kan jag rekommendera en  analys av 70-talsmaoismens betydelse. Jag har hittat den på erol, "Encyclopedia of Anti-Revisionism", där det finns ofantliga mängder med dokument om de ideologiska striderna mellan olika organisationer inom NCM, den nya kommunistiska rörelsen på 60-80-talen.

Khalil Hassan fokuserar sin beskrivning på "socialismens kris", i första hand den sovjetiska erfarenheten. Mao bröt ny mark men det räckte inte riktigt.

"Maoism attempted to critique the Soviet experience, and by implication Stalinian Marxism, from within the traditional Marxist-Leninist paradigm. In a peculiar sense, Maoism attempted to both break new ground and simultaneously cling to a certain orthodoxy in order to justify its positions. Maoism became trapped within that paradigm in ways that weakened its possibility of successfully addressing the crisis of socialism. The failure to conduct an outright demarcation with Stalinian Marxism certainly provided fertile ground for a retreat. More importantly, it could not pave the way toward a revolutionary resolution of the crisis of socialism."

Mao tog avstånd från fiktionen om det "monolitiska partiet".

"Maoism represented a contradictory attitude toward the question of the communist party. On the one hand, the importance of a revolutionary party at all stages in the revolutionary process was constantly reaffirmed. Maoism correctly identified that it was within the communist party and the state apparatus that a new class of exploiters could emerge, precisely because the means of production were no longer owned privately. For this reason, Mao’s calls, during the Cultural Revolution, for struggle against the party and for the creation of new revolutionary organizations represented an important breakthrough for Marxism."

" Maoism stepped up to the precipice [= stupet]and then halted. It could not answer that question within the traditional Marxist-Leninist paradigm. And, when faced with the chaos at a certain stage in the Cultural Revolution, retreated from even asking the question."

Slutomdömet är huvudsakligen positivt: "..we owe a debt of gratitude to Maoism for opening up a door through which we must now pass, even if as a theory it could only take the first steps".

Trotskism eller maoism?

"Relativ relativism är ok, men inte absolut relativism". Detta är en formulering som dök upp spontant när jag under min promenad idag försökte komma på vad som var grundfelet i postmodernismen. Varför berättar jag  det här? Jo, för att jag tror att de kommunistiska "berättelserna" som trotskism och maoism i stort sett sopades bort under den postmodernistiska tiden, men att man kan ana att de är på väg tillbaka.

Traditionell "stalinism" av KFMLr/KP kommer knappast att vara ett alternativ i längden. (KFMLr ansåg att Stalin var en stor revolutionär, men efterträdaren KP ser snarare Stalin som en stor, men misslyckad demokrat: "Om socialismens demokratiska erfarenheter"!)

Den maoistiskt inspirerade, men odogmatiska, amerikanska debattsajten Kasama har funnits i flera år, och där har förts många intressanta diskussioner om vilka lärdomar man kan dra av "1900-talskommunismen".

Björnbrum har nyligen haft flera inlägg om en ny svensk, maoistisk stridsskrift. Med anledning av det har jag surfat runt en del på nätet för att ta reda på vad  denna mer ortodoxa "maoism" är för något.

Det visar sig att det finns lite olika uppfattningar om det bland världens maoister, vilket i och för sig inte är så förvånande. Det handlar t.ex. om var den revolutionära tyngdpunkten i världen ligger: i tredje världen eller i Väst. Och har det "utdragna folkkriget" á la Kina ersatt "oktoberrevolutionens väg" även i Väst?

Lite förvånande är att många maoister anser att "marxismen-leninismen-maoismen" uppstod först efter Maos död, som ett nytt stadium i marxismen-leninismens utveckling. Denna nya "maoism" tycks innehålla  uppfattningar, som Mao antagligen hade tagit avstånd ifrån, t.ex. att man principiellt tar avstånd från att ställa upp i val. Man kan också blankt avfärda delar av Maos politik, som handslaget med Nixon.

Maoisternas idé om ett nytt stadium i marxismens utveckling efter Lenin förtjänar ett eget inlägg. Överdriver man inte på ett omarxistiskt sätt  individens roll i historien?

Men denna gång  avslutar jag med att rekommendera en seriös, maoistisk skrift som kritiserar huvudkonkurrenten, trotskismens teoretiska grundvalar, "Maoism or Trotskyism?" (man får klicka på Download-knappar ett par gånger).

Förhoppningsvis kan den förnyade ideologiska strid som förmodligen kommer så småningom också i Sverige, att föras på ett mer sakligt och distanserat sätt än  på 70-talet. Då utgick t.ex. maoisterna från att Moskvarättegångarnas bild av Trotskij som tysk och japansk agent var en sanning.

Anledningen till att trotskisterna inte lyckats leda någon revolutionär rörelse av betydelse är knappast att Trotskij var "revisionist", utan att han inte lyckades frigöra sig från en del av 1800-talsmarxismens ingrodda sanningar. I motsats till Mao såg han t.ex. inte potentialen hos bondemassorna i kolonierna.