Denna bok, utgiven av Oktoberförlaget, är en översättning av en skrift skriven av en grupp amerikanska maoister. Bokens teser stödjer sig dock inte nämnvärt på Mao, utan mer på Lenins teori i "Imperialismen, kapitalismens högsta stadium".
Den av Mao inspirerade "Teorin om tre världar" tar dessa maoister, liksom de flesta andra nutida maoister, avstånd ifrån. De ser därför inga motsättningar mellan supermakten USA och Maos "Andra värld", de mindre kapitalistiska länderna, i en mellanställning mellan supermakten och den tredje världens folk.
Det som är värdefullt i boken är den omfattande faktabeskrivningen av kinesisk ekonomi, utlandsinvesteringar och militär uppbyggnad. Den teoretiska beskrivningen av det "världsimperialistiska systemet" är också intressant. Detta system är uppbyggt kring institutioner som Internationella valutafonden, Världsbanken och WTO. USA är ledaren, "världspolisen", som garanterar utsugningen av tredje världen genom sin militärmakt, och därför har vissa privilegier inom systemet, t.ex. genom dollarns roll.
När Kina gick med i WTO, anslöt sig landet därmed till det världsimperialistiska systemet. Därigenom kunde Kina länge i praktiken också i stort sett stödja sig på USA:s roll som militär garant för systemet! Men i och med Kinas framväxt till den största ekonomin i världen började Kina känna behovet av att även på egen hand kunna skydda sina utlandsinvesteringar med militära medel. Landet har under 2000-talet kraftigt rustat upp sin militärmakt, som är näst störst i världen (men fortfarande långt efter USA:s).
Även om jag tycker att boken ofta okritiskt litar på amerikanska källor, som tenderar att överdriva den "kinesiska faran", så framgår ändå att Kina behöver några decennier till innan landet på allvar kan utmana USA.
Boken svarar otvetydigt "Ja!" på frågan om Kina är imperialistiskt. Men alla argument är inte lika övertygande. En huvudroll spelar Lenins tillspetsade "definition" av imperialism från 1914, att den är detsamma som monopolkapitalism. Att Kina inte bedrivit några regelrätta imperialistiska krig ännu, spelar då ingen roll...
måndag 30 oktober 2017
onsdag 18 oktober 2017
"Capitalism, Socialism and Democracy", av Schumpeter
Joseph A. Schumpeter är en stor ekonom, som många känner till, men nog ganska få läst. Det är beskrivningen av kapitalismens "kreativa förstörelse", man tänker på när man hör hans namn.
Liksom F.A. Hayek förknippas han med den österrikiska ekonomiskolan, men olikheterna mellan dem är enorma. Men en likhet finns: båda är djupt pessimistiska om kapitalismens framtid.
Medan Hayek antog rollen av krigare för en återgång till en renodlad marknadsekonomi - se mitt inlägg om "Vägen till träldom" - så trodde Schumpeter inte bara att socialismen var mer eller mindre oundviklig, utan att den t.o.m. kunde ha stora fördelar framför den byråkratiska kapitalism han såg i sin samtid (första upplagan kom 1942 och den tredje 1950).
Den enda ekonom som Schumpeter anser värd att diskutera och bemöta är faktiskt Marx! Första avsnittet, med första fyra kapitlen, ägnas åt en beskrivning av Marx idéer och ett kritiskt bemötande av delar i Marx teoribygge och "utopism".
Schumpeter avfärdade faktiskt obarmhärtigt den neoklassiska, etablerade nationalekonomin, för att den helt enkelt är irrelevant. Den beskriver nämligen inte den faktiska kapitalismen, utan en teoretisk jämviktsmodell vilken inte motsvarar något i den verkliga världen. Den här kritiken är alltså inget som nutida "heterodoxa" ekonomer kommit på... Och det är här den "kreativa förstörelsen" kommer in. Schumpeter håller nämligen med Marx om att kapitalismen är ett system som ständigt måste växa och förändras och där jämvikt och balans alltid är tillfälliga och övergående.
Det andra avsnittet med rubriken "Can Capitalism Survive?" ger svaret: troligen inte! En viktig anledning är att han menar att dynamiken i den ursprungliga kapitalismen kraftigt försvagats genom att entreprenören ersatts av anställda direktörer och chefer. En annan aspekt är behovet av planering i ett alltmer komplicerat samhälle -vilket han inte är livrädd för i motsats till Hayek.
Det tredje avsnittet, "Can Socialism work?" svarar helt enkelt "Ja!". Varför skulle den inte det... Schumpeters syn på socialismen är dock lite speciell. Den liknar inte Stalins Sovjetunionen (som han ändå har en rätt nyanserad syn på). I stället liknar den mer Eduard Bernsteins idé om ett sakta "inväxande" i socialismen, genom att parlamentet tar över fler och fler funktioner från privatkapitalet. Schumpeter överskattade nog eliternas förnuft och förutsåg inte Reagans och Thatchers nyliberala kontrarevolution.
Avsnittet "Socialism and Democracy" är också intressant som exempel på hans självständighet som tänkare. Den "klassiska demokratiuppfattningen", att folket är suveränt och bestämmer, kritiseras för att vara en ideologi som inte stämmer med hur modern demokrati faktiskt fungerar. Demokratisk politik handlar i verkligheten i stället om att av egenintresse konkurrera om poster på en sorts "politisk marknad". Realisten Schumpeter trodde inte att det finns något bättre system. Han trodde att denna "demokrati" skulle kunna fungera även med en socialistisk ekonomi!
Det sista avsnittet, "A Historical Sketch of Socialist Parties", är det minst intressanta, men det visar hur mycket möda han lade ner på att förstå vad de socialistiska partierna stod för. Själv tillstod han att han inte hade någon sympati för socialismen. Han hade antagligen hellre levt under 1800-talet än under den kapitalismens skymningsperiod, som blev längre än han förutsåg i slutet av 1940-talet.
Liksom F.A. Hayek förknippas han med den österrikiska ekonomiskolan, men olikheterna mellan dem är enorma. Men en likhet finns: båda är djupt pessimistiska om kapitalismens framtid.
Medan Hayek antog rollen av krigare för en återgång till en renodlad marknadsekonomi - se mitt inlägg om "Vägen till träldom" - så trodde Schumpeter inte bara att socialismen var mer eller mindre oundviklig, utan att den t.o.m. kunde ha stora fördelar framför den byråkratiska kapitalism han såg i sin samtid (första upplagan kom 1942 och den tredje 1950).
Den enda ekonom som Schumpeter anser värd att diskutera och bemöta är faktiskt Marx! Första avsnittet, med första fyra kapitlen, ägnas åt en beskrivning av Marx idéer och ett kritiskt bemötande av delar i Marx teoribygge och "utopism".
Schumpeter avfärdade faktiskt obarmhärtigt den neoklassiska, etablerade nationalekonomin, för att den helt enkelt är irrelevant. Den beskriver nämligen inte den faktiska kapitalismen, utan en teoretisk jämviktsmodell vilken inte motsvarar något i den verkliga världen. Den här kritiken är alltså inget som nutida "heterodoxa" ekonomer kommit på... Och det är här den "kreativa förstörelsen" kommer in. Schumpeter håller nämligen med Marx om att kapitalismen är ett system som ständigt måste växa och förändras och där jämvikt och balans alltid är tillfälliga och övergående.
Det andra avsnittet med rubriken "Can Capitalism Survive?" ger svaret: troligen inte! En viktig anledning är att han menar att dynamiken i den ursprungliga kapitalismen kraftigt försvagats genom att entreprenören ersatts av anställda direktörer och chefer. En annan aspekt är behovet av planering i ett alltmer komplicerat samhälle -vilket han inte är livrädd för i motsats till Hayek.
Det tredje avsnittet, "Can Socialism work?" svarar helt enkelt "Ja!". Varför skulle den inte det... Schumpeters syn på socialismen är dock lite speciell. Den liknar inte Stalins Sovjetunionen (som han ändå har en rätt nyanserad syn på). I stället liknar den mer Eduard Bernsteins idé om ett sakta "inväxande" i socialismen, genom att parlamentet tar över fler och fler funktioner från privatkapitalet. Schumpeter överskattade nog eliternas förnuft och förutsåg inte Reagans och Thatchers nyliberala kontrarevolution.
Avsnittet "Socialism and Democracy" är också intressant som exempel på hans självständighet som tänkare. Den "klassiska demokratiuppfattningen", att folket är suveränt och bestämmer, kritiseras för att vara en ideologi som inte stämmer med hur modern demokrati faktiskt fungerar. Demokratisk politik handlar i verkligheten i stället om att av egenintresse konkurrera om poster på en sorts "politisk marknad". Realisten Schumpeter trodde inte att det finns något bättre system. Han trodde att denna "demokrati" skulle kunna fungera även med en socialistisk ekonomi!
Det sista avsnittet, "A Historical Sketch of Socialist Parties", är det minst intressanta, men det visar hur mycket möda han lade ner på att förstå vad de socialistiska partierna stod för. Själv tillstod han att han inte hade någon sympati för socialismen. Han hade antagligen hellre levt under 1800-talet än under den kapitalismens skymningsperiod, som blev längre än han förutsåg i slutet av 1940-talet.
måndag 9 oktober 2017
"Var Mao verkligen ett monster?"
Oktoberförlaget har gett ut ännu ett försvar för Mao, med underrubriken "Det akademiska svaret till Chang och Hallidays Mao: Den sanna historien". Den nya boken ägnas helt och hållet åt Changs och Hallidays skrattretande lömska verk, medan den första boken, "Striden om Kinas förflutna: Mao och kulturrevolutionen" av Mobo Gao endast ägnade två kapitel åt att bemöta Chang och Halliday.
Man kan ju undra om det inte skulle ha räckt med Mobo Gaos bok, som behandlar ett mycket större område, och t.ex. har ett kapitel om Maos "personlig läkares", Li Zhisuis bok, "The Private Life of Chairman Mao", och ett intressant kapitel om kritiken i kinesiska sociala media av den officiella bilden av kulturrevolutionen. Men genom att dessa två böcker fått ett så enormt genomslag i Väst - jag har träffat vänsterpartister som okritiskt tar sådana böcker för Sanningen! - så kan det nog ändå vara motiverat att ge ut båda.
Chang och Halliday ger sig ut att vara "vetenskapliga", genom en enorm notavdelning. Problemet är bara att det ur noterna inte framgår vem av dem som de intervjuat, som sagt vad. Vilket betyder att boken är en ren skvallerhistoria, visserligen lite underhållande ibland - förutsätt att man tar den som ren skönlitteratur! Exempel är avsnitten där Mao lurar skjortan av Nixon och Kissinger - även om man det inte riktigt framgår i vilket avseende (troligen för att de till slut gick med på att erkänna Folkrepubliken Kina till slut, vilket inte enligt Chang och Halliday alltså inte berodde på de ändrade styrkeförhållanden i världen utan på Maos oändlig list. )
Bland akademikernas artiklar i "Var Mao verkligen ett monster" finns ingen som kunde kallas "maoist", utan alla är av en eller annan anledning kritiska mot Maos politik. Det "enda" de reagerar mot i Jungs och Hallidays bok är den infantila beskrivningen av Maos som en ond man utan ideologi, driven av enbart egoism, maktlystnad och hämndbegär.
Det är ju på sätt och vis hedrande för dessa antikommunistiska akademiker att de inte köper vilken smörja som helst. De "seriösa journalister" däremot som höjde "Mao: den sanna historien" till skyarna och även fick stora delar av vänstern att se på Mao som en simpel massmördare, borde förstås skämma ögonen ur sig om de skulle råka läsa "Var Mao verkligen ett mönster"? Hur godtrogen får man vara?
Hur ska vi se på Maos betydelse för Kina och världshistorien? Vad kan vi lära av hans framgångar och hans misstag? För att svara på det krävs förstås mer än böcker som bevisar att han inte var ett monster. Då krävs samma inställning som Mao själv hade till misstagen (och framgångarna) i Sovjetunionen, som i hans "Läsanteckningar till en sovjetisk lärobok i politisk ekonomi" i Selected Works, finns på engelska på nätet.
Man kan ju undra om det inte skulle ha räckt med Mobo Gaos bok, som behandlar ett mycket större område, och t.ex. har ett kapitel om Maos "personlig läkares", Li Zhisuis bok, "The Private Life of Chairman Mao", och ett intressant kapitel om kritiken i kinesiska sociala media av den officiella bilden av kulturrevolutionen. Men genom att dessa två böcker fått ett så enormt genomslag i Väst - jag har träffat vänsterpartister som okritiskt tar sådana böcker för Sanningen! - så kan det nog ändå vara motiverat att ge ut båda.
Chang och Halliday ger sig ut att vara "vetenskapliga", genom en enorm notavdelning. Problemet är bara att det ur noterna inte framgår vem av dem som de intervjuat, som sagt vad. Vilket betyder att boken är en ren skvallerhistoria, visserligen lite underhållande ibland - förutsätt att man tar den som ren skönlitteratur! Exempel är avsnitten där Mao lurar skjortan av Nixon och Kissinger - även om man det inte riktigt framgår i vilket avseende (troligen för att de till slut gick med på att erkänna Folkrepubliken Kina till slut, vilket inte enligt Chang och Halliday alltså inte berodde på de ändrade styrkeförhållanden i världen utan på Maos oändlig list. )
Bland akademikernas artiklar i "Var Mao verkligen ett monster" finns ingen som kunde kallas "maoist", utan alla är av en eller annan anledning kritiska mot Maos politik. Det "enda" de reagerar mot i Jungs och Hallidays bok är den infantila beskrivningen av Maos som en ond man utan ideologi, driven av enbart egoism, maktlystnad och hämndbegär.
Det är ju på sätt och vis hedrande för dessa antikommunistiska akademiker att de inte köper vilken smörja som helst. De "seriösa journalister" däremot som höjde "Mao: den sanna historien" till skyarna och även fick stora delar av vänstern att se på Mao som en simpel massmördare, borde förstås skämma ögonen ur sig om de skulle råka läsa "Var Mao verkligen ett mönster"? Hur godtrogen får man vara?
Hur ska vi se på Maos betydelse för Kina och världshistorien? Vad kan vi lära av hans framgångar och hans misstag? För att svara på det krävs förstås mer än böcker som bevisar att han inte var ett monster. Då krävs samma inställning som Mao själv hade till misstagen (och framgångarna) i Sovjetunionen, som i hans "Läsanteckningar till en sovjetisk lärobok i politisk ekonomi" i Selected Works, finns på engelska på nätet.
lördag 6 maj 2017
"Vägen till träldom" av Hayek
I förra inlägget nämndes F A Hayek och Mont Pelerin-sällskapet, den lobbygrupp som drev den politiska nyliberalismen först av alla. Hayeks bok "Vägen till träldom" var ett vida spritt manifest för marknadsekonomin, som jag därför med viss bävan började läsa. De första ca 50 - 100 sidorna av 240 i den av Timbro utgivna boken var faktiskt läsvärda och stimulerande.
Tyvärr kan inte detsamma sägas om resten. Så tänker du läsa den, gör inte som jag, utan ge upp när boken börjar kännas jobbig. Hayeks budskap är enkelt, men han upprepar det boken igenom med en tjatighet som man associerar till en gammal konservativ halvdement gubbe.
Hayek skrev boken 1944, när det började bli tydligt hur andra världskriget skulle sluta. Han var djupt missnöjd med den ideologiska atmosfären i Väst. Boken är därför tillägnad "Till socialister i alla partier". Han tyckte verkligen att så gott som alla blivit socialister, och att det knappt fanns någon kvar av den liberalism som var rådande i speciellt Storbritannien på 1800-talet. Hayek kände sig ensam och isolerad, vilket väl kan förklara bokens monomana tjatighet. Men han fick sin revansch, som bekant, med "nobelpriset" i ekonomi 1974.
Hayek hade nog själv tagit en del intryck av tidens "socialism". Han tog t.ex. avstånd från den rena "laissez-faire"-ideologin. Det fanns enligt honom utrymme för vissa reformer så allting skulle inte passivt få fortsätta i gamla hjulspår. Han accepterade också att det kunde finnas behov ett grundläggande social skyddsnät - men inte mer!
Hayek såg det som en viktig uppgift för staten att säkerställa förutsättningarna för att marknadsekonomin fungerar. Här är han ju en typisk nyliberal, till skillnad från de gamla liberalerna.
Varför tyckte han att alla blivit "socialister"? Jo, för att motpolen till marknadsekonomin var för honom planering. All medveten styrning av verksamheter mot ett mål kan ju kallas planering, även inom företag. Och hur kan man vara motståndare till sådant?
Man kan väl säga att han på något sätt insåg den grundläggande skillnaden principiellt mellan kapitalistisk marknadsekonomi och socialismens planering för behov. Och därför såg han all planering även under kapitalismen som steg på vägen mot statlig centralplanering och därmed "kollektivism" och "totalitarism".
Men samtidigt går det att se den beskrivning han gör av det planerade samhället inte som socialism utan statskapitalism. Visst fanns det en sådan utveckling på gång, och det dröjde ett antal decennier innan trenden bröts. Och där spelade han säkert en ideologisk roll!
Om ska vara lite elak mot Hayek, så kan man ställa hans myckna hyllande av den liberala individuella friheten mot hans hyllande av Pinochet och accepterande av kolonier och ett brittiskt imperium:
Erfarenheterna från kolonierna i Storbritannien likaväl som andra länder, har med all önskvärd tydlighet visat att även de milda former av planering som engelsmännen bedriver i utvecklingen av sina kolonier vare sig de vill eller inte medför att vissa värderingar och ideal tvingas på dem som de vill bistå. Det är just denna erfarenhet som har gjort även de mest internationellt sinnade kolonialexperter högst skeptiska till möjligheten att förvalta kolonier "internationellt". (Fotnot 90, sid 227)
Tyvärr kan inte detsamma sägas om resten. Så tänker du läsa den, gör inte som jag, utan ge upp när boken börjar kännas jobbig. Hayeks budskap är enkelt, men han upprepar det boken igenom med en tjatighet som man associerar till en gammal konservativ halvdement gubbe.
Hayek skrev boken 1944, när det började bli tydligt hur andra världskriget skulle sluta. Han var djupt missnöjd med den ideologiska atmosfären i Väst. Boken är därför tillägnad "Till socialister i alla partier". Han tyckte verkligen att så gott som alla blivit socialister, och att det knappt fanns någon kvar av den liberalism som var rådande i speciellt Storbritannien på 1800-talet. Hayek kände sig ensam och isolerad, vilket väl kan förklara bokens monomana tjatighet. Men han fick sin revansch, som bekant, med "nobelpriset" i ekonomi 1974.
Hayek hade nog själv tagit en del intryck av tidens "socialism". Han tog t.ex. avstånd från den rena "laissez-faire"-ideologin. Det fanns enligt honom utrymme för vissa reformer så allting skulle inte passivt få fortsätta i gamla hjulspår. Han accepterade också att det kunde finnas behov ett grundläggande social skyddsnät - men inte mer!
Hayek såg det som en viktig uppgift för staten att säkerställa förutsättningarna för att marknadsekonomin fungerar. Här är han ju en typisk nyliberal, till skillnad från de gamla liberalerna.
Varför tyckte han att alla blivit "socialister"? Jo, för att motpolen till marknadsekonomin var för honom planering. All medveten styrning av verksamheter mot ett mål kan ju kallas planering, även inom företag. Och hur kan man vara motståndare till sådant?
Man kan väl säga att han på något sätt insåg den grundläggande skillnaden principiellt mellan kapitalistisk marknadsekonomi och socialismens planering för behov. Och därför såg han all planering även under kapitalismen som steg på vägen mot statlig centralplanering och därmed "kollektivism" och "totalitarism".
Men samtidigt går det att se den beskrivning han gör av det planerade samhället inte som socialism utan statskapitalism. Visst fanns det en sådan utveckling på gång, och det dröjde ett antal decennier innan trenden bröts. Och där spelade han säkert en ideologisk roll!
Om ska vara lite elak mot Hayek, så kan man ställa hans myckna hyllande av den liberala individuella friheten mot hans hyllande av Pinochet och accepterande av kolonier och ett brittiskt imperium:
Erfarenheterna från kolonierna i Storbritannien likaväl som andra länder, har med all önskvärd tydlighet visat att även de milda former av planering som engelsmännen bedriver i utvecklingen av sina kolonier vare sig de vill eller inte medför att vissa värderingar och ideal tvingas på dem som de vill bistå. Det är just denna erfarenhet som har gjort även de mest internationellt sinnade kolonialexperter högst skeptiska till möjligheten att förvalta kolonier "internationellt". (Fotnot 90, sid 227)
lördag 7 januari 2017
Fronesis om "Ekonomiskt vetande"
Nr 54-55 av tidskriften Fronesis har den lite missvisande rubriken "Ekonomiskt vetande". Vad den egentligen handlar om är tre saker, en kritik av den etablerade ortodoxa nationalekonomin vilken ibland kallas den "neoklassiska", en beskrivning av hur de alternativa "heterodoxa" nationalekonomierna förhåller sig till den etablerade och om relationerna mellan dessa, samt slutligen hur man ska se på relationen mellan "nyliberalismen" och den neoklassiska nationalekonomin.
Den ortodoxa nationalekonomin framställs i flera artiklar som mogen för soptippen. Den kraschade ju definitivt i och med den världsomfattande depressionen som utlöstes av kraschen 2008 på Wall Street. Inte nog med att professorerna i nationalekonomi inte hade en susning om kraschen i förväg, men de avstod från att förklara den efteråt också! Det är inte så konstigt, då den neoklassiska ekonomin nu kanske kan ses som en liten gren av matematiken, men den har inte uppenbarligen inte något intressant att säga om hur den verkliga ekonomin fungerar.
Då den neoklassiska ekonomin utgår från orimliga antaganden, som att människor är totalt egoistiska, isolerade atomer med fullständig information om alla ekonomiska fakta, så blir ju de matematiska "modellernas" realism därefter... Det här är ingen vetenskap, utan en ideologi för att försköna kapitalismen.
Mot bakgrund av det totala misslyckandet för denna "vetenskap" är det förvånande att Kajsa Borgnäs som redaktör för numret, efterlyser mer "pluralism" inom nationalekonomin. Är det inte snarare dags att bara begrava liket?
Den mest genomarbetade kritiken av den neoklassiska ekonomin står Lars Pålsson Syll för i artikeln "Tony Lawson och kritiken av den nationalekonomiska vetenskapen - en introduktion". Intressant nog är hans utgångspunkt Tony Lawsons tillämpning av den s.k. kritiska realismen på ekonomiämnet. (Jag har skrivit om denna filosofiska inriktning, som ligger mycket nära den dialektiska materialismen här.) Tony Lawson har själv med en artikel, "Den heterodoxa ekonomins natur", där han försöker sätta fingret på vad som är gemensamt för de "heterodoxa" - bortsett från att de alla är mer eller mindre kritiska till ortodoxin.
Som motsats till den neoklassiska skolan ställer tidskriften ett antal heterodoxa teorier, som sinsemellan är mycket olika. Möjligen hittar man en gemensam punkt, att dessa teorier ändå försöker utgå mer från verkliga förhållanden än den neoklassiska. Men som Anwar Shaikh påpekat, så utgår de ofta ändå underförstått från den neoklassiska ekonomins orealistiska grundantaganden. Vägen framåt ligger i det som Shaikh kallar för den klassiska politiska ekonomin, Adam Smiths, David Ricardos och Karl Marx realistiska beskrivningar av hur kapitalismen faktiskt fungerar.
Vad är då skillnaden mellan den neoklassiska ekonomin och nyliberalismen? Philip Morowski menar i "Den politiska rörelsen som inte vågade säga sitt namn", att man måste skilja mellan dessa två. Den neoklassiska ekonomin är en teori, medan nyliberalismen är en politisk rörelse, som med statens hjälp vill åstadkomma det samhälle som neoklassikerna beskriver som om det redan existerade!
Morowski anser att nyliberaler som Friedrich Hayek och Mont Pelerin-sällskapet målmedvetet spred sin politiska ideologi genom alla möjliga tankesmedjor och stiftelser, men att man aldrig öppet deklarerade vilka mål man hade. Dit hörde en stark stat som kunde tvinga fram "fria marknader" på område efter område. Man insåg att det knappast var något vanligt folk önskade, och därför var nyliberalerna i grunden anti-demokrater. Man insåg nämligen att politisk demokrati och privat äganderätt till produktionsmedlen riskerar strida mot varandra, och för dem var det kultiverade liv som rika människor lever det viktigaste...
Den ortodoxa nationalekonomin framställs i flera artiklar som mogen för soptippen. Den kraschade ju definitivt i och med den världsomfattande depressionen som utlöstes av kraschen 2008 på Wall Street. Inte nog med att professorerna i nationalekonomi inte hade en susning om kraschen i förväg, men de avstod från att förklara den efteråt också! Det är inte så konstigt, då den neoklassiska ekonomin nu kanske kan ses som en liten gren av matematiken, men den har inte uppenbarligen inte något intressant att säga om hur den verkliga ekonomin fungerar.
Då den neoklassiska ekonomin utgår från orimliga antaganden, som att människor är totalt egoistiska, isolerade atomer med fullständig information om alla ekonomiska fakta, så blir ju de matematiska "modellernas" realism därefter... Det här är ingen vetenskap, utan en ideologi för att försköna kapitalismen.
Mot bakgrund av det totala misslyckandet för denna "vetenskap" är det förvånande att Kajsa Borgnäs som redaktör för numret, efterlyser mer "pluralism" inom nationalekonomin. Är det inte snarare dags att bara begrava liket?
Den mest genomarbetade kritiken av den neoklassiska ekonomin står Lars Pålsson Syll för i artikeln "Tony Lawson och kritiken av den nationalekonomiska vetenskapen - en introduktion". Intressant nog är hans utgångspunkt Tony Lawsons tillämpning av den s.k. kritiska realismen på ekonomiämnet. (Jag har skrivit om denna filosofiska inriktning, som ligger mycket nära den dialektiska materialismen här.) Tony Lawson har själv med en artikel, "Den heterodoxa ekonomins natur", där han försöker sätta fingret på vad som är gemensamt för de "heterodoxa" - bortsett från att de alla är mer eller mindre kritiska till ortodoxin.
Som motsats till den neoklassiska skolan ställer tidskriften ett antal heterodoxa teorier, som sinsemellan är mycket olika. Möjligen hittar man en gemensam punkt, att dessa teorier ändå försöker utgå mer från verkliga förhållanden än den neoklassiska. Men som Anwar Shaikh påpekat, så utgår de ofta ändå underförstått från den neoklassiska ekonomins orealistiska grundantaganden. Vägen framåt ligger i det som Shaikh kallar för den klassiska politiska ekonomin, Adam Smiths, David Ricardos och Karl Marx realistiska beskrivningar av hur kapitalismen faktiskt fungerar.
Vad är då skillnaden mellan den neoklassiska ekonomin och nyliberalismen? Philip Morowski menar i "Den politiska rörelsen som inte vågade säga sitt namn", att man måste skilja mellan dessa två. Den neoklassiska ekonomin är en teori, medan nyliberalismen är en politisk rörelse, som med statens hjälp vill åstadkomma det samhälle som neoklassikerna beskriver som om det redan existerade!
Morowski anser att nyliberaler som Friedrich Hayek och Mont Pelerin-sällskapet målmedvetet spred sin politiska ideologi genom alla möjliga tankesmedjor och stiftelser, men att man aldrig öppet deklarerade vilka mål man hade. Dit hörde en stark stat som kunde tvinga fram "fria marknader" på område efter område. Man insåg att det knappast var något vanligt folk önskade, och därför var nyliberalerna i grunden anti-demokrater. Man insåg nämligen att politisk demokrati och privat äganderätt till produktionsmedlen riskerar strida mot varandra, och för dem var det kultiverade liv som rika människor lever det viktigaste...
torsdag 15 december 2016
"Konsten att sälja krig"
"Konsten att sälja krig / Propaganda från Cato till Nato" av Pierre Gilly handlar om hur krig förbereds genom propaganda till allmänheten.
Ett avsnitt beskriver psykologiska mekanismer som bidrar till att göra oss till lättlurade offer för propaganda och reklam (som använder samma metoder).
Hela 16 huvudsakliga metoder beskrivs sätt, bl.a. "1. Framställ dig som ett offer", "4. Upprepa", "5. Peka ut ett hot", "11. Demonisera", "14. Säg att du vill fred", "16. Attackera tvivlarna". Alla dessa metoder känns ju väldigt aktuella i dagens russofoba medieklimat!
Historiska avsnitt beskriver propagandan inför första världskriget, andra världskriget, Vietnamkriget, Kosovo 1999, kriget mot terrorismen, Afghanistan 2002, Irak 2003 och Libyen 2011. Bortsett från de två första fallen handlar det om krig som USA och Nato ligger bakom. Men de två sista exemplen, Syrien 2011 och Ukraina 2014 domineras av den ryska propagandan! Hur kommer det sig?
I slutordet skriver Gilly att:
"Kunskap om propagandametoderna ger inget automatiskt skydd mot manipulation. Det kan till och med vara så att man blir mer lättlurad."
Gilly kanske är det perfekta exemplet på detta citat genom att själv falla för Nato-sidans propaganda i fallet Ukraina, och delvis i fallet Syrien! Jag tror inte att det bara handlar om att han tycker att han vill balansera en "ensidig" Natokritik med lite kritik mot Ryssland. Han har faktiskt köpt västsidans bild av konflikten i Ukraina.
Vad är då propaganda egentligen? Den kan karakteriseras som "manipulerad information", bl.a. därför att den är ensidig, eller beskrivas som "ohederligt processad information". Syftet är förstås att övertyga och att "uppnå en automatisk, förutsägbar reaktion". Det är då naturligt att propaganda är ett "fult ord", som inte gärna används om den egna sidans "information" till allmänheten.
Gilly gör ett intressant påpekande: propaganda för krig är viktigare i demokratier än i diktaturer. De som har makten i demokratier tycker sig nämligen behöva övertyga människor, medan det i diktaturer räcker med att bura in oppositionen.
Men dels motsäger han sig själv när han visar hur Hitler använde samma propagandatrick som demokratierna, innan han startade sina anfallskrig. Dels undrar man ju hur demokratiskt ett land kan vara, när man måste lura folket för att kunna starta krig? Är det verkligen folket som har makten då, eller betyder "demokrati" något annat, mindre förpliktande?
Under den tidiga arbetarrörelsen hade inte ordet propaganda den negativa klang det har idag. "Propaganda är att sprida många idéer till få", medan "agitation är att sprida få idéer till många". Propagandan gick inte ut på att förvränga, lura och bedra, utan om att beskriva samhället som det var - ett klassamhälle. Samtidigt var propagandan medevetet "ensidig" och tog ställning i klasskriget. Syftet var att påverka och i förlängningen att förändra samhället.
Gilly beskriver propagandans metoder, men kunskap om dem räcker alltså inte för att genomskåda den. Det krävs att man också inser att de som har makten inte vill en väl, att man alltså är mistänksam mot maktens megafoner. Därför måste man idag söka information även från andra källor än etablerade media. Det finns inget "Pravda" man kan lita på. DN och New York Times är lika opålitliga...
Ett avsnitt beskriver psykologiska mekanismer som bidrar till att göra oss till lättlurade offer för propaganda och reklam (som använder samma metoder).
Hela 16 huvudsakliga metoder beskrivs sätt, bl.a. "1. Framställ dig som ett offer", "4. Upprepa", "5. Peka ut ett hot", "11. Demonisera", "14. Säg att du vill fred", "16. Attackera tvivlarna". Alla dessa metoder känns ju väldigt aktuella i dagens russofoba medieklimat!
Historiska avsnitt beskriver propagandan inför första världskriget, andra världskriget, Vietnamkriget, Kosovo 1999, kriget mot terrorismen, Afghanistan 2002, Irak 2003 och Libyen 2011. Bortsett från de två första fallen handlar det om krig som USA och Nato ligger bakom. Men de två sista exemplen, Syrien 2011 och Ukraina 2014 domineras av den ryska propagandan! Hur kommer det sig?
I slutordet skriver Gilly att:
"Kunskap om propagandametoderna ger inget automatiskt skydd mot manipulation. Det kan till och med vara så att man blir mer lättlurad."
Gilly kanske är det perfekta exemplet på detta citat genom att själv falla för Nato-sidans propaganda i fallet Ukraina, och delvis i fallet Syrien! Jag tror inte att det bara handlar om att han tycker att han vill balansera en "ensidig" Natokritik med lite kritik mot Ryssland. Han har faktiskt köpt västsidans bild av konflikten i Ukraina.
Vad är då propaganda egentligen? Den kan karakteriseras som "manipulerad information", bl.a. därför att den är ensidig, eller beskrivas som "ohederligt processad information". Syftet är förstås att övertyga och att "uppnå en automatisk, förutsägbar reaktion". Det är då naturligt att propaganda är ett "fult ord", som inte gärna används om den egna sidans "information" till allmänheten.
Gilly gör ett intressant påpekande: propaganda för krig är viktigare i demokratier än i diktaturer. De som har makten i demokratier tycker sig nämligen behöva övertyga människor, medan det i diktaturer räcker med att bura in oppositionen.
Men dels motsäger han sig själv när han visar hur Hitler använde samma propagandatrick som demokratierna, innan han startade sina anfallskrig. Dels undrar man ju hur demokratiskt ett land kan vara, när man måste lura folket för att kunna starta krig? Är det verkligen folket som har makten då, eller betyder "demokrati" något annat, mindre förpliktande?
Under den tidiga arbetarrörelsen hade inte ordet propaganda den negativa klang det har idag. "Propaganda är att sprida många idéer till få", medan "agitation är att sprida få idéer till många". Propagandan gick inte ut på att förvränga, lura och bedra, utan om att beskriva samhället som det var - ett klassamhälle. Samtidigt var propagandan medevetet "ensidig" och tog ställning i klasskriget. Syftet var att påverka och i förlängningen att förändra samhället.
Gilly beskriver propagandans metoder, men kunskap om dem räcker alltså inte för att genomskåda den. Det krävs att man också inser att de som har makten inte vill en väl, att man alltså är mistänksam mot maktens megafoner. Därför måste man idag söka information även från andra källor än etablerade media. Det finns inget "Pravda" man kan lita på. DN och New York Times är lika opålitliga...
onsdag 18 maj 2016
Anwar Shaikhs stora verk "CAPITALISM Competition Conflict Crises"
Jag har tidigare kommenterat den pakistanfödde brittiske ekonomen Anwar Shaikhs idéer om konkurrensens natur några gånger, bl. a. här och här. Nu har han publicerat ett monumentalt verk i nationalekonomi, "CAPITALISM Competition Conflict Crises".
Hans föreläsningar utifrån boken finns också att lyssna till på youtube.
Huvudbudskapet i boken är att den dominerande, neoklassiska nationalekonomin är värdelös eftersom den inte utgår från hur ekonomin fungerar i praktiken. I stället borde ekonomerna återgå till de "klassiska" politiska ekonomernas sätt att arbeta. Dit räknar han i huvudsak Adam Smith, David Ricardo och Karl Marx.
Man kan nog säga att Shaikh är en marxistisk ekonom, men han förkastar inte en del av Keynes resultat inom makroekonomin - i varje fall om man tolkar Keynes utifrån den klassiska, materialistiska traditionen. Men Shaikh är ändå kritisk mot mycket av det som brukar betecknas som "heterodox ekonomi", som oftast utgår från de neoklassiska modellerna, som man felaktigt tror "gällde på 1800-talet under den fria konkurrensens era".
Det hjälper inte, säger Shaikh, att beskriva verkligheten som en samling "avvikelser" från en modell som är totalt fel från början.
En stor fördel är att Shaikh som professionell ekonom behärskar de moderna, nationalekonomiska verktygen, matematik och statistik. Men det blir därmed också svårt att hänga med i de tekniska avsnitten - som man kan hoppa över utan att gå miste om tankarna bakom.
De klassiska ekonomerna utgick från den "verkliga konkurrensen", som Shaikh jämför med krig. De ortodoxa ekonomernas "konkurrens" däremot liknar mer balett! Den franske ekonomen Leon Walras, som neoklassikerna stödjer sig på, hade faktiskt ingen teori om hur konkurrensen faktiskt fungerar, utan postulerade en fiktiv auktionsutropare som utanför marknaden får den att fungera ögonblickligen och perfekt!
Shaikh skriver om ekonomiska företeelser som Marx av naturliga skäl inte kunde behandla. En sådan är inflationen som, enligt honom i dess globala omfattning är en mycket modern företeelse. Från 1700-talet till efterkrigstiden stod prisnivån i stort sett stilla, men har som bekant därefter stuckit iväg upp i himlen. En förutsättning för detta var förstås "fiatpengarna" och att guldet slutade gälla som prismåttstock på 1930-talet. Men det räcker inte som förklaring. Han kommer också in på de "moderna" idéerna om NAIRU, som utgår från att det råder "full sysselsättning" - hur hög massarbetslösheten än är...
Boken är oerhört innehållsrik. Avsnittet om hur profitkvoten utjämnas innehåller t.ex. tänkvärda idéer om skillnaden mellan profitkvoten i företag inom en bransch respektive mellan branscher. Mellan branscher gäller det som Adam Smith och kompani påpekade - att riskvilligt kapital dras till branscher med hög profitkvot.
Men inom branscher har företagen i allmänhet olika profitkvoter. Den typiska profitkvoten har företagen med lägst kostnader per varuenhet. Dessa företag är prisledande genom att de kan konkurrera ut företag med högre kostnader. De behöver alltså inte vara företagen med högst profitkvot i branschen!
I det sammanhanget passar Shaikh på att kritisera även en del marxistiska ekonomer, som Paul Sweezy och "Monthly Review"-skolan som han menar förväxlar monopol och "imperfekt konkurrens" med verklig konkurrens. Prisledande företag behöver inte vara ett mono- eller oligopol, som kan sätta sina priser som de vill!
Hans föreläsningar utifrån boken finns också att lyssna till på youtube.
Huvudbudskapet i boken är att den dominerande, neoklassiska nationalekonomin är värdelös eftersom den inte utgår från hur ekonomin fungerar i praktiken. I stället borde ekonomerna återgå till de "klassiska" politiska ekonomernas sätt att arbeta. Dit räknar han i huvudsak Adam Smith, David Ricardo och Karl Marx.
Man kan nog säga att Shaikh är en marxistisk ekonom, men han förkastar inte en del av Keynes resultat inom makroekonomin - i varje fall om man tolkar Keynes utifrån den klassiska, materialistiska traditionen. Men Shaikh är ändå kritisk mot mycket av det som brukar betecknas som "heterodox ekonomi", som oftast utgår från de neoklassiska modellerna, som man felaktigt tror "gällde på 1800-talet under den fria konkurrensens era".
Det hjälper inte, säger Shaikh, att beskriva verkligheten som en samling "avvikelser" från en modell som är totalt fel från början.
En stor fördel är att Shaikh som professionell ekonom behärskar de moderna, nationalekonomiska verktygen, matematik och statistik. Men det blir därmed också svårt att hänga med i de tekniska avsnitten - som man kan hoppa över utan att gå miste om tankarna bakom.
De klassiska ekonomerna utgick från den "verkliga konkurrensen", som Shaikh jämför med krig. De ortodoxa ekonomernas "konkurrens" däremot liknar mer balett! Den franske ekonomen Leon Walras, som neoklassikerna stödjer sig på, hade faktiskt ingen teori om hur konkurrensen faktiskt fungerar, utan postulerade en fiktiv auktionsutropare som utanför marknaden får den att fungera ögonblickligen och perfekt!
Shaikh skriver om ekonomiska företeelser som Marx av naturliga skäl inte kunde behandla. En sådan är inflationen som, enligt honom i dess globala omfattning är en mycket modern företeelse. Från 1700-talet till efterkrigstiden stod prisnivån i stort sett stilla, men har som bekant därefter stuckit iväg upp i himlen. En förutsättning för detta var förstås "fiatpengarna" och att guldet slutade gälla som prismåttstock på 1930-talet. Men det räcker inte som förklaring. Han kommer också in på de "moderna" idéerna om NAIRU, som utgår från att det råder "full sysselsättning" - hur hög massarbetslösheten än är...
Boken är oerhört innehållsrik. Avsnittet om hur profitkvoten utjämnas innehåller t.ex. tänkvärda idéer om skillnaden mellan profitkvoten i företag inom en bransch respektive mellan branscher. Mellan branscher gäller det som Adam Smith och kompani påpekade - att riskvilligt kapital dras till branscher med hög profitkvot.
Men inom branscher har företagen i allmänhet olika profitkvoter. Den typiska profitkvoten har företagen med lägst kostnader per varuenhet. Dessa företag är prisledande genom att de kan konkurrera ut företag med högre kostnader. De behöver alltså inte vara företagen med högst profitkvot i branschen!
I det sammanhanget passar Shaikh på att kritisera även en del marxistiska ekonomer, som Paul Sweezy och "Monthly Review"-skolan som han menar förväxlar monopol och "imperfekt konkurrens" med verklig konkurrens. Prisledande företag behöver inte vara ett mono- eller oligopol, som kan sätta sina priser som de vill!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)