I förra inlägget beskrev jag en uppfattning, som går ut på att bankernas sätt att skapa pengar genom krediter, leder till katastrof genom att penningmängden och skulderna ökar exponentiellt. Men finns det någon som verkligen tror så? Här är två länkar till sådana åsikter: "Katastrof inom 20 år?" och "Carl Norberg ringer in Ring P1! - Youtube".
För att förstå logiken i den här tankeriktningen, så gjorde jag i förra inlägget en "modell", som beskriver en ekonomi som består av två sektorer, bankerna och resten, "hushållen". Första året skapas 1000 miljarder kronor av bankerna genom att dessa lånas ut till hushållen mot 10 % ränta, 100 miljarder. Vid slutet av året ska 1100 betalas tillbaka, men eftersom det fattas 100 miljarder, så ser det ut som att det här ekonomiska systemet slutar fungera redan efter ett år.
Men det finns förstås ett sätt att rädda systemet. I slutet på året lånar helt enkelt hushållssektorn upp 100 miljarder extra för att kunna betala tillbaka även räntan. Sagt och gjort, men nu blir hushållssektorn skyldig 10 % av 100 miljarder år 2, d.v.s. 10 miljarder. Och i slutet av år 2, får man låna 10 miljarder och är skyldig 1 miljard år 3. O.s.v..
Istället för att det här systemet leder till en exponentiellt ökande skuld, så tycks det ju tvärtom bara leda till en exponentiellt minskande skuld. Vilket knappast leder till någon krasch i framtiden...
En invändning man kan göra är att efter år 1 måste hushållssektorn låna mycket mer än bara till första årets ränta. Pengarna man lånade i början av år ett försvann ju när man betalade tillbaka de 1000 miljarderna! (Ja, pengar inte bara "skapas ur intet" av bankerna, de försvinner och spårlöst ur dem.)
Eftersom pengar behövs för att få hushållssektorn att fungera, så måste den troligen 1000 miljarder nästa år, kanske mer om hushållssektorn har vuxit under året. Så är det naturligtvis, men vad exemplet visar är att det inte finns någon "aritmetisk" nödvändighet i systemet som leder till exponentiell ökning av penningmängd och skulder.
Nu menar jag inte att det inte skulle finnas några problem med det nuvarande penningsystemet, där privata vinstdrivna företag har makten över kreditskapandet. Ett förstatligande av bankerna och politisk styrning av krediterna mot viktiga samhällsbehov är angelägna reformer.
Det är inte heller så att det inte skulle finnas problem med de enorma skuldberg som byggts upp de senaste decennierna, både i företag, stater och hushåll. Men jag tror att orsakerna till att detta skett är mer komplicerade än vad den här enkla teorin påstår.
En intressant artikel i New Left Review sept/okt 2012, "A New Global Depression", utgår i sin analys från upphävandet av dollarns koppling till guld 1973 som startpunkten för en dollarbaserad världsekonomi. För författaren, Richard Dunkins, som själv arbetat i finansbranschen, är det de statliga skulderna, som står i centrum, och dessa hänger samman med underskott i handelsbalansen.
Den skandinaviska finanskrisen i början av 90-talet sätts in i detta sammanhang bl.a. med de asiatiska, latinamerikanska och japanska finanskriserna, och ses alltså inte alls som "hemmasnickrad", vilket är en vanlig uppfattning här.
Tillägg 28 november 2012:
Här är en ny variant av räkneexemplet ovan, som visat sig fungera mer övertygande än det förra:
I början på år 1 skapas
1000 enheter pengar för behoven i "realekonomin". En räntekvot på 10 %
ger en ränta på 100. Realekonomin betalar tillbaka 1000 vid årets slut,
men är fortsatt skyldig 100, som den lånar upp i slutet på året.
I
början på år 2 lånas återigen 1000 upp för behoven i den reala
ekonomin. Skuld 1000 + 100 = 1100. Med 10 % räntekvot blir det en ränta
på 110, som måste lånas upp i slutet på året.
I
början på år 2 lånas åter 1000 upp för behoven i den reala ekonomin.
Skuld: 1000 + 110 = 1110. Räntan blir 111. Ni ser vartåt det lutar?
I början på år 3 lånas åter 1000. Totala skulden 1111 och räntan 111,10. O.s.v.
Det blir ingen exponentiell tillväxt av skulden utan den konvergerar mot lite mer än 1111!
onsdag 14 november 2012
måndag 12 november 2012
Har vi ett absurt penningsystem?
Ligger det stora problemet med dagens ekonomi i hur pengar skapas eller i att pengarna används som kapital, d.v.s. ackumuleras för att öka mängden pengar? Den andra uppfattningen är den traditionella marxistiska. Den första är populär idag, kanske beroende på ändringar just i hur pengarna skapas.
Visserligen beskrev Marx "kreditpengarna" redan för 150 år sedan, men den andel som de utgör av totala penningmängden är mycket större än då, nästan 100 %. Det kan därför inte utan vidare uteslutas att detta nya fenomen numera spelar en avgörande roll för dagens ekonomiska problem.
I ett tidigare inlägg beskrevs hur bankprofessorn Richard A. Werner förklarar hur bankerna skapar pengar "ur intet" genom att bevilja ett lån. Werner är kritisk till den stora makt som privata, vinstdrivna företag, bankerna, fått över pengarna och krediterna. En följd av systemet är t.ex. spekulation som skapar "bubblor", som förr eller senare måste spricka.
På sajten Positive Money, där Werner medverkar, finns fylligare beskrivningar hur banksystemet, inklusive centralbankerna och betalningar mellan affärsbankerna, fungerar. Där beskrivs också ett förslag till en reform av penningsystemet, där man separerar bankverksamheten i två delar, dels i osäkra spekulationskonton och dels säkra, räntefria sparkonton. Även banker kan därefter få gå i konkurs, om de missköter sig, utan att skattebetalarna behöver drabbas.
En svag punkt i reformen är förslaget att systemet ska skötas av en grupp visa män, oberoende av alla intressen inklusive politikerna. Här finns en kritik av just denna punkt. Dessutom försvinner ju inte spekulationen med reformen, även om den kanske mildras.
Det finns andra som föreslagit lite radikalare varianter av denna idé, nämligen att alla medborgare skulle ha egna konton direkt i centralbanken. Men någon principiell skillnad är det knappast, om man inte förbjuder privata företag att ägna sig åt spekulation och "investeringar" i diverse s.k. värdepapper.
Men det som det här inlägget skulle handla om är att diskutera en del idéer som florerar om att det nuvarande penningsystemet driver fram en exponentiell tillväxt och måste krascha till slut. Det nuvarande systemet anses vara ologiskt och aritmetiskt ohållbart.
Först ska jag försöka beskriva en enkel, förenklad modell av ekonomin som jag tror föresvävat dem som står för de här åsikterna. Jag återkommer senare med en diskussion om hur relevant den här modellen kan vara.
Vi tänker oss alltså en ekonomi, där alla pengar skapas av banksystemet genom att bevilja krediter till den andra sektorn i denna ekonomi, "hushållssektorn".
Vi sparkar igång ekonomin år 1 genom att banksektorn beviljar krediter till ett värde av 1000 miljarder till hushållssektorn. Räntan är 10 %, och hushållen förväntas betala tillbaka lånen plus räntan på 100 miljarder vid årets slut. Men det är ju omöjligt! Bankerna har ju bara skapat 1000 miljarder och det saknas alltså 100 miljarder.
Vad är fel? Vilka utvägar finns?
Visserligen beskrev Marx "kreditpengarna" redan för 150 år sedan, men den andel som de utgör av totala penningmängden är mycket större än då, nästan 100 %. Det kan därför inte utan vidare uteslutas att detta nya fenomen numera spelar en avgörande roll för dagens ekonomiska problem.
I ett tidigare inlägg beskrevs hur bankprofessorn Richard A. Werner förklarar hur bankerna skapar pengar "ur intet" genom att bevilja ett lån. Werner är kritisk till den stora makt som privata, vinstdrivna företag, bankerna, fått över pengarna och krediterna. En följd av systemet är t.ex. spekulation som skapar "bubblor", som förr eller senare måste spricka.
På sajten Positive Money, där Werner medverkar, finns fylligare beskrivningar hur banksystemet, inklusive centralbankerna och betalningar mellan affärsbankerna, fungerar. Där beskrivs också ett förslag till en reform av penningsystemet, där man separerar bankverksamheten i två delar, dels i osäkra spekulationskonton och dels säkra, räntefria sparkonton. Även banker kan därefter få gå i konkurs, om de missköter sig, utan att skattebetalarna behöver drabbas.
En svag punkt i reformen är förslaget att systemet ska skötas av en grupp visa män, oberoende av alla intressen inklusive politikerna. Här finns en kritik av just denna punkt. Dessutom försvinner ju inte spekulationen med reformen, även om den kanske mildras.
Det finns andra som föreslagit lite radikalare varianter av denna idé, nämligen att alla medborgare skulle ha egna konton direkt i centralbanken. Men någon principiell skillnad är det knappast, om man inte förbjuder privata företag att ägna sig åt spekulation och "investeringar" i diverse s.k. värdepapper.
Men det som det här inlägget skulle handla om är att diskutera en del idéer som florerar om att det nuvarande penningsystemet driver fram en exponentiell tillväxt och måste krascha till slut. Det nuvarande systemet anses vara ologiskt och aritmetiskt ohållbart.
Först ska jag försöka beskriva en enkel, förenklad modell av ekonomin som jag tror föresvävat dem som står för de här åsikterna. Jag återkommer senare med en diskussion om hur relevant den här modellen kan vara.
Vi tänker oss alltså en ekonomi, där alla pengar skapas av banksystemet genom att bevilja krediter till den andra sektorn i denna ekonomi, "hushållssektorn".
Vi sparkar igång ekonomin år 1 genom att banksektorn beviljar krediter till ett värde av 1000 miljarder till hushållssektorn. Räntan är 10 %, och hushållen förväntas betala tillbaka lånen plus räntan på 100 miljarder vid årets slut. Men det är ju omöjligt! Bankerna har ju bara skapat 1000 miljarder och det saknas alltså 100 miljarder.
Vad är fel? Vilka utvägar finns?
torsdag 25 oktober 2012
Dubbel bokföring som ekonomisk teori?
Det är ofta svårt att hänga med i nationalekonomers resonemang. Inte för att de är svåra att förstå i sig, utan - kan man misstänka - för att ekonomerna vill dölja hur simpla resonemangen är ibland.
Men en dialog ur "Savings Equals Investment?" av keynesianen Simon Wren-Lewis, citerad för en tid sedan i Lars P Sylls blogg, är riktigt upplysande och läsvärd.
Keynes var ju "makroekonom", d.v.s. hans teorier handlade om samhällets ekonomi som helhet. Där gäller ju t.ex. att det som är en utgift för är inkomst för någon annan, vilket medför att samhällsekonomi inte är summan av "mikroekonomin" för hushåll och företag.
Keynes var förresten inte först med "makroekonomi", som en del keynesianer verkar tro, som inte läst andra bandet av Marx "Kapitalet". Keynes var en sämre ekonom än Marx, eftersom han för det mesta bortsåg från samhällets uppdelning i klasser, och klumpade ihop alla "hushåll", både kapitalister och lönarbetare, som motpol till Staten.
I nationalräkenskaperna räknar man med att totala storleken av investeringarna i ett land är lika stort som det totala sparandet. Men kan det stämma? Något är lurt här, och det är det som Wren-Lewis förklarar. Identiteten "Investeringar = Sparande" är en bokföringsmässig identitet. Eller med andra ord: identiteten stämmer av samma skäl som att i dubbel bokföring debet och kredit mirakulöst nog alltid går jämt ut: denna bokföringsteknik är ju konstruerad för att gå jämt ut! Och Wren-Lewis avslöjar hemligheten med just denna identiteten mellan investeringar och sparande: de osålda varorna räknas som "lagerinvesteringar".
Keynes själv brydde sig inte om den här bokföringsmässiga identiteten. Han menade att ju större inkomst man har desto mindre benägenhet har man att konsumera ens hela ens inkomstökning, och alltså har man större benägenhet att "spara".
Keynes insåg att det inte finns någon automatik i att dessa sparpengar investeras i ny produktion i något företag. Och i så fall räcker inte den totala efterfrågan, konsumtion plus investeringar, för att motsvara den samlade produktionen. Arbetslöshet är alltså fullt möjlig. Och den enda som kan se till att åtgärda problemet med den bristande efterfrågan är enligt Keynes Staten. Jag har i andra inlägg tagit upp invändningar mot denna idé. Staten kan troligen dämpa kriser men då på bekostnad av att de förlängs.
Men det finns fler bokföringsmässiga identiteter som spökar i den ekonomiska debatten.
I en blogg av Michael Roberts tas en identitet upp som den polske ekonomen Kalecki är pappa till: "profits = investment + capitalist consumption + government deficit". Det ser ju ut som att profiterna ökar om statsskulden ökar - ett argument för keyensiansk politik! Men som Roberts skriver, så säger en sådan här bokföringsmässig identitet ingenting om vad som är orsak och vad som är verkan.
Det finns även andra idéer om varför statsskuld är bra - inte bara för finanskapitalister som behöver "säkra placeringar" - och som utgår från bokföringsmässigt tänkande. Men det får jag återkomma till.
Men en dialog ur "Savings Equals Investment?" av keynesianen Simon Wren-Lewis, citerad för en tid sedan i Lars P Sylls blogg, är riktigt upplysande och läsvärd.
Keynes var ju "makroekonom", d.v.s. hans teorier handlade om samhällets ekonomi som helhet. Där gäller ju t.ex. att det som är en utgift för är inkomst för någon annan, vilket medför att samhällsekonomi inte är summan av "mikroekonomin" för hushåll och företag.
Keynes var förresten inte först med "makroekonomi", som en del keynesianer verkar tro, som inte läst andra bandet av Marx "Kapitalet". Keynes var en sämre ekonom än Marx, eftersom han för det mesta bortsåg från samhällets uppdelning i klasser, och klumpade ihop alla "hushåll", både kapitalister och lönarbetare, som motpol till Staten.
I nationalräkenskaperna räknar man med att totala storleken av investeringarna i ett land är lika stort som det totala sparandet. Men kan det stämma? Något är lurt här, och det är det som Wren-Lewis förklarar. Identiteten "Investeringar = Sparande" är en bokföringsmässig identitet. Eller med andra ord: identiteten stämmer av samma skäl som att i dubbel bokföring debet och kredit mirakulöst nog alltid går jämt ut: denna bokföringsteknik är ju konstruerad för att gå jämt ut! Och Wren-Lewis avslöjar hemligheten med just denna identiteten mellan investeringar och sparande: de osålda varorna räknas som "lagerinvesteringar".
Keynes själv brydde sig inte om den här bokföringsmässiga identiteten. Han menade att ju större inkomst man har desto mindre benägenhet har man att konsumera ens hela ens inkomstökning, och alltså har man större benägenhet att "spara".
Keynes insåg att det inte finns någon automatik i att dessa sparpengar investeras i ny produktion i något företag. Och i så fall räcker inte den totala efterfrågan, konsumtion plus investeringar, för att motsvara den samlade produktionen. Arbetslöshet är alltså fullt möjlig. Och den enda som kan se till att åtgärda problemet med den bristande efterfrågan är enligt Keynes Staten. Jag har i andra inlägg tagit upp invändningar mot denna idé. Staten kan troligen dämpa kriser men då på bekostnad av att de förlängs.
Men det finns fler bokföringsmässiga identiteter som spökar i den ekonomiska debatten.
I en blogg av Michael Roberts tas en identitet upp som den polske ekonomen Kalecki är pappa till: "profits = investment + capitalist consumption + government deficit". Det ser ju ut som att profiterna ökar om statsskulden ökar - ett argument för keyensiansk politik! Men som Roberts skriver, så säger en sådan här bokföringsmässig identitet ingenting om vad som är orsak och vad som är verkan.
Det finns även andra idéer om varför statsskuld är bra - inte bara för finanskapitalister som behöver "säkra placeringar" - och som utgår från bokföringsmässigt tänkande. Men det får jag återkomma till.
onsdag 24 oktober 2012
Vad ville Bo Xilai?
I senaste numret av Monthly Review finns en lång analyserande artikel av Yuezhi Zhao om Bo Xilais fall från partitoppen i Kinas Kommunistiska Parti. Bo stod för en politik som ville ändra den politiska kursen i Kina. Hans alternativ kallas "Chongqing-modellen" och avviker från den ohämmade nyliberala kapitalism bakom socialistiska fraser, som partiledningen står för. Det är därför inte förvånande att media överallt i världen stämde in i den smutskastningskampanj, som ledde till hans uteslutning ur partiet och till den kommande rättegången.
Bo anklagas bl.a. för korruption, medan det i själva verket var bekämpandet av korruption, maktmissbruk och kriminalitet som utgjorde viktiga delar i "Chongqing-modellen". En nyhet var t.ex. att införa en reklamfri TV-kanal! En annan att han beordrade byråkraterna att "gå ut till folket" i sann maoistisk anda. Därmed skrämde av han upp många makthavare, som började muttra om en "återgång till kulturrevolutionens kaos".
Bo försökte dock inte införa någon renodlad socialism, utan välkomnade ökända företag som Foxconn till Chongqing. Men deras arbetare behövde inte bo i baracker vid fabrikerna utan de fick hyra billiga hyresbostäder. Kanske kan man se Bos politik som en sorts klassisk socialdemokrati, med målet att skapa ett blandekonomiskt välfärdssamhälle. Slagordet var "common prosperity" i motsats till Deng Xiaoping som tvärtom pläderade för att "några måste få bli rika först". Och Deng lyckades ju med att förvandla Kina från ett av världens mest jämlika till ett av världens mest ojämlika länder.
Giovanni Arrighi, som skrev boken om "Adam Smith in Beijing", hade en optimistisk syn på Kinas framtida utveckling, trots den växande kapitalismen. Jag skrev här om hans mycket intressanta bok Men idag ser det ut som att den nyliberala linjen segrat. Reformer inom systemets ramar verkar inte fungera. Behövs en ny revolution i Kina för att vända utvecklingen?
söndag 21 oktober 2012
Olika åsikter om värdsekonomin
Detta inlägg är ett försök att sätta fingret på några frågor som kan dyka upp när framstående ekonomer som keynesianen Paul Krugman och marxisten Michael Roberts diskuterar läget i världsekonomin.
Vad var det för sorts kris egentligen, som bröt ut hösten 2008? Var det en "finansiell kris", som Krugman hävdar, eller var det en lönsamhetskris i produktionen som utlöste en bankkris? Roberts har flera gånger attackerat Krugman på den här punkten, men har inte fått några svar.
De båda herrarna har också helt olika syn på varför uppgången efter krisen går så oerhört långsamt. Enligt Krugman beror det på för lite efterfrågan i ekonomin, vilket i sin tur beror på att "hushållen" håller på och betalar av de skulder man drog på sig under den finansiella bubblan före 2008.
Men enligt Krugman finns det en enkel lösning på problemet: antingen statlig stimulans genom ökade utgifter eller en "okonventionell penningpolitik" genom att påverka de långsiktiga räntorna. Staten skulle alltså kunna täcka efterfrågeunderskottet, men av politiska skäl gör man inte det. Eller så är man för dum och okunnig för att föra en sådan politik.
Märkligt nog hänvisar Krugman till Hitler som kunde stimulera ekonomin men då av icke-ekonomiska skäl, genom upprustning för krig. Liberalen Krugman verkar inbilla sig att staten står över klasserna och har till uppgift att bl.a. sänka arbetslöshetssiffrorna. En fråga är ändå om en sådan politik vore ekonomiskt möjlig under politiskt tryck från vänster.
En liten utvikning är på sin plats här. Varför anser Krugman att det inte räcker idag med "konventionell penningpolitik", d.v.s. räntesänkningar? En räntesänkning gör det lönsammare för företag att investera, betonade Keynes, då en större andel av vinsten kan behållas av företaget. Keynes och keynesianer är alltså inte så omedvetna om lönsamhetens betydelse som det kan förefalla ibland. Problemet är i dag dock enligt Krugman att centralbankens ränta inte kan sänkas ännu mer då den är nästan nere på noll.
Roberts har en annan förklaring till stagnationen, nämligen att lönsamheten fortfarande är för låg. Man kan ju då undra om förklaringen till detta skulle kunna ligga den bristande totala efterfrågan à la Krugman.
Nej, Roberts har en förklaring till den dåliga lönsamheten. Det är Marx lag om "profitkvotens fallande tendens". Enkelt kan den beskrivas så här. Konkurrensen tvingar företagen att införa effektivare teknik och höja produktiviteten. På kort sikt ökar lönsamheten för de teknikledande företagen, men på lite längre sikt minskar den för alla. Lönsamheten beräknas ju på det totala investerade kapitalet, medan det bara är arbetet som skapar nytt värde. Ett sätt att motverka profitkvotens fallande tendens är då genom periodiska kriser förstöra gammalt kapital.
Det räcker alltså enligt Roberts inte att staten ökar efterfrågan genom att öka statsskulden eller genom att trycka pengar - om inte lönsamheten också ökar. Analysen är inte så olik den som gammeldags marknadsliberaler hade: marknaden tar oss ur krisen genom kreativ förstörelse. Dagens nyliberaler däremot är ju för att staten ska agera kraftfullt genom nedskärningar.
Till sist ett citat från artikeln av Paul Krugman, där han försöker förklara vad en "bubbla" är:
"But what is a bubble? It’s a situation in which some people are spending too much — and we can’t expect those people to return to past spending habits. But this says nothing about whether other people can spend more, so that the economy doesn’t suffer from inadequate overall spending."
Jag är mycket förvånad över den definitionen. Var finns skillnaden mellan finansiella spekulationer och produktiv verksamhet? Fast jag kanske inte skulle vara förvånad: för en neoklassiskt skolad ekonom finns väl ingen sådan skillnad. Inte undra på att Krugman anser räddningspaketen till bankerna 2008 var helt ok att bankverksamheten i USA idag är förträfflig. Några nya bubblor är inte i sikte...
Vad var det för sorts kris egentligen, som bröt ut hösten 2008? Var det en "finansiell kris", som Krugman hävdar, eller var det en lönsamhetskris i produktionen som utlöste en bankkris? Roberts har flera gånger attackerat Krugman på den här punkten, men har inte fått några svar.
De båda herrarna har också helt olika syn på varför uppgången efter krisen går så oerhört långsamt. Enligt Krugman beror det på för lite efterfrågan i ekonomin, vilket i sin tur beror på att "hushållen" håller på och betalar av de skulder man drog på sig under den finansiella bubblan före 2008.
Men enligt Krugman finns det en enkel lösning på problemet: antingen statlig stimulans genom ökade utgifter eller en "okonventionell penningpolitik" genom att påverka de långsiktiga räntorna. Staten skulle alltså kunna täcka efterfrågeunderskottet, men av politiska skäl gör man inte det. Eller så är man för dum och okunnig för att föra en sådan politik.
Märkligt nog hänvisar Krugman till Hitler som kunde stimulera ekonomin men då av icke-ekonomiska skäl, genom upprustning för krig. Liberalen Krugman verkar inbilla sig att staten står över klasserna och har till uppgift att bl.a. sänka arbetslöshetssiffrorna. En fråga är ändå om en sådan politik vore ekonomiskt möjlig under politiskt tryck från vänster.
En liten utvikning är på sin plats här. Varför anser Krugman att det inte räcker idag med "konventionell penningpolitik", d.v.s. räntesänkningar? En räntesänkning gör det lönsammare för företag att investera, betonade Keynes, då en större andel av vinsten kan behållas av företaget. Keynes och keynesianer är alltså inte så omedvetna om lönsamhetens betydelse som det kan förefalla ibland. Problemet är i dag dock enligt Krugman att centralbankens ränta inte kan sänkas ännu mer då den är nästan nere på noll.
Roberts har en annan förklaring till stagnationen, nämligen att lönsamheten fortfarande är för låg. Man kan ju då undra om förklaringen till detta skulle kunna ligga den bristande totala efterfrågan à la Krugman.
Nej, Roberts har en förklaring till den dåliga lönsamheten. Det är Marx lag om "profitkvotens fallande tendens". Enkelt kan den beskrivas så här. Konkurrensen tvingar företagen att införa effektivare teknik och höja produktiviteten. På kort sikt ökar lönsamheten för de teknikledande företagen, men på lite längre sikt minskar den för alla. Lönsamheten beräknas ju på det totala investerade kapitalet, medan det bara är arbetet som skapar nytt värde. Ett sätt att motverka profitkvotens fallande tendens är då genom periodiska kriser förstöra gammalt kapital.
Det räcker alltså enligt Roberts inte att staten ökar efterfrågan genom att öka statsskulden eller genom att trycka pengar - om inte lönsamheten också ökar. Analysen är inte så olik den som gammeldags marknadsliberaler hade: marknaden tar oss ur krisen genom kreativ förstörelse. Dagens nyliberaler däremot är ju för att staten ska agera kraftfullt genom nedskärningar.
Till sist ett citat från artikeln av Paul Krugman, där han försöker förklara vad en "bubbla" är:
"But what is a bubble? It’s a situation in which some people are spending too much — and we can’t expect those people to return to past spending habits. But this says nothing about whether other people can spend more, so that the economy doesn’t suffer from inadequate overall spending."
Jag är mycket förvånad över den definitionen. Var finns skillnaden mellan finansiella spekulationer och produktiv verksamhet? Fast jag kanske inte skulle vara förvånad: för en neoklassiskt skolad ekonom finns väl ingen sådan skillnad. Inte undra på att Krugman anser räddningspaketen till bankerna 2008 var helt ok att bankverksamheten i USA idag är förträfflig. Några nya bubblor är inte i sikte...
fredag 19 oktober 2012
Finsk demokrati bättre än svensk?
Det händer att jag slår över till Finlands TV, när det bara är fåniga lekprogram i de svenska kanalerna. Ikväll hamnade jag i ett program där de finska småpartierna frågades ut under ett par timmar inför kommunvalet nästa helg. Man hade antagligen fått med de flesta av de partier som ställde upp. Ett av partierna ställde t.o.m. bara upp med en kandidat i valet, partiledaren!
Visst märkte man föraktet från programledarna mot dessa politiska blåbär, men jämfört med hur småpartier behandlas av SVT, d.v.s. ignoreras helt, så uppfyller ändå finsk TV sin informationsskyldighet på ett hyfsat sätt. Man fick en ganska bra bild av var dessa partier stod.
Ett parti ville gå ur EU, ett ville ha mer direktdemokrati, ett var ett finskt piratparti, tre var kommunistiska, o.s.v..
Även om frågan ställdes till de kommunistiska partierna varför de inte kunde enas, så lyckades man inte förklara varför. Förmodligen handlar det mycket om historiska skäl. Man kunde också ana att prioriteringen av frågan om utträde ur EU kunde vara en skiljande frågan . Men varför förväntas alla kommunister kunna samsas i ett parti?
En stor fråga i kommunvalet är de stora partiernas förslag på kommunsammanslagningar. Alla småpartierna var emot, vilket ju är förståeligt. Ju större kommun, desto svårare att komma in kommunfullmäktige. Men engagemanget för större reell demokrati tycktes också stort hos alla dessa småpartier.
Likheterna mellan svenska och finsk politik visar sig vara stora. Avregleringarna kom tydligen några år senare i Finland än i Sverige, men ledde snabbt även där till en kris med hårda åtstramningar, med verkningar som fortfarande märks.
I både Sverige och Finland sätter staten tumskruvarna på kommunerna genom att hålla nere finansieringen av dem. Som flera påpekade, så är det finansieringen som är problemet, inte storleken. Att slå ihop flera fattiga kommuner leder bara till en större fattig kommun.
Visst märkte man föraktet från programledarna mot dessa politiska blåbär, men jämfört med hur småpartier behandlas av SVT, d.v.s. ignoreras helt, så uppfyller ändå finsk TV sin informationsskyldighet på ett hyfsat sätt. Man fick en ganska bra bild av var dessa partier stod.
Ett parti ville gå ur EU, ett ville ha mer direktdemokrati, ett var ett finskt piratparti, tre var kommunistiska, o.s.v..
Även om frågan ställdes till de kommunistiska partierna varför de inte kunde enas, så lyckades man inte förklara varför. Förmodligen handlar det mycket om historiska skäl. Man kunde också ana att prioriteringen av frågan om utträde ur EU kunde vara en skiljande frågan . Men varför förväntas alla kommunister kunna samsas i ett parti?
En stor fråga i kommunvalet är de stora partiernas förslag på kommunsammanslagningar. Alla småpartierna var emot, vilket ju är förståeligt. Ju större kommun, desto svårare att komma in kommunfullmäktige. Men engagemanget för större reell demokrati tycktes också stort hos alla dessa småpartier.
Likheterna mellan svenska och finsk politik visar sig vara stora. Avregleringarna kom tydligen några år senare i Finland än i Sverige, men ledde snabbt även där till en kris med hårda åtstramningar, med verkningar som fortfarande märks.
I både Sverige och Finland sätter staten tumskruvarna på kommunerna genom att hålla nere finansieringen av dem. Som flera påpekade, så är det finansieringen som är problemet, inte storleken. Att slå ihop flera fattiga kommuner leder bara till en större fattig kommun.
onsdag 17 oktober 2012
Feldt - den motvillige nyliberalen?
Efter att ha sett intervjun med Kjell Olof Feldt igår i "Min sanning", liksom "Dokument inifrån" från 2004, om "novemberrevolutionen 1985", så är det läge att något nyansera bilden från förra inlägget. Feldt är ett hatobjekt för många socialdemokrater, har jag förstått. Han var den som införde nyliberalismen i Sverige och påbörjade nedmonteringen av folkhemmet.
Men har Feldt kanske rätt i att det inte fanns några alternativ? Är en återgång till keynesiansk politik och full sysselsättning omöjlig idag? Det är en intressant fråga idag, som har berörts i tidigare blogginlägg.
Visserligen har de tre kuppmakarna från 1985, Feldt, Åsbrink och Dennis, olika åsikter om vad de kom överens om, när de avreglerade kapitalmarknaden. Om Feldt har rätt så framstår han snarast som inkompetent, eftersom han tydligen inte insåg att resultatet skulle bli en fastighetsbubbla och massarbetslöshet. Men han avstår ändå från att uttryckligen förespråka att sysselsättningsmålet sätts före inflationsmålet. Han skyller ifrån sig på efterträdaren på finansministerposten, Allan Larsson, som införde en självständig riksbank med låg inflation som enda mål.
Enligt programmet om novemberrevolutionen skylldes nödvändigheten av upphävandet av utlåningsrestriktionerna, på existensen av en "grå lånemarknad", vilket Feldt också hänvisade till i intervjun igår. En historiskt intressant fråga är hur mycket substans det fanns i dessa påståenden om en lånemarknad utanför bankerna.
I "Dokument inifrån" antyds att det inte fanns några ordentliga belägg på hur stor denna grå marknad verkligen var. Det antyds att det handlade om ett svepskäl från nyliberalerna som av andra skäl ville genomföra "novemberkuppen". Feldt däremot menade däremot att det faktiskt var staten som genom sin skuldsättning skapat denna marknad! Men då börjar hans syn på vad som hände att bli verkligt svår att förstå! Om staten skapade problemet, borde man väl ha kunna lösa det?
Visserligen är Feldt en försvarare av kapitalismen, och hans politik svår att skilja från moderaternas. Men det positiva med honom är att han är ärlig och därför ibland avslöjar önsketänkande om vad som kan göras inom systemet. Feldt är för vinster i vården t.ex. men erkänner också att det då inte går att undvika att "riskkapitalisterna" placerar vinsterna i skatteparadis.
Men har Feldt kanske rätt i att det inte fanns några alternativ? Är en återgång till keynesiansk politik och full sysselsättning omöjlig idag? Det är en intressant fråga idag, som har berörts i tidigare blogginlägg.
Visserligen har de tre kuppmakarna från 1985, Feldt, Åsbrink och Dennis, olika åsikter om vad de kom överens om, när de avreglerade kapitalmarknaden. Om Feldt har rätt så framstår han snarast som inkompetent, eftersom han tydligen inte insåg att resultatet skulle bli en fastighetsbubbla och massarbetslöshet. Men han avstår ändå från att uttryckligen förespråka att sysselsättningsmålet sätts före inflationsmålet. Han skyller ifrån sig på efterträdaren på finansministerposten, Allan Larsson, som införde en självständig riksbank med låg inflation som enda mål.
Enligt programmet om novemberrevolutionen skylldes nödvändigheten av upphävandet av utlåningsrestriktionerna, på existensen av en "grå lånemarknad", vilket Feldt också hänvisade till i intervjun igår. En historiskt intressant fråga är hur mycket substans det fanns i dessa påståenden om en lånemarknad utanför bankerna.
I "Dokument inifrån" antyds att det inte fanns några ordentliga belägg på hur stor denna grå marknad verkligen var. Det antyds att det handlade om ett svepskäl från nyliberalerna som av andra skäl ville genomföra "novemberkuppen". Feldt däremot menade däremot att det faktiskt var staten som genom sin skuldsättning skapat denna marknad! Men då börjar hans syn på vad som hände att bli verkligt svår att förstå! Om staten skapade problemet, borde man väl ha kunna lösa det?
Visserligen är Feldt en försvarare av kapitalismen, och hans politik svår att skilja från moderaternas. Men det positiva med honom är att han är ärlig och därför ibland avslöjar önsketänkande om vad som kan göras inom systemet. Feldt är för vinster i vården t.ex. men erkänner också att det då inte går att undvika att "riskkapitalisterna" placerar vinsterna i skatteparadis.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)