onsdag 24 september 2014

Göran Greider - en kluven socialdemokrat

Göran Greider skriver många bra saker i sin ledare, "Det fanns och finns en vänstervind", i  dagens ETC. Han är mer klarsynt än Johan Ehrenberg om socialdemokratin i sin valanalys, vilken jag kritiserade i ett tidigare inlägg, "Ehrenberg försöker peppa den besvikna vänstern".

Greider gör  rätt i att peka på att valresultatet betyder att högeralliansens privatiseringar och avregleringar underkänts av väljarna. Det är något att glädjas åt. Han tror t.o.m. att det inte finns en chans att det ska gå att  fortsätta eller återuppta den här s"ystemskiftes"-politiken. Det förefaller mig lite för optimistiskt. 

Greider svarar  på sina frågorna "Vad är socialdemokratin för parti idag? Kan socialdemokratin radikaliseras? Finns det en vänsterflygel i detta parti som kan växa sig starkare och vrida om politiken åt vänster?" ett bestämt "Nej." "Jag tror inte det. I allt väsentligt är S idag ett socialliberalt parti." Och senare:  "Det kommer aldrig mer att som horisont ha ett radikalt annat samhälle." Det är hårda ord för att komma från en socialdemokrat!

Hårda ord, men ändå inte tillräckligt hårda! Det var ju faktiskt flera decennier sedan som socialdemokratin var ett socialliberalt parti. Sedan Kjell Olof Feldts omläggning av politiken, är ju SAP faktiskt ett nyliberalt parti. Det trodde jag Greider insåg!

Underligt nog börjar Greider i slutet av artikeln att trots sin realism, börja önskedrömma precis som Johan Ehrenberg gjorde :

"Mitt stalltips är att de europeiska vänsterpartierna under de närmaste fem, tio åren sakta men säkert växer i styrka och att en lika sakta men säkert krympande social­demokrati till slut vågar sträcka ut en hand vänsterut. Och måste göra det. Både av taktiska skäl och för att ojämlikheten och klimatproblemen galopperar."

Men varför skulle den "europeiska vänstern" - vilka  som nu ska räknas dit - växa så länge som sådana som Göran Greider inte lyckats kapa banden med den nyliberala socialdemokratin? Den krympande grekiska socialdemokratin t.ex. har ju inte direkt "sträckt ut en hand vänsterut" utan allierat sig med högern!

Det är ju tråkigt att socialdemokratin inte längre har en vänsterflygel, för annars kunde ju Greider ha jobbat för att stärka den,  för att på sikt bryta med den dominerande nyliberalerna.

Jag kan inte se annat än att ett verkligt vänsterparti måste byggas utanför både  socialdemokratin och Vänsterpartiet. De enskilda vänstersinnade i dessa partier skulle ett sådant  verkligt vänsterparti kunna attrahera - men bara genom att bekämpa nyliberalerna och socialimperialisterna. Inte genom sträva efter regeringssamarbete med dessa.

5 kommentarer:

  1. Saken är väl den att partier måste fria till väljare, och om väljarna framstår som viljelösa finns ingen anledning att stödja sig på dem.

    Det skulle aldrig ha blivit någon socialdemokratisk välfärdspolitik om inte svenska arbetare på 20-talet först hade genomfört en serie matexpropriationer med totalt en halv miljon deltagare och sen genomfört dåtidens mest massiva strejkvåg. Och allt utan partier - mest drivande i detta var det mikroskopiska SAC; i övrigt gick det mest på imitation. När folk såg att det gick försökte de själva.

    Och USAs New Deal genomfördes av den ursprungligen ganska konservativa Roosevelt sedan USAs arbetare hade genomfört en serie gatustrider med nationalgarden och bolagsmaffior och sen genomfört en framgångsrik serie fabriksockupationer.

    Med andra ord, finns det en rörelse utanför partierna så förändrar det partierna. Finns det bara rörelse inom partierna händer ingenting. Det går inte att lyfta sig själv i håret.

    Förändringar initieras av vanligt folk som politiseras eftersom de ser detta som enda möjligheten. Partier ställer snarast till trassel eftersom de är så genomideologiserade att folk känner sig främmande för dem och ser dem som kufiska tomtar eller sekterister. Alternativt som ämbetsjägare som bara är ute efter välbetalda politikerposter.

    Men när rörelsen sedan finns behövs det förstås politiska partier för att driva igenom lagar i riksdagen. Men det är då det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jamen, det håller jag med om!

      Skillnaden mellan oss är väl bara att jag har en kanske naiv syn att det skulle kunna finnas partier som inte arbetar för folket och inte för funktionärernas karriär.

      Radera
    2. "partier som arbetar för folket" skulle det förstås vara!

      Radera
  2. Visst kan det göra det - om folket självt engagerar sig tillräckligt mycket för att uppfattas som en kraft. Jfr till exempel socialdemokraterna under 30-talet. Men det finns ingen effektiv ställföreträdande politik, sådan urartar alltid i korruption.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag antar att du menar att det inte finns någon "effektiv ställföreträdande politisk rörelse". Det är sant - "arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk!".

      Men den insikten motsäger inte den "leninistiska" insikten att arbetarklassen inte är en homogen massa, utan att där finns alltid en "förtrupp", mellanelement, och politiskt "efterblivna" skikt.

      Denna förtrupp består inte av de intellektuella, som en illvillig och felaktig tolkning av Lenin påstår, utan det är arbetarklassens politiskt mest medvetna skikt. Intellektuella utanför arbetarklassen (typ journalister, författare o.s.v.) vill gärna "leda" de oupplysta massorna, men merparten av dem är på sin höjd opålitliga allierade till arbetarklassen.

      (Vad menar jag med arbetarklassen? Det är en berättigad och svår fråga. Jag begränsar i alla fall inte begreppet till industri- och byggjobbare.)

      Radera