måndag 25 juni 2012

Hur förklara fenomenet Syriza?

Hur kunde ett vänsterparti på kort tid bli näst största parti i Grekland? Det tycks strida mot alla etablerade sanningar om vänsterns hopplösa situation, dess splittring och decimering efter det korta uppsvinget på 60- och 70-talen.

En "objektiv" faktor är förstås att attacken mot det grekiska folket är särskilt brutalt från EU och det inhemska kapitalet. Men attackerna har varit hårda även i länder som Irland, Storbritannien, Island och de baltiska länderna utan att det lett till motsvarande partipolitiska uppsving som i Grekland. Liknande men mer traditionell vänsterpartier i Tyskland och Frankrike har inte alls fått samma stöd som Syriza.

På följande sida, "Greece: The making of Syriza", beskrivs historien från bildandet 2004. Det finns en hel del som är speciellt för Grekland, men även en del som man skulle kunna lära sig av i andra länder. Syriza är en koalition mellan maoistiska, trotskistiska, eurokommunistiska smågrupper men också av  "reformister". Att de traditionellt vänstergrupperna har kunnat samarbeta praktiskt för att få Syriza att hålla fast vid en vänsterkurs är anmärkningsvärt. 

Syriza har - tack vare  de ingående vänstergrupperna - deltagit aktivt i massrörelserna, t.ex.på Syntagmatorget. Partiet har alltså inte förfallit till det parlamentariska vegeterande som många f.d, kommunistpartier ägnar sig åt. Artikeln framhåller också att de ingående organisationerna fortsätter att vara självständiga inom koalitionen.  Den öppna debatten  och trycket från vänsterflygeln har betytt mycket för att Syriza lyckats stå emot pressen från de etablerade partierna att "visa ansvarskänsla".

Hur är framtidsutsikterna för detta originella "parti"? Det är förstås svårt att säga eftersom det handlar om ett experiment. Men nog är Syriza det politiskt mest hoppfulla som dykt upp i Europa på länge?

torsdag 21 juni 2012

Grön keynesianism?

En populär idé idag, i Sverige speciellt inom Miljöpartiet och Vänsterpartiet,är att den ekonomiska krisen i västvärlden kan lösas genom kraftfulla satsningar på "gröna investeringar".  Denna "gröna keyenesianism" utsätts för en hård kritik på den ekosocialistiska sajten "Climate & Capitalism".

Egentligen är det överraskande att någon kan kombinera keyenesianism med  "grön" politik, när keynesianernas botemedel mot depressioner är att öka efterfrågan med statliga åtgärder. Eller med andra ord, det är ekonomisk tillväxt som är lösningen, men denna leder till miljöförstöring, speciellt i kapitalistiska ekonomier. Naturen "kostar" ju ingenting...

Poängen i artikeln är att om den keynesianska politiken är miljömässigt positiv så är den inte ekonomiskt positiv (i en kapitalistisk ekonomi). Och tvärtom! Energibesparingar leder bara till ökad energiförbrukning på andra håll (Jevons paradox).

Slutklämmen är värd att citera:

In all, environmental Keynesianism is a failed theory of how capitalism can save itself from itself. There is no reason to believe it can both stimulate growth and fit within environmental limits.
The implication is that a much more radical approach is required – something which goes beyond Keynes, whose policy toolkit was restricted to rescuing the capitalist economy from its occasional depressions. Keynesianism is not the answer, because it is all about expanding demand, while our environmental problem today requires reducing demand.

But what must be remembered is that investments in climate change mitigation and adaptation are necessary. They will not make us richer; but if we accept that, we can also accept that we are not going to get richer anyway, because growth must be curtailed to avoid environmental disaster. What is required is a new mechanism for directing a significant proportion of current resources into such projects – one not based on earning an economic return.

Fundamentally this means capitalism is incompatible with a rapid transition to a low-carbon world. It is thus essential that the state take a decisive role in allocating economic resources for the common good – and that more environmentalists come to recognise this.

En kommentar till artikeln tar upp att det inte räcker med att konstatera att miljöproblemen inte kan lösas under kapitalismen. Det behövs en massmobilisering, och då kan krav på "gröna jobb" vara riktiga. 

fredag 8 juni 2012

Lenin var emot EU!

Nej, Lenin kunde förstås inte vara emot dagens EU, men han skrev en tänkvärd  artikel 1915 i Sotsial-Demokrat med rubriken "Om parollen Europas förenta stater".

Enligt Lenin var det inget fel på denna paroll ur politisk synvinkel. Förutsättningen var att dessa stater skulle vara demokratiska och alltså inte längre behärskades av vare sig tsarer eller kejsare.

Men ur "ekonomisk" synvinkel är parollen felaktig och måste förkastas, enligt Lenin. Motiveringarna för denna ståndpunkt har viss aktualitet, trots stora skillnader mellan läget idag och 1915, då första världskriget pågick:

Med tanke på imperialismens ekonomiska förhållanden, d.v.s. kapitalexporten och världens uppdelning mellan de "framskridna" och "civiliserade" kolonialmakterna, är Europas förenta stater under kapitalismen antingen något omöjligt eller något reaktionärt.

Storbritannien, Frankrike och Tyskland har vidare investerat kapital på minst 70 miljarder rubel i utlandet. För att driva in en "rimlig" inkomst av denna nätta summa - en årsinkomst på över tre miljarder rubel - finns miljonärernas nationella kommittéer, som kallas regeringar och förfogar över armé och örlogsflotta och som "placerar" ut "herr Miljards" söner och bröder i kolonierna och halvkolonierna som vicekungar, konsuler, sändebud, olika slags ämbetsmän, präster och andra blodsugare. 

Europas förenta stater är under kapitalismen detsamma som en överenskommelse om uppdelning av kolonierna. Men den enda möjliga grundvalen, den enda möjliga fördelningsprincipen under kapitalismen är styrka. Miljardären kan inte dela ett kapitalistiskt lands "nationalinkomst" med någon annan på annat sätt än proportionsvis, "efter kapital" (och därvid med det tillägget att det största kapitalet skall få mer än det borde få).  

För att pröva en kapitalistisk stats verkliga styrka finns det inte och kan det inte finnas något annat medel än krig. Kriget står inte i motsättning till privatäganderättens grundvalar utan är en direkt och ofrånkomlig utveckling av dessa grundvalar. Under kapitalismen är en jämn tillväxt i de enskilda företagens och de enskilda staternas ekonomiska utveckling omöjlig. Under kapitalismen finns inga andra sätt att tid efter annan återställa den rubbade jämvikten än kriser i industrin och krig i politiken. 

Naturligtvis är tillfälliga överenskommelser mellan kapitalisterna och mellan staterna möjliga. I den meningen är också Europas förenta stater något möjligt som en överenskommelse mellan de europeiska kapitalisterna - men om vad? Endast om hur de gemensamt skall slå ned socialismen i Europa, gemensamt försvara de rövade kolonierna mot Japan och Amerika som känner sig ytterst förfördelade genom den nuvarande fördelningen av kolonierna och som under det senaste halvseklet ökat sina krafter ojämförligt mycket snabbare än det efterblivna, monarkistiska och av ålder multnande Europa. Jämfört med Amerikas förenta stater erbjuder Europa i sin helhet en bild av ekonomisk stagnation.  

Olikmässig ekonomisk och politisk utveckling är en ovillkorlig lag för kapitalismen. Härav följer, att socialismen till en början kan segra i några få eller rentav i ett enda, enskilt kapitalistiskt land. 

Det segerrika proletariatet i detta land skulle, efter att ha exproprierat kapitalisterna och organiserat en socialistisk produktion i det egna landet, ställa sig mot den övriga, kapitalistiska världen, vinna de undertryckta klasserna i andra länder över på sin sida, resa dem till uppror mot kapitalisterna och om det blev nödvändigt rentav uppträda med krigsmakt mot utsugarklasserna och deras stater. 

(Fetstilen är min. Tydligen har Stalin blivit orättvist beskylld för att ha hittat på att det är möjligt med "socialism i ett land"...)

torsdag 7 juni 2012

Grekiskt val och vänsterns våndor

Grekerna går till val 17 juni i ett läge när vänsterkoalitionen SYRIZA gått kraftigt framåt och ser en möjlighet till en "arbetarregering". Klassiska tvistefrågor om taktiken inom den socialistiska arbetarrörelsen, vilka inte diskuterats på flera decennier,  dyker därmed upp igen.

Ett intressant debattinlägg är "The challenge of Syriza" på bloggen "Lenin´s Tomb", vilken uppmanar till stöd för Syriza från de de andra vänsterpartiernas sida. Visserligen karakteriseras Syriza som reformistiskt men annorlunda än den klassiska socialdemokratiska reformismen.

Ett annat debattinlägg är "The shock of the not-so-new: Or, the Greek elections & SYRIZA´s rise" på bloggen Left Flank, som stödjer ANTARSYA, som är rent antikapitalistisk, och inte är nöjd med stopp för EU:s åtstramningspolitik. 

 En fråga som splittrat vänsterpartierna i Grekland är inställningen till EU. Syriza vill att Grekland stannar kvar i EU och EMU. Men det finns grupper inom EU som är motståndare  men ser det som taktiskt fel att i dag kräva utträde. Idag vill Tyskland provocera grekerna att själv lämna euron, menar de.

söndag 27 maj 2012

Krugmans nya bok får kritik

Michael Roberts recension av  Paul Krugmans nya bok "End This Depression Now!" utvecklar vidare Roberts´ kritik av den keynesianska ekonomin och av Krugmans analys av den "stora recessionen", som den pågående ekonomiska krisen kallas i USA.

Krugman ställer sig visserligen "bara" uppgiften att komma med lösningar på  hur man ska komma ur krisen, med dess gigantiska skadeverkningar, men är ändå tvungen att komma in på orsakerna till den. Det är den bristande efterfrågan som Krugman i keynesiansk anda ser som den stora boven, men den höga privata skuldsättningen  ses som "rotorsaken". Folk som måste betala av på sina skulder ökar sannolikt inte sin konsumtion...

Men Krugman är skeptisk till att någon regering kommer att göra de väldiga satsningar, som skulle krävas - med undantag för om det är krigsförberedelser det handlar om.  Så det kanske inte bara handlar om att regeringarna är "kolossalt förvirrade"?

Marxisten Roberts analys:

"Marxist economics can explain why.  Capitalists only invest more if it is profitable to do so, not because it might be in the ‘national interest’.  The role of profitability is totally missing in Krugman’s nicely written book.  For him, profit is irrelevant: what matters is incomes, spending and saving.  And yet Marx’s law of profitability best explains why there will be recurring slumps caused by the tendency for profitability to fall.
The only way to revive that profitability is through slumps that destroy the value of accumulated capital, so that profitability (relative to remaining value) will then rise and allow the process of accumulation to resume.  After a period of a huge buildup of both tangible and fictitious capital over the last 20 years, capitalism went into a Great Recession.  But, as in the Great Depression, it cannot get out of this long slump without a massive destruction of dead capital.  World War 2 eventually managed to do that.  In the 1880s and 1890s, it took a series of major slumps before sustained growth resumed.  That is more similar to now.  Just more government spending designed to ‘stimulate’ the private sector will not do the trick.  Only the replacement of capitalist accumulation with state-planned investment as the dominant mode of production would do so.  Otherwise, we can expect another slump down the road, whether Krugman’s policies or those of the Austerians predominate."

När ska sådana som Krugman börja se sanningen i vitögat?

fredag 25 maj 2012

fredag 18 maj 2012

Finanskapitalet enlig Rudolf Hilferding

Finanskapital är ett begrepp som blev känt genom Rudolf Hilferdings bok "Das Finanzkapital" från 1910. Den finns online i engelsk översättning under titeln "Finance Capital. A Study of the Latest Phase of Capitalist Development".  Boken är högst läsvärd än i dag, även om den är mest känd för att ha varit en av de källor som Lenin utnyttjade i sin berömda pamflett, "Imperialismen, kapitalismens högsta stadium".

Det är synd att boken är så litet läst, för Hilferdings bok är en grundlig marxistisk beskrivning av den kapitalistiska "fas" som Marx förutsåg:  när kapitalets koncentration och centralisation har uppnått en hög nivå.

Hilferdings beskrivning av aktiebolag går längre än Marx. En aktie ger ju inte äganderätt till en del av ett företags kapital, utan bara rättighet till en del av profiten. Det handlar om fiktivt kapital. I själva verket handlar det om rätt till ränta plus lite till (en "riskpremie"). Själva företagsvinsten (bortsett från räntan) tillfaller dem som emitterar aktierna (bankerna!) i form av en "promoters profit" som en klumpsumma!

Boken börjar med en värdefull redogörelse för den marxistiska penningteorin. När guldet dominerar som pengarnas existensform, gäller inte den borgerliga s.k. kvantitetsteorin alls. Mängden pengar bestämmer inte prisnivån, utan tvärtom bestäms behovet av pengar av priserna, mängden varor och pengarnas genomsnittliga omloppshastighet (enligt första bandet av Kapitalet).

Mängden pengar som behövs för varucirkulationen varierar förstås med priserna, men det finns ett minimum som alltid behövs, och detta minimum kan utan vidare ersättas med av staten utgivna symboliska papperspengar. Men om staten istället trycker mer pengar än detta minimum, så sjunker "penningvärdet".  Nu gäller plötsligt "kvantitetsteorin" enligt Hilferding!

Varför är detta intressant? Jo, om Hilferding har rätt, och "penningvärdet" bestäms av behovet av pengar givet genom prisnivån, så har keynesianerna fel när de hävdar att staten skulle kunna prångla ut obegränsat med pengar så länge som det finns outnyttjade resurser i ekonomin.

Hilferdings åsikter om kriserna är tänkvärda. Profitkvotens långsiktigt fallande tendens enligt Marx spelar en viktig roll enligt honom. Ö
Men överproduktion av varor eller "underkonsumtion" som förklaring av kriserna förkastar han, bara som beskrivning, då orsaken inte finns inom varucirkulationen, utan finns att söka i det kapitalistiska profitmotivet. När kriserna är över och produktionen börjar komma igång igen, så visar det sig alltid att den effektiva efterfrågan lyckas svälja "överproduktionen". Hilferding var först (?) med att istället trycka på att det är överproduktion av kapital det handlar om.

Dessutom när karteller och truster dominerar, så begränsar dessa frivilligt produktionen, vilket förstås får liknande konsekvenser som när man under den "fria konkurrensen" ställde arbetarna på gatan genom konkurser av en mängd företag. Överproduktion av varor  har idag ersatts av "överkapacitet" inom företagen.

Hilferding betonar istället för överprodutionsteorin det som brukar kallas för "proportionalitetsteorin" bland marxistiska teoretiker. Med utgångspunkt från Marx scheman för de förhållanden som måste gälla mellan produktionsmedel- och konsumtionsbranscherna i "Kapitalets" andra band, så är det lätt att förstå att  "värdelagen" (Adam Smiths osynliga hand) har ett svårt arbete att få till någon sorts balans mellan de olika sektorerna i en oplanerad, "anarkisk" ekonomi. Krisen är ett oundvikligt fenomen i denna typ av ekonomi. Men Hilferding tror inte på några framtida ekonomiska "kollapser".

Den förenklade bild som Lenin har kritiserats för, att "monopolkapitalismen" skulle ha ersatt den fria konkurrensen med   monopol, har Hilferding i varje fall ingen skuld till. Hans beskriver hur konkurrensen  fortbestår på "högre nivåer" även när en bransch domineras helt av en kartell eller trust. En sådan bransch lägger beslag på mer än genomsnittsprofiten, men i så fall bara  på bekostnad av andra branscher. Dessutom förvärrar kartellerna obalanserna och kriserna genom att försvåra "värdelagens" funktionssätt.

Hilferdings beskrivning av hur kapitalets koncentration och centralisation konkret tar sig uttryck i bankernas växande roll, "finanskapitalet", känns på många sätt aktuellt. Samtidigt skulle det förstås behövas marxistiska analyser av det som är uppenbara skillnader mellan 1910 och idag, som ex. den  i motsats till idag, dåtida stora omfattningen av skyddstullar som kartellerna genomdrev. En annan skillnad mellan då och nu är kolonialismen, som Hilferding visserligen ser som idalisk men inte nödvändig för de imperialistiska staterna.

Slutligen en kommentar om begreppet finanskapital, som kritiserats för att vara omarxistiskt. Det är sant att det är ett annat sorts begrepp än t.ex. penningkapital eller varukapital, eller för den delen industriellt kapital eller handelskapital. Finanskapital syftar snarare på grupper av personer som hanterar kapital av olika sorter. I Sverige var familjen Wallenberg ett lysande exempel på "bankirer" som styrde stora delar av industrin.